Masha eller Kristina?

Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).

Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.

Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.

Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.

Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)

Maria Aljochina och Pussy Riot på Katalin i Uppsala 2018.

Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Pixlar, deja vù och blat

Tiden som förflutit sedan sist jag skrev gör att det känns rätt att börja med något som muntrar upp.
Pixlar.

I Motdrag, UNF:s medlemstidning 2 för 2017, fann jag under rubriken ”Kaxigt budskap med korsstygn” beskrivningen på hur man gör: ”Korsstygn bygger på pixlar …”
Tidens gång i en beskrivning av sömnadsteknik. Borta är ”två trådar moulinégarn” och långt borta ”räkna rutor eller trådar”.
Det gjorde mig full i skratt.

Deja vù däremot. När BBC skriver rubriken ”US warns Syria over ’potential’ plan for chemical attack” (27 juni -17) och i artikeln citerar uttalande från Vita huset ”…If however Mr Assad conducts another mass murder attack using chemical weapons, he and his military will pay a heavy price.”
Dagen efter skriver BBC rubriken ”Syria took US chemical attack warning seriously – Mattis”. Citerande USA:s försvarsminister alltså.

Attacken med kemiska vapen i april i år resulterade inte bara i många civila offer för de kemiska vapnen, utan också i en USA-attack mot en flygplats använd av syrisk militär. Assad har förnekat inblandning i attacken i april. Assads trovärdighet kan ifrågasättas. Men förra gången USA hade säker information, den gången om ”weapons of mass destruction” ledde det till invasionen av Irak, som i sin tur lett till Iraks sönderfall och framväxten av IS.
När det som i detta fall tycks vara fastslaget innan något hänt vem som är skyldig och vad svaret kommer att vara, då finns det anledning att inte bli full i skratt.
När däremot att något inte hänt ses som tecken på att den föregående varningen haft effekt. Då kan man kanske åtminstone lyfta ett ögonbryn om än inte en mungipa och dra sig till minnes att sanningen är krigets första offer.

Och så blat. Det är ryska och beteckningen på det byte av tjänster, med eller utan pekuniär inblandning, som höll människor vid liv under Sovjettiden. ”…the use of personal networks for getting things done in Soviet Russia, or Russia’s economy of favours.” som Alena Ledeneva beskriver det i Baltic Worlds, april 2014. Rubriken lyder ”Economies of favors or corrupt societies – exploring the boundaries between informality and corruption”. Professor Ledeneva arbetar vid University College London.

Hon citerar i BW-artikeln anekdoten om socialismens sex paradoxer:
* No unemployment but nobody works
* Nobody works but productivity increases
* Productivity increases but shops are empty
* Shops are empty but fridges are full
* Fridges are full but nobody is satisfied
* Nobody is satisfied but all vote unanimously

Tänkvärt inte bara retrospektivt.
Mest tänkvärt är dock blat, att det fanns och att det finns – byte av tjänster som gör livet lättare, och i fallet Sovjet livsuppehållande i ett dysfunktionellt system.
En av hennes böcker publicerad 2006 bär titeln ”How Russia really works” (Ithaca: Cornell Unversity Press).

Jag rekommenderar artikeln varmt, och avsnittet ”The blurred boundaries between favors of access and corrupt transactions” är något att fundera på även i vårt Helyllesverige.
Det finns mycket läsvärt i Baltic Worlds, jag rekommenderar den som sagt varmt.

Och för att avrunda med något som fick mig att skratta:
En TT-notis med rubriken ”Hemlösa katter bestulna på mat” publicerad i bland annat UNT.
Den handlar om en gåvotunna till förmån för hemlösa katter placerad i en affär i Ljungby. Om både mat och pengar stulits framgår egentligen inte av notisen, men däremot texten på lappen som tjuven, fylld av harm, lämnat i tunnan: ”Aldrig hört så jävla dumt skänka pengar till en katt”.

