Stoccafisso från Røst

Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.

Ahniwa Ferrari The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread  Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
Ahniwa Ferrari CC
The Cod of Ethics
See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread 
Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm

En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.

På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.

Snön kommer under lossningen.
Snön kommer under lossningen.

Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.

Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.

 

 


Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.

Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också

I sydväst ligger fågelbergen.
I sydväst ligger fågelbergen.

ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.

Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.

Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned  från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.


I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.

Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.

Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.

Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.

Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.

Røstlandet.
Røstlandet.

Annat om Røst:

Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.

För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.

15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.

Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje

Vi plågar ihjäl och kastar i fängelse våra it-entreprenörer …

Det är i dag, 11 januari 2015, två år sedan Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn, New York. Han hade hängt sig.
Tim Berners-Lee, professor vid MIT och en av dem som skapade internet, twittrade:
”Aaron dead. World wanderers, we have lost a wise elder. Hackers for right, we are one down. Parents all, we have lost a child. Let us weep.”

Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross
Mike Licht, CC Mike Licht, NotionsCapital.com, original photo by Sage Ross

Aaron Swartz var 26 år gammal, han arresterades efter att det upptäckts att han hållit på med nedladdning av upphovsrättsskyddade akademiska artiklar från Jstor, MIT, material han hade fri tillgång till med gästlogin. ”Guerilla Open Access Manifesto” och hans arbete för ett öppet nät där kunskap och information fritt kunde delas lades honom också till last.
En federal åklagare väckte åtal. Tretton åtalspunkter, 35 års fängelse och en miljon dollar i skadestånd var det Aaron Swartz hade att se fram emot om han fälldes.
Många har skrivit om Aaron Swartz. Min text finns här, men det finns mycket annat på nätet.

Tolv dagar efter Aarons död skrev Neelie Kroes, EU:s dåvarande kommissionär för digital agenda, på sin blogg:
”This was a man who saw that greater openness can be good for citizens, and good for society. Hugely disruptive – but hugely beneficial.
For me, the case is particularly clear when there aren’t copyright issues, when information was already paid for by taxpayers, and when more openness can help new innovations and scientific discoveries.
I would never condone unlawful activity. But in my view, if our laws, frameworks and practices stand in the way of us getting all those benefits, then maybe they need to be changed.”

Det är kanske så att lagar, förordningar och praxis behöver ändras. Men det verkar gå väldigt långsamt. Inte bara i EU och Sverige.

Barrett Brown, 33, är amerikansk frilansjournalist, och han greps och har suttit häktad sedan 12 september 2012. Åtalet mot honom växte i tre omgångar för att till slut omfatta sammanlagt 17 punkter där han sades ha brutit mot amerikansk lag, med ett maxstraff på sammanlagt över hundra år.
Hans stora projekt, ProjectPM, då han greps handlade om kartläggning av Stratfor, ett privat säkerhetsföretag i USA. Barrett Brown hade vidarebefordrat en länk från en hackare som tagit sig in Stratfors datorer och kommit över företagets interna epostlogg. I filen fanns också kreditkortsuppgifter. Länken lades in i ett chattforum på Anonymous. Brown sökte med crowdsourcing hjälp med kartläggning av Stratfor och företagets kontakter med myndigheter och kopplingar till andra säkerhetsföretag. Det finns anledning att återkomma till ett av dem, Tartan.

http://motherboard.vice.com/blog/barrett-brown-100-years-prison
http://www.thenation.com/article/174851/strange-case-barrett-brown

Nu har Barrett Brown erkänt sig skyldig på tre av åtalspunkterna, och maxstraffet kan bli 8,5 års fängelse, eventuellt skadestånd är oklart. Dom ska enligt det senaste beskedet meddelas 22 januari 2015.
Läs https://freebarrettbrown.org/

I väntan på det kan vi i stället ägna uppmärksamhet åt Andrew ”Weev” Auernheimer, 28, internetaktivist, som i mars 2013 dömdes till 3,5 års fängelse och 73 000 dollar i böter, tillsammans med en medåtalad. Hans brott var att från öppen källa ha hämtat 114 000 epostadresser till telekombolaget AT&T:s iPad-abonnenter, och efter redigering ha sänt dem vidare till Gawker, weblog i New York. Luckan i AT&T:s säkerhetssystem gjorde publiceringen möjlig.
Läs: http://www.rollingstone.com/politics/news/andrew-weev-auernheimer-sentenced-to-three-and-a-half-years-20130319#ixzz3OSuDQUY2

