Beirut. ”Make my day, take me with you”

– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften.
Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad.
Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in.
Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2016 då jag anlänt till Libanons huvudstad.

2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.

I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.

Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras:
– Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet.
Det var inte utan att man förstod dem.

När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll.
Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.

För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.

Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade.
– They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.

Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.

Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.

Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxmarknad då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.

Kulhålen är inte långt borta i Beiruts stadsbild.

I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.

St George Hotel där den internnationella eliten samlades på 1950- och 60-talen.

Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.

Holiday Inn, Beirut.

På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.

I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.

Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.

Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.

Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommer i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel.
Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.

Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna.
Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.

Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.

Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså.
Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser.
Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige:
– Thank you, you made my day, sade jag.

– Make my day, take me with you, sade han.

Färöarna igen – turism, några dörrar och en höna.

Turister, djur och natur går inte alltid väl ihop. Färöarna som de senaste fyra-fem åren lockat till sig turister i allt större skaror, har noterat detta.
Det är inte bara lunnefåglarna som blir störda, tjøldur och andra fåglar har det likadant, och det verkar som om de guidade exkursioner som erbjuds inte räcker till. Striktare regler och avgifter kan komma att tillämpas. Sosialurin, Färöarnas tredagarstidning som måndagar och onsdagar har mestadels ”vanliga” nyheter  och fredagen åt nöje, kultur och längre reportage, har noterat detta.

sosialurin.jpg
Fredagstidningen till vänster, Vikuskifti, onsdagstidning till höger.

Det blev så många turister och slitaget på den färöiska naturen så stor att myndigheterna beslöt stänga öarna för turister under en period i år.
Det vill säga, de stängde inte helt – det hundratal som släpptes in gjorde det mot löfte om att hjälpa till med att rusta upp vandringsleder och rastplatser som slitits hårt de senaste åren. Fri kost och logi ingick.
Flera av de som var med har intervjuats av bland annat BBC, och kunnat berätta om att det handlat om slitgöra, men också en tillfredsställelse i att vara med och förbättra lederna.
För Färöarna föll försöket så väl ut att man kommer att göra likadant nästa år, och de som vill komma in i det annars stängda Färöarna den helgen får anmäla intresse och sedan kanske bli en av de utvalda som får göra öarna säkrare och än mera lockande för turister.

För Sosialurin och andra lokala media liksom för Färöborna i allmänhet är turismen sannolikt en källa till både glädje och bekymmer. Intäkter är bra och flertalet besökare är trevliga, men krav ställs också på infrastruktur, inte bara vandringsleder, på kost och på logi.
Det kan också som en Tóshavnsbo sagt i en intervju, bli enerverande att ha främlingar stirrande in i sin trädgård bittida och sent och alla tider däremellan. Att det är ett tecken på att trädgården är vacker och därför beundrad, gör det inte mindre enerverande.
Om än lunnefåglar och vandring är det som lockar de flesta till Färöarna så finns det också turister med mera udda intressen.

Dörrar är något som fascinerar undertecknad. Att då få syn på dörrarna ut från Sosialurins redaktion är … glädjande.

dörrpåhöjden
Är det den vägen journalister som dummat sig får ta, och kanske läsare som klagat i ogjort väder?

När jag nu är inne på dörrar låt mig visa de här, som också gladde mig:

Det röda huset är märkligare än dörren. Till vad ledde den svarta en gång in? Långa ben krävs att nå den gula.

Från dörrar till hönan i Sandur som visste sitt värde och på intet sätt lät sig hetsas över vägen:

hönan

Bunhill Row & Blake

Lite vet man om vad som väntar när huset söks upp där brevvännen man hade på 1970-talet bodde. Danny hette han, tonåringen i London.
Brevväxlingen upphörde under mina sena tonåren, men adressen kommer jag ihåg. Braithwaite House, Bunhill Row.
Så när färden gick till London och Karolinas ceremoni för Masterexamen vid King’s College tog jag först kartan och sedan tunnelbanan till hjälp och insåg att om jag missade Moorgate kunde jag kunnat gå av vid Barbican.

”Bunhill Row, Islington … där Corbyn bor … väldigt centralt … här är Chiswell Street … och så in på Bunhill Row … med udda nummer, som Danny … väldigt modernt här … äldre, låga byggnader på östra sidan, lokaler i gatuplan, kanske lägenheter på de övre … och så … Braithwaite House. Oj. Så högt! Nästan nackspärr av att försöka se hela byggnaden. Ska alltihop med på bild får jag lägga mig platt på rygg och ändå blir det inte bra … och hur förklara varför jag ligger här för folk som går förbi … näe…”