Pussy Riot är så mycket mer

Pussy Riot är så mycket mer än färgglada rånarluvor och spektakel i Frälsarkatedralen. Så mycket mer. De är till exempel Zona Prava som Wired berättade om i sitt mars-nummer 2015.
Och ja, jag vet, det är länge sedan. Men läs reportaget ändå.

http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/break-the-rules-pussy-riot

Zona Prava driver ett kartprojekt, kartor som visar var ryska fängelser finns: ”… an interactive database that provides information on penitentiary institutions across Russia – 758 of which are penal colonies. It’s an effort to bring transparency to a system which, in some parts of the country, can be chaotic (after her sentencing, Tolokonnikova went missing for 28 days, eventually emerging in a work camp in Siberia), overcrowded and sometimes corrupt.”

Det hade varit välkommet om svenska medier skrev om Zona Prava och den databasen. Det är säkert så att för de som drabbas av den ryska rättsapparaten är denna fängelsekarta mera användbar än uppvisningen i Frälsarkatedralen, även om den gav stort genklang i media.
Pussy Riot, Tolokonnikova, Aljochina och deras kolleger är värd alla respekt, men inte främst för protesten i katedralen, utan för att de driver kampen för ett rättssäkert samhälle utan korruption på många andra sätt.

Läs artikeln om dem i Wired!

Och när ni ändå är i gång, läs också om Pavel Durov, Vkontakte och Telegram:

http://www.wired.co.uk/magazin/03/features/messaging-appse/archive/2015

Det är inte nödvändigtvis med joint commands and forces som världen blir bättre.
Det är med kunskap och joint efforts.

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

Pepparkakshotell

pekbild

Hilton Moskva, Leningradskaja Hotel, december 2011.

Maken till pepparkakshus!

Nej, jag rörde det inte. Jag visar var mitt rum är.
Dessutom var det skyltat Rör ej! och dörrvakten hade stilig uniform och såg sträng ut.

”Utländska agenter” och trakasserier

”Förut trakasserade ungkommunisterna de troende, nu trakasserar de troende LGBT-personer.”
Röst om Ryssland.
Många, inte bara troende, trakasserar LGBT-personer, kommunister och ungkommunister, nynazister och allmänt bigotta och okunniga. Sovjetiska myndigheter skyddade inte de troende, ryska myndigheter skyddar inte LGBT-personer. Tvärtom, nu som då sker trakasserierna med myndigheternas goda minne, och rent av uppmuntran.

Göteborgs-Posten skriver 27 oktober -15 med hänvisning till Newsweek:”två parlamentsledamöter från kommunistpartiet vill förbjuda att man är synbart homo, bi, trans eller queer på allmän plats i Ryssland …”
http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2876894-ryska-politiker-vill-forstarka-antigay-lagen#sthash.aGBmeUuE.dpuf
Attacker mot LGBT-demonstrationer märks och får uppmärksamhet åtminstone i västmedia. Den s k anti gay-lagen får också gång på gång uppmärksamhet. Mera i skymundan bedrivs trakasserierna mot organisationer, LGBT- och andra, som betecknas som ”utländska agenter”.
Och Coming Out, den organisation jag på avstånd kunnat följa och glatts med när något tyckts gå bra, och gnisslat tänder tillsammans med i den hårda motvind som råder, den organisationen har ”shut down”, en följd av ”agent-lagen” och förföljelser.

Human Rights Watch, HRW, skriver om Ryssland och om många andra länder. Om ryska ”utländska agenter”, lagen om registreringstvång, om justitiedepartementet och myndigheter i olika regioner skriver HRW på länken:
https://www.hrw.org/news/2015/10/27/russia-government-against-rights-groups

Citat:
”On May 23, 2014 parliament amended the “foreign agents” law, this time authorizing the Ministry of Justice to register independent groups as “foreign agents” without their consent, if the ministry regards the organizations as engaged in “political activity” and if the organization is receiving foreign funding. On June 4, 2014 the amendments were signed into law.
On June 5, 2014 the Ministry of Justice promptly registered five groups as “foreign agents,” and since then has registered a total of 98, including prominent civil society groups that vigorously protested this action.”

Därefter följer listor över ingripanden från olika myndigheter mot olika icke statsstödda, NGO, organisationer. Listorna är grupperade I – VI. Från listorna har jag valt ut några organisationer som av olika anledningar har intresserat mig. Jag rekommenderar läsare att följa länken ovan och själva se mängden av drabbade organisationer och spridningen geografiskt och ämnesmässigt.

