Nr 6: Paviljong och kupé

Anton Tjechov och Rosa Liksom skriver om sjukhus respektive tåg. Ryssland på 1880-talet och Sovjet på 1980-talet. Lika och olika.
Där Rosa Liksom i Kupé nr 6 på transsibiriska järnvägen sammanför en grovkorning rysk suput med en finsk gäststudent, berättar Tjechov om en läkare som accepteras så länge han missköter sitt jobb men själv blir inlagd och dör i sjukhusets Paviljong nr 6 då han samtalar med och visar förståelse för en paranoid patient.

Rosa Liksom är bitvis poetisk i sina beskrivningar av förfall och elände, bitvis humoristisk genom personerna som berättar historier och livsöden. Men mest är det plågade överlevares cynismer, och samma överlevares hjälpsamhet och vänlighet som med ojämna mellanrum kommer fram.

Den barska tågvärdinnan säger ”Kirov var Leningrads store ledare som spetsades av Stalin. Först slaktar man fienden tillsammans med egna bundsförvanter, sedan bundsförvanterna med vännerna och till sist vännerna. Resten lottas ut. Det finns inga oskyldiga…”
Samma tågvärdinna längre fram:
”Vårt älskade Seger-lokomotiv med röd stjärna i pannan har gett sitt allt. Om det inte först får svalna i lugn och ro och sedan vila, kommer det att dö ifrån oss. Det vill ju ingen. Vi ger honom en stunds andningspaus, ett par dagar ledigt.”
Den ryske suputen då de ska gå av tåget:
”Du kan inte ge dig av på egen hand. Jag släpper inte iväg dig. Novisibirsk äter upp dig. Vi går tillsammans. Jag tar hand om allt.”
Och beskrivningen av Novisibirsk:
”-djupa sprickor i våningshusens väggar, det rann och droppade från snötunga balkonger, dörrar från vilka man stulit handtagen hängde frivolt i sina gångjärn och förröppningen var full med snö. Begravda i snön låg slocknade gatlyktor, förvridna gatlyktor och sönderslagna gatlyktor. Elledningar hängde i luften, öppna kloaker, kabelknippen huller om buller mitt i drivorna. Och över allt detta lyste den yppiga solen från en klarblå himmel. Sida vid sida kom de fram till kulturparken….”
Misären och förfallet, yppigt solsken och … kulturparken.

Tjechovs sjukhus, ”välgörenhetsinrättningen” i provinsstaden, ”befann sig i ett bedrövligt skick. Stanken i sjuksalarna, i korridorerna och på sjukhusgården gjorde att man knappt kunde andas. Vårdarna, sköterskorna och deras barn sov i salarna tillsammans med patienterna. Man klagade över att vägglössen, kackerlackorna och mössen gjorde livet till ett elände. På operationsavdelningen kunde man inte bli kvitt rosfebern…Uppsyningsmannen, föreståndarinnan för linneförrådet och läkarbiträdet stal från de sjuka, och om den gamle doktorn (…) berättades det att han i hemlighet ägnade sig åt försäljning av sjukhussprit och höll sig med ett helt harem av sköterskor och kvinnliga patienter. I staden var man mycket väl bekant med missförhållandena (…) men man förhöll sig lugn …”
Den nye läkaren, Andrej Jefimytj, ”hyser en enorm kärlek till förnuft och hederlighet, men hans karaktär och tro på sig själv räcker inte till för att inrätta ett förnuftigt och hederligt liv omkring sig på sjukhuset.”
Det är genom den paranoide patienten, Ivan Dimitrij, Tjechov tar avstånd inte bara från brutalitet och människoförakt, utan också från de förment humanistiska ideal som med hänvisning till att ”vi ska ju ändå alla dö så varför minska lidandet” låter allt bero.

Rosa Liksoms gäststudent har suputen som trots grovt språk och återkommande försök till närmanden som ändå hjälper henne.
Tjechovs läkare har postmästaren som försöker stå honom bi, om än oförstående till hans själsliga våndor.

