Wildstyle tillbaka med ny utställning

Sugen på mer om street art? Muralmålningar? Internationella konstnärer? Då är det Wildstyle ni söker.
Inte formen på graffiti-bokstäver alltså, utan galleriet i korsningen
S:t Johannesgatan- Kyrkogårdsgatan i Uppsala. Det är där de visas upp, konstnärerna från när och fjärran.

Verk av tidigare utställare på Wildstyle, bilder vänligen tillhandahållna från galleriet. (Breddaren, på fotot mystiskt skuggad, ljuset inne är bra, är Bates målning som också skymtar inne i galleriet, på den övre bilden)

Den senaste utställaren på galleriet, den danske street art-konstnären Bates väckte Uppsalabornas förtjusning före jul. Tidigare har Konie, Ola Kalnins, Kateryna Komendant, Dekis, Kaos, John Beijer, Henrik Hau, Julia Rio, Waffle och Guldvittring visats där, och nu kommer Emil Öhlund.

Invigning av Öhlunds utställning är det lördagen 24 februari, och den kommer att finnas kvar till och med 17 mars.
Emil Öhlunds konst beskrivs i pressmeddelandet inför utställningen som att den ”rör sig i en mystisk drömvärld där barndomsdrömmar och element från tecknade serier och tv-spel flätas samman”, bilder som för en stund vill ge möjlighet att nå en trygg och enkel värld.

Wildstyle är öppet fredag-söndag. Kolla öppettiderna på
https://wildstyle.se

Om wildstyle, graffitibokstäverna, kan ni läsa på
https://sv.wikipedia.org/wiki/Wildstyle )

Gladgrått och sly i enköping

Enköping förnekar sig inte. Inget färgglatt Nangijala, det är bättre med grått.

Gladgrått får man tro. Och kommunstyrelsens ordförande (KSO) i Uppsala, Erik Pelling, har naturligtvis fel. Byggbolag kan visst låta stora fastigheter mitt i stan ligga öde och slybeväxas. Se bara på grannkommunen, Enköping, länets andra stad.

Slyet har nu nått från Stattgropens botten över skyddsstaketet uppsatt mot grannhusets parkering. I gropen fanns fram till 2010 det anrika stadshotellet från slutet av 1800-talet ett stadshotell som inte bara sålts av kommunen till privata företag som lät det förfalla i decennier, till slut så illa att rivning beviljades. Men när det väl var rivet vägrade det dåvarande ägarbolaget göra de arkeologiska utgrävningar som en central fastighet i den medeltida staden krävde.
Så kommunen köpte och bekostade utgrävning. Skrev så för två år sedan ett markanvisningsavtal med ännu ett privat bolag som inte gjort något för att förvandla gropen, nu inte längre är öde och tom, utan bevuxen av sly som når högt över det staket som satts upp för att dölja förödelsen vid Stora Torget.

Stattgropen, eller Stattskogen som lokaltidningens fyndige krönikör Roger Pettersson föreslagit som alternativt namn, ligger där, och nu har ledande politiker som ingick markanvisningsavtalet ingått ännu ett avtal med samma bolag, om ännu en fastighet, inte vid Stora Torget men i stället nära det k-märkta gamla gymnastikhuset, och strax nedanför Vårfrukyrkan. En fastighet som ska saneras från miljöstörande ämnen. Av kommunen. Före försäljning.

Finns det ingen hejd? Nä. För några månader sedan beslutade ledande politiker att på den ogrästäckta fastigheten där kommunhuset från början av 1970-talet fanns innan det revs förra året (efter diverse förseningar sedan politiker och tjänstemän upptäckt att i huset också fanns arkiv, datacentral och skyddsrum med 170 platser. Arkivet är nu fördelat på privata hyresvärdar i och utanför kommunen, ny datacentral har byggts, förhoppningsvis av kommunen på kommunal mark, och skyddsrummet är ett minne blott) ska ett privat bolag bygga, äga och hyra ut ett kommande kommunhus i tjugo år. Till indexreglerad hyra, och sannolikt med tillägg för varje möjlig anpassning av lokalerna under tidsperioden. Man undrar. Lär sig politiker ingenting av varken historia eller nutid?

Finns det ingen stolthet i ledningen för denna kommun med drygt 48 000 invånare i kommunen och drygt 25 000 i staden? Att medborgarna äger sitt kommunhus/stadshus är väl ändå någon sorts grundförutsättning för medborgarstyre?
Vad som händer när kommunen INTE äger de fastigheter där egna verksamheter bedrivs – förvaltning, skola, vård, omsorg – har väl ändå blivit väldigt tydligt nu? Kolla med Härnösands kommun. Eller gå tillbaka och se hur det var med det tidigare, nu rivna kommunhuset, som byggdes och hyrdes av bolag under de första decennierna av det husets existens.

Det fanns ändå en tid när Enköping sträckte på ryggen och byggde upp ett stadsmuseum – först i en källarvåning i en (då kommunägd) central fastighet på Tullgatan, därefter i en central fastighet, det gamla råd- och polishuset på Rådhusgatan, ägt av kommunen och genom åren anpassat inte bara till museum utan också till turistinformation, och även tillgängliggjorts med hiss.
Men nu ska, enligt planerna, museet flyttas till Medborgarhuset Joar Blå, som för övrigt också stammar från den tid när Enköping sträckte på ryggen. Stadsbiblioteket som från början låg i föreningsägda och -drivna Medborgarhuset, fick kommunen som hyresvärd när föreningen inte längre ansågs klara förvaltningen av byggnaden, och därmed också höjd hyra och svajigt, om något underhåll.

I en växande kommun finns mycket för ett bibliotek att bidra med till medborgarna. Ett maker space med 3D-printer exempelvis, och, kanske ännu bättre, symaskiner att nyttja på plats. En permanent föreläsningslokal för författar- och andra besök. I en tid när statliga bidrag till studieförbunden ska minskas kanske studielokaler för uthyrning eller -låning till kurser och cirklar.
Säkert har bibliotekarierna förslag och idéer för hur Medborgarhuset Joar Blå skulle kunna nyttjas, för filmvisningar som nu, men utan museet som ligger bra där det är, på vägen mellan Drömparken och Vårfrukyrkan.