Säkerhetsbristen i hanteringen av epostadresser som Auernheim upptäckte för oss tillbaka till Barrett Brown och Tartan.
Tartan är ett dataprogram som saluförs av Ntrepid,, kopplat till säkerhetsföretaget Stratfor. Med hjälp av Tartan kan man enligt företagets beskrivning bekämpa nationella grupper som Occupy Wall Street.
Occupy Wall Street, var en proteströrelse som startades av Adbusters i september 2011 i New York och spreds till ett stort antal städer och också till andra länder som en protest mot social och ekonomisk ojämlikhet, företags och bankers girighet och deras stora påverkan på regering och politiker genom lobbying. Ett år senare hade de synliga protesterna i stort sett upphört.

Om Jeremy Hammond, 30, på något sätt var delaktig i Occupy Wall Street-rörelsen har inte framgått. Men han har deltagit i och varit med och organiserat ett antal andra demonstrationer och protestarrangemang, och är nu dömd till 10 års fängelse för att ha varit involverad i att ha hackat och läckt epost från Stratfor. Han och den hackargrupp han var del av i Anonymous avslöjades genom en provokatör, Sabu, som infiltrerade gruppen under FBI:s ledning.
Läs: http://rollingstone.com/culture/news/the-rise-and-fall-of-jeremy-hammond-enemy-of-the-state

Hammond är politisk aktivist och anarkist.
Auernheimer har beskrivit sig själv som ”internet troll and a ’mean-mouthed southern libertarian’ from a trailer park in Arkansas.”
Brown är grävande journalist.
Alla har, liksom Aaron Swartz, arresterats och åtalats enligt CFAA, Computer Fraud and Abuse Act, en luddigt formulerad lag från 1980-talet som ger stora möjligheter att utdöma drakoniska straff.

Occupy Wall Street-rörelsen vände sig emot företags och bankers stora inflytande på regeringar och politik.
Stora ekonomiska resurser har också upphovsrättsindustrin, film- och musikbolag som med hjälp av  politiska påtryckningar från USA tvingade fram åtal och domar mot Pirate Bay’s grundare.
http://politynews.tumblr.com/post/91731643383/us-international-trade-commission-releases-pirate-bay-documents

När Gottfrid Svartholm Warg, 30, greps i Kambodja i juli 2012 var han på flykt från ett ettårigt fängelsstraff efter Pirate Bay-rättegångarna och hovrättsdomen i april 2009. I mellantiden hade han bland annat hunnit hjälpa Wikileaks med dekrypteringen av videon ”Collateral Murder” som visade hur  amerikanska soldater från helikopter besköt civilister på ett torg i Irak och dödade åtta av dem, bland dem två journalister från Reuters.
I Sverige hade redan i mars 2012 Logica, nu CGI, som handhar flera svenska myndigheters datasystem, upptäckt ett intrång i Skatteverkets system, och personuppgifter, också skyddade sådana, hade läckts. Även Nordea hade drabbats av dataintrång, och kunddata läckts. Svartholm Warg, känd också under sitt nätalias Anakata, åtalades och dömdes i tingsrätten för intrång i såväl Logica som Nordea. Han hävdade att han var oskyldig och att hans dator fjärrstyrts. Datasäkerhetsexperten Jacob Appelbaum, (mer om honom nedan) kallades in av försvaret som vittne i hovrätten. Appelbaum hävdade att det var fullt möjligt att Svartholm Wargs dator fjärrstyrts, polisens utredning var inte tillräckligt grundlig för att det skulle kunna uteslutas. I hovrätten dömdes Anakata bara för intrånget i Logica.
Efter avtjänat straff i Sverige utlämnades Anakata till Danmark för ännu en rättegång, denna gång för intrång i CSC, den största leverantören av datasystem till danska myndigheter. Intrång hade gjorts i Rikspolisstyrelsens datorer, uppgifter ur körkorts- och kriminalregister hade läckts.