Andrej Jefimytj dör i paviljong nr 6. Flickan och mannen i kupé nr 6 överlever.
Flickan registrerar miljöer och människor, mannen dövar med vodka effekterna av egna och andras brutaliteter i dagligt liv, på arbetsplatser och i arbetsläger från tiden för ”det stora fosterländska kriget” och framåt. ”Farfar var partimedlem och en av hans favoritmeningar lydde att under Stalin var det här landet det farligaste och mest ohälsosamma stället att leva på för en kommunist.” berättar han för flickan.

Tjechov och Liksom skildrar ett Ryssland i förfall där överlevnad eller undergång tycks avgöras lika nyckfullt som gränsen mellan vad som är galenskap och vad som är friskt.
Karen Sjachnazarov har gjort en film fritt baserad på Tjechovs novell, inspelad på ett mentalsjukhus norr om Moskva under andra halvan av 00-talet. Kalle Kniivilä har skrivit om filmen på sin blogg www.glasnost.se.
Om Sovjetunionens sammanbrott inneburit att nyckfullheten minskat vad gäller psykdiagnoser och överlevnadschanser för folkflertalet är osäkert. Att rättssäkerhet inte är ett utmärkande drag för det post-sovjetiska Ryssland är i varje fall klart. Kanske kommer detta Ryssland att skildras i en roman eller novell där nummer 6 går igen som beteckning på … något.

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.

Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Sputnik med Lajka och lajka

”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.

Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.

Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)

Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.

Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.

Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.

Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås

Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Sveriges svaga och lata (och lite Tjechov)

”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.

EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.

Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.

Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).

Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”

Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.

Man ska göra sitt bästa. 

I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:

”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.

Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).

Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.

Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.

Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:

”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar  bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.

 

 

 

 

Mä mä mä mä mä mä

Jag återkommer till Bodil Malmsten, denna underbara författare som får mig att skratta och tänka.
Skrattar gör man för att man känner igen sig, eller för att man blir överraskad.
Bodil Malmsten behärskar båda formerna.

I ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” skriver hon om lyckoproblemet:
”All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak – det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. (…)
Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet så har man i alla fall ett städat skåp.”

Eller hur?

Om det vietnamesiska språket, språkkursen på band och de sex olika tonfall som en stavelse kan uttalas med:
”… en vietnamesisk röst som på bandet säger ett ord som för ovana öron är: mä.
Ordet mä upprepas sex på varandra följande gånger för att eleven ska lära sig höra skillnad på de sex olika tonerna.
Jag hör ingen skillnad.






Efter tre månader i Hanoi är det omöjligt för mig att få taxicahuffören att förstå vad jag säger när jag ber om att få bli körd till Quoc Hoa Hotel på Bat Dan Street.”

Vad ska den säga som aldrig hört skillnad på avô och avò? Bara skratta.

Eller följande, om att bli inparkerad på franska:
”Vinkar gubbarna åt höger vrider jag åt vänster och tvärtom. Min franska som inte är något vidare till vardags blir inte bättre av att stå i centrum för spektaklet.
’Jag förstår mig inte om ni behagar’. Säger jag och lämnar över åt gubbarna. Hoppar ur och glömmer att dra åt handbromsen. Hade jag inte i sista stund lyckats kasta mig på spaken hade en katastrof av aldrig tidigare skådat slag hänt där på parkeringen, men jag lyckas och belönas med en stående ovation av folkmassan.
Baskrar kastas i luften. Marseljäsen sjungs.
Till folkets jubel lämnar jag parkeringen … ”

Men hon skriver också om Georg Henrik von Wright, eftertänkaren. Det bör inte citeras, det bör läsas.
Hon skriver om Kapucsinski, hon skriver om Eva Joly, den norska utredningsdomaren, och Elf under rubriken ”Om sluskars mätresser”.
Hon skriver under rubriken ”Pol Pot och Posten” där elförsörjningen får följa med i samma svep som Posten, och hon skriver
”Om brottsförebyggande bedrifter”:
”Som en del i förskingringsprocessen ska biblioteken privatiseras.
Läggas ut på lägsta anbud. Som snöröjningen i Stockholm som gick till lägstbjudande vilket medför att stockholmarna inte längre kan gå ut i den händelse av nederbörd. Innebörden av begreppet insnöad aktualiseras.”

