När Ryssland valde Sveriges kung

Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.

Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.

Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.

Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.

Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.

Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.

12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.

Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.

Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.

Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.

Stoppade. Trakasserade. Arresterade.

Orden i rubriken har använts för att beskriva läget för hiphopare i Ryssland. För homosexuella räcker de inte till. I Sara Lövestams Finns det hjärterum (Piratförlaget 2017, sid 291-292) är det ryske Oleg som beskrivs:
”Hans rädsla var grundlös, sade de på Migrationsverket. Han var ingen känd aktivist och Ryssland bestraffade ingen för sexuell läggning. Opinionen, lynchningarna, morden och retoriken stod inte i handläggarens häfte, ’man kan inte få asyl bara för att man mår dåligt’”.

I juni 2020 publicerades en rapport om situationen för hbtq-personer i S:t Petersburg 2019. Det året dokumenterades 1066 fall av våld och diskriminering av hbtq-personer. 132 fall gällde diskriminering på arbetsmarknaden, 164 fall var bostadsrelaterade, 54 fall av diskriminering dokumenterades i hälsovården och därutöver dussintals fall av överfall, hot, misshandel i hemmet, utpressning och sexuellt våld. Till det kom begränsningar av yttrande- och föreningsfrihet samt rapporter om homofobiska yttringar och våld från poliser.

En rapport som sannerligen inte visar på att Olegs rädsla var grundlös, om än just han är en figur i en deckare med annorlunda upplägg och handling som jag för övrigt rekommenderar varmt.
Coming out i Sankt Petersburg som sammanställt och offentliggjort rapporten konstaterar att om det här är situationen i hemstaden, en av Rysslands största och som brukar beskrivas som en av de mest liberala och progressiva när det gäller hbtq-personers rättigheter, då finns det anledning att tro att situationen i andra delar av landet är betydligt värre.

Om rapporten i juni inte gav anledning till glädje, så var det desto mera glädjande att i oktober 2019 få höra om den elfte upplagan av Queerfest i Sankt Petersburg. Nio dagar med seminarier, utställningar, filmer och samvaro som för då fjärde året i rad kunde arrangeras utan att myndigheter lade hinder i vägen. 15 procent av gästerna var inte hbtq-personer, meddelade arrangörerna i ett pressmeddelande, en upplysning som kan tyckas irrelevant, men som är betydelsefull med tanke på den generellt avoga inställning till hbtq-personer som råder.

Glädjande var också rapporten i slutet av juni i år att transgenderkvinnan Anastasia Vasiljeva inte bara fått tillbaka sitt arbete som tryckare, utan också skadestånd för psykiskt lidande och lönebortfall under den period sedan juli 2017 då hon blev avskedad efter att ha bytt id-kön från man till kvinna. Arbetsgivaren hänvisade till att tryckare är ett av 456 yrken som är förbjudna för kvinnor. Anastasia överklagade, vann i första instans och när arbetsgivaren överklagade fastställdes underrättens dom.
Pressmeddelandet om Anastasias dom avslutas med en referens till Högsta domstolen i USA: ”It’s important to notice that the day earlier, on June 15, US Supreme Court has ruled that employers who fire workers for being LGBT, are breaking the US civil rights law. This seems to be a worldwide tendency – we celebrate two major victories over LGBT discrimination.”

Det kunde vara hoppingivande, men om man samtidigt läser Maria Aljochinas Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse, där hon i kapitel 8 Rättvisa i zonen, skriver bland annat om återkommande kroppsvisiteringar ”utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar …utan några medicinska instrument eller gynstol”, och på sid 159:
”’Det som händer i vårt land är vår ensak.’ Patrioter som anklagar oppositionen för att vara femtekolonnare, landsförrädare, älskar att upprepa detta gång på gång. Vem är förrädare? Vem är utländsk agent? Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett – de vill att allt ska stanna bakom zonens murar. Rysslands zon.”

Vilket osökt leder vidare till historikern Jurij Dimitrijev som dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin adoptivdotter, ett brott han bestämt förnekar. Han och människorättsorganisationer anser att vad det handlar om är att få stopp på hans arbete med dokumentation av massgravar från Stalintiden. ”Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett …”. EU har ifrågasatt anklagelserna mot honom.