Logica hävdade i den svenska rättegången mot Anakata att intrången skett från januari 2010 till april 2012, då de upptäcktes.
CSC i Danmark upptäckte över huvud taget inget intrång, och det gjorde inte heller danska polisen eller tjänstemännen som inspekterade danska polisens system för Schengenavtalets räkning i oktober 2012.
Det var svensk polis som i januari 2013 skickade filer från Anakatas i Kambodja beslagtagna MacBook till sina danska kolleger och därefter upptäcktes intrången.
http://politiken.dk/magasinet/feature/ECE2205974/jagten-paa-internettets-superpirat/

I oktober 2014 dömdes Anakata till fängelse i tre och ett halvt år, utvisning och inreseförbud.
Rätten i Danmark ansåg att hans förklaring att hans dator fjärrstyrts kunde lämnas utan avseende, liksom Appelbaums vittnesmål under den danska rättegången.
”Chatten tillsammans med det förhållande att han redan dömts för dataintrång i Sverige vilket visar att han har de kunskaper som krävs gör att rätten förkastar hans förklaring om fjärrstyrning.” skriver Computer Sweden om de danska domskälen.
Läs: http://computersweden.idg.se/2.2683/1.591978/domen-tre-och-ett-halvt-ar-for-svartholm-warg
I en artikel från TT-Ritzau 23 september 2014 skrivs om fjärrstyrning att ”Flemming Grønnemose, IT-specialist vid danska rikspolisen, som lett utredningen säger emellertid att det inte kan ha gått till på det viset.”.
Eventuellt har domen överklagats.

Det känns lite eget att polisens IT-specialist, som inte upptäckt intrånget i det egna systemet ens med hjälp av Schengenkontrollanter, ifrågasätter Appelbaum. Och också att Svartholm Warg, dömd för dataintrång utfört från en dator i Kambodja, utvisas med inreseförbud.

Och så till Jacob Appelbaum, 32.
En av datorvärldens megastjärnor, utvecklare av Tor-projektet och som sagt, datasäkerhetsexpert.
Under rättegångarna mot Svartholm Warg har han hävdat att polisens utredningar inte alls utesluter att dennes dator varit fjärrstyrd. ”Som exempel visade han ett kort Python-program som skulle kunna ha använts för att ta kontroll över datorn.” Han kritiserade såväl i Sverige som i Danmark åklagarnas bristande it-kompetens, ”Det är uppenbart att han inte förstår teknik över huvud taget” ska Appelbaum ha sagt till danska Radio24syv.
http://www.idg.se/2.1085/1.582722/stjarnhackarens-forsvarstal-for svartholm-warg?a

Foto: Matt Zimmerman CC. Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011
Foto: Matt Zimmerman CC.
Jake Appelbaum at SHARE Conference in Belgrade, Serbia, April 7-9, 2011

 

Jacob Appelbaum blev föremål för polisens och FBI:s intresse sedan det blev känt att han arbetat med Wikileaks. Efter att flera gånger ha stoppats av gränspolis, förhörts och fått elektronisk utrustning och mobiler beslagtagna, och fått veta att han var föremål för en hemlig åtalsutredning, lämnade han USA och bosatte sig i Berlin.
I en intervju i Rolling Stone 2010 säger han: ”Det är inte bara staten. Om det ville, skulle Google kunna avsätta varenda regering i världen. Google har samlat tillräckligt med smuts för att förstöra varenda äktenskap i Amerika.” … ”Jag kommer att använda Tor mycket mera nu – och jag använde det väldigt mycket. Jag har blivit en av de människor jag har tillbringat flera år av mitt liv att försöka skydda. Och jag gör bäst i att följa mina egna råd.”
http://www.rollingstone.com/culture/news/meet-the-american-hacker-behind-wikileaks

I november 2014 skrev The Guardian’s Carole Cadwalladar om ”Berlin’s digital exiles: where tech activists go to escape the NSA
http://www.theguardian.com7wprld/2014/nov/09/berlins-digital-exiles-tech-activists-escape-the-nsa
Jacob Appelbaum är bara en av dem Cadwalladar har intervjuat. Laura Pointras är en annan, apropå hennes film Citizenfour om Edward Snowden.