Det är 19 våningar högt, Braithwaite House som började byggas 1963. Banner Street-projektet kallades det. När Danny och hans familj flyttade dit måste det ha varit nästan, eller helt, nytt. Glänsande vitt och ett fantastiskt nytt inslag i gatubilden. Han skrev inget om det, men tonåringar tänker nog inte så mycket på stadsplanering, mera på att lägenheten var modern och kanske hade han fantastisk utsikt över London.
Senare läste jag att ”On 8th May 1968, the notorious Kray twins were arrested for the final time at an apartment in Braithwaite House.”
Ökända Kray-tvillingarna? Praktiskt taget hemma hos Danny? Det skrev han inte heller något om.
Inte skulle det ha sagt mig något heller, Al Capone hade jag lite koll på, och Hoffas namn var känt. Men Kray? Nej.
Nu vet jag mer.
Ronnie och Reggie, kriminella celebriteter. Filmer har gjorts, böcker har skrivits, pjäser spelats Ray Davies skrev ”don’t forget the Kray twins” i låten ”London” och Morrissey nämner båda bröderna i låten ”The Last of the Famous International Playboys”.

Varifrån Braithwaite House fått sitt namn vet jag inte, och kanske visste inte Danny det heller.
I antologin Empire Windrush, Fifty years of writing about black Britain, ed. Onyekachi Wambu, (Phoenix, Orion Books Ltd, London, 1999) medverkar E R Braithwaite. Han kom från Brittiska Guyana till universitetet i Cambridge året innan andra världskriget bröt ut, anmälde sig till tjänstgöring och var stridspilot i RAF under kriget.
1945 kunde han återvända till Cambridge och tog en masterexamen i fysik. Han skriver i förordet till antologin:
”Great was my amazement and chagrin when, time after time, I was denied employment, with elaborate casualness and courtesy, for reasons which seemed to have nothing to do with my abilities or qualifications. In due course I was forced to confront the simple fact that, relieved of the threat of German invasion, the British had abondoned all pretence of hand-in-hand brotherliness and had reverted to type, demonstrating the same racism they had so roundly condemned in the Germans.”

E R Braithwaite fick till sist en lärartjänst i vad han beskriver som ”less-favoured schools in London’s East End”.
Men han skrev också uppmärksammade böcker, bland annat om sina erfarenheter som lärare och socialarbetare. En blev film med Sidney Poitier i en av rollerna. 1960 fick han en tjänst vid UNESCO i Paris och 1965 det då fria Guyanas första FN-ambassadör. Senare blev han amerikansk medborgare och bodde då antologin skrevs i Washington DC.
Jobb enligt kvalifikation fick han inte, men kanske fick han ge namn åt det stora skinande vita huset på Bunhill Row?

Huset skiner inte längre som när det var nybyggt, och av artiklar i Islington Gazette har jag förstått att en katastrof som den i Grenfell Tower hade kunnat inträffa:
https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-dangerous-cladding-to-be-ripped-off-islington-tower-block-1-5075489

https://www.islingtongazette.co.uk/news/braithwaite-house-tenants-told-islington-council-about-fire-risk-years-ago-but-nothing-was-done-1-5082532

Skylten ”Braithwaite House” hade  jag kunnat fotografera stående, men hur kul är en namnskylt? Andra har däremot tagit foton av såväl hus som skylt, de går att se här.
Jag lade undan kameran och gick över gatan till gravplatsen Bunhill Fields. Gamla gravar, mossiga stenar, och en informationstavla.
Bunhill har föga förvånande inget med bullar att göra, det är gravplatsen som givit gatan dess namn, Bonehill hette den från början, och fram till 1854 användes den som begravningsplats.
Där är Daniel Defoe (Robinson Kruse), John Bunyan (Pilgrims resa) och William Blake begravda. Olika grupper under olika perioder har sökt sig till deras gravar och/eller minnesstenar.
William Blake, poeten, konstnären och mystikern som inte hölls särskilt högt under sin livstid (1757 – 1827) och av somliga inte bara sågs som excentrisk utan rent av galen, har från tidigt 1900-tal haft en växande beundrarskara.

blake
Minnesstenen sattes upp 1927 vid Blake’s grav, och då fick också hans fru, som inte ligger i samma grav som honom, komma med i texten. Stenen flyttades då området planerades om till sin nuvarande plats. Lägg märke till minnesgåvorna, små stenar och mynt som besökare lagt ovanpå stenen.

Sedan 1960-talet står en minnessten över honom en bit från den plats där han är begravd, men 2018 placerades också en liggande minnessten där han faktiskt begravdes.
Den liggande stenen invigdes 12 augusti 2018 av Philip Pullman, ordförande i Blake Society och författare till bland annat fantasytrilogin Den mörka materian.

Till William Blake’s mest kända verk hör Songs of Innocence och Songs of Experience som han inte bara skrev utan också illustrerade. I den senare finns dikten The Tyger:
Tyger Tyger, burning bright,
In the forests of the night;
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry?
… lyder den första strofen i dikten som ofelbart får den som läser den att snubbla på uttalet i sista stavelsen.

