Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff.
Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.

När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.

Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:

https://www.aaronswartzday.org/

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Via länkarna ovan går det att följa det arbete som fortsatt sker i Aaron Swartz anda.

Aaron Swartz och den kamp han förde är lika aktuell här och nu.
Det klargörs i texten nedan:

Lottas Allehanda har tidigare publicerat en rad inlägg om Aaron, bland annat:

Kryp inte för klandervärda

Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras.
Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.

I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse.
90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.

I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken.
Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.

Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder.
”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/turkiets-beslut-att-lamna-istanbulkonventionen_H8112287

https://sieuropaparlamentet.se/aktuellt/mycket-allvarligt-att-turkiet-lamnar-istanbulkonventionen/

https://www.europaportalen.se/2021/04/debatt-forhandla-inte-bort-kvinnors-rattigheter-i-handeln-med-turkiet

Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.

Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.”
En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.

I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”

För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”.
Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.

Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom.
Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”

I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.

Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.

När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.

Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.

Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.

Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021).
I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han
” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”

Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.

Wikipedia om Rojava:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Länkar från Amnesty International:
https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-osman-kavala-och-sex-andra-som-domts-protester-i-geziparken-ar-samvetsfangar

https://www.amnesty.se/aktuellt/rattvisan-har-segrat-i-turkiet-domarna-mot-fyra-manniskorattsforsvarare-havs/

https://www.amnesty.se/aktuellt/flyktingar-som-atervant-till-syrien-har-blivit-torterade-valdtagna-och-forsvunnit/

https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-maste-dra-tillbaka-beslutet-om-att-lamna-istanbulkonventionen/

Reportrar utan gränser:
https://rsf.org/en/turkey-25-journalists-imprisoned-half-year

Aaron Swartz

Igår , 11 januari, för nio år sedan dog Aaron Swartz för egen hand. Han drevs i döden av det amerikanska rättsväsendet.
I dag när vi alla förväntas sprattla i internätet och halas in av fula fiskare utan att rättsväsenden varken här eller där verkar ha särskilt mycket att sätta emot kan det vara extra viktigt att komma ihåg Aaron och det han bidrog med för att göra internet till ett verktyg för demokrati och delaktighet i samhälle och forskning.
Det finns tidigare inlägg i lottasallehanda om Aaron Swartz:

https://lottasallehanda.eu/2014/01/11/aaron-11-januari/

https://lottasallehanda.eu/2015/01/11/vi-plagar-ihjal-och-kastar-i-fangelse-vara-it-entreprenorer/

Den som söker på Wikipedia hittar mycket mer. Till exempel:

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Remembering Aaron-evenemang sker på hans födelsedag, 8 november. Jag är tacksam för att hans vänner och kollegor uppmärksammar hans liv och verk, och hur de förvaltas. Det är vad han framför allt ska minnas för. Inte för rättsliga myndigheters tillkortakommanden.

Aaron Swartz finns också här:

https://internethalloffame.org/inductees/aaron-swartz

Ryssland lockar och skrämmer

Jag försöker förstå Ryssland, jag försöker förstå rysk politik. Det är inte svårt att se Krims betydelse för Svartahavsflottan. Men det är obegripligt hur Ryssland behandlar sin befolkning.
Den rättsvidriga behandlingen av Jurij Dimitrijev är alldeles särskilt svår att förstå.
Jurij Dimitrijev är en 66-årig man som under decennier kartlagt massgravar i ryska Karelen, offer för Stalins terrorvälde. Namnen på offren, namngivna gravar för dem, och identiteten på deras bödlar. Det är vad Jurij Dimitrijev arbetat för att få fram.

Det tolereras inte av rysk säkerhetstjänst, domstolar och andra myndigheter. Efter falska anklagelser har han dömts till fängelse, domar som senare upphävts. Men nya anklagelser har lett till nya domar. Den 29 september 2020 dömdes han av högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fängelse, enligt domstolen för ”sexuell handling mot minderårig”.