Åter till det gladgråa. Det fanns ju också en tid när Enköping kunde tänka sig annat. En gångtunnel i Fanna som dekorerades av street art -konstnär, beställd och betald av kommunen, trafiktunneln under järnvägen mellan Fjärdhundragatan och Salavägen som fick Enköpingsmotiv målade av gymnasieelever under ledning av deras bildlärare Eric Beckeld. (kolla bloggens kategori street art). Såväl gång- som trafiktunnel drabbades för några år sedan av högtryckstvätt beställd av kommunen. Inte renovering och borttagning av eventuellt klotter, nej bort, bort, grått, grått. Tråk, tråk. Nu är det mest klotter i Fannatunneln – och lite konst. Se bara parafraseringen på hällristningsskepp.

Och Nangijala var kanske målat i fel ände av tunneln till Fagerskogen?
Det borde ha stått Nangilima där den leder in till Fagerskogen, och Nangijala där den leder in mot staden. De som inte minns eller har läst Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta må gärna ägna några timmar åt boken.

Nu tycker tydligen Enköpings KSO Book att politikerna måste ”sätta ned foten” och inte bry sig om vad medborgarna tycker om hur deras stad ska utvecklas och se ut och ger uttryck åt i medier, på nätet eller i lokaltidningarna.
Hur skulle det vara om hr Book lyssnade mera på medborgarna i stället, med tillit till de som bor och betalar skatt här, inte bara till företagare och tjänstemän.

För övrigt bör den stora muralmålningen som möter de som åker/går Dr Westerlunds gata från Gustav Adolfs plan nämnas. Den skulle kanske må bra av lite omsorg, men det är en privat fastighet och ägaren har i varje fall inte tagit sig orådet före att avlägsna allt med högtryckstvätt. Heder åt den ägaren!

Härligt konstnärligt i Västerås

Se bara detta: vad, eller vem, som kan drabba den som stjäl biblioteksböcker!
En sabeltandad mosaikkatt!
Om det verkligen var tanken med mosaikkatten i entrén till stadsbiblioteket i Västerås är förstås inte belagt, men det är en frestande slutsats. Och rolig.

Roligt är för övrigt hela det stora, luftiga, vackra biblioteket ritat av Sven Ahlbom, invigt 1956. Utsocknes som inte är där för att ta del av böcker, tidningar eller andra media kan med fördel gå runt och begapa konsten som frikostigt fördelats i samtliga avdelningar.
En del av den är monumental, som fonden i stora trappan, så stor att den inte går att se i sin helhet av den som står vid trappans fot. Man får gå två trappor upp, till avdelningen för skönlitteratur på främmande språk och se ut från balustraden.

Det är lite sorgligt att det inte finns en broschyr med karta och korta presentationer av de skulpturer, vävnader och målningar som pryder biblioteket. Men ett nytryck är på gång försäkrar personalen den som frågar.
Det innebär att jag tyvärr inte kan berätta vilka konstnärerna är, eller när konsten kom på plats. Se bara intarsiadörren in till hörsalen, eller kvinnofiguren i faktabiblioteket – så gärna jag skulle ha berättat mera om konstnärer/konsthantverkare!

Men det finns undantag. Det är dels bibliotekets ytterväggar, dels den glastäckta gångbron över Vasagatan från huvud- till faktabiblioteket.
På den östra fasaden i huvudbiblioteket finns Erland Melantons mosaik, 400 000 bitar sammanfogade, inte till ett abstrakt myller som man kan tro på avstånd, utan mindre scener och figurer som kräver närhet och en sökande blick för att uppfattas.
Vik runt hörnet och se att lika fantastiska är själva väggarna av handslaget tegel från Veberöd.

I teglen är många av K-G Lindholms 31 olika motiv lätt upptäckta. Först som glada överraskningar, därefter som fascinerande exempel på yrkesskicklighet hos såväl konstnär som tegelarbetarna som förverkligade tankar och intentioner.
Den största reliefskulpturen i södra väggen (nere till höger i collaget) har Edvin Öhrström skapat, en två meter hög madonna, inspirerad av Rudbeckianska gymnasiets sigill med anor i 1600-talet.
Men roligast är Lindholms lilla kvinna med en uppslagen bok i sin höjda hand (nere till vänster).

Jajamen! Läs! Kunskap är makt och våra folkbibliotek är de offentliga rum där kunskap inte bara samlas, utan också görs tillgänglig.

Så till glasgången där ”skrotskulpturer” av båtar och lok, förfärdigade av Ture Albert Andersson går att se. Det ska enligt presentationen av Andersson finnas ett 40-tal båtar och några lok på barnbiblioteket och i ’gröna gången’. Det torde vara flest i barnbiblioteket, men de som finns i gången räcker för att förföra en som skulle önska sig en fantisator och teknikglädje av TAA:s mått.
Tänk själva, ånglok där kastruller eller det som minner om farmors uråldriga dammsugare, utgör en stor del av skapelsen!

Utan tvivel skulle närstudier av de många båtarna leda till upptäckter av andra saker och material avsedda för helt andra ändamål, och ge upphov till glada rop.
”Skrot och andra möjliga och omöjliga föremål” beskrivs materialet i presentationen.
TAA beskrivs som ”självlärd konstnär som hela sitt yrkesliv var tjänsteman på Asea/ABB i Västerås”. Han levde mellan 1922 och 1994.

Man kan tänka sig hur tjänstemannen fann skrot, kassationer och uttjänta hushållsföremål, och hur han funderade på hur allt kunde få nytt liv på däck, i riggar och kajutor. Och någon gång i lok. Kanske tog det tid innan de kom till pass hemma i verkstaden där skulpturerna skapades, men desto roligare när de väl funnit sin plats, för TAA, och nu för oss.

Om stadsbibliotekets konst gör en besökare glad, gör stadshusets konst en besökare imponerad.
I samklang med tiden är mottot för byggnaden vars första del stod färdig 1954, den sista 1988. Stadsarkitekten Sven Ahlbom ritade stadshuset liksom biblioteket. Monumentalt skulle stadshuset vara, men samtidigt ”stärka gemensamhetskänslan och samhörigheten, väcka och stimulera arbetsglädje och skönhetslängtan” allt enligt den föredömliga presentation av inredning och konst som går att låna i receptionen.

Att det redan på 1200-talet låg ett dominikankloster där stadshuset nu är påminns besökare om redan framför entrén där svarta plattor markerar läget där ingången till klosterkyrkan en gång låg.
I ett av fönstren till entrén finns mottot I samklang med tiden inmonterat som smäckra bokstäver, av järn, imponerande bara det.


