De mäktigas lögner

”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson har jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar den varmt.
I boken citeras Timothy Snyder, historiker specialiserad på Östeuropa, om trestegsprogrammet som ledare världen över nu använder:
”- Du ska aldrig erkänna ett misstag, och du fyller upp offentligheten med alla dessa osanningar. Det andra steget är att säga att att det är inte jag som gör det här, det är bara journalisterna och medierna som ljuger eftersom de är folkets fiender. Det tredje steget är att ingen tror på sanningen längre.” ( s. 172)
Det är Putin och Trump som anförs som exempel.

Men nyvalde premiärminister Johnson i UK refereras i SvD av Theresa Küchler torsdagen 25 juli från ett möte med partivänner veckan innan där han viftat med en kylförpackad fisk och påstått att en fiskare på Isle of Man givit honom den, förbannad på ”Brysselbyråkrater” som tvingat fram att varje fisk ska förpackas med en kylkudde.
Ujujuj, så dumt, Brexit, Brexit, Brexit!

Men, skriver Küchler, redan dagen efter hade en Brysselbyråkrat svarat att kylförpackningen inte är ett EU-krav, utan en regel Storbritannien infört, samt att Isle of Man inte tillhör EU.
Det är ju inte den första okontrollerade, felaktiga uppgiften som spridits om EU och ”Brysselbyråkrater” i Storbritannien, men tyvärr också i andra EU-länder.

När nationella politiker vill införa lagar och förordningar som väcker ilska skyller de gärna på EU, eller omvänt, säger att önskade lagar och förordningar inte går att införa, på grund av EU.
Implementeringen av EU:s vapendirektiv är ett gott svenskt exempel på det förstnämnda. Det går att läsa om jakttidningar, men också i EP, för den som är intresserad.
Transportnäringens stora bekymmer med cabotagetransporter är ett svenskt exempel på det senare. När det lika mycket handlar om att det inte finns trafikpoliser som kan genomföra kontrollerna utländska fordon. Antalet trafikpoliser i enskilda medlemsländer bestämmer som bekant inte ”Brysselbyråkraterna”.

Gelin-Petterssons bok handlar om hur Facebook och Google monopoliserat och skapat direkt farliga sätt att sprida falsk information. Monopolföretag som bara vill tjäna pengar är något som skulle kunna hanteras politiskt med lagstiftning. Men när det är politikerna som skamlöst ljuger och sprider, eller låter lögner spridas, via sociala medier, vilka ska då försvara oss?

Märkligt förslag

Ett märkligt förslag för att stoppa kriminalitet i förorter har lyfts av Lydia Wålsten, ledarskribent på SvD. Förslaget kommer från en forskare och sammanfattas sålunda:
”Erbjud 50 000 kronor till den som anonymt anmäler illegalt vapeninnehav som leder till fällande dom.”
Det är nu en sammanfattning, så kanske forskaren har tänkt annorlunda, men jag undrar verkligen hur belöningen ska överlämnas till den anonyma? Eller är det inte anonymt anonymt som avses?
Kanske är tanken att den ”anonyma” ska spåras via operatörers lagrade information, som ju polisen så hett eftertraktar?

För Lydia Wålstens ledare handlar mest om rikspolischefens och polismyndighetens önskelista över åtgärder som behövs för att unga människor inte ska hamna i kriminalitet.
Det är tio punkter, bland dem ingår inte polisens i många nyhetsartiklar upprepade önskan som inte bara regeringen utan åtminstone delar av oppositionen vill tillmötesgå, att telekombolag ska tvingas lagra och lämna ut information till polisen. Men Wålsten lägger till den, med kommentaren ”i strid med EU-domstolen som sagt att det bryter mot grundläggande rättigheter”.om

Jag hoppas att Lydia Wålsten inte gjorde tillägget som en ironisk släng mot EU-domstolen. Hon sammanfattar polisens tio punkter och övriga polisönskemål (förbudszoner och kameraövervakning) med att ”skulle allt på listan införas skulle vi börja få konturerna av en polisstat”.
Ja minsann.
Läs gärna artikeln, SvD:s ledarsida tisdagen 18 december 2018. Jag skulle lägga in en länk, men ho vet vad som då händer. Och det är inte betalvägg som oroar mig.