Dimitrijev är människorättsaktivist och historiker. Han var ordförande för karelska Memorial. Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ryssland, har förtjänstfullt följt och rapporterat om Jurij Dimitrijev och skrev efter domen i september att ”Nu har han fått en – även för ryska förhållanden – osedvanligt sträng dom: 13 år i fängelse. Det är ingenting annat än säkerhetstjänstens hämnd.”
Hon skriver vidare: ”Den minnesplats som han (JD) har grundat i Sandarmoch är välbesökt och välvårdad, och varje år i augusti vallfärdar tusentals människor till platsen, både från Ryssland och från utlandet. … Det är det som Putinregimen inte kan förlåta honom för.”

Det är nu inte heller regimens förlåtelse han behöver. Däremot behöver Jurij Dimitrijev ett slut på förföljelserna av honom, och en rättvis rättegång. Kungliga Vitterhetsakademien skriver på sin hemsida att ”Kungl. Vitterhetsakademien har med största oro följt turerna kring åtalet mot historikern Jurij Dimitrijev och har nu skrivit till Rysslands Högsta Domstol för att stödja hans överklagan.” Läs hela brevet här.

Vi kan hoppas att Kungliga Vitterhetsakademiens brev, tillsammans med vädjanden och protester från många andra, i Ryssland och många andra länder, får avsedd verkan.
Amnesty International har uppmärksammat Jurij Dimitrijev och den förföljelse han utsätts för, och i en artikel i Amnesty Press nr 3/2020 meddelas att han tilldelats årets stipendium från Stiftelsen Anna Dahlbäcks minnesfond. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om att han av AI bedömts vara samvetsfånge.

Samvetsfångar är ”personer som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.” Forskning, sökande efter massgravar och anläggande av minnesplatser för terroroffer kanske inte ryms inom den definitionen.

Aleksej Navalny, politisk aktivist med målsättningen att stoppa den i Ryssland utbredda korruptionen, för fria och rättvisa val, oberoende domstolar och fria massmedier, är åter samvetsfånge efter en period då han i vad Amnesty press nr 2/2021 beskriver som ett internt beslut inte längre skulle betecknas som samvetsfånge. Han bedömdes ha överskridit gränsen för hatpropaganda i uttalanden från 2007 och 2008. Det interna beslutet blev känt, gladde ryska myndigheter men kritiserades kraftigt internationellt. Beslutet ändrades och Navalny är åter samvetsfånge.

Navalny och den rörelse han byggt upp och lett med medhjälpare och aktivister runt om i Ryssland beskrivs ingående i Kalle Kniiviläs bok ”Putins värsta fiende – Aleksej Navalny och hans anhängare”, Atlas, 2021.
Kniivilä beskriver också hur förgiftningen av Aleksej Navalny gick till, hur myndigheterna försökte stoppa transporten av honom till ett tyskt sjukhus för vård efter giftattentatet, och de rättsprocesser han utsatts för efter att ha återvänt till Ryssland.
Boken avslutas med Navalnys tal i domstolen:
”Man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt.” (s 199).
”…ni kan inte låsa in hela landet. Alla människor vars utsikter tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll. (…) Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre.” (s 200).

Vid demonstrationerna för Navalny under rättegången, efter domen och under den tid då han förvägrades specialistvård i fängelset och hungerstrejkade, var det inte längre bara demonstranter som greps och dömdes för olika brott. Det kunde räcka att stå på gatan bredvid. Bristen på rättssäkerhet är skriande och har beskrivits i böcker och artiklar under många år. Hur Magnitskij behandlades och hur det ledde till hans död är välkänt, hur medlemmar i Pussy Riot dömdes och behandlades av ryskt ”rättsväsende” likaså.

Sovjetepokens brott mot medborgare och mänsklighet är kända. Sovjetunionens sammanbrott följdes i Ryssland av chockterapi och ekonomisk kollaps – och nu fortsatt korruption och ett rättssystem som inte ens försöker värna lagar och människor. Påhittade brott, godtyckliga gripanden och trakasserier utan ände. Ännu saknas nackskotten, men det finns andra sätt att ta livet av folk.
Ryssland och dess folk förtjänar en bättre ledning, och bättre myndigheter.