Gobelängen Dansen i Västra Aros av Sten Kauppi, också i entrén, lever en undanskymd tillvaro bakom en gigantisk inramad karta och det är naturligtvis snudd på skamligt, men förhoppningsvis också övergående.
För en tillfällig besökare är mycket av det vackra i fullmäktigesal, kommunstyrelserum och Röda rummet inte tillgängligt. Där finns röda sidentapeter, en vacker gobeläng, flera intarsiaarbeten, en glasvägg av samma konstnär, Edvin Öhrström, som gjort glasobelisken vid Sergels torg. Och där ska, något överraskande, en buddhaskulptur från Mingtiden symboliserande givande och tagande, finnas i ett av sammanträdesrummen.

Men den som inte får tillfälle att se den vackra och genomtänkta utsmyckningen på insidan av stadshuset kan utan problem ta del av Erik Grates storslagna ”Vindarnas grotta” utanför entrén, invigd 1969 med en grottvägg som kan ta upp såväl ljudet från Svartån som klangen från de 47 klockorna i det 65 meter höga stadshustornet. Att man där också på hög piedestal kan se Allan Runefelts ”Tjuren” från 1963, kan lätt ge associationer som vederbörligen avvisas i informationsbroschyren: det är inte en guldkalv, trots den skimrande ytan. Det är en symbol för styrka.

På Västerås kommuns hemsida flera förslag på stadsvandringar med offentlig konst som mål. Något av det som kan ses är Nils Möllerbergs skulptur Flora från 1929 på Stora Gatan. Dårarnas båt av Sture Collin, från 1999, som står på en sten i dammen i Vasaparken och ”kan symbolisera mänskligheten som okontrollerat driver mot sin undergång”, samt Vattenlek av Carl Vilhelm Elmberg, från 1919 i Stadsparken. Om den senare kan tilläggas att i folkmun kallas den Bagarns pojk, eftersom den bekostades av bagaren Fredrik Jansson.

Annat att notera på stadspromenaden är Birger Hallings järnsmidda broräcke. Prästbron över Svartån fick sitt räcke 1958 och det är sannolikt att figurerna uppmanar till promenader hand i hand utan annan tanke än närhet, och kanske säkerhet över vattnet.

Skulpturer som tyvärr inte fanns på plats sommar/höst 2023 var BG Broströms ”ASEA-strömmen” från 1989 på Stora Torget och Knutte Westers ”Gzim och den frusna sjön” från 2012 på Smedjegatan. Båda verken var borttagna för renovering.

Kvar står däremot Stadshotellet. En jugenbyggnad ritad av Erik Hahr som invigdes 1907, då som stadshus med hotell med 40 rum, restaurang, frisersalong och festvåning. Samt punschbryggeri och stall på bakgården. Byggnaden bytte namn till Stadshotellet snart efter invigningen och är fortfarande en välbesökt och uppskattad plats i centrala staden. Västerås har som framgått ovan även ett imponerande stadshus. En grannkommun har varken det ena eller det andra.

I de stadspromenader som kommunens hemsida beskriver ingår inte Skitviken.
Den nämns däremot i en av kommunens turistpublikationer och ska ligga intill Kokpunkten samt erbjuda en ljudvandring, ”En rostig lustgård full av liv”. Det låter lockande, det blir säkert ett återbesök i Västerås. Kanske kommer då också det lilla fönstret högt upp på Stadshotellets tornbyggnad att få en förklaring.

Glädjande i gatubilden, ett varningens ord. Och Wildstyle

Se där ett elskåp! Och inte vilket elskåp som helst, det är maskerat. Till höghus.

Så glad man blir när man gör en ny upptäckt i gatubilden. Elskåpet/höghuset finns i Påvel Snickares gränd i Uppsala, granne med den stora muralmålningen med Pelle och Maja, och flera garageportar med äldre men inte ett dugg tråkigare målningar.
Ett kvarter ner längs Dragarbrunnsgatan väntar ännu ett dekorerat elskåp – målningen ser lite skavd ut, som om den varit med ett tag. Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare. Men det gör den inte ointressantare, sannerligen inte.

Konst är värd en stunds eftertanke.
Ett elskåp på Drottninggatan bar den här texten under några år. Bilden togs 2016. Nu är texten borttagen men döden på Medelhavet är ännu en fasaväckande realitet.

När detta budskap försvann är oklart, men om Medelhavets botten skrev Carsten Jensen apropå koranbränningar:
”Den yttersta högern rustar upp dessa år och om de vinner i Europa, som de har gjort i Polen, Ungern, Sverige, Finland och Italien, kan vi vara säkra på en sak. Då blir koranbränningarna symboler för nationell samling, och kontinentens drygt 25 miljoner muslimer kan förbereda sig på en folkvandring. Det går att segla åt båda hållen över Medelhavet, och de nya högerregeringarna ställer gärna en hel armada av sjunkfärdiga skorvar till förfogande. Det finns gott om plats på Medelhavets botten.”
Carsten Jensen, DN 10 augusti 2023, översättning Björn Wiman. Läs gärna hela Jensens artikel som han avslutar:
”Det är inte en Muhammedkris nummer 2 vi står inför. Det är en kris för demokratin vi befinner oss mitt i. För det är demokratin som bokbrännarna sätter eld på.

I Enköping är det högtryckstvättare som på kommunens uppdrag tagit bort okontroversiella väggmålningar. (Lägg märke till o-et!)
Hur många kommer ihåg målningarna vid järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan? Målningarna som gjorts av elever vid Westerlundska gymnasiet (det var inte S:t Ilianskolan, korrigerat 5/9-23) under ledning av deras bildlärare Erik Beckeld?
Nu är där bara gråtråkigt, som vilken betongvägg som helst.
Då, före högtryckstvätten, fanns det Enköpingsmotiv på betongen. Vårfrukyrkan, Westerlundska gården och några till. Detta var en av målningarna:

Samma högtryckstvätt och samma kommunala beställning såg till att gång- och cykelvägstunneln under järnvägen som förbinder Fanna med Stenvreten blev ett gråtöcken. Målningarna som fanns där tidigare var (också) beställda och betalade av kommunen och utförda av känd gatukonstkonstnär.
Före högtryckstvätten såg den som lämnade Fanna detta:

Klickar ni på länken nedan får ni se ytterligare ett exempel på street art/graffiti som högtryckstvätt tagit bort.
https://lottasallehanda.eu/wp-content/uploads/2021/03/fisk-768×576.jpg

Fina fisken fanns i järnvägsviadukten på Österleden. Länken till blogginlägg med fisken är:
https://lottasallehanda.eu/2021/03/24/dodskallar-och-annat-kreativt/

Visst kluddas vackra målningar ner med taggar och annat. Men renovera dem då!
Gå inte kluddarnas ärenden och förstör det som faktiskt bidrar till en roligare stad.