Och om ”Titta ett tåg”:
”Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.
’Det var stopp i tunnelbanan’ sa man när man kom för sent.
’Åh fan’ sa den till vilken ursäkten gavs.
(…)
Vintern 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.
(…)
Titta ett tåg!”

Det finns mycket , mycket mer att glädjas åt och fundera över i Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Albert Bonniers förlag gav ut den i Bonnierpocket 2004.

… men ingen gör nåt åt det

”… söndagarna är värst. Alla vet det, men ingen gör något åt det, söndag, satans söndag.”
Ur Bodil Malmstens ”Nästa som rör mig”, Bonniers Månpocket 1997, s 73.

Revansch är ett tema, hot ett annat, hot som får Grön ungdoms språkrörs i Uppsala facebook-inlägg om ”pil-i-huvudet” att blekna.
Det är osannolikt att språkröret skulle galoppera fram med pilbåge eller armborst och perforera ”blond jävels” skalle med en pil.
Men Malmstens f d fotomodells knuff av svikaren över en klippkant. Hon är möjlig att föreställa sig. En liten knuff, bara. Så vad ska hända med pojken?

”Smärtan – jag vet hur det känns. Stå på tå, stå snett, stå för rak – det kändes fel, men det såg inte fel ut, sa James, så länge man inte log.
Jag log inte.” s 172

Läs ”Nästa som rör mig”.
Läs den för att den stilistiskt är Bodil Malmsten som i Priset för vatten i Finistère och andra, men tematiskt något annat.
Det är en bok man därför förleds tro att man vet var man har, men som visar sig vara något annat.
Det är en bok om svek, svek mot ett barn och mot en kvinna.
Någon mera förtvivlad, ännu grundligare försmådd och förrådd än det som bara ”samhället” förmår.
Något människor gjort mot människa, och vart det fört den försmådda/förrådda.

”Jag behöver andrummet i de stora städerna, skulle kunna döda för det och det gjorde jag.” s 52.

Till slut är söndagen ändå inte längre satans och värst. Johanna och pojken går över Pont Neuf, kniven i Seine.
Bodil Malmsten är en författare att ta till sitt hjärta – för hennes torra aforismer, för hennes arga klarsyn, och för hennes återkommande attacker mot tanke- och känslomässig slapphet.

Schengen och shopping i Dubai

Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).

De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.

Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.

Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.

I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.

Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.

Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”

Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.

Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross,  Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.

Fredrik Reinfeldt -93 och Försäkringskassan -14

”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Skrev Fredrik Reinfeldt i Det sovande folket 1993 (s 110)

I mars 2014 skrev Metro under rubriken ”Expert: hundratals felbedöms av FK”. Det handlar om Försäkringskassan och om handläggares bedömningar av cancersjuka människor. ”Försäkringskassan har fått kritik efter att ha krävt sjuka på datum när de ska dö. Jan Lidbeck är smärtspecialist och läkare och har träffat hundratals svårt sjuka han menar felbedömts av myndigheten.” lyder ingressen till artikeln.
Intervjun med Jan Lidbeck och artikeln är en uppföljning av en kolumn skriven i samma tidning av Hillevi Wahl i februari 2014:

”Försäkringskassan kräver dödsdatum” löd kolumnens rubrik. Texten handlade om Anna, Hillevi Wahls väninna. Svårt sjuk efter cellgifts- och strålningsbehandling hade hon fått samtal från försäkringskassan: ”Dina sjukdagar är slut. Du måste börja jobba.” ”Men jag klarar inte av att jobba. Mitt läkarintyg …” ”Det gills inte om du inte har ett dödsdatum.”

