Schrems vann igen!

Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.

USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.

Läs BBC:s artikel om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen) beslut:

https://www.bbc.com/news/technology-53418898

I artikeln citeras Max Schrems:

”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy.
”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”

USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”.
Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.

Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:

Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:

https://noyb.eu/en

Om samtal: Erasmus och internet

”Borde X inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter? Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Y längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås.”
Det är inte world wide web och Tim Berners-Lee det handlar om även om det kunde ha varit det. X är tryckpressen, Y är Erasmus av Rotterdam.

burton

Citatet är taget ur Nina Burtons Gutenbergsgalaxens Nova, en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution, Albert Bonniers förlag, 2016, sid 161.

Det är en bok att glädjas åt.
Inte minst ska man glädja sig åt Erasmus vilja till dialog, till samtal med dem som tyckte annorlunda, tilltron till förnuft och kunskap.

Att Erasmus fick se hur tryckpressen, som tjänade honom väl, också användes av dem som i stället för upplysning använde den till att sprida hat och lögner och uppvigla till våld.

Längre fram i boken skriver Burton: ”Bitterheten (Erasmus’) kom inte av den förtalskampanj som Luther utlöst. Nej, den berodde på att hans brutalitet hade framkallat en större, mer förödande storm, och den skulle inte få det lyckliga slut som han själv kämpat för.” (sid 204.)

 

 

Känns det igen? Ja visst. Näthat.
Det som avsågs vara ett medel för globala samtal, ökade kunskaper och fredliga kontakter har blivit, eller också har blivit, ett medel att sprida lögner och hat.

trasigt

 

Om detta och om konsekvenserna av att några plattformar tillåtits bli dominerande skriver Karin Pettersson och Martin Gelin i Internet är trasigt; Silicon Valley och demokratins kris. En bok jag inte nog mycket kan rekommendera alla som fortsatt vill se öppna samtal, utbyte av tankar och idéer på ett respektfullt sätt och så långt möjligt baserat på fakta.

(Det står Ny på boken för att den då kommit ny till huvudbiblioteket i Enköping. Bibliotek! dessa demokratins och bildningens bastioner!)

 

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.

Internet of things – passa er!

Ett oändligt antal artiklar om hur förträffligt det är att kunna kontrollera kylskåp och värme i sommarstugor, the internet of things, IOT, och ett nästan lika stort antal artiklar om att ”sakerna” kan kapas och användas i hackerattacker.

Ddos-attacker kan göra mediasajter oåtkomliga (o fasa), eller blockera myndigheters hemsidor (o än värre), och annat som människor (oftast inte) behöver omedelbar tillgång till.

Värre är det faktiskt om el-, värme- och vattenverk, eller larmtjänster och sjukhus attackeras, och då riktigt illa om det inte är en övergående trängselattack det handlar om utan malware som verkligen förstör program och system. (Det kan ju gå på tok bara efter en vanlig uppdatering vilket blev uppenbart i Uppsala läns landsting när deras sjukjournalsystem kraschade och låg nere fem dygn).

Självkörande bilar får också rubriker, ibland i samband med den övervakning som deras program samtidigt ger möjlighet till, och ibland också att även bilars datorsystem kan hackas och precis som en dator kan tas över av någon som inte vill användaren väl.

Det vore sympatiskt om media och makthavare också satte samman perspektiven. Det är kanske inte vägen till lycka att kunna slå på eller av kylskåpet på avstånd. Det kanske inte heller är ett tecken på framgång att koppla upp patienter till vårdgivare.

Det kanske rent av skulle vara idé att varna för IOT – en app är inte bara en app för den som har den i sin mobiltelefon. Det är en samlare av information som kan spridas av den officiella mottagaren genom avtal med andra användare, vare det annonsörer, forskare eller myndigheter.
Och den kan ge öppningar för hackare som definitivt inte har goda avsikter med att samla informationen.

Vad som är uppkopplat? Tja, det finns förstås en sökmotor som hittar uppkopplade saker – SvD skrev redan 4 november 2014 om Shodan, ”ett google för de uppkopplade prylarna, och man (John Matherly som skapat Shodan) har hittat allt från kärnkraftverk till hjärnmonitorer med tjänsten.”
Då, 2014, fanns 550 miljner uppkopplade prylar i Shodans register.