Om Aaron Swartz hade gjort som Appelbaum, Pointras och andra, hade vi inte behövt minnas honom i dag för att det var den dag han tog sitt liv.
Men, som Andrew ”Weev” Auernheimer skrev i ett ”statement of responsibility” innan han dömdes:
”Ivy-league educated and wealthy, Aaron dealt with his indictment so badly because he thought he was part of a special class of people that this didn’t happen to. I am from a rundown shack in Arkansas. I spent many years thinking people from families like his got better treatment than me. Now I realize the truth: The beast is so monstrous it will devour us all. None will be spared.”
http://www.theguardian.com/tecknology/2013/jan/24/hacking-us-government-cyber-c

En annan nätaktivist skrev, förtvivlad efter Aarons död:
”Hur ska det gå om vi plågar ihjäl och kastar i fängelse alla våra sociala IT-entreprenörer? Så kan vi ju inte göra? Det är väl inte rätt?”

Nej, det är det inte. Och för att citera Jeremy Hammond ur artikeln ovan:
”WAKE UP … Your mind is programmable – if you’re not programming your mind, someone else will programme it for you.”

Till Aaron:
”… Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.” Larry Lessig in his online requiem for Aaron.

NBG, Nato, Fogh Rasmussen och Andorra

Nu har den sista NBG:en trätt i aktiv tjänst, Nordic Battle Group, EU:s snabbinsatsstyrka under svensk ledning.
NBG var motorn i omgörningen av det svenska försvaret från ett invasions- till ett insatsdito sade den första operativa chefen, general Karl Engelbrektson.
Insatsförsvaret bygger på välutbildade rörliga styrkor klara att snabbt sättas in där de behövs.
”Fitter, faster and more flexible” skulle man kunna säga att mottot var för det nya försvaret.

Om hur det gick till när invasions- blev till insats- skrev Mikael Nyberg en lång och intressant artikel i Göteborgs Fria i april 2014. Pentagonkonsulter ledde svenska försvaret till skroten, lyder rubriken. http://www.fria.nu/artikel/114105
En omarbetad version publicerades med annan rubrik i Aftonbladets nätupplaga i maj -14:
http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/140514ab.html

När insatsförsvaret skulle verkställas tornade problemen upp sig: för lite pengar, svårt att få personal, stora materiella behov …

Om det var meningen att utarmningen av försvaret skulle driva på en debatt om anslutning till Nato är kanske onödigt konspiratoriskt att tro. Men i kombination med ryska upprustningar, ökad rysk närvaro över Östersjön och händelserna i Ukarina, har det blivit resultatet.

NBG sattes upp första gången 2008, och plancykeln för NBG sattes till 2018. Men nu är slutpunkten satt till 2016, och den rörliga operativa ledning, ROL, som byggts upp vid Ledningsregementet i Enköping, NBG:s hemmabas, avvecklas. ROL:ens uppgifter samlas till högkvarteret i stället.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/09/24/upp-som-en-rol-och-ned-som-en-rap/

Och i september -14 kom beskedet att Nato sätter upp en snabbinsatsstyrka i Europa, Natos Rapid Forces. Beslut om detta togs under de sista skälvande veckorna av Anders Fogh Rasmussens period som generalsekreterare i Nato. En kommandocentral med specialstyrkor och extra resurser kommer att förläggas till östra Europa meddelade Fogh Rasmussen.

Så har då det svenska försvaret gått genom ekluten och motorn NBG går snart i graven (inte bokstavligt med man och allt, får jag innerligt hoppas). Värnplikten har i begränsad omfattning återupptagits genom beslut i riksdagen i början av december, och Jens Stoltenberg är ny Natochef.

Och Fogh Rasmussen, som före Natoutnämningen varit finans- och premiärminister i Danmark, har blivit konsult. Han marknadsför sig som föreläsare via konsultbyrån för ”celebrity speakers”, CSA, som den som utvecklat ett nytt strategiskt koncept för Nato.