Med anledning av de polisiära önskemålen och vad de kan tänkas resultera i, låt mig citera ur Arnaldur Indridasons ”Farlig flyktväg”, om Island under andra världskriget och amerikaners och engelsmäns häpna upptäckt att det var ”tillåtet att dricka brännvin, bli redlöst berusade och till allmänt besvär, men inte det milda ölet som gjorde alla på gott humör”.
Såväl förbud som påbud kan kort sagt ge oväntade och oönskade resultat. Det gjorde det i Arnaldurs bok också, läs den om ni vill.

Ett annat möjligen tankeväckande citat är detta:
”Eftersom han hade läst mycket så visste han att det fanns länder där medborgarna inte uppfattade sin regering som en fiendemakt., utan där de trodde att den var till för att lyssna på deras behov och ge dem vad de behövde. Han undrade hur han skulle reagera om någon av hans vänner eller bekanta kom och hävdade att det var precis så det var i den här staden och det här landet. Religiös fanatism skulle vara ett mindre övertygande bevis på mental obalans.”
Varifrån citat är taget?
Donna Leon, Rättvisans mörker, Bonnierpocket 2010, sid. 53.
Det är kriminalkommissarie Brunettis i Venedig tankar som den allvetande författaren redogör för.
Nå, fiendemakt är kanske att ta i. Regeringen är kanske bara indifferent, och det finns så många lager mellan regering och medborgare att fiendeskapet lugnt kan lämnas över till rättsvårdande myndigheter.

Och kanske är det så att forskaren och Lydia Wålsten tänker sig att anonymiteten inte gäller vid överlämnandet av tipset utan ska vara en form av anonymt vittne så att belöningen faktiskt kan överlämnas. I så fall är det ju upp till tipsaren att inte låta det märkas att 50 000 kronor ramlat in på kontot från anonym avsändare. Sen är det bara Skatteverket kvar att förklara för, och naturligtvis förhoppningen att ingen på något sätt ändå gör bekant vem som tipsat.

Erskine. Skapare. Skaparbyn.

Skaparbyn på Ön i Hedesunda ritades av Ralph Erskine.
Skaparbyn är en fascinerande plats, och Erskine en fascinerande person. Brittisk arkitekt som kom till Sverige för att studera funktionalismen, och blev kvar. Han gick bort 2005.

Till hans minne delas varje år ut The Erskine Award. 2017 års Erskine Award gick till ett gemenskapshus för flyktingar, byggt på en övergiven amerikanska militärbas i Mannheim, Tyskland.

Arkitektstudenter har ritat gemenskapshuset som av juryn beskrivs som ”detta sinnliga byggnadsverk (manifesterar) Europatankens värdegrund”, ett byggnadsverk där plats, landskap och byggnad är ett.
Många parter medverkade till att genomföra projektet, läs mera om det i Sveriges Arkitekters tidning.

På nätet finns gott om bilder av olika byggnader som ritats av Ralph Erskine. De är värda att se. Sök och förundras.

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.

Är du entreprenöriell lille vän?

Se möjligheterna, ta chansen, utveckla produkter, tjänster och dig själv. Entreprenör, det är vad man ska vara eller vad man ska bli. Redan i grundskolan ska barnen lära sig tänka entreprenöriellt.
Den som är entreprenöriell är entreprenör. Enligt SAOL är en entreprenör en person som åtar sig entreprenader. En entreprenad är ett arbets- eller leveransbeting, ”av större omfattning” lägger SAOL till, om än i mindre typsnitt.