”Men han har slutat ta kontakt med företag och organisationer för att berätta att deras utrustning ligger tillgänglig på internet eftersom de enligt honom oftare reagerar hotfullt än tar ansvar.”
Perspektiven som öppnas i intervjun med Matherly är skrämmande. Läs den. Adam Erlandsson skrev.
(Jag skulle ha länkat men SvD ”har gått över till inloggningslösningen SPiD”, och då duger det inte längre med kundnummer, de vill ha mitt personnummer också men det har varken SPiD eller SvD med att göra, så det får vara.)

Våga vägra … är en uppmaning som kan fortsättas på ett flertal sätt, alkohol, våld, tobak …
Jag vill lägga till IOT.

Våga vägra IOT – så länge nästan alla våra myndigheter, i Sverige och utomlands, är inriktade på att skydda sig själva i första hand, och samla så mycket information om så många som möjligt att använda i handelssyfte i andra hand, får vi själva skydda vår integritet så gott vi kan.

Så gör åtminstone detta lilla, koppla inte upp dina ”saker” till nätet om det inte är absolut nödvändigt.

Makt över det som kan förgöra

Gå i kyrkan, på gudstjänst? Va, nä.
Men det gjorde jag, på långfredagen. Och skrev om predikan. Det blev nedanstående text som jag av flera skäl inte lagt ut tidigare. En anledning kan ha varit att det känts lite … tant-genant. Men jag blir inte mindre tant vartefter dagarna går. Och predikan inte mindre intressant.

När Jesus gick på vatten var det inte för att vara ”cool” inte för att visa att HAN kunde.
Det var för att visa att han hade makt över det som kan förgöra – vattnet, drunkningsdöden.

Från långfredagens gudstjänst i Vårfrukyrkan och predikan av prästen Erik Berger har en mening etsat sig fast – om än inte knuten till Jesus och evigt liv, som säkert var tanken.

Det är bilden av Aylan, lille treårige Aylan som drunknade på flykt till Europa, han vars döda lilla kropp bars i land av en polis.
Så mycket kan förgöra, inte bara vatten.
Vem, vilka har makt över allt detta som kan förgöra?
FN? EU? USA? NATO?
Om något av detta vore sant, eller åtminstone en möjlighet.
Om inte en säkerligen välmenande kvinna förklarat i telefon till Ring P1 att islamofob är hon, men inte rasist.
För henne spelar rasen ingen roll, men kristna värderingar.
”Vit och gul och röd och svart gör detsamma har han sagt … ” Men de där muslimerna …

Allt som kan förgöra –

Det är inte vilken religion eller hudfärg eller födelseort som spelar roll, det är inställningen till människor. Den som inte förstår det bör läsa berättelsen om den barmhärtige samariten. Eller bibelordet om att älska din nästa såsom dig själv. Eller det om allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen i ock göra dem.
Kristna värderingar.

För den som avstår religion kan FN:s deklaration om mänskliga rättigheter räcka långt.
(Och vill man krydda med påskevangelier går det bra att hänvisa till rövarna som korsfästes jämte Jesus som Lukasevangeliet berättar om – det är yttrandefrihet rövaren talar om, han som ska komma till himmelriket tillsammans med Jesus).

Predikan avslutades med citat från Erik Blomberg, ” Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…”
Det finns skäl att frukta mörkret.
Även om ljuset vilar där.
Men tänd ett ljus, och låt det brinna …

Långfredagens kollekt gick till Amnesty International.

Pussy Riot är så mycket mer

Pussy Riot är så mycket mer än färgglada rånarluvor och spektakel i Frälsarkatedralen. Så mycket mer. De är till exempel Zona Prava som Wired berättade om i sitt mars-nummer 2015.
Och ja, jag vet, det är länge sedan. Men läs reportaget ändå.

http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/break-the-rules-pussy-riot

Zona Prava driver ett kartprojekt, kartor som visar var ryska fängelser finns: ”… an interactive database that provides information on penitentiary institutions across Russia – 758 of which are penal colonies. It’s an effort to bring transparency to a system which, in some parts of the country, can be chaotic (after her sentencing, Tolokonnikova went missing for 28 days, eventually emerging in a work camp in Siberia), overcrowded and sometimes corrupt.”