Bunhill Row är ingen lång gata, den börjar med den internationella advokatfirman Slaughter and May och Cass Business School, de moderna byggnaderna nära Chiswell Street. På gatans östra sida The Honourable Artillery Company’s stora träningsområde omväxlande kallat ”garden” och ”ground”, med The Armoury House i norra delen.
På vägen till Braithwaite House passerar man den anrika puben The Artillery Arms, bortom Braithwaite House finns en byggnad som hör till Vännernas samfund, kväkarna, en annan med en katolsk skola, i slutet på gatan där Bunhill Row möter Old Street, puben Masque Haunt. Den som vill kan se bilder här.

Lite visste jag om vad som väntade den där januariförmiddagen när jag åkte till Bunhill Row. Om hur Danny, min forna brevvän har det vet jag fortfarande inget, men om den gata där han bodde en hel del mer än tidigare.

Street art Tórshavn

Muralmålningen som sträcker sig runt hörnet på det som var huvudpostkontoret på Tórsgata i centrala Tórshavn kommer finnas kvar i två år, minst.

helahörnet

I början av augusti 2019 var den fortfarande inte helt klar. Bárdur Dal Christiansen, konstnären, stod med en pensel i handen och en glasburk med gul färg på fönsterbrädan i ett av fönstren.

konstfärg11_222139

Målningen visar Färöarnas historia, nutid och framtid. Motiven är från kväden, refererar till William Heinesens målningar, nutiden i vågen här vid hörnet och framtiden längst där uppe … visar Bárdur upp mot jetplan, satellit och … är det Dödsstjärnan ur Star wars?

förstadelen1

förstadeln2

förstadelen3

förstadelen4
Notera tidningssidorna i nutidsvågen!

konstnär11_222325

Målningen som är inte bara en målning utan också träreliefer som delar av kompositionen var sommaren 2019 ännu ett pågående projekt och resultatet av att Bárdur vann en tävling utlyst av Tórshavns kommun. Fem konstnärer bjöds in att lämna förslag på väggmålningar, Bárdurs förslag vann.

”During the making of this project hundreds of locals and tourists have stopped by and complimented the work which I am very happy about” skriver Bárdur på sin hemsida. Sök på BardurDC så kan ni hitta den.

Han avslutar kommentaren på hemsidan:
”I hope this has brought some color and life to our misty but beautiful capital.”

Och det har hans street art verkligen gjort. Men det finns mer att glädjas åt när det gäller street art i Färöarna, här är några exempel:street1_110931

street120190805_193820

Det finns några fler målningar från Färöarna i föregående inlägg i lottasallehanda: ”Potifar och Potifutten – om Färöarna”.

Det är skillnad mot den ogina inställning till street art som man inte så sällan stöter på i Sverige. En ledarartikel i DN under rubriken ”Muralmålaren ersätts med moralmålare i Nacka” (9/9-19) ger blandat hopp och missmod. KD-insändaren i UNT 28/8 samma år under rubriken ”Klotterväggar ökar skadegörelsen” ger trots Brasklappen ”vi dömer inte ut graffitin som konstform” mera missmod än hopp. Behandlingen av muralmålningar i Enköping, officiellt sanktionerade och betalade, sedan avlägsnade med högtryckstvätt, skrev jag om i lottasallehanda under rubriken ”Ett gråare Enköping”.
Taggar på löst och fast gör verkligen ingen glad, utom möjligen den som satt dit dem, men street art är något annat, och sanktionerade klotterväggar ger en möjlighet att prova sig fram, för dem som så önskar.

När inga klotterväggar erbjuds kan andra utrymmen användas. Som gc-tunnlar. Här ett exempel som glatt en Enköpingsbo:

katt

Potifar och Potifutten – om Färöarna

”Utanför sjunger
obegripligt många miljoner ton vatten.”

Det är så det är med dem, de 18 öar som tillsammans är Färöarna. En del små och obeboeliga eftersom de består mest av höga klippor rakt upp ur vattnet. Andra stora, eller i varje fall mycket större, fortfarande med mycket höga klippor och fjäll, men också gräsbevuxna och dalgångar med ängar och fält. Om stenarna i branterna rör sig är det inte stenar, utan får.
Det sägs att det finns fler får än människor i Färöarna. Människorna är drygt 50 000. Hur många fåren är, är mig obekant. De är i varje fall stora, större än pluttfåren i svenska hagar. Tror jag.

I Tórshavn, huvudstaden, bor omkring 20 000 av de 50 000 färingarna och i Tórshavns kommun där bland annat Kirkjubøur ingår cirka 23 000. Tórshavn är en liten stad, till och med mindre än Enköping, men dess historia är lika lång. Och den är för en turist charmigare (förlåt). En del av charmen kan naturligtvis förklaras med okunskap.
Inte förrän efter hemkomsten stiftade jag bekantskap med William Heinesen, en av Färöarnas stora litterära och konstnärliga gestalter. Han är en