För gatukonstnärerna ger inte upp. Se det mindre figurativa men ändå vackra exemplet här, på plats som det förhoppningsvis tar tid att spåra. Vem vill inte veta vägen till Nangijala? (skevheten i texten beror på misspass av två bilder, oförmågan är min):

Den här krumeluren glädjer på annat ställe i staden. Är det måhända en parafras på de hällristningar som finns runt om i kommunen?

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla vänner av street art att besöka galleriet WILDSTYLE i korsningen Kyrkogårdsgatan-S:t Johannesgatan i Uppsala. Dit kommer inte bara svenska konstnärer och ställer ut målningar, fotografier, affischer … allt grundat i street art/muralmålningar och de olika stilar de representerar.

Kolla in Wildstyle’s hemsida för öppettider och aktuella och kommande utställningar:
https://wildstyle.se/

Labyrinter i Lund och Enköping

Vila och lugn ska labyrinter ge, det är åtminstone den förklaring som ges den som söker ”labyrint” på internet.

Vintervila i vildvuxen labyrint som låtits bli virrvarr.

In till labyrintens mitt leder bara en väg. Förvillande lik en labyrint kan en ”maze” vara, men det är skillnad på olika – en maze ska förvirra vandraren med återvändsgränder och parallellgångar.

Kyrkåsens labyrint är i en alldeles egen kategori, varken maze eller labyrint, mera virrvarr av stenar.
Från början fanns en labyrint närmare Vårfrukyrkan, men när kyrkogården utvidgades togs labyrinten bort, enligt uppgift på 1940-talet. Den återskapades för några decennier sedan norr om kyrkogården vid sidan av gångvägen mot Åsenstugan, och var länge en plats om inte för stilla begrundan och eftertanke, så åtminstone för lek.
Men nu är den ett virrvarr av stenar, överväxt av gräs och till och med en allt större buske och en liten tall.

Annorlunda syn på labyrinter har man i Lund där det finns en labyrint på själva Domkyrkoplatsen. Anna Alebo, präst och kaplan vid Killans bönegård, berättade om labyrinten under en radiogudstjänst i början av året. För henne ger labyrinten vid domkyrkan tillfälle till stilla vandring och eftertanke, en pilgrimsvandring in till labyrintens centrum. Hennes tankar går att söka upp 23 minuter in på
https://sverigesradio.se/avsnitt/pilgrimsliv-pa-osterlen

Labyrinten vid Lunds domkyrka går att läsa om här:
https://www.pilgrimsvagen.se/2018/02/22/vandra-i-labyrinten/

När nu kommunen visat så föga intresse för labyrinten på Kyrkåsen, trots att den märkts ut på kartan över Upplandsledens dragning via åsen, kan kanske Enköpings församling hjälpa till med att återställa den? För lek, och för kontemplation.

Äkta och oäkta – om trojeborgen igen

Trojeborgen på Kyrkåsen, ”den är ju inte äkta!” sade en medborgare som inte tyckte vanvården av trojeborgen, markerad på kartan över nydragningen av Upplandsleden, var något att uppröras över.
Den ursprungliga trojeborgen togs bort när kyrkogården utvidgades, möjligen på 1940-talet.
Trojeborgen återuppstod ett stenkast från kyrkogården åt Åsenstugan till för flera decennier sedan. Vackert återinvigd med specialkoreograferad dans och tal. Därefter fanns den där för små fötter att springa runt i och för större fötters ägare att överblicka efter att ha läst informationstavlan om den och andra trojeborgar.

Men de senaste åren har trojeborgen fallit i vanhävd. Det är tråkigt. Det är rent av bedrövligt. Jag har ondgjort mig över Kyrkåsens förfallna labyrint tidigare:

Och här:

Hopp för trojeborgen?

Inte blev det mindre bedrövligt efter ett besök på Badelundaåsen och vid Anundshög.
På åsen finns en imponerande trojeborg, labyrinten kallas den på turistkartorna, och även om dess stenar inte är överdrivet synliga så är området välskött och informationstavlan en glädje att ta del av.

Trappan upp på Anundshög, och utsikten över tvillingskeppen från högens topp.

När runstenar och Sveriges största tvillingsskepp beundrats från toppen av Anundshög är det lätt att söka sig till Café Anund strax norr om gravfältet. Och där, minsann, finns en trojeborg!

Stora labyrinten överst, informationstavlan till vänster och den ”oäkta”, vältrampade trojeborgen till höger.

Mycket mindre än den stora ursprungliga längre västerut, men välhållen. Nygjord är den förvisso, men det måste ju inte betyda ”illa underhållen”. För besökare, små och stora, är den likafullt rolig att se och att springa i.

Det vore en välgärning om Enköping kunde ta sin alldeles egna trojeborg bättre till vara än så här:

Så här såg trojeborgen ut i oktober, ogräset har växt kämpahögt och den allt resligare busken i det som varit en gång har tappat sina löv.

Det kanske finns föreningar, eller rent av skolklasser?, som gärna skulle bistå vid upprustningen? Lokaltidningen Enköpings-Posten gav ändå visst hopp om förbättringar kommande år då tydligen såväl Kyrkåsen som Vattenparken kommer att bli föremål för åtgärder, inte helt klart av vilket slag.

Att det inte saknas varken fantasi eller initiativkraft vid den kommunala parkförvaltningen är många, ortsbor och turister väl medvetna om efter stadsvandringar och parkbesök. Och säkert har en av årets julhälsningar i en rondell glatt många. Se själva:

Höstresa? Världen i Lindbacken!

Ta buss 118 till Lindbacken nordöst om Uppsala och kolla in världens känslor speglade i skulpturer av Johan Svensson.
Det är fyra skulpturer, jordglober i klara färger, och några av dem har definitivt känslor. Stilla havet till exempel är inte ett glatt hav i rödlila. Inte heller i grönt.

Mår bra eller dåligt. Var finns björnen och varför?

Skulpturerna finns på gården vid Lindbackens förskola och är enligt tillförlitlig källa (förälder som visade till rätta från busshållplatsen) populärt hos såväl förskole- som eleverna i skolan strax intill.
Globerna sitter på stolpar i olika höjder, är i olika färger och representerar olika känslor: glad, arg, ledsen, överraskad. Landområdena har också försetts med djursymboler. En björn i Sibirien, en elefant i Afrika.
Det är skulpturer som gör såväl barn som vuxna glada. Men också skulpturer som går att resonera omkring – om kretslopp och klimat. Men också om jorden och världen, hur ser den ut, vilka lever där?