Företagare hette det förr. Varför det nu ska heta entreprenör är oklart, men det är kanske konnotationerna som är bättre, modernare, när det talas om entreprenörer.
I det modernt entreprenöriella ligger också självständigheten, att kunna bestämma själv vad man gör, hur och när. Och sannolikt också att om man börjar i ett garage kan det sluta med ett världsomspännande äpple.

Tanken att tiggare som sitter på gator och torg skulle vara entreprenörer slår förmodligen inte så många av oss. De bestämmer själva, om än inte på det sätt som räknas, dvs utbildning, uppfinningar, tillverkning, registrerade företag, momsredovisning, aktier och lånesnurror … Inte ens när det är varor som erbjuds, korgar, kvastar eller slevar, är de entreprenörer i förbipasserandes ögon.

Ännu mindre skulle någon se det entreprenöriella i den historia som Nils Erik Forsgård berättar i boken Dagarnas skum – Anteckningar från ett år i Europa 2014-2015, (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015) avsnittet om Nicolae Ceausescu. Det handlar om en ung kvinna han möter på en bar en eftermiddag, Felicia.
”…varje kväll betalar (hon) 5 leu i muta när hon parkerar sin bil på gården där hemma, ur skuggorna kommer ett gäng romer, med skramlande börsar, de skall ha parkeringsavgift, om de inte får parkeringsavgift slår de sönder bilen, de börjar med att skära sönder däcken, Felicia tog en gång hjälp av en vaktfirma, det höll romerna på avstånd en kväll, sedan slog de sönder fönstren och pissade och sket på sätena. Felicia rycker på axlarna och betalar parkeringsavgift, det är som det är.”(s 241).
Om de tar självständiga initiativ, erbjuder varor och/eller tjänster, kort sagt är entreprenörer, varför ses det inte så?

”Registrerade företag”, är det där det hakar upp sig? Om välgörenhetsorganisationer tigger är det ju ok, de är registrerade, någonstans. Om företag säljer tjänster eller produkter är det också ok, de är också registrerade, någonstans.
Men registrering är sannolikt också ett nyckelord åtminstone när det kommer till romer i Centraleuropa. Vem vet vad som händer med register över människor, mark eller företag? Vem använder dem och på vilket sätt? Erfarenheterna förskräcker.

I Sverige är situationen en annan, och registrering av allehanda uppgifter i allehanda sammanhang, från födelse till död inget som ifrågasätts av annat än ett fåtal.
Att åta sig arbets- och leveransbeting som anställd i ett företag har däremot begränsad lyskraft, och att gå i pension och tackas för ”lång och trogen tjänst” ännu mindre.
”Entreprenöriell” kommer därför säkert fortsätta vara ledord i undervisningen inte bara i grundskolan, och ”entreprenör” en eftersträvansvärd beteckning.
Tiggare och ”p-vakter” däremot blir aldrig entreprenörer, hur företagsamma de än är där varken sociala skyddsnät eller rättsväsende fungerar.

Konst och bilder

Tänk så mycket enklare det vore om offentlig konst fanns tillgänglig på nätet, lätt att hitta bilder, lätt att hitta uppgifter om konstnären, lätt att hitta tips om var det kan finnas flera verk av samma konstnär.
Som när jag gick runt i Leksands centrum och såg de här små figurerna vandra i en fontän på ett torg, och deras likar på överkanten av en sten invid en affärsfastighet  inte långt därifrån.

leksand1leksand2

Inga uppgifter om konstnären kunde hittas vid fontänen eller på stenen, men bilder kunde jag ta. Väl hemma sökte jag på Wikimedia utan framgång, och på Leksands hemsida likaledes utan framgång.

Efter mångfaldiga klick och stor frustration fann jag ändå namn.