Hur det är med den ”the worldwide tendency” Coming Out skriver om, kan med skäl ifrågasättas. I Rysslands grannland Polen har HR-chefen för Ikea i Polen enligt TT i juli 2020, åtalats för att ha begränsat en anställds religionsfrihet. Den anställde blev uppsagd efter att på företagets intranät ha kommenterat en artikel om hbtq-frågor med bibelcitat med innebörden att homosexuella kommer att mötas av blod och död. Uppsägningen motiverades med att kommentaren motverkar företagets ”kultur av tolerans och respekt”.
Enligt TT har den f d anställde sagt att han anställts för att sälja möbler, är katolik och ”det här är inte mina värderingar”.
Att begränsa en anställds religionsfrihet kan leda till två års fängelse.

Kan inte låta bli att tänka på Maleus Maleficarum, ”Häxhammaren” från 1484, skriven av dominikaner med instruktioner om hur häxor upptäcks och oskadliggörs. Ingen kultur av tolerans och respekt då heller.
Jag kanske kan få påminna om att sex kommuner i sydöstra Polen inrättat vad de kallar ”hbtq-fria zoner”, vilket lett till att EU-kommissionen vägrat betala ut EU-stöd till dem. Regeringspartiet Lag och rättvisa har tidigare utmålat hbtq-rörelsen som ett av de största hoten mot den polska nationen.

Och låt mig också flagga för det förslag till policyprogram för USAID, motsvarande SIDA, som ProPublicas journalist Yeganeh Torbati zkrev om i augusti 2020.
Där nämns LGBT-personer inte alls, till skillnad från i det policydokument som publicerades 2012.
”The lead US foreign aid agency has proposed a new policy on gender and women’s empowerment that eliminates any mention of transgender people or contraceptives, running counter to its own long-standing practices in deciding what programs to support.”,s kriver Torbati.

Masha eller Kristina?

Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).

Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.

Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.

Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.

Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)

Maria Aljochina och Pussy Riot på Katalin i Uppsala 2018.

Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Pixlar, deja vù och blat

Tiden som förflutit sedan sist jag skrev gör att det känns rätt att börja med något som muntrar upp.
Pixlar.

I Motdrag, UNF:s medlemstidning 2 för 2017, fann jag under rubriken ”Kaxigt budskap med korsstygn” beskrivningen på hur man gör: ”Korsstygn bygger på pixlar …”
Tidens gång i en beskrivning av sömnadsteknik. Borta är ”två trådar moulinégarn” och långt borta ”räkna rutor eller trådar”.
Det gjorde mig full i skratt.

Deja vù däremot. När BBC skriver rubriken ”US warns Syria over ’potential’ plan for chemical attack” (27 juni -17) och i artikeln citerar uttalande från Vita huset ”…If however Mr Assad conducts another mass murder attack using chemical weapons, he and his military will pay a heavy price.”
Dagen efter skriver BBC rubriken ”Syria took US chemical attack warning seriously – Mattis”. Citerande USA:s försvarsminister alltså.

Attacken med kemiska vapen i april i år resulterade inte bara i många civila offer för de kemiska vapnen, utan också i en USA-attack mot en flygplats använd av syrisk militär. Assad har förnekat inblandning i attacken i april. Assads trovärdighet kan ifrågasättas. Men förra gången USA hade säker information, den gången om ”weapons of mass destruction” ledde det till invasionen av Irak, som i sin tur lett till Iraks sönderfall och framväxten av IS.
När det som i detta fall tycks vara fastslaget innan något hänt vem som är skyldig och vad svaret kommer att vara, då finns det anledning att inte bli full i skratt.
När däremot att något inte hänt ses som tecken på att den föregående varningen haft effekt. Då kan man kanske åtminstone lyfta ett ögonbryn om än inte en mungipa och dra sig till minnes att sanningen är krigets första offer.

Och så blat. Det är ryska och beteckningen på det byte av tjänster, med eller utan pekuniär inblandning, som höll människor vid liv under Sovjettiden. ”…the use of personal networks for getting things done in Soviet Russia, or Russia’s economy of favours.” som Alena Ledeneva beskriver det i Baltic Worlds, april 2014. Rubriken lyder ”Economies of favors or corrupt societies – exploring the boundaries between informality and corruption”. Professor Ledeneva arbetar vid University College London.

Hon citerar i BW-artikeln anekdoten om socialismens sex paradoxer:
* No unemployment but nobody works
* Nobody works but productivity increases
* Productivity increases but shops are empty
* Shops are empty but fridges are full
* Fridges are full but nobody is satisfied
* Nobody is satisfied but all vote unanimously

Tänkvärt inte bara retrospektivt.
Mest tänkvärt är dock blat, att det fanns och att det finns – byte av tjänster som gör livet lättare, och i fallet Sovjet livsuppehållande i ett dysfunktionellt system.
En av hennes böcker publicerad 2006 bär titeln ”How Russia really works” (Ithaca: Cornell Unversity Press).