Jordens alla känslor kallas skulpturgruppen och det går att se den på närmare håll än från staketet runt förskolegården. Men då är det inte bara lämpligt att kontakta förskolan före besöket, det är något som definitivt måste ske – förskolan är just det, en förskola, och gården är deras och inte öppen för alla att dyka upp på utan föranmälan.

Lottasallehanda.eu tog kontakt med förskolan före besöket, bestod av en person, och det visade sig att besöksdagen tillika var utbildningsdag, så ordinarie verksamhet stördes inte. Gårdsgrinden stängdes enligt instruktionen. Kontaktuppgifter till förskolan finns på Uppsala kommuns hemsida.
https://www.uppsala

Om Simone Giertz, om kultur och vad Enköping saknar

Det finns hopp. En av anledningarna till hoppfullhet är svenska Simone Giertz, nu i Los Angeles efter några år i San Francisco.
Först uppfinnare av onödiga, dysfunktionella robotar – en tandborstningsmaskin och en väckningsrobot är några av dem. Dysfunktionella robotar i den mening att de gör vad de gör på ett, låt säga, oväntat sätt. Men så roliga. Och det roliga går att se på Giertz Youtubefilmer. Därefter skapade hon en Truckla, en Tesla pickup, går också att se på Youtube, liksomfilmen om hur hon renoverar en gammal husvagn och förvandlar den till gästrum till mamman som kommer på besök i Los Angeles efter två år av covid-restriktioner. Underbart! Både Simone och hennes mor!
Länk till renoveringen https://www.youtube.com/watch?v=_XxqEHg4s2g
Se hennes filmer som ger hopp och vidarebefordrar glädje även under svåra omständigheter (Simone Giertz har behandlats, lyckosamt, för en hjärntumör, det finns videor som berättar även om detta) är precis vad vi behöver.

Wired med Giertz på förstasidan 2020 till vänster och Wired med Giertz på insida 2016. Lägg märke till robotorna längst ned på sidan.

Visst har svenska medier också skrivit om Simone Giertz och hennes ”shitty robots”, SvD Näringsliv hade i augusti 2021 en artikel om henne under rubriken ”Simone Giertz – från Musk och skitrobotar till rymden”. Där presenteras hennes produktbolag Yetch (jfr uttalet av hennes namn) och berättas om hennes önskan att åka ut i rymden, som turist, inte med en egenkonstruerad raket. Rymdturism … är det verkligen grejen? Njaä.

Det är hennes teknik- och hantverksglädje och uppfinningsrikedom som är omtumlande. Och inspirerande.
På Wikipedia presenteras Simone Giertz som ”uppfinnare, maker, robotentusiast, TV – och videomakare.”
Maker? Som i maker space? Varför har Enköping inte ett maker space, en plats för unga uppfinnare och konstruktörer?
Där datorprogram är grunden och 3D-printrar gör det programmeraren bestämt. I Enköping som gärna framhåller sig som uppfinnaren JP Johanssons stad – uppfinnaren som gjorde rörtänger och Bahco till ett namn känt över världen. Vad hade inte han kunnat göra vid ett maker space?

Kräv att det ges plats för ett maker space på stadsbiblioteket i Enköping! Det är vad staden behöver, inte att det förnämliga stadsmuseet kläms in på minimal plats i det som varit och borde förbli Medborgarhuset Joar Blå!
Om politiker vill spara pengar genom att ta pengar från kulturen (museet) kan det vara värt att hänvisa till frågan Winston Churchill ställde under andra världskriget då generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären:
”Vad ska vi då försvara?”
Låt museet vara ifred, satsa på biblioteken i Enköping, i skolor och i kransorter, på maker space och, varför inte? på symaskiner att låna, på samma sätt som man nu kan låna datorer?

Kolla Giertz! För som hon citerades i en artikel i Wired redan 2016: ”Electronics are getting more and more accessible now – you don’t have to be an engineer to start building things. I really want to spur on that democratisation of technology.”
Läs om Simone Giertz:
https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
https://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
Sök Simone Giertz på Youtube, hennes filmer är lätta att hitta. SvD Näringslivs artikel publicerades 2 augusti 2021. I januari 2020 hade Wired en lång intressant artikel skriven av Lauren Goode om Giertz väg från ”Queen of shitty robots” till ägare av produktbolaget Yetch med produkter som inte är ”shitty” utan fullt funktionella (men också berättar om roboten ”Pussy Grabs Back” som Giertz gjorde tillsammans med Laura Kampf 2016):
https://www.wired.com/story/simone-giertz-build-what-you-want/

PS. I den i våras invigda nya delen av Ångströmslaboratoriet i Uppsala finns ett stort maker space, för studenter att använda och öppet att se för besökare. Där finns också en Foucaults pendel. Häftig! DS

Glädjande rondellkanter och trist trojeborg

Se så låga kanterna till rondellen vid Österleden är nu, och lika låga är de runt Fannarondellen.

I tidigare inlägg ondgjorde jag mig över de höga stenkanterna i Enköpings senaste rondeller, de vid Österleden och nedanför Hejarbacken. När cirkulationsplatserna nu sedan en tid tillbaka fått sina asfaltslager lagda är höjdskillnaden mellan stenkanter och asfalt minimal men märkbar. Det glädjer säkert alla chaufförer av små men framför allt stora fordon. Den senare typen, buss och lastbil, kan som synes på bilderna komma förbi utan att ens nudda kanten, men likväl utmärkt att kanter inte blir riskmoment.

Annat är mera sig likt, tyvärr. Som labyrinten, trojeborgen, på Kyrkåsen.

Verklighetens labyrint motsvarar inte riktigt informationstavlans.

Det är naturligtvis så att det finns mängder av uppgifter för parkavdelningen så här på våren, och gångbroar och rastplatser vid Dyarna har gjort området närmast stad och hamn fantastiskt fint och tillgängligt. Det finns mycket gott att säga om Enköpings parker, och Upplandsledens nya sträckning från Gånstagården via Vattenparken och Kyrkåsen lockar säkert vandrare. Men varför lämnas just labyrinten i ett så bedrövligt skick? Nästa år, 2023, blir det 30-årsjubileum, för trojeborgen. Låt oss hoppas att den senast då återgår i ursprungsskick.

”Vad är det för ena dårar
som härjar i stan, serru!”