I. By October 27, 2015 the registry of “foreign agents” maintained by the Ministry of Justice comprised the following groups:

  • Soldiers’ Mothers (Saint Petersburg) – August 28, 2014 (“foreign agent” status was suspended – October 23, 2015)

II. Civil law suits against NGOs by the prosecutors
The Russian Civil Procedure Code gives the prosecutor’s office powers to file a civil law suit “in defence of rights, freedoms and legitimate interests of citizens, general public or interests of the Russian Federation, its subjects and municipal entities.” The prosecutor’s office filed and won civil suits against the following six groups, arguing that their failure to register as “foreign agents” harmed the public interest. Following on relevant court rulings, the NGOs were required to register as “foreign agents” within two weeks. At this writing, three have been forcibly registered as foreign agents by the Ministry of Justice (see above), and other two closed down.

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO lost the suit and shut down

III. Administrative Court Cases – at least 27 NGOs
Groups that a court has found responsible for failing to register as a “foreign agent” may be fined up to 500,000 rubles (over US$16,000), and their leaders personally – up to 300,000 rubles (approximately $10,000). They are:

  • Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the administrative case but later lost a similar civil suit to the prosecutor’s office
  • Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) –NGO won the suit

IV. The leaders of the following 6 NGOs faced administrative charges personally:

  1. Anti-Discrimination Center “Memorial” (St. Petersburg) – NGO won the suit but the organization chose two shut down when it lost a “foreign agent” civil suit to the prosecutor’s office
  2. Side by Side LGBT Film Festival (St. Petersburg) – NGO won the suit
  3. Coming Out (St. Petersburg) – NGO won the suit

V. Official Notices of Violations – at least 29 NGOs

The groups below received official orders to “eliminate violations,” i.e. direct orders by the prosecutor’s office to register as “foreign agents” within one month of their respective dates of notice. The prosecutor’s office or the Ministry of Justice took those groups to court for failure to register. Also, once the Ministry of Justice received the authority to register NGOs as “foreign agents,” it proceeded with registering 14 of the groups below unilaterally and without their consent (see Section 1 in this document).

  • “Soldiers’ Mothers of St. Petersburg”
  • Moscow Helsinki Group

VI. Warnings Not to Violate the Law – 54 NGOs

The groups below were warned of a need to register as “foreign agents” if they plan to carry out “political activities” or receive foreign funding in the future.

  • Kostroma Soldiers’ Mothers Committee (Kostroma)

Enligt EUObserver 30 oktober -15, har förre presidenten i Frankrike, Nicholas Sarkozy, träffat president Vladimir Putin i Moskva och sagt att ”The world needs Russia. Russia and Europe are bound to work together … there is a need for mutual respect.”

Jag har hållit med. Men respekt måste presidenter, nu-, förutvarande och kommande, också visa för de befolkningar de satts att styra över. Det finns inget respektfullt i behandlingen av minoriteter, i synnerhet LGBT-personer, i Ryssland. Tvärtom är respektlösheten ett signum, och dessutom har den kodifierats i lag.
Jag har hållit med. Men luddiga lagar och godtycklig rättsskipning gör det allt svårare.
Ska Ryssland resa sig måste medborgare och ledning lyfta tillsammans. I tillsammans ingår NGO:s. I NGO:s ingår LGBT-organisationer.
”… det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (le Carré, se https://wordpress.com/post/43932790/1351).
Putin! Låt ditt folk få lämna lidandet och råheten! Behåll heroismen, den behövs i stort,men ännu mera i smått.

Alina och segerdagen

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.

QueerFest – S:t Petersburg 17-26 september

Om nu alla som med rätta bekymrar sig om hbtq-frågor i Ryssland hade åkt till S:t Petersburg I september, då hade queer-festivalen där fått än större stöd, och kanske rent av genomslag även I internationell media.
29 september skrev arrangörerna Coming Out i ett pressmeddelande: “The ten-day marathon of tolerance, the 7th annual Queer Festival of Russia, ended this weekend with the performance by the popular Swedish performer Motoboy, member of The Cardigans”.
Och viktigare: “Compared to last year’s, this festival went almost with no interruptions. The venue where the opening took place broke contract with festival organizers, but the plan “B” venue held its ground.