Jag rekommenderar artikeln varmt, och avsnittet ”The blurred boundaries between favors of access and corrupt transactions” är något att fundera på även i vårt Helyllesverige.
Det finns mycket läsvärt i Baltic Worlds, jag rekommenderar den som sagt varmt.

Och för att avrunda med något som fick mig att skratta:
En TT-notis med rubriken ”Hemlösa katter bestulna på mat” publicerad i bland annat UNT.
Den handlar om en gåvotunna till förmån för hemlösa katter placerad i en affär i Ljungby. Om både mat och pengar stulits framgår egentligen inte av notisen, men däremot texten på lappen som tjuven, fylld av harm, lämnat i tunnan: ”Aldrig hört så jävla dumt skänka pengar till en katt”.

Pussy Riot är så mycket mer

Pussy Riot är så mycket mer än färgglada rånarluvor och spektakel i Frälsarkatedralen. Så mycket mer. De är till exempel Zona Prava som Wired berättade om i sitt mars-nummer 2015.
Och ja, jag vet, det är länge sedan. Men läs reportaget ändå.

http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/break-the-rules-pussy-riot

Zona Prava driver ett kartprojekt, kartor som visar var ryska fängelser finns: ”… an interactive database that provides information on penitentiary institutions across Russia – 758 of which are penal colonies. It’s an effort to bring transparency to a system which, in some parts of the country, can be chaotic (after her sentencing, Tolokonnikova went missing for 28 days, eventually emerging in a work camp in Siberia), overcrowded and sometimes corrupt.”

Det hade varit välkommet om svenska medier skrev om Zona Prava och den databasen. Det är säkert så att för de som drabbas av den ryska rättsapparaten är denna fängelsekarta mera användbar än uppvisningen i Frälsarkatedralen, även om den gav stort genklang i media.
Pussy Riot, Tolokonnikova, Aljochina och deras kolleger är värd alla respekt, men inte främst för protesten i katedralen, utan för att de driver kampen för ett rättssäkert samhälle utan korruption på många andra sätt.

Läs artikeln om dem i Wired!

Och när ni ändå är i gång, läs också om Pavel Durov, Vkontakte och Telegram:

http://www.wired.co.uk/magazin/03/features/messaging-appse/archive/2015

Det är inte nödvändigtvis med joint commands and forces som världen blir bättre.
Det är med kunskap och joint efforts.

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

Pepparkakshotell

pekbild

Hilton Moskva, Leningradskaja Hotel, december 2011.

Maken till pepparkakshus!

Nej, jag rörde det inte. Jag visar var mitt rum är.
Dessutom var det skyltat Rör ej! och dörrvakten hade stilig uniform och såg sträng ut.

”Utländska agenter” och trakasserier

”Förut trakasserade ungkommunisterna de troende, nu trakasserar de troende LGBT-personer.”
Röst om Ryssland.
Många, inte bara troende, trakasserar LGBT-personer, kommunister och ungkommunister, nynazister och allmänt bigotta och okunniga. Sovjetiska myndigheter skyddade inte de troende, ryska myndigheter skyddar inte LGBT-personer. Tvärtom, nu som då sker trakasserierna med myndigheternas goda minne, och rent av uppmuntran.

Göteborgs-Posten skriver 27 oktober -15 med hänvisning till Newsweek:”två parlamentsledamöter från kommunistpartiet vill förbjuda att man är synbart homo, bi, trans eller queer på allmän plats i Ryssland …”
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2876894-ryska-politiker-vill-forstarka-antigay-lagen#sthash.aGBmeUuE.dpuf
Attacker mot LGBT-demonstrationer märks och får uppmärksamhet åtminstone i västmedia. Den s k anti gay-lagen får också gång på gång uppmärksamhet. Mera i skymundan bedrivs trakasserierna mot organisationer, LGBT- och andra, som betecknas som ”utländska agenter”.
Och Coming Out, den organisation jag på avstånd kunnat följa och glatts med när något tyckts gå bra, och gnisslat tänder tillsammans med i den hårda motvind som råder, den organisationen har ”shut down”, en följd av ”agent-lagen” och förföljelser.