Kunde väst ha varit till bättre hjälp? Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94, Örjan Berner, skriver i boken ”Härskarna i Kreml, från Gorbatjov till Putin”, Albert Bonniers förlag, 2014:
”Kanske hade en kraftfull västlig insats med hjälp till Ryssland i dess första demokratiska fas från hösten 1991 till försommaren 1993 kunnat ändra den fortsatta kursen mot ett auktoritärt styre. (…) I väst saknades dock insikter, beredskap och intresse att forma ett sådant samarbete med Ryssland. Tänkandet präglades av skepsis mot de nya makthavarna i Moskva.” (s 347)

Lennart Dahlgren, chef för Ikeas satsning i Ryssland från 1997/-98 till 2006, skriver i ”Ikea älskar Ryssland, en bok om ledarskap, passion och envishet”, Natur och kultur, 2009, om hur Ikea etablerades i Ryssland, om alla problem men också hur de övervanns.
”Kunskapen om Ryssland i väst är märkbart liten, vilket inte minst har framgått av de många studiebesök som jag haft hand om. (s 84) (…) I Sverige råder av tradition en misstro gentemot det mesta som räknas som ryskt. På sikt måste svenska företag öppna ögonen för den delen av världen också, och målmedvetet arbeta för att minska det försprång som vissa andra länder skaffat sig. I Tyskland, till exempel, läser fler studenter ryska, relationerna mellan ryska och tyska företog är goda och även politiskt finns en förståelse och ett stöd för en etablering på den ryska marknaden.” (s 86)
”I dag förväntar sig omvärlden att Ryssland ska vara helt demokratiskt och många länder tar alla chanser att tillrättavisa landet när så inte är fallet. (…) De ryska ledarna, ofta med stort stöd av folket, reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier. Detta är naturligtvis direkt kontraproduktivt mot alla försök till enighet. De ryska reaktionerna gör att omvärlden kan säga: ’Titta, vad var det vi sa, så där gör ryssarna.'” (s 207).
Dahlgrens bok publicerades 2009. Före giftmord och -attentat, före rättegångar mot Dimitrijev, Pussy Riot, Navalny och andra aktivister. Hur Dahlgren skulle skriva idag vet jag inte.

Kol- och stålunionen bildades som ett sätt att genom ekonomiska samarbeten och beroenden förhindra framtida krig. Nordstream-projekten är en möjlighet att få till en sådan funktion i dag. Så har jag tänkt, och hoppats. Att Nordstream motarbetats av väst, utom Tyskland som är delägare i projekten, behöver kanske inte påminnas om.

Det finns andra samarbetsprojekt än ekonomiska, kulturella till exempel, som Östersjöfestivalen i Stockholm. Den internationella musikfestivalen med bas i Berwaldhallen i Stockholm grundades 2002 av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Valerij Abisalovitj Gergijev, chefsdirigent för Marinskijteatern i Sankt Petersburg, och dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen.
2014 kritiserades Gergijev för att ha tagit ställning för Putins politik och inte kritisera annekteringen av Krim-halvön och inte heller den anti-gay-lag som infördes i Ryssland 2013. Hans medverkan vid festivalen ifrågasattes, dåvarande chefen för SR Musik och Berwaldhallen citerades i media: ”… vi vill hålla samman via musik. Vi vill inte söndra via politik.” Gergijev deltog i Östersjöfestivalen fram till och med 2018 då en ny programansvarig tog över efter Michael Tydén.

I sitt sommarprogram torsdagen 12 augusti berättade den alltid lika intressanta författaren och journalisten Anna-Lena Laurén om hur hon och dottern under pandemin kunnat gå till Marinskijteatern i Sankt Petersburg och se en operaföreställning där den världsberömde Gergijev ledde orkestern.
Operan har inte stängt trots pandemin, därför att ryssar ser ”kulturen som absolut nödvändig”, konstaterar Laurén. En aspekt av Ryssland och ryssar vi inte ofta får höra om och som kan vara värd att tänka på när svenskar bekymrat sig över att tiden för offentlig alkoholservering begränsats.
Lyssna här på hennes sommarprogram som innehåller mycket mer.