Det är lätt att vissa textrader dyker upp i minnet när man ser sig om i Enköping.*
På Stora Torgets södra sida har vi en stattgrop bakom plank, och i öster ett Paushus som står inför rivning och nybygge.
Om det senare väckte detaljplaneförslaget så upprörda protester att det ändrats. Dock inte så att det nya förslaget ska överensstämma med den av fullmäktige antagna fördjupade översiktsplanen. Det behövs inte anser tf stadsarkitekt i lokaltidningen Enköpings-Posten, ”det nya förslaget tänjer på dessa riktlinjer (i FÖP:en) men (han) menar att de går att överskrida om det medför ett värde för staden.”
Tidigare i artikeln förklarar tf stadsarkitekten att det inte går att förändra detaljplaneförslaget mera än att våningsantalet sänks från tio till åtta eftersom det då ”inte blir ekonomiskt genomförbart”.
Så det är inte värdet för staden, utan för byggherren det handlar om.
En insändarskribent i lokaltidningen 13 april kallar det kommande bygget för ”en riktig klumpeduns”. Det är lätt att le instämmande. Insändarskribenten har också läst planbeskrivningen noggrant och på sidan 19 i en ritning funnit utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”. Mer om kommunhus nedan.

Värdet för företaget snarare än för staden handlar det förmodligen om när det gäller Stattgropen också. Hur höga husen i gropen blir återstår att se, men att man där skulle rätta sig efter FÖP:en är osannolikt. I ett nytt markanvisningsavtal med exploatören har kommunen i varje fall avstått från att ange pris per kvadratmeter.
Prisuppgifter fanns med i det första avtalet, inför vilket den lokalt etablerade hotellentreprenören inte inbjöds till diskussion/förhandling. Avtalet överklagades till förvaltningsrätten, som avslog överklagandena men hade invändningar mot prissättningen. Så plex, kommunens plan- och exploateringsutskott, hade ändå lärt sig något av överklagandena förklarades det nya avtalet i Enköpings-Posten.
Det tackar vi för. Kunskaper sitter ju inte i vägen.
Sen får vi se vad som anses vara ekonomiskt genomförbart. För exploatören.

Så här ser den ut bakom planket, stattgropen. 2026 kan den vara bebyggd med bland annat hotell sägs det.

Genomförbart är det också att stänga av trottoarer till båtnad för kunder hos öl- och matserveringar, i varje fall på en av stadens gator. Arrangemangen för att leda om gångtrafikanter ut i gatan, med avskärmande cementblock och asfaltavfasning upp och ned från trottoaren, har kommunen åtminstone tidigare år skött, på samma skattebetalares bekostnad som får ge plats för företagen som ju betalar statlig skatt.

Detta kan ju irritera en gång- och cykeltrafikant, men än värre är det med busshållplatser. Nu pågår samtidigt bygget av två nya hållplatser på Fjärdhundragatan mellan Lidl och OkQ8. Fotgängare och cyklister fick försiktigt ta sig fram på tillfälliga grusgångar.
Statusen för den nya hållplatsen vid Ica Maxi bådade inte gått. Där stängdes gc-vägen av redan i höstas. Innan den gjorts klar påbörjades ombyggnad i korsningen Fjärdhundragatan-Lastbilsgatan, oklart vad det ska leda till men förbifart även på cykel är möjlig.
Måndagen 11 april återupptogs arbetet vid Ica Maxi-hållplatsen, och gc-vägarna förbi de nya hållplatserna på Fjärdhundragatan asfalterades, välkommet och bra. Så det finns hopp.

Bilden överst är den asfalterade men på tisdagen ännu inhägnade gc-vägen vid IcaMaxi-hållplatsen – den undre bilden visar hur det alltför länge såg ut efter att hållplatsbygget inletts.

Vid den busshållplats som sedan några år stått färdig på Mästergatan invid Älvdansen där Kunskapsskolan finns i bostadsområdet fyllt av lägenheter i en- och flerfamiljshus, är framkomligheten god för såväl fotgängare som cyklister.
Man kunde tro att det skulle vara bra för elever och boende att ha nära till busshållplatser, men tydligen inte för där ska inga bussar stanna. Upp till gamla Stockholmsvägen, under järnvägen till Resecentrum eller upp till Fjärdhundragatan är vad som gäller för Älvdansarna.
Men hallå? Är det inte cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter som ska prioriteras i stan?

Ombyggnaden av Resecentrum är i varje fall klar, och säkert uppskattas det av många. Dock inte av passagerare som vill åka kollektivt i buss till Ålands-, Finlands- och möjligen andra färjor.
Före ombyggnaden fanns hållplatsen till färjorna vid Resecentrum, på stadssidan av järnvägsstationen.
Nu är hållplatsen i stället placerad på andra sidan järnvägen, genom tunneln och därefter till höger så långt det går att komma på den första pendlarparkeringen.
Komma förresten, där finns en trottoar som inte snöröjs, en trottoar som inte är färdigställd fram till hållplatsen, en trottoar som inte heller anslutits till asfalten på parkeringen.

Det är den lilla vita pricken längst bort som Viking lines logga skymtar på.

Om den orolige äldre man som sökte färjebussen på dess gamla plats vid Resecentrum till sist hittade hållplatsen flera hundra meter längre bort är oklart. Det finns ingen som helst upplysning vid Resecentrum om vart färjehållplatsen flyttats, inte heller vid gångtunneln, varken på stads- eller pendlarparkeringssidan.
Det är så dåligt att ord saknas.

Det nya parkeringssystemet, som nu sannolikt kommer att revideras i strid med parkeringspolicyn antagen av fullmäktige, är om inte annat något som driver administrativa kostnader. Innehavare av landsbygdstillstånd och boendeparkeringstillstånd , nyttoparkeringstillstånd eller parkeringstillstånd för rörelsehindrad, ska kontrolleras, godkännas och administreras.
Att så kallade smarta telefoner och såväl bilregistrerings- som fullständigt personnummer krävs för att betala p-avgift i Enköpings stad, oavsett om man laddar ner appar eller betalar via sms är naturligtvis horribelt.

Så här ser de ut, instruktionstavlorna för hur p-platser ska betalas i Enköping.

Den revidering av p-systemet som kan komma att ske skulle innebära att en timmes gratis parkering införs i zon A. Det finns tre zoner. ”Det är väl bara en liten förändring i appen”, förmodade en förhoppningsfull politiker i fullmäktige.
Zoner, appar, landsbygdstillstånd, boendeparkeringstillstånd … kan detta p-system göra någon gladare? Jo, några är naturligtvis glada. Tillhandahållare av automater, smarta telefoner och de som satts att kontrollera att avgifter betalas enligt vederbörliga tillstånd och i rätt zoner.