Konstnären har jag anledning tro heter May Lindholm, född i Norge bosatt i Siljansnäs.
Figurerna kallas Nystingar. De är … mer än charmiga, de gör en trött besökare hjärteglad att se.
Jag skulle vilja veta mer om dem.
Jag skulle vilja veta mer om konstnären, och inte minst skulle jag vilja veta om det finns fler Nystingar att glädjas åt, i Leksand eller i andra städer.

Tänk så bra om det vore enkelt att hitta upplysningar om offentlig konst och dem som gjort den.
Tänk så bra om HD och BUS tänkt lite bättre. Rentav bra.

http://www.svt.se/kultur/konst/paverkar-wikiemedia-konflikten-dig-som-privatperson

http://www.svt.se/kultur/konst/brottsligt-sprida-bilder-av-offentligt-konst-pa-natet

http://www.svt.se/kultur/konst/konstkonflikt-i-offentliga-rummet

http://www.svt.se/kultur/wikimedia-stams-for-upphovsrattsbrott

 

 

 

Street art, schabloner och elskåp

Glädjande nog är inte alla kommuner som Enköpings. I Uppsala finns små, och ibland större, exempel på street art.
I Gottsunda kan man nu se en stor målning på innergården mellan G-centrum och höghusen på Valthornsvägen. Se så vacker den är!

väggmålning

Målningen är en del av ateljéföreningen Konstjords konstnärliga följetong som inleddes förra året av Gijs Weijer (missade den! Attans.). Årets målning ”Vingar” på bilden ovan invigdes i maj, och har målats av Kajsa G Sjölén. Om Kulturpunkten i Gottsunda centrum kan du läsa här:
http://www.gottsundacentrum.se/services/kultur/kulturpunkten/
och om Konstjord här:
http://www.gottsundacentrum.se/shop/konstjord/

I Uppsala centrum kan den uppmärksamme få syn på ett elskåp – just det, elskåp – som Mira Sjögren har dekorerat – och ja, hon hade tillstånd. På Kungsgatan utanför Camus bokhandel nära korsningen med Skolgatan finns målningen där motivet bygger på konstnärens intresse för hållbarhets- och miljöfrågor. Symbolspråket ska läsas från vänster till höger.

elskåpsmålning

Mer av Mira Sjögren finns att se på:
http://www.cargocollective.com/mirasjogren

På Klostergatan nära kemtvätten finns ett annat elskåp, mera traditionellt grått och med rester av affischer. Men inte bara det. Den som tittar noggrannare och läser får en tankeställare.

elskålssentens

Sentensen är gjord med schablon, och schablonmålningar har faktiskt funnit en fristad även i Enköping.

schablon2schablon1schablon3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och till och med en frihandskatt:

frikatt

Det kan finnas hopp även för sydvästra länsdelen.

Hasta till Avesta!

Skrid om ni vill, men annars åk, gå, se till att ni tar er till Verket!
Se sommar- och fasta utställningar i Avestas gamla järnverk med Dalälven som granne.
Bara miljön gör det värt ett besök, och med konstutställningarna blir upplevelsen än mäktigare.

artglas
Kjell Engman, mycket liten del av Vita frun och smederna.

En av de som gjorde störst intryck på mig var Kjell Engmans glaskonst, Vita frun och smederna.
Glas och ljus i en lokal där tak och hörn försvinner i mörker ger dimensioner åt skulpturerna som en annan lokal aldrig skulle kunna förmedla.

En annan Sonja Nilssons Korridoren. Gå genom en dörr, hur svårt kan det vara? Inte alls svårt. Det svåra är att hitta ut ur spegelkorridorerna.

Art2
Sonja Nilssons Korridoren. Suddet längst in och bort är fotografen.

Olafur Eliasson har använt spegeleffekten i en lokal i storlek motsvarande liten hiss i en utställning på Århus konstmuseum 2008. Fascinationen, och en lätt hisnande känsla, är densamma i Korridoren.