”We have reinforced the Alliance to make it fitter, faster and more flexible”.
http://www.csaspeakers.com/eng/our-speakers/profile/anders%20fogh_rasmussen

Han ska ha upp emot 20 000 euro för en föreläsning, och pengarna ska betalas till ett konto i Andorra, känt som skatteparadis.
http://www.bt.dk/politik/fogh-foredrag-skal-betales-via-skattely
via
http://euobserver.com/tickers/126583

Hur det går för Nato och för svenska försvaret återstår att se, men för Fogh Rasmussen går det otvivelaktigt bra.

Sonja, Ida och Marieme

Klassisk pjäs i modern miljö är inte sällan ett bra sätt att göra begripligare det som annars kan se ut som passerade stadier i mänsklig och social utveckling.
Jag har sett det göras med Strindbergs Fröken Julie då Julie förvandlats från adelsfröken till diplomatfru och Jean till lokalanställd betjänt i det afrikanska stationeringslandet.
Katastrofen blir inte mindre, men i den nya tolkningen var det Jean som stod som förlorare. Mycket tänkvärt.

Men jag har sett Morbror Vanja på Uppsala stadsteater, och säkert kan det väcka tankar att placera herrgårdsfolket och professorn och hans unga fru i ett modernt pensionat. Det stör mig inte att unga fru professorn är en femme fatale, och inte heller att landsortsläkaren är betuttad i henne. Det stör mig definitivt inte att ungherrarna är gay, och inte heller att dottern som tillsammans med morbror Vanja driver pensionatet som försörjer dem alla, är kär i doktorn.
Men förbanne mig att jag kan ha överseende med att Sonja porträtteras som bliven galen av obesvarad kärlek och tar livet av sig.
Nej, säger jag. Så var det inte. Visst var hon kär, och visst ville hon bort från pensionatet i Tjechovs manus.
Men livet av sig tog hon inte. Hon satte sig och gick igenom räkningar tillsammans med morbror Vanja. Livet återgick i gamla, tråkiga banor. Besvikna, både Vanja och Sonja. Men självmord, nej.
Varför ska en ung tjej framställas som driven från vett och liv av olycklig kärlek till en tölp?

Så annorlunda då med den judiska nunnan Ida i Pawel Pawlikowskis flerfaldigt prisbelönta film.
Den föräldralösa flickan som får sina föräldrars historia tillbaka genom mostern, Röda Wanda, olycklig sprit- och sexmissbrukare. Ida får sin historia, i dubbel bemärkelse, innan hon återvänder till klostret där hon växt upp för att avlägga nunnelöftena.
Tråkigt? Jo, kan man tänka. I viss mån obegripligt också med tanke på vad den polska kristenheten gjorde, och inte gjorde, under tysk ockupation. Men Ida valde den värld hon kände och kunde vara trygg i, med öppna ögon och efter att ha smakat på världen.
Att den vackra, supande och sexmissbrukande mostern tog livet av sig kanske måste till. Någon kvinna ska straffas, i synnerhet om hon har sådan karaktär.

Och så Marieme i Girlhood, den franska filmen regisserad av Celine Sciamma, likaledes prisbelönt, men i en helt annan miljö än Ida. Girlhood utspelar sig i en parisisk förort bland mestadels färgade invandrare från olika delar av den franskspråkiga världen. ”Hennes vardag styrs av killarna, droghandlarna och den äldre brodern. Men så träffar hon Lady, Adiatou och Fily – tjejgänget som vägrar vara offer.”
Det är för en åldrig och medelklassig svenska en förfärande miljö, med en på flera sätt förfärande handling. I slutscenen är Marieme ensam, och vart hon tar vägen vet vi inte. Men hon hoppade inte över räcket från gångbanan över gården. Hon går ut till vänster i bilden med sitt kortklippta hår och sina säckiga kläder, men det finns faktiskt inget som säger att hon inte ska räta på axlarna och finna en väg vidare från förort, fördomsfulla män och droghandlare.
Utvägen är i varje fall inte döden.

Det tycker jag är riktigt skönt, inte bara för att jag djupt skulle ha ogillat ett sådant slut. Det är bra för att det lämnar åt publiken att oberoende av ålder och kön fundera över vilka möjligheter som kan finnas, för fortsatt liv, för jobb, utbildning och värdighet.