Ryssland och det ryska språket har fascinerat och lockat mig sedan filmen Doktor Zjivago kom till den lilla biografen i det lilla samhället i början av 1970-talet.
Vi behöver lära känna och försöka förstå vad som hänt och händer, hur människor känt och känner i vårt största grannland.
Men ryska ledares och myndigheters behandling av den egna befolkningen skrämmer och går varken att förstå eller ursäkta.

Fotnot: I Navalnys tal i domstolen föreställer han sig det epitet som kommer att kopplas till Putins namn, Vladimir kalsongförgiftaren, något som refererats i media, och som Navalny kontrasterade till Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Ivan den förskräcklige nämndes inte i talet.

Bry er om privatliv och integritet!

Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?

Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.

Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power.
PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”

I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.

I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat.
Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.

Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.

Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år.
Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande.
Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.

EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).

Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.

Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017.
Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.

Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas.
Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen.
Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013.
En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.

Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag.
För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.

Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.

I Wired skrev Brett Salomon i september 2018:
”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.

Och nu får vi vaccinpass …
Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav?
Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare.
”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.

I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).

Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna?
I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg:
”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”

Paradoxer, principer, en effekt och invandring

Innehåller: Simpson, Norman, Hanlon, Peter, non-refoulement, EU, FN och
Dunning-Kruger.
Det handlar om flyktingar, om non-refoulement, om vad vi alla borde tänka på när vi läser om eller lyssnar på de skäl som anförs för att på olika sätt kraftigt begränsa eller helt stoppa invandring och flyktingmottagning.

Situationen i läger, på båtar och längs rutterna i Afrika och Mellanöstern där flyktingar finns eller rör sig beskrivs med förfärande tydlighet i tidningar och andra media. Jag kan nämna Erik Esbjörnssons reportage Kulan missar men helvetet har bara börjat i DN Lördagsmagasinet 9 mars 2019 och Johan Persson-Anna Roxvalls nyss utgivna bok Till varje pris – Europa utifrån (Myteri förlag).

Här börjar vi i stället med siffror, för kvantifiering är grunden för det vi brukar acceptera som evidensbaserade insatser. Räkna, mät och presentera. Men kvantifiering och mätbarhet behöver inte leda till rätt eller ens trovärdiga slutsatser.
Det handlar om urval, men också om det där med korrelation och kausalitet – som storkförekomst och födelsetal. Korrelation finns, men kausalitet föreligger inte.
Det finns modernare exempel, som korrelationen mellan ”number of worldwide non-commercial space launches” och ”number of US children killed by parents”. Ingen kausalitet där heller – Tyler Vigen ger fler exempel i sin bok Spurious Correlations, det finns en webbsida med samma namn.

Så kommer vi till Simpson’s paradox. Simpsons paradox innebär att grupper kan ha en viss tendens, men när grupperna sätts ihop blir tendensen den omvända. Ett exempel visas i länken nedan, det finns flera föreläsningar i ämnet på youtube.
https://brilliant.org/wiki/simpsons-paradox/

En paradox är enligt Wikipedia ”en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. En paradox är en tillämpning av allmänt accepterade och till synes sunda premisser och regler som leder till oväntade motsägelser. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel.”
Mer om paradoxer i allmänhet kan man se på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=-Vvn0rlRA6c

Om den teknologiska paradoxen, för många av oss lätt att ta till sig, skriver Donald Norman, författare till The design of everyday things (1988):
The same technology that simplifies life by providing more functions in each device also complicates life by making the device harder to learn, harder to use. This is the paradox of technology. Läs mera:
https://usabilla.com/blog/the-paradox-of-technology-and-5-ways-to-avoid-it/

Peter’s princip lanserades, mest skämtsamt, i boken The Peter Principle (1969) av Laurence J. Peter. Innebörden är att alla framgångsrika medarbetare i en hierarkisk struktur kommer att befordras till sin högsta kompetensnivå eftersom de har visat sig vara bra på det de gör. Efter detta kommer de att befordras till sin inkompetensnivå.