Och så OLEK, Agata Oleksiak. Ett virkat rum, en virkad cykel, en virkad värld. Alltså, en invirkad värld, en värld som OLEK gjort tillsammans med en grupp kvinnor nyanlända till kommunen och som med fantastisk hantverksskicklighet täckt soffa bord, vägguret, leksaker, dörrar – allt – i garn i många färger. Tapeterna har mönster av virkade figurer, och lutad mot rummets yttervägg cykeln.
Och filmen. Hur det såg ut och vad som sedan hände.

art4
OLEK, Agata Oleksiak, och det rum som virkades in. Vad som sedan hände visar filmen som ingår i installationen.

Allt sammantaget en konst- och konsthantverkupplevelse utöver det mesta.

Att de flesta av de deltagande konstnärerna inte nämns här betyder inte att de inte är värda uppmärksamhet eller deras verk inte att ses. Tvärtom.

Läs och se mera på www.verket.se.
Sommarens utställning Struktur pågår till 18 september.
Hasta till Avesta och Verket!

PS OLEK deltar i ännu en kultursatsning för integration i Avesta. Gula villan virkas in i rosa garn, och det ska stå klart i mitten av augusti. Det borde alltså vara färdigt nu. Christos projekt må ha varit monumentala, men OLEKs är närmare. DS

PPS Om fönstren ingår bland de officiella konstverken är lite oklart, men roliga är de, och det är inte denna (höjdrädda) Lotta som varit i farten. DDS

Art3art5

 

 

 

Näthandel och hembyggda vapen

”Ett antikt eller hemmabyggt vapen” ska den engelska Labour-politikern Jo Cox ha mördats med.
Hur det är med antika vapen, hur de köps, säljs och deras användbarhet vet jag inte.

Men att vapen går att tillverka på hemmaplan skrev Wired ett stort reportage om redan i augusti 2015. Reportern Andy Greenberg beskrev olika metoder att tillverka de delar som inte är öppet tillgängliga på den amerikanska marknaden. Med skär och drillborr, med 3D-skrivare och med en särskilt skapad maskin, öppet tillgänglig på marknaden, ”Ghost Gunner”. Med alla delar monterade blir det ett halvautomatiskt vapen.

Greenberg skriver i ingressen: ”Anyone can now build an untraceable gun with little more than an aluminium block and a 1500-dollar computer-controlled mill. I made one at the office.”
Det framgår att det inte skett utan noggranna studier av instruktionsfilmer tillgängliga på nätet och ett antal arbetstimmar. Ingen tillverkningsmetod var lätt, men med Ghost Gunner blev slutresultatet fullt funktionellt, träffsäkert och ospårbart.

Kostnaden slutade på 2 272 dollar. Drill-varianten var billigare, 1 334 dollar, men å andra sidan var slutresultatet oanvändbart. 3D-medoden blev dyrast, 3 604 dollar, och resultatet inte bra.

Greenberg berättar avslutningsvis om hur han med visst besvär lämnar in sina egentillverkade ”lower receivers” till polisen, mot handskrivet kvitto. ”The Ghost Gunner still sits in a storage room at Wired’s office … (tillverkaren) has already sold more than a thousand of its gun-making boxes, each one a tiny, easy-to-use, anarchic rifle factory.”

Så kan då var man eller kvinna bli sin egen vapensmed, och näthandel är inget främmande koncept. Att det kräver kunskap om mer än att göra beställningar via nätbutiker är uppenbart – kunskap om och tillgång till lämplig ammunition till exempel.

Näthandel och hembyggda vapen.
”Postorder” har varit något att fryna på näsan åt. Hämta Ellos- och bokklubbspaket på posten gav inte statuspoäng.
Men ”näthandel”, eller ännu finare ”e-handel”, är fint och är det bara rätt företagsnamn på förpackningen är det helt ok att bli sedd med paketet.
Näthandel är en framtidsbransch kan man läsa i livsstils- och ekonomiartiklar– för tänk så praktiskt det är, och paketen kan t o m komma att levereras med drönare direkt hem till dörren. Hur det ska lösas för icke-villaboende är oklart, men med rätt app ska det säkert ordna sig.