Det hade varit välkommet om svenska medier skrev om Zona Prava och den databasen. Det är säkert så att för de som drabbas av den ryska rättsapparaten är denna fängelsekarta mera användbar än uppvisningen i Frälsarkatedralen, även om den gav stort genklang i media.
Pussy Riot, Tolokonnikova, Aljochina och deras kolleger är värd alla respekt, men inte främst för protesten i katedralen, utan för att de driver kampen för ett rättssäkert samhälle utan korruption på många andra sätt.

Läs artikeln om dem i Wired!

Och när ni ändå är i gång, läs också om Pavel Durov, Vkontakte och Telegram:

http://www.wired.co.uk/magazin/03/features/messaging-appse/archive/2015

Det är inte nödvändigtvis med joint commands and forces som världen blir bättre.
Det är med kunskap och joint efforts.

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net

 

 

 

 

 

 

Aleksijevitj, Babtjenko och Tucholsky

Ingen kunde vara mera värd Nobelpriset i litteratur än Svetlana Aleksijevitj. Ingen kunde ha varit mera värd Svenska PEN:s Kurt Tucholskypris 1996.
Redan detta år gavs hennes Bön för Tjernobyl ut av förlaget Ordfront, och två år senare gav förlaget ut en samling reportage av hennes hand med titeln Förförda av döden.

ALeksievitj

 

Svetlana Aleksijevitj gick i exil från Vitryssland år 2000, och var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008. År 2011 flyttade hon tillbaka till Minsk.
2010 tog förlaget Ersatz över utgivningen av hennes böcker, och förlaget har sedan dess givit ut de fem delarna av hennes böcker om Sovjet, Sovjetmänniskan och vad som kom efter. De är alla mer än läsvärda, och förfärande. (Kriget har inget kvinnligt ansikte 2012, Tiden second hand 2013, Bön för Tjernobyl 2013, Zinkpojkar 2014 och De sista vittnena 2015)
Priset ska ha hälsats med behärskad entusiasm av vitrysk officiell media, men desto hjärtligare av vitryssar i gemen.
Man får tro att de officiella är gladare över att EU lyft sanktioner mot 140 vitryska dignitärer efter att sex politiska fångar benådades i somras, och en fredskonferens om Ukraina hölls i februari.
Attityden till det som annars kallats ”den sista sovjetdiktaturen” har alltså mjukats upp från EU:s sida.

Årets mottagare av svenska PEN:s Tucholskypris är Arkadij Babtjenko, journalist, författare och regimkritiker. Krigets färger (2007) om hans tid som värnpliktig under kriget i Tjetjenien hette den första boken som publicerades på svenska. Nu finns också Bilder av ett litet krig (2009) om kriget i Georgien, och Dagar i Alchan-Jurt (2014), alla utgivna på Ersatz förlag.
I Ryssland kan han nu bara publicera sig på Vkontakte, motsvarigheten till Facebook.

Babtjenko intervjuades i SvD 16 november av Stig Fredriksson i samband med att han tog emot Tucholskypriset.
Han berättar hur han pekats ut som ”fosterlandsförrädare” och ”femtekolonnare” i rysk media, hur utsatt hans och hans anhörigas position blivit, och hur polariserat det ryska samhället är.
”Om vi för bara två år sedan var 25-30 åsiktsfränder som brukade samlas och diskutera vart vårt land är på väg, är vi kanske bara fem i dag”, säger han i intervjun.
På svenska PEN:s dissidentblogg.org, skriver han ”Medan ni teg emigrerade, fängslades eller dödades alla – ALLA”, citat i SvD 14 oktober -15.
Lika värdig mottagare av Tucholskypriset som Aleksijevitj var 1996, lika värdig mottagare är Arkadij Babtjenko år 2015.