I slutet av kolumnen skriver Wahl:
”Men Anna är tyvärr inte ensam. Flera av de vänner hon lärt känna under sin behandling har fått samma besked….En väninna har fått sälja bilen. En annan har fått sälja huset. Många tvingas jobba fast de ständigt kräks och har svår migrän. En kvinna hade en hjärntumör. Efter ett år tvingade Försäkringskassan ut henne i arbetslivet, trots att hon vädjade och bad, hon orkade inte, hon var inte frisk. Men Försäkringskassan lyssnade inte. Hon dog två veckor senare – och efterlämnade en liten dotter.
Jag vet inte om Försäkringskassan gör detta med regeringens goda minne, eller om handläggarna tolkar regelverket som fan läser Bibeln…”

Ur Det sovande folket: (önskvärd egenskap hos medborgarna) Självständighet – medborgare som inte överlåter åt staten eller andra politiska nivåer att klara deras försörjning eller garantera deras välbefinnande.” s 92

I Aftonbladet oktober 2013 skriver Bosse Löthén, författare och musiker, arbetslös med problem med ekonomi och sjukdom, en debattartikel. ”Sjukskrivningen är inget problem…Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller. Jag hör av mig till socialtjänsten … Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar, och för att pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad. Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i? Min värld rämnar.
– Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu, säger jag, mitt liv är ju omöjligt.
– Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psykakuten.”
Säger socialsekreteraren.

Ur Det sovande folket: ”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6

Läkaren Jan Lidbeck, överläkare vid Smärtsektionen på rehabiliteringskliniken vid Skånes universitetssjukhus i Lund, intervjuad i Metro i artikeln nämnd ovan, har länge varit upprörd över hur smärtpatienter behandlas, i sjukvården och av Försäkringskassan. Så upprörd att han skrivit en bok, en thriller med magiska inslag.

”Shamanens sång om en oundviklig människa” heter boken, som gavs ut på Arconia 2011. Lidbeck skriver själv: ”Shamanens sång är ett samhällsmedicinskt drama, en medicinsk thriller med satiriska inslag. Berättelsen grundar sig på verkliga skeenden vilka jag som läkare levt med under två decennier och som kulminerat under senare år.”
Huvdpersoner är Martin Lehman, hjärtläkare som tar en en u-landstjänst i Afrika, hans dotter Johanna som hemma i Sverige drabbas av whiplashskadan och om hur hon förudmjukas inom sjukvården, får sin sjukpenning indragen och till slut bryter samman.

”Det pågår ett krig mellan läkare, de sjuka och Försäkringskassan. I det hårdnande samhällsklimatet inbjuds till ensidiga tolkningar av komplexa medicinska verkligheter. Offren i detta krig är de sjuka, läkare och vår tro på ett humant samhälle”.

Ur Det sovande folket: ”Många verkar leva helt utan tydliga levnadsregler….De lyssnar inte på några auktoriteter. De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner. Denna grupp växer i välfärdsstatens skugga i mycket snabb takt.”ss106-107

”Det sovande folket” gavs ut 1993 då Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister sedan 2006, var ordförande för MUF. Boken har länge varit svår att få tag på. I somras gjorde Nationalscen en nyutgåva i ett antal exemplar som delats ut till bibliotek runt om i Sverige. Ett av exemplaren finns på Uppsala stadsbibliotek. Det är intressant läsning.

Kryddigt i Tornedalen

Det finns många skäl att läsa Åsa Larssons deckare.
Ett av de främsta är att de utspelar sig i en geografisk och kulturell miljö som är annorlunda än de flesta böcker, såväl deckare som andra.
Detta gäller för alla Larssonska deckare.

För ”Till offer åt Molok”, Albert Bonniers förlag, 2012, gäller även detta citat:
”För dig som undrar vad Hänen ej ole ko pistää takaisin ja nussia uuesti betyder så översätter jag det ungefär så här: Det är bara att stoppa tillbaka honom och knulla om honom.
Alltså: Han är så bedrövlig att man måste göra om honom helt och hållet.
Min mormor kunde häva ur sig sådana där saker, att hon var djupt troende laestadian var inget hinder, språket var lite kryddigare i Tornedalen.”

Käre värld.
Talesättet!
Orden! ”bedrövlig”… ”häva ur sig”.
Mormodern!

Efter den rysliga deckarhistorien är mormor en än större överraskning. Jag fnissar fortfarande åt den tornedalska kryddan.

Och nej, jag har inte förstört intrigen och spänningen med att avslöja detta, som är det absolut sista stycket i det avslutande Författarens tack.
Förhoppningsvis lockas i stället flera att läsa Åsa Larsson.