Human Rights Watch, HRW, skriver om Ryssland och om många andra länder. Om ryska ”utländska agenter”, lagen om registreringstvång, om justitiedepartementet och myndigheter i olika regioner skriver HRW på länken:
https://www.hrw.org/news/2015/10/27/russia-government-against-rights-groups

Citat:
”On May 23, 2014 parliament amended the “foreign agents” law, this time authorizing the Ministry of Justice to register independent groups as “foreign agents” without their consent, if the ministry regards the organizations as engaged in “political activity” and if the organization is receiving foreign funding. On June 4, 2014 the amendments were signed into law.
On June 5, 2014 the Ministry of Justice promptly registered five groups as “foreign agents,” and since then has registered a total of 98, including prominent civil society groups that vigorously protested this action.”

Därefter följer listor över ingripanden från olika myndigheter mot olika icke statsstödda, NGO, organisationer. Listorna är grupperade I – VI. Från listorna har jag valt ut några organisationer som av olika anledningar har intresserat mig. Jag rekommenderar läsare att följa länken ovan och själva se mängden av drabbade organisationer och spridningen geografiskt och ämnesmässigt.

I. By October 27, 2015 the registry of “foreign agents” maintained by the Ministry of Justice comprised the following groups:

  • Soldiers’ Mothers (Saint Petersburg) – August 28, 2014 (“foreign agent” status was suspended – October 23, 2015)

II. Civil law suits against NGOs by the prosecutors
The Russian Civil Procedure Code gives the prosecutor’s office powers to file a civil law suit “in defence of rights, freedoms and legitimate interests of citizens, general public or interests of the Russian Federation, its subjects and municipal entities.” The prosecutor’s office filed and won civil suits against the following six groups, arguing that their failure to register as “foreign agents” harmed the public interest. Following on relevant court rulings, the NGOs were required to register as “foreign agents” within two weeks. At this writing, three have been forcibly registered as foreign agents by the Ministry of Justice (see above), and other two closed down.

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO lost the suit and shut down

III. Administrative Court Cases – at least 27 NGOs
Groups that a court has found responsible for failing to register as a “foreign agent” may be fined up to 500,000 rubles (over US$16,000), and their leaders personally – up to 300,000 rubles (approximately $10,000). They are:

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the administrative case but later lost a similar civil suit to the prosecutor’s office
  • Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) –NGO won the suit

IV. The leaders of the following 6 NGOs faced administrative charges personally:

  1. Anti-Discrimination Center “Memorial” (St. Petersburg) – NGO won the suit but the organization chose two shut down when it lost a “foreign agent” civil suit to the prosecutor’s office
  2. Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) – NGO won the suit
  3. Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the suit

V. Official Notices of Violations – at least 29 NGOs

The groups below received official orders to “eliminate violations,” i.e. direct orders by the prosecutor’s office to register as “foreign agents” within one month of their respective dates of notice. The prosecutor’s office or the Ministry of Justice took those groups to court for failure to register. Also, once the Ministry of Justice received the authority to register NGOs as “foreign agents,” it proceeded with registering 14 of the groups below unilaterally and without their consent (see Section 1 in this document).

  • “Soldiers’ Mothers of St. Petersburg”
  • Moscow Helsinki Group

VI. Warnings Not to Violate the Law – 54 NGOs

The groups below were warned of a need to register as “foreign agents” if they plan to carry out “political activities” or receive foreign funding in the future.

  • Kostroma Soldiers’ Mothers Committee (Kostroma)

Enligt EUObserver 30 oktober -15, har förre presidenten i Frankrike, Nicholas Sarkozy, träffat president Vladimir Putin i Moskva och sagt att ”The world needs Russia. Russia and Europe are bound to work together … there is a need for mutual respect.”

Jag har hållit med. Men respekt måste presidenter, nu-, förutvarande och kommande, också visa för de befolkningar de satts att styra över. Det finns inget respektfullt i behandlingen av minoriteter, i synnerhet LGBT-personer, i Ryssland. Tvärtom är respektlösheten ett signum, och dessutom har den kodifierats i lag.
Jag har hållit med. Men luddiga lagar och godtycklig rättsskipning gör det allt svårare.
Ska Ryssland resa sig måste medborgare och ledning lyfta tillsammans. I tillsammans ingår NGO:s. I NGO:s ingår LGBT-organisationer.
”… det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (le Carré, se https://wordpress.com/post/43932790/1351).
Putin! Låt ditt folk få lämna lidandet och råheten! Behåll heroismen, den behövs i stort,men ännu mera i smått.

Alina och segerdagen

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.