Och så Medborgarhuset Joar Blå. Hur många utredningar har gjorts om detta hus? Inget blev bättre när kommunen tog över driften av Joar Blå från föreningen som byggde och drev huset. Det blev högre hyror med det kommunala hyresberäkningssystemet, och underhållet förefaller inte ha blivit bättre.
Den senaste utredningen föreslog att museum och konsthall flyttas in i Joar Blå. Vad som ska hända med den ärevördiga byggnad på Rådhusgatan där museet nu finns är oklart. Att konstföreningen som under lång tid drivit en berömvärd verksamhet i gamla tingshusets anpassade lokaler, inte kommer att flytta med till Joar har klart deklarerats av flera berörda. Om deras verksamhet kan flytta till andra lokaler är oklart, liksom vad de nuvarande lokalerna ska användas till om föreningen tvingas flytta. Kulturskolan är någras gissning. Det kan säkert behövas, men hallå? Hur tänker ni med gamla gymnastikhuset i Kyrkbacken då?

Det är rent märkvärdigt att en kommun som växer så det knakar, som har blivit näst intill dubbelt så folkrik som när staden/kommunen, som en av få, etablerade ett eget museum, nu inte längre har råd att ha det kvar i en byggnad som anpassats till verksamheten. Eller ha råd med en konsthall med kvalitativt höga utställare från hela landet?
Om nu Joar Blå ska renoveras och verksamheterna där förändras, vore det inte så mycket klokare att satsa på biblioteket med större lokaler, med fler datorer, med maker space och kanske som i Sävja, Uppsala, med symaskin(er) till låns, och kursverksamheter under ledning av studieförbund kanske?
Biblioteken är redan viktiga mötes- och utbildningsplatser, och de kommer inte att bli mindre viktiga, också i ett beredskapsperspektiv.

Beredskap ja. Gamla kommunhuset rivs nu, närmare tre år efter att tekniska nämnden beslutade att det skulle rivas. Men hej och hå, riva? Förvaltningar och kommunledning hade visserligen flyttat ut redan 2017 (om minnet inte sviker), men kvar fanns ju arkivet (hoppsan) och serverhallen (o voj o voj) och ett skyddsrum med plats för 170 personer som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, meddelade att inte fick rivas om platserna inte ersattes (nämenvaff..?).
Så det blev ett letande och parlerande och förhandlande, arkivet delades upp på ett fjärr- och ett när-, en ny serverhall byggdes, med viss tidsutdräkt eftersom it-avdelningen sent blev varse att bygglov krävs för byggen, och till slut sade också MSB ja till rivning av skyddsrummet eftersom kommunen inte visste vad som skulle ske med fastigheten efter rivning.
2022 skulle så rivningen äntligen bli av. Men så blev det 24 februari och krig i Ukraina, och plötsligt var det inte längre lika självklart att riva skyddsrum. Hur det gått med skyddsrummet i gamla kommunhuset är oklart som så mycket annat, men att det inte finns ett överflöd av skyddsrum i Enköping är i varje fall klart. Det har inte varit krav på skyddsrum i nybyggnationer sedan 2002.

Vid kommunsammanslagningen 1971 satsades på ett nytt och stort kommunhus. När, om och var skylten kan sättas upp igen är högst oklart. Det blir i varje fall inte på en egenägd fastighet, hyrda lokaler ska det vara för förvaltningar och kommunledning. Om de ska innehålla skyddsrum återstår att se.

I kommunen är det bara Lillkyrka kransort som över huvud taget har ett skyddsrum. Det finns i omsorgsboendet, Trögdsgården. Kommunen är angelägen om sina kransorter sägs det men Åsundagården i Hummelsta stängdes förra året. Det kanske kan bli ett trygghetsboende där. Man får i så fall hoppas att de som vill söka sig till ett sådant också får tillgång till busshållplatser så att de lätt kan ta sig till mat- och andra butiker. Behov kommer säkert att finnas och om man väljer att åka österut till Enköping eller västerut till Västerås är ju upp till var och en.

Men det är inte bara Åsundagården som lagts ned, omsorgsboendet Malin i Romberga har stängt, och Rosengården som drevs av ett privat bolag likaså. De boende på Rosengården flyttades till Regalskeppsvägen i Bredsand när husen på Kaptensgatan befanns alltför dåliga. Malin och Åsundagården stängdes med ekonomi som argument, och de boende flyttade till bland annat Stadsgården invid Kryddgården.
Kommunen tycks inte heller ha råd med träffpunkter för sina medborgare, träffpunkterna försvinner en efter en – funktionshindrade fick flytta från Villa Sandgatan. Snickeri, vävrum och bokbindare ska ut från Kryddgården och på Ljunggården har PRO:s tillgång till samlingssalar begränsats.
Vad flyttar och anpassningar av lokaler kostar i pengar klargörs nästan aldrig, vad de kostar i oro för organisationer och föreningar och deras medlemmar sällan.

Vad som oroar våra folkvalda när det gäller kommunens starka tillväxt är bland annat tillgång till skolor. När det från en talarstol i fullmäktige raljeras över att det för några år sedan till och med talades om ”att lägga ned S:t Ilansskolan”, förefaller ingen närvarande dra sig till minnes att en skola faktiskt har lagts ned. Enöglaskolan är inte bara nedlagd utan nedriven.
Att namnet gick vidare till Västerledsskolan (som UL i stor annons fortfarande i februari i år, liksom många gamla Enköpingsbor, ändå kallar Västerledsskolan) ändrar inte det faktum att en skola lagts ned.
Nu ska Västerleds- förlåt, Enöglaskolan, ersättas med en ny byggnad. Vid skolbyggen brukar en gräns sättas för vad byggkostnaden per elev i den nya skolan får uppgå till. Vad gäller Enöglaskolan har den styrande minoriteten med stöd av SD beslutat, efter ett förslag som inte beretts, presenterats för arbetsutskottet, eller enligt uppgift ens för alla partier i minoriteten, beslutat att kostnaden för en ny idrottshall ska ingå i den elevkostnaden. Det är synnerligen oortodoxt, och har inte skett tidigare. Oppositionen opponerade, men de blå-gröna och SD drev igenom beslutet.
Det innebär att skolan i det område som politiker och andra ibland omtalar som ”utanförskaps-” får mindre pengar till sina skollokaler än andra skolor. Kommunen satsar alltså mindre på dem som skulle behöva mer.
Det är desto egendomligare som kommunen för inte så många år sedan beslutade att upplevelseförvaltningen/-nämnden ska ansvara för samtliga idrottshallar och skolor hyra för de timmar som skolans elever faktiskt utnyttjar dem.
Den blå-gröna minoritetens tillsammans med SD:s vurm för etablering av Internationella engelska skolan i samma område är ännu konstigare med tanke på att betydelsen av det svenska språket brukar betonas när det gäller såväl barn som vuxna i ”utanförskapsområden”. Att IES på ett tidigt stadium förklarat att man, vid eventuell etablering, inte var intresserade av att bereda plats för Enöglaskolans särskoleklasser har inte dämpat entusiasmen för sagda skolbolag hos minoritetsledning och SD. Hur tänker ni?