Dagen efter öppnandet, 18 september, kom detta pressmeddelande:
One of the largest LGBT pride events of Russia, Queer Fest 2015, today opened successfully and is set for the next ten days of events.
Guests and organizers were greeted with warm words of support by representatives of the diplomatic missions of the Netherlands, Denmark, Sweden, mainstream human rights organizations and LGBT and feminist initiatives of St. Petersburg. Members of the St. Petersburg ombudsman’s staff were present, and the police presented no challenges. Despite many difficulties human rights work in Russia faces, the atmosphere of the festival was warm, sincere, and positive.”

The police presented no challenges”. Vad som avgör om rysk polis ska hindra demonstrationer och möten kan säkert variera, men det är kanske så att mötestillstånd gör det enklare att få skydd. Med rätta kan krävas att polis ska ingripa mot våldsverkare oavsett om en manifestation har tillstånd eller inte, men det verkar som om demonstrationstillstånd ändå ger en viss säkerhet.
Utdrag ur mitt blogginlägg från maj 2014:

så fantastiskt skönt att Coming Out i pressmeddelandet kvällen 17 maj kunde meddela att 350 personer kommit till Marsovo Pole, nästan dubbelt så många som tidigare år, och att allt gått bra. Demonstranterna fick adekvat polisskydd, talen kunde hållas, alla ballongerna kunde släppas mot skyn i en manifestation för solidaritet och acceptans.
Länk
till inlägget: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/05/26/pride-i-petersburg/

Före årets queerfestival skrev Coming Out:
September 17-26 will see the return of the Queer Festival of Russia; one of the largest Russian pride events will be held for the seventh time in the last 7 years.
Last year’ QueerFest experienced an
all-out attack, with fake bomb threats, police pressures, attacks by thugs led by Milonov, disrupting the events and endangering the participants. The space for self-expression in Russia is becoming unsafe and scarce, with values of individual rights increasingly replaced by the mythical “traditional values.” But we believe a happy, healthy, free society
cannot exist without each and every member of society being free to form and express their own identity.
That is why the central topic of this year’s festival is Identity.“

Så kom då queerfestivalen i september, en lokaluthyrare backade ur av rädsla för bråk, men en ersättningslokal ordnades. ”Vi hade en plan B” som arrangörerna konstaterade, och den fungerade.

29 september kom det avslutande pressmeddelandet:
”QUEER FESTIVAL OF RUSSIA: ANOTHER LEVEL COMPLETED
QueerFest 2015 gathered over 2500 spectators, who visited the events or watched the festival online.
(En av de medverkande vid QueerFest var)
Mattias Kristoffersson, Stockholm Pride: “I was particularly impressed by the trans* discussion on Friday evening, which I have to say was the best discussion on trans* issues that I have ever been a part of. The whole discussion was so inclusive, so sincere, and so honest and respectful of everyone’s own experiences – trans* or cis. It was truly inspiring how [QueerFest] managed to create this safe space for everyone.”
Photos from the festival: http://queerfest.ru/QueerFest is a unique event in human rights. It was invented in order to once a year create in St. Petersburg a platform for dialogue between the various parts of society to promote tolerance to the invisible and stigmatized groups. In the fight against homophobia, biphobia, transphobia and xenophobia in general, the festival chooses a language understood by everyone – that of culture, art, and beauty. QueerFest is organized by the ”Coming Out” LGBT group.

Öppna länkarna, läs och se bilder, och öppna länken till mitt inlägg från maj där det finns en länk till bilder från demonstrationen i maj. Låt oss sedan alla hoppas att fridsstörare vid framtida manifestationer och festivaler kommer att hållas kort av polisen och att den skamliga lagen mot ”propagande för onaturligt sex till minderåriga” avskaffas med det snaraste. Ryssland har så många andra problem att lösa, och bör ägna krafter år detta i stället för att förfölja minoriteter.

Tullstationen i Taganka

”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.

Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.

Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:

”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.

Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.

Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.