Om anställda tycker sig ha anledning att ifrågasätta syfte och klokskap i beslut fattade av chefer/ledare, oavsett på vilken nivå, kan Hanlon’s princip vara bra att påminna sig:
”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Principen om non-refoulement är en internationell princip som appliceras av stater i samband med flyktingar. Den ska skydda flyktingarna mot utvisning eller avvisning när deras liv eller frihet är i fara och innebär att en fördragsslutande stat inte får ut- eller avvisa flyktingar till eller till gränsen mot ett område där dennes liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet, språk, sexuell läggning, tillhörighet till samhällsgrupp, politisk åskådning eller minoritet.
Det gäller också ut- eller avvisning till område där en asylsökande riskerar utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.
Principen om non-refoulement finns bland annat i stadgans Artikel 19.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Slutligen Dunning-Kruger-effekten. Den sammanfattas så att ”Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv (dvs förstår inte att han/hon är inkompetent), den kompetente om andra (dvs tror att det som är lätt för den kompetente är lätt också för andra).”

I de debatter i olika forum och media om hot och kriser, i synnerhet i samband med invandring, som pågår i Sverige, EU och världen borde många av deltagarna ta sig en funderare över vad non-refoulement betyder och förpliktigar fördragsslutande stater att följa, liksom vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter innebär.
Enligt artikel 33 i 1951 års flyktingkonvention är flyktingar som skäligen kan antas utgöra en fara för mottagarlandets säkerhet, eller dömts för grova brott i mottagarlandet, inte omfattade av principen om non-refoulement.

Även detta är något att fundera över, och samtidigt när debattvågorna går höga hålla ovannämnda principer, paradoxer och Dunning-Kruger-effekten i minnet.
När det gäller Dunning-Kruger är det bra att också hålla i minnet att man inte nödvändigtvis ingår i gruppen kompetenta.

PS Sedan jag ksrev detta inlägg har jag uppmärksammats på Dilpert’s princip, utvecklat av Scott Adams, skaparen av serietidningen Dilbert. Principen säger att företag tenderar att systematiskt främja inkompetenta anställda till ledningen för att få dem ur arbetsflödet. DS.

Stoppade. Trakasserade. Arresterade.

Orden i rubriken har använts för att beskriva läget för hiphopare i Ryssland. För homosexuella räcker de inte till. I Sara Lövestams Finns det hjärterum (Piratförlaget 2017, sid 291-292) är det ryske Oleg som beskrivs:
”Hans rädsla var grundlös, sade de på Migrationsverket. Han var ingen känd aktivist och Ryssland bestraffade ingen för sexuell läggning. Opinionen, lynchningarna, morden och retoriken stod inte i handläggarens häfte, ’man kan inte få asyl bara för att man mår dåligt’”.

I juni 2020 publicerades en rapport om situationen för hbtq-personer i S:t Petersburg 2019. Det året dokumenterades 1066 fall av våld och diskriminering av hbtq-personer. 132 fall gällde diskriminering på arbetsmarknaden, 164 fall var bostadsrelaterade, 54 fall av diskriminering dokumenterades i hälsovården och därutöver dussintals fall av överfall, hot, misshandel i hemmet, utpressning och sexuellt våld. Till det kom begränsningar av yttrande- och föreningsfrihet samt rapporter om homofobiska yttringar och våld från poliser.

En rapport som sannerligen inte visar på att Olegs rädsla var grundlös, om än just han är en figur i en deckare med annorlunda upplägg och handling som jag för övrigt rekommenderar varmt.
Coming out i Sankt Petersburg som sammanställt och offentliggjort rapporten konstaterar att om det här är situationen i hemstaden, en av Rysslands största och som brukar beskrivas som en av de mest liberala och progressiva när det gäller hbtq-personers rättigheter, då finns det anledning att tro att situationen i andra delar av landet är betydligt värre.