Och apropå utanförskap och skolor: Komvux fanns tidigare i höghuset invid Korsängsskolan. Elevantalet i skolan växte, vad göra? Jo, flytta Komvux från de lokaler som stegvis anpassats för deras verksamhet, och göra en ny anpassning, nu till Korsängsskolan. Hur många miljoner detta kostat är obekant, men det kan inte ha varit gratis. Att lekutrustningen på skolgården tydligen ändå blev fel meddelades i lokaltidningen häromdagen – de var för låga för eleverna som nyttjar skolgården.
Och vart tog Komvux vägen? Jo till inhyrda lokaler i det som nu benämns Kompetensmagasinet på Östra Järnvägsgatan. Dit flyttade också det som var kvar av Jobbcentrum i gamla posthuset vid Prästgårdstullen, Integrationsenheten, Lärvux, SFI och Yrkeshögskolan. Lokalerna anpassades naturligtvis av den privata hyresvärden, hur mycket de kostar är lika oklart som hyreskostnaden för det anpassade höghuset vid Korsängsskolan.

Det är i öster, åt pendlarparkeringen till, som ingången till Komvux m fl i Kompetensmagasinet är. Lilla grinden är tillgänglig företrädesvis vid barmark. Statens serviecenter och Familjens hus finns kvar på Korsängsgatan.

Kvar på Korsängsgatan ligger Statens servicecenter med det som ännu återstår av service från Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten. Där har också kommunens enhet Familjens hus lokaler. Det är inte osannolikt att det är service som studerande vid Komvux, SFI m fl i Kompetensmagasinet har anledning att ha kontakt med, gärna nära. Som till exempel på väg till eller från undervisning.

Enköping har länge varit känd som rondellernas stad, och säkert är många trafikanter glada över stadens cirkulationsplatser med vackra planteringar i rondellerna. Mindre glada har de varit över trafiksituationen nedanför Hejarbacken. Nu finns där en cirkulationsplats, och vi får hoppas att vi inte får elaka vintervägar framöver, för då är det kasa ned och slira upp som kommer att gälla för bussar och kanske också andra fordon där.
Vad som är värre, och väderoberoende, är att rondellen, mittenpartiet i cirkulationsplatsen, försetts med höga kantstenar. Hur tänkte man där då för stora, långa fordon i snäva svängar?
Likadant är det i cirkulationsplatsen Stockholmsvägen-Österleden, höga kantstenar runt rondellen i mitten, och snäva svängar.

Som avslutning på denna lamentation över sakernas tillstånd en återgång till Stora Torget och Paushuset. Samme tf stadsarkitekt som ser detaljplanens uppgift att göra ett nybygge ekonomiskt genomförbart för byggherren, kunde i Enköpings-Posten också berätta att andelen bostäder i förslaget minskat från 40 procent av ytan till 10 procent i det nya.
Det är ju passligt med tanke på att kommunpolitikerna i denna starkt växande kommun inte har så mycket stolthet över sin stad och kommun att ett kommunägt nytt kommunhus anses behövas. I stället ska förvaltningar och kommunledning inhysas i hyrda lokaler.
En upphandling av dylika har för övrigt prövats, men det kom bara in ett anbud, så upphandlingen har skjutits upp.
Insändarskribenten citerad i början av texten har funnit svaret till det mycket begränsade intresset för upphandlingen från fastighetsägare och byggherrar i beskrivningen av Pausfastighetens detaljplaneförslag: på sidan 19 i en ritning fanns utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”.

Det blev långt det här, och då har ändå inget skrivits om Bredsand, inte om Möbelhustomten och bilparkering, under jord eller på gården (detaljplanen sade under jord, men det behövde tänjas på så det blev på gården), inte heller något om fjärrvärmeverket som ska flyttas vilket torde innebära att kraftproduktionen som skulle kunna förse merparten av staden med el, inte blir kvar i Enköping.

Det ska ändå konstateras att flytten av flaggstängerna på Stora Torget gick i ett huj, bort med de gamla som träden stod för nära, och upp med nya ett tiotal meter in mot torget. Nu kan det flaggas utan grentrassel. Jippi!

De gamla flaggstängerna togs bort och de nya högre stängerna är redan på plats mellan bänkar och parkering.

*Rubriken är citat från Olle Adolphsons Gustav Lindströms visa. De följande stroferna lyder ”Glada som barn, med sitt sattyg till plan!”

PS. Kan inte låta bli att kommentera intervjun med kommunalrådet (C) i Enköpings-Posten nyligen. Rådet är mest stolt över att kommunen gått från att göra budget för ett år i taget till att ha en långsiktig plan med mål som sträcker sig fyra år framåt i tiden.
Så bra det låter. Men så sent som i oktober 2021 fattade en enhällig socialnämnd beslut om att återgå till ettårsbeslut om bidrag till Hela människa Ria som driver Härbärget för hemlösa på Kryddgårdsgatan. Motiveringen för återgång till ettårs- från tvåårsbeslut var att nämnden ju får sin budget för ett år i taget.
Ria har under en följd av år önskat IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap) med kommunen för att få en ekonomiskt säkrare och mera planerbar verksamhet. Kommunen, socialnämnden, har vägrat.
I juni 2021 tog fullmäktige enhälligt beslut att riktlinjer för IOP-avtal för samtliga förvaltningar skulle tas fram. Sedan tidigare har upplevelseförvaltningen IOP-avtal med bl a OK Enen och konstföreningen. Inga riktlinjer har synts till, och tvärtom har förutsättningarna för Härbärget alltså försämrats efter fullmäktiges beslut.
Det kanske är fullmäktigebeslut som genomförs enligt en långsiktig plan, om fyra år eller så? DS.