Näthandel och hembyggda vapen.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av postorderpaket hem till dörren och Youtube, hur säkra ska vi då känna oss för att försäljning av konstgödsel, aceton och sprejfärg kontrolleras.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av paket hem till dörren, hur betryggande är det då jagar knarkhandeln på darknet och då it-företag vill få oss att tro att blockering av sajter kan stoppa barnpornografi.

Mera graffiti

Kulturveckan vid Västerledstorg som nu är avslutad kanske resulterar i nya målningar vid Västerledstunneln.
I väntan på det kan graffitiintresserade söka sig till gården Botholm på Lagnö ”mellan Enköping och Strängnäs” – där finns ett mikrobryggeri som Enköpings-Postens Maria Hedenlund skrev om 15 juni. Artikeln handlade förstås mest om bryggarparet Eriksson Whiu och ölet, men läsaren får också veta att de samarbetar med designföretaget Graffitisthlm om en ölsort med specialdesignade etiketter, och Ulrika Eriksson Whiu citeras:
”- De här samarbetena är roliga, man upptäcker nya världar. Vi ska få en graffitimålning ute på väggen i nästa vecka.”

Det värmer hjärtat. Att det sedan bland ölsorterna tycks finnas en ”Harry Porter” också, gör en riktigt glad.

Graffiti är kul, klotter är okul. Okul för graffitin och okul för fastighetsägare.
Men till och med graffiti med lite klotter är roligare är betonggrått, och därför får ni än en gång se vinterbilden med de nu borttagna Enköpingsmotiven under järnvägsviadukten:

Pelarna blev också dekorerade.
Pelarna blev också dekorerade.

Kunskapskanalen visade samma dag som Botholmsartikeln var med i EP programmet ”Graffitirevolutionen i Egypten”. Missade den, och den finns inte på SvtPlay. Synd.

Men boken Wall and Piece med ett antal av Banksy’s världskända, offentliga målningar finns. Utgiven av Century, 2006.
C(opyright) TM: Copyright is for losers.
Med tillägget:
”Against his better judgement Banksy has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act 1988 to be identified as the author of this work. The authors and publisher have made all reasonable efforts to contact copyright holders for permission, and apologise for any omissions or errors in the form of credits given. …”
Och avslutningen:
”Note from the publisher: This book contains the creative/artistic element of graffiti art and is not meant to encourage or induce graffiti where it is illegal or inappropriate.”

 

PS. Inläggen Street art gr**p**, Gråare Enköping och Mera graffiti är inte heller avsedda att uppmuntra till eller försöka förmå någon att utföra graffitimålningar där det inte är tillåtet eller på annat sätt olämpligt.
De är avsedda att visa att graffiti är roligare än grå betong. Man upptäcker nya världar. DS.

PPS. Det svenska förlaget Dokument Press ger ut böcker om olika former av populärkultur, foto, konst, mode, musik… En av böckerna bär titeln titeln Art kod – demokrati, konst och det offentliga rummet – enligt beskrivningen ”…en bok för dig som arbetar med städer och våra gemensamma platser. För dig som arbetar i politik och med styrning. Och för dig som arbetar med barn och ungdomar.” Ett tips till alla berörda, överallt.
För mig som bara vill bli glad är boken Street art London säkert fullt tillfredsställande. DDS

PPPS. ”There’s no way you’re going to get a quote from us to use on your book cover”,
Metropolitan Police spokesperson, citerad på omslaget till Wall and Piece. :)) DDDS

PPPPS. ”Graffitirevolutionen i Egypten” visas igen på Kunskapskanalen, i kväll söndagen 19 juni klockan 22.40. DDDDS