Om rapporten i juni inte gav anledning till glädje, så var det desto mera glädjande att i oktober 2019 få höra om den elfte upplagan av Queerfest i Sankt Petersburg. Nio dagar med seminarier, utställningar, filmer och samvaro som för då fjärde året i rad kunde arrangeras utan att myndigheter lade hinder i vägen. 15 procent av gästerna var inte hbtq-personer, meddelade arrangörerna i ett pressmeddelande, en upplysning som kan tyckas irrelevant, men som är betydelsefull med tanke på den generellt avoga inställning till hbtq-personer som råder.

Glädjande var också rapporten i slutet av juni i år att transgenderkvinnan Anastasia Vasiljeva inte bara fått tillbaka sitt arbete som tryckare, utan också skadestånd för psykiskt lidande och lönebortfall under den period sedan juli 2017 då hon blev avskedad efter att ha bytt id-kön från man till kvinna. Arbetsgivaren hänvisade till att tryckare är ett av 456 yrken som är förbjudna för kvinnor. Anastasia överklagade, vann i första instans och när arbetsgivaren överklagade fastställdes underrättens dom.
Pressmeddelandet om Anastasias dom avslutas med en referens till Högsta domstolen i USA: ”It’s important to notice that the day earlier, on June 15, US Supreme Court has ruled that employers who fire workers for being LGBT, are breaking the US civil rights law. This seems to be a worldwide tendency – we celebrate two major victories over LGBT discrimination.”

Det kunde vara hoppingivande, men om man samtidigt läser Maria Aljochinas Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse, där hon i kapitel 8 Rättvisa i zonen, skriver bland annat om återkommande kroppsvisiteringar ”utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar …utan några medicinska instrument eller gynstol”, och på sid 159:
”’Det som händer i vårt land är vår ensak.’ Patrioter som anklagar oppositionen för att vara femtekolonnare, landsförrädare, älskar att upprepa detta gång på gång. Vem är förrädare? Vem är utländsk agent? Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett – de vill att allt ska stanna bakom zonens murar. Rysslands zon.”

Vilket osökt leder vidare till historikern Jurij Dimitrijev som dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin adoptivdotter, ett brott han bestämt förnekar. Han och människorättsorganisationer anser att vad det handlar om är att få stopp på hans arbete med dokumentation av massgravar från Stalintiden. ”Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett …”. EU har ifrågasatt anklagelserna mot honom.

Hur det är med den ”the worldwide tendency” Coming Out skriver om, kan med skäl ifrågasättas. I Rysslands grannland Polen har HR-chefen för Ikea i Polen enligt TT i juli 2020, åtalats för att ha begränsat en anställds religionsfrihet. Den anställde blev uppsagd efter att på företagets intranät ha kommenterat en artikel om hbtq-frågor med bibelcitat med innebörden att homosexuella kommer att mötas av blod och död. Uppsägningen motiverades med att kommentaren motverkar företagets ”kultur av tolerans och respekt”.
Enligt TT har den f d anställde sagt att han anställts för att sälja möbler, är katolik och ”det här är inte mina värderingar”.
Att begränsa en anställds religionsfrihet kan leda till två års fängelse.

Kan inte låta bli att tänka på Maleus Maleficarum, ”Häxhammaren” från 1484, skriven av dominikaner med instruktioner om hur häxor upptäcks och oskadliggörs. Ingen kultur av tolerans och respekt då heller.
Jag kanske kan få påminna om att sex kommuner i sydöstra Polen inrättat vad de kallar ”hbtq-fria zoner”, vilket lett till att EU-kommissionen vägrat betala ut EU-stöd till dem. Regeringspartiet Lag och rättvisa har tidigare utmålat hbtq-rörelsen som ett av de största hoten mot den polska nationen.

Och låt mig också flagga för det förslag till policyprogram för USAID, motsvarande SIDA, som ProPublicas journalist Yeganeh Torbati zkrev om i augusti 2020.
Där nämns LGBT-personer inte alls, till skillnad från i det policydokument som publicerades 2012.
”The lead US foreign aid agency has proposed a new policy on gender and women’s empowerment that eliminates any mention of transgender people or contraceptives, running counter to its own long-standing practices in deciding what programs to support.”,s kriver Torbati.

Schrems vann igen!

Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.

USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.