Snart kommer ännu en film, denna gång svensk, med unga kvinnor i rollerna. Regissören Amanda Adolfsson kommenterar huvudpersonen i Mommy som har premiär 23 januari:
”Sophie, som är blyg och tillbakadragen i början, tvingas ta saker i egna händer och då visar sig en inre kraft. Det var befriande att ge henne det karaktärsdraget.”

Bjuda motstånd

I dag fyller jag år. Jag har arbetat länge som journalist i ett land där journalister ofta har en ganska bekväm tillvaro. Så är det inte överallt.
Tvärtom är det direkt livsfarligt att vara journalist i vissa länder, och det behöver inte bero på att där råder krig eller konflikt.

I Raoul Wallenberg-kalendern som Forum för levande historia gav ut 2013 har varje dag ett namn på en människa, historisk eller nutida, som utmärkt sig för att stå det onda emot.
3 januari är Gilda Carolina Silvestrucchis dag. Hon var då radiojournalist i Honduras, och den korta motiveringen till att hon fått en dag i kalendern lyder:
Den 3 januari 2012 märker den honduranska journalisten Gilda Carolina Silvestrucchi att någon skuggar henne på väg till jobbet. Ett tjugotal journalister har mördats i landet de senaste åren och Gilda och hennes barn har redan utsatts för hot. Silvestrucchi fortsätter trots det att arbeta som radiojournalist.
Läs mera om henne:
http://www.resistenciahonduras.net/index.php?option=com_content&view=article&id=4183:journalist-in-danger-repeated-threats-and-persecution&catid=99:official&Itemid=348

Vad hon gör i dag, om hoten fortsatt, om hon lever, har jag inte funnit någon information om.
Men jag hoppas att hon fortfarande är journalist, i Honduras.

Reportrar utan gränser presenterade 2014 års rapport om säkerhetsläget för journalister runt om i världen på sin hemsida:
”Årets sammanställning visar att morden på journalister är mer systematiska och brutalare än tidigare år, även om de blivit något färre. Det svåra kriget i Syrien är fortfarande den farligaste platsen i världen för journalister och är ett typexempel på hur konflikter påverkar journalistiken. Brutala och utstuderade mord, såsom dem på de amerikanska journalisterna Foley och Sotloff, är helt nya företeelser.” Länk:
http://www.reportrarutangranser.se/nyheter/20141216/tystare-varld-nar-journalister-tvingas-i-exil
På sidan finns också en länk till hela årsrapporten.
Länken till den internationella organisationen: http://en.rsf.org/who-we-are-12-09-2012,32617.html

I dag, som av en händelse den dag då jag skulle publicera detta som skrevs i går kväll, handlar P1:s program Medierna om hot och trakasserier mot journalister i Sverige och världen. Lyssna på det:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/479758?programid=2795  (fungerar inte länken så gå via wwww.sr.se, sökord Medierna)

Min tillvaro som journalist är bekväm. Inte alltid tillfredsställande, men det handlar inte om liv eller död. Det är jag tacksam för, även om det också innebär att mitt journalistiska arbete inte är omstörtande i någon bemärkelse.
Jag skulle önska att mina yrkesbröder och -systrar över hela världen hade arbetsförhållanden som mina. Inte minst de som undersöker och berättar om missförhållanden, små och stora. De som bjuder motstånd.

Gaz, Avtovaz och Bo Andersson

Bo Andersson är svensk och vd för Avtovaz, Togliatti, Ryssland.
Innan han kom dit var han vd för Gaz Group, hög internationell chef för Saab, och svensk officer.
Historien om Bo Andersson är oerhört intressant. Lika intressant är historien om hans ryska vd-karriär.

TT:s Maja Suslin intervjuade Bo Andersson då han var på besök i Stockholm i december -14.
Artikeln publicerades i UNT, följ länken:
http://www.unt.se/ekonomi/karvt-for-svensk-bilchef-i-ryssland-3513705.aspx

En jämförelse kan göras med Pehr G Gyllenhammars erfarenhet av konsultuppdrag för rysk fordonsindustri. Om den skriver jag kortfattat i inlägget
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/09/om-bankkonkurser-volvo-och-ett-besynnerligt-uppdrag-fran-ryssland/

Det där med skatter … och LuxLeaks

Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.