Kurt Tucholsky, född i Berlin 1890, var politiskt engagerad journalist som varnade för antidemokratiska tendenser under Weimarrepubliken, och för hotet från nazisterna. 1929 publicerades hans samhällskritiska Deutschland, Deutschland über alles ut, med fotomontage av John Heartfield. Boken brändes på bål av nazisterna 1933.

tucholsky
Bild ur Inger Fredrikssons Konsten spränger gränserna, John Heartfield och det politiska fotomontaget. Akademilitteratur, 1979.

Tucholsky flyttade till Sverige 1930, gav ut Gripsholms slott, en sommarsaga 1931, och dog 1935 efter en överdos av sömntabletter. Tucholsky är begravd på kyrkogården i Mariefred.

Svenska PEN-klubben har årligen sedan 1985 delat ut Tucholskypris till författare som lever i exil eller under hot i sitt land för det litterära arbete hen utfört.

Om entartete kunst och upphovsrätt

Vem bestämmer vad som är konst, hur den ska framställas, var den ska vara? Och hur är det med konst och upphovsrätt?
Det är frågor som engagerat många Uppsalabor sedan Erik Krikortz’ målat väggarna på ett elskåp i Carolinabacken med en version av en muralmålning gjord på beställning av dåvarande makthavarna i DDR.
Motivet hyllar en totalitär regim, det är DDR-kitsch, en oförskämdhet mot flyktingar från DDR och en vanprydnad för det som ska bli Uppsalas paradgata säger några. Andra tycker att motivet manar till eftertanke och kan tjäna som en varning för att tro på politiska utopier, och många har sett kakelplattornas svarta fogar bilda en gallerbur runt de leende människorna, som en del av varningen.
http://www.unt.se/kultur-noje/har-finns-unts-artiklar-om-konstbraket-3931201.aspx

Muralmålningen som Krikortz’ tagit en del av till Carolinabacken gjordes ursprungligen av Max Lingner. Den finns kvar på Wilhelmstrasse i Berlin. Upphovsrätten till Lingners verk,inklusive muralmålningen innehas nu av Max Lingner Foundation.
Får en konstnär nästan exakt avbilda en annan konstnärs verk som Krikortz’ utan tillstånd från stiftelsen?

”Konst görs av konst” ansåg Ivan Aksionov, ingenjör, poet, konstnär en del av det ryska avantgardet på 1920-talet. Lars Klebergs bok om honom, ”Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och den ryska modernismen” recenserades av Joanna Persman i SvD 11 oktober.
Aksionov ska ha refererat till Ingres, och ansåg att Picassos rötter fanns i barocken.
För Krikortz i dagens upphovsklimat skulle det inte räcka med en hänvisning till varken Aksionov eller Ingres, men som han sade till UNT i en artikel där Susanne Sigroth-Lambe förtjänstfullt reder ut upphovsbegreppen och också meddelar att stiftelsen nu godkänt hans projekt:
”- Det är ganska vanligt att konstnärer utgår från andra verk när de skapar egna, säger Erik Krikortz.”
http://www.unt.se/kultur-noje/citatkonst-i-konsten-3938610.aspx

Om sedan Lingner-versionen får stå kvar i Carolinabacken återstår att se. Inte bara politiker (M och C) vill att det tas bort. Andra tycker att ”intressantare är reflexen att vilja förbjuda ord, bilder och åsikter man personligen ogillar”. Något som ofta brukar förknippas med diktaturer. Före DDR fanns Nazityskland som redan 1933 hade synpunkter på vad som var ”riktig” konst, och vad som var ”entartete”.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst

Tony Craggs stora skulptur Chains of Events vid Uppsala centralstation har i varje fall ingen velat flytta, men den ger å andra sidan inte upphov till några debatter om varken DDR, upphovsrätt eller vad som är lämpligt att visa i offentliga rum heller.
http://www.unt.se/kultur-noje/konst/varken-daligt-eller-spannande-913416.aspx

Upphovsrätt berör Andres Lokko i en krönika 6 november i SvD som länge handlar om René Girard, nyligen avliden fransk filosof.
http://www.svd.se/popbandet-som-fick-mig-att-lasa-en-fransk-filosof
Riktigt varför han avslutar med att det är passande att han skrev sin krönika på Guy Fawkes night är oklart. Och att han påstår att Guy Fawkes är kvällen då britter tänder brasor ”till minnet av Alan Moores inflytelserika grafiska roman V for Vendetta” är förmodligen ironiskt. Men avslutningen att aktivistgruppen Anonymous ”stulit” sina masker från V for Vendetta är direkt fel.