Läs BBC:s artikel om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen) beslut:

https://www.bbc.com/news/technology-53418898

I artikeln citeras Max Schrems:

”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy.
”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”

USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”.
Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.

Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:

Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:

https://noyb.eu/en

Masha eller Kristina?

Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).

Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.

Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.

Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.

Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)

Maria Aljochina och Pussy Riot på Katalin i Uppsala 2018.

Märkligt förslag

Ett märkligt förslag för att stoppa kriminalitet i förorter har lyfts av Lydia Wålsten, ledarskribent på SvD. Förslaget kommer från en forskare och sammanfattas sålunda:
”Erbjud 50 000 kronor till den som anonymt anmäler illegalt vapeninnehav som leder till fällande dom.”
Det är nu en sammanfattning, så kanske forskaren har tänkt annorlunda, men jag undrar verkligen hur belöningen ska överlämnas till den anonyma? Eller är det inte anonymt anonymt som avses?
Kanske är tanken att den ”anonyma” ska spåras via operatörers lagrade information, som ju polisen så hett eftertraktar?

För Lydia Wålstens ledare handlar mest om rikspolischefens och polismyndighetens önskelista över åtgärder som behövs för att unga människor inte ska hamna i kriminalitet.
Det är tio punkter, bland dem ingår inte polisens i många nyhetsartiklar upprepade önskan som inte bara regeringen utan åtminstone delar av oppositionen vill tillmötesgå, att telekombolag ska tvingas lagra och lämna ut information till polisen. Men Wålsten lägger till den, med kommentaren ”i strid med EU-domstolen som sagt att det bryter mot grundläggande rättigheter”.om

Jag hoppas att Lydia Wålsten inte gjorde tillägget som en ironisk släng mot EU-domstolen. Hon sammanfattar polisens tio punkter och övriga polisönskemål (förbudszoner och kameraövervakning) med att ”skulle allt på listan införas skulle vi börja få konturerna av en polisstat”.
Ja minsann.
Läs gärna artikeln, SvD:s ledarsida tisdagen 18 december 2018. Jag skulle lägga in en länk, men ho vet vad som då händer. Och det är inte betalvägg som oroar mig.

Med anledning av de polisiära önskemålen och vad de kan tänkas resultera i, låt mig citera ur Arnaldur Indridasons ”Farlig flyktväg”, om Island under andra världskriget och amerikaners och engelsmäns häpna upptäckt att det var ”tillåtet att dricka brännvin, bli redlöst berusade och till allmänt besvär, men inte det milda ölet som gjorde alla på gott humör”.
Såväl förbud som påbud kan kort sagt ge oväntade och oönskade resultat. Det gjorde det i Arnaldurs bok också, läs den om ni vill.

Ett annat möjligen tankeväckande citat är detta:
”Eftersom han hade läst mycket så visste han att det fanns länder där medborgarna inte uppfattade sin regering som en fiendemakt., utan där de trodde att den var till för att lyssna på deras behov och ge dem vad de behövde. Han undrade hur han skulle reagera om någon av hans vänner eller bekanta kom och hävdade att det var precis så det var i den här staden och det här landet. Religiös fanatism skulle vara ett mindre övertygande bevis på mental obalans.”
Varifrån citat är taget?
Donna Leon, Rättvisans mörker, Bonnierpocket 2010, sid. 53.
Det är kriminalkommissarie Brunettis i Venedig tankar som den allvetande författaren redogör för.
Nå, fiendemakt är kanske att ta i. Regeringen är kanske bara indifferent, och det finns så många lager mellan regering och medborgare att fiendeskapet lugnt kan lämnas över till rättsvårdande myndigheter.

Och kanske är det så att forskaren och Lydia Wålsten tänker sig att anonymiteten inte gäller vid överlämnandet av tipset utan ska vara en form av anonymt vittne så att belöningen faktiskt kan överlämnas. I så fall är det ju upp till tipsaren att inte låta det märkas att 50 000 kronor ramlat in på kontot från anonym avsändare. Sen är det bara Skatteverket kvar att förklara för, och naturligtvis förhoppningen att ingen på något sätt ändå gör bekant vem som tipsat.