I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481

Arbetet med publiceringen av materialet har gjorts inom The International Consortium of Investigative Journalist, (ICIJ).
Läs presentationen av projektet här: http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/leaked-documents-expose-global-companies-secret-tax-deals-luxembourg
80 journalister i 26 länder har hjälpts åt med att bearbeta dokument och undersöka om företag verksamma i de egna länderna varit inblandade.

Revisionsbyråer har varit behjälpliga i skatteplaneringen, de som nämnts i rapporter är PricewaterhouseCoopers, Deloitte, Ernst & Young, och KPMG.

Hela listan över företag som nyttjat Luxemburgs tjänster har publicerats på nätet, det går att söka på land alternativt sektor:
https://s3.amazonaws.com/iw-files/apps/2014/12/luxleaks/industries/index.html

Företag med svensk anknytning på listan är:
ACE Group, Altor Funds, Apax Partners, Argan Capital, Bjarne Borg, Catalyst Investment Managers, Cordea Savills, Dexia, DNB Nor Group, Doughty Hanson, Eon Group, EQT, EVRAZ Group, Hutchison Group, IAM, IK Investment Partners, IKEA, Innisfree Fund, Lion Capital, Maus Freres, McGraw-Hill Companies, Nordic Capital, Skandinaviska Enskilda Banken, STAR Capital Partners, Tele2 Group, The Walt Disney Company, White Mountains Insurance Group

Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor:
ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.

På ICIJ:s hemsida finns inte bara presentation av projektet och listor över företag och publicerade, där finns också länkar till de artiklar och program som journalisterna i projektet publicerat. Det går bra att börja på ICIJ-länken ovan, och läsa vidare här:
http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/new-leak-reveals-luxembourg-tax-deals-disney-koch-brothers-empirea

LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14:
http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd

Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.

Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.

En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.

 

 

Saker jag undrar över

En sak jag undrat länge över är varför svenskt flyg inte gick upp och ”markerade närvaro” natten mot långfredagen 2013. Den där gången när ryskt flyg inte kränkte svenskt luftrum men flög nära gränsen.
Nato-plan gick upp från Baltikum för att markera närvaro när nu svenskarna inte gjorde det. Det blev ett väldigt rabalder i Sverige.
Förklaringen som gavs var personalbrist. Det är naturligtvis allvarligt om det är så. Men visst låter det … underligt?
Men om det inte var personalbrist, utan något annat, vad var det då?
Och om det var något annat, som ryssarna visste om, hur kunde de veta det?

Det etablerades i varje fall som ett faktum att Nato kunde när Sverige fallerade.
I oktober samma år övade fem ryska plan i internationellt luftrum, de beskrevs ha flugit som om de skulle anfalla Stockholm och en viktig försvarsanläggning i Mälardalen. Då gick två svenska Gripen upp och markerade närvaro.

Försvarsdebatten i Sverige vände efter påsk- och oktoberincidenterna.
Svaret för svensk del har för allt fler blivit Nato.
Jag undrar över det där.
Jag undrar över den fortsatta rapporteringen om flygincidenter också.
Så vitt jag kunnat läsa mig till har ryska flygplan inte kränkt svenskt luftrum, det har däremot ett franskt (15 nov-14), ett amerikanskt (18 juli -14) och två polska (20 juni-14), (enligt SvD, 14 december-14.)
Ryska plan har också flugit utan transponder på, vilket innebär att de inte ses av civil flygledning.
Det är naturligtvis ytterst olämpligt i områden där civil flygtrafik är vanligt förekommande, och kan leda till inte bara tillbud utan katastrofer.

Men jag undrar över hur svenska signalspaningsplan beter sig nära ryskt luftrum. Och Natoplan också för den delen. Har de transpondrar på, och genomför svenska och/eller Natoplan anfallsövningar på internationellt luftrum mot ryska mål?

Jag är en varm anhängare av svenskt försvar, men jag undrar över mediarapportering och hur debatten och politiken styrs genom den.