”Alan Moore had this to say about the use of the Guy Fawkes motif adopted from his comic V for Vendetta, in an interview with Entertainment Weekly:
I was also quite heartened the other day when watching the news to see that there were demonstrations outside the Scientology headquarters over here, and that they suddenly flashed to a clip showing all these demonstrators wearing V for Vendetta Guy Fawkes masks. That pleased me. That gave me a warm little glow.”
David Lloyd, som gjorde illustrationerna i den grafiska romanen, har sagt om användningen av den mask som huvudpersonen bär:
”During the Occupy Wall Street and other ongoing Occupy protests, the mask appeared internationally as a symbol of popular revolution.
Artist David Lloyd stated: ”The Guy Fawkes mask has now become a common brand and a convenient placard to use in protest against tyranny – and I’m happy with people using it, it seems quite unique, an icon of popular culture being used this way.”
https://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Fawkes_mask

Att sedan V for Vendetta-masken och ger klirr i kassan på möjligen oväntat håll kan man läsa om i följande artikel:
http://newsfeed.time.com/2011/08/29/how-time-warner-profits-from-the-anonymous-hackers/

Om något som inte betecknas som stöld men som i själva verket är en stöld av vars och ens personliga integritet skriver Ola Wong en kolumn i samma tidning, samma dag. I tidningen lyder rubriken ”Big Data plockar fram en perfekt undersåte”. På nätet blev det:
http://www.svd.se/kinesiska-staten-satter-betyg-i-palitlighet
Förhoppningsvis har rubrikbytet tekniska orsaker, och är inte ett sätt att avvärja misstankar om att Big Data kan användas på samma sätt oavsett regering, kinesisk, rysk, amerikansk eller svensk.
Ola Wong skriver om ”Systemet för samhällskredit”, om social ingenjörskonst i Big Datas tidsålder. Kommunistpartiet kan ha hittat ett sätt att genom ständig betygssättning få lydiga undersåtar, ”Om nördar, jobbiga jävlar och de som slösar bort dagarna på dataspel inte kan få banklån eller finna en affärspartner även efter att de kammat sig förhundsas också många affärssuccéer, kvar blir en mardrömsvärld av rostfria mellanchefer i det socialistiska statsmaskineriet.”
Nöj er inte med referat, läs hela Wongs text!

Ett av allt flera sätt att samla in Big Data är via Instagram. Att vi genom att klicka godkänt på användaravtal för instagram och andra ”sociala medier” ger mediet rätten inte bara att själv spara och använda allt vi lägger där, de får också lämna dem vidare till tredje part.
Men att bilderna också kan användas på helt andra sätt har Metro skrivit om. Richard Prince tar skärmdumpar på instagrambilder, gör förstoringar och säljer dem som konst. Prince är ”re-fotograf” sedan flera decennier, och vinner upphovsrättstivster genom att göra små ändringar i de avfotograferade bilderna.
http://www.metro.se/nyheter/han-saljer-dina-instagrambilder-for-750-000-kronor-styck/EVHoeA!tkwo3UIpY3nZo/

Hur det slutar för Krikortz’ Lingner-version i Carolinabacken återstår att se; får offentlig konst väcka tankar och debatt eller inte?
Frågan om upphovsrätt är i varje fall utredd. Samma sak med Guy Fawkes-, eller rättare V for Vendetta-masken – Anonymous frågade inte om lov, men användningen ses med gillande av dem som skapade masken, och säkerligen av bolaget som säljer dem.

Värre är det med upphovsrätten till våra liv samlade i Big Data till syndakataloger att användas öppet eller dolt, av samlarna. Det var något som skedde i DDR och verkligen är entartete i stater som kallar sig demokratiska.