Jag undrar också över om det verkligen är av godo att i allt högre tonläge utmåla Ryssland som en allt farligare fiende?
Jag är som sagt en varm anhängare av svenskt försvar, och må närvaro markeras inte bara av flygvapnet, utan också av andra vapengrenar.
Men nog ska man vara försiktig när man väljer sina vänner, och i synnerhet då om vännerna har egna intressen när det gäller fiender.

Lika bra att jag säger det en gång till. Jag är en varm anhängare av svenskt försvar. Av Sverige.

Slutligen undrar jag när ”försvar” går över i ”hot”, vem som avgör när övergången sker, vem som värderar riskerna med en sådan övergång, och vilka som får ta konsekvenserna om diplomatin inte längre förslår?
”Generals die in bed” var titeln på en bok som skymtade förbi tidigare i år. Det är väl bra om det är så. Men alla vi andra då, hur blir det med oss.
När jag skriver är det nyårsnatt och Esaias Tegnérs Det eviga lästes vid tolvslaget:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Tomtarna drar till Island

Tomtarna har gjort sitt för denna säsong.
Nu drar de sig tillbaka till nästa jul.
Jag vet vart några av dem far:
till Hvammstangi och Siggas B&B, där några av dem är behjälpliga i trädgården.

Siggatomtar

 

Andra ägnar sig åt ”after work”:

siggatomte

 

LUX Prize – filmer i Europa

EU-parlamentet delar ut filmpris!
Jodå, parlamentet ägnar sig åt film och hur film kan påverka och påverkas av europeisk debatt. Visste ni inte det?

Nehej. Det beror nog på av svenska media inte tycker att det är något att skriva om, inte ens på kultursidorna.

På Lux Prize hemsida http://luxprize.eu/why-and-what finns frågor och svar om priset:

”Why a LUX Prize?
Since 2007, the European Parliament LUX prize casts an annual spotlight on films that go to the heart of the European public debate. The Parliament believes that the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.

What does it offer?
The films selected for the LUX Prize competition help to air different views on some of the main social and political issues of the day and, as such, contribute to building a stronger European identity. They help celebrate the universal reach of European values, illustrate the diversity of European traditions and shed light on the process of European integration.”

Om ni hade möjlighet att övervara Stockholms filmfestival i november kanske ni ändå fick en möjlighet att bli varse detta EU-parlamentets filmpris som också nämndes i programmet.
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/under-festivalen/lux-film-prize-2014

I december 2014 delades priset ut till den polska filmen Ida.
http://luxprize.eu/news/european-parliament-crowns-ida

Ida har visats på svenska biografer och fått väldigt goda recensioner.
En annan av de tre nominerade filmerna, den franska filmen Girlhood, har också visats på svenska biografer, med likaledes goda recensioner.
Värre är det med den tredje tävlingsfilmen, Class Enemy från Slovenien. Den som inte hade möjlighet att gå på filmfestival i Stockholm verkar få svårt att se filmen på biograf. Det är tråkigt. Faktiskt ännu tråkigare än att det inte anses angeläget att berätta om Lux prize i media.

Varför skulle det nu vara viktigt att meddela läsare av pappers- och/eller nättidningar att EU-parlamentet delar ut ett filmpris?
Jo, därför att det är viktigt att tala om att parlamentet är mer än omröstningar om budgetar och utskottsbehandlingar av mer eller mindre, oftast mer, komplicerade ämnen med slutresultat som kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.

Det är visserligen viktigare att tala om utskotten och vad de gör eftersom det … kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.
Men det kan vara svårt att hitta ”lokala krokar” eller ”cases”. Så det får oftast vara tills bestämmelserna trätt i kraft och EU ”plötsligt” har bestämt såväl längden på långtradare som var bullar får bakas och var man får köpa snus.

Men just därför att mycket är svårt och komplicerat är det viktigt att ge andra och lättare ingångar till parlamentet och till diskussion om EU och Europa, till exempel genom Lux Prize.
Dessutom kan jag inte annat än hålla med om att ”… the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.”

Om Ida och Girlhood ska jag skriva i ett annat inlägg. Det kommer att ha rubriken Sonja, Ida och Marieme.
För att få se slovenska Roy Biceks Class Enemy får jag väl lära mig fildela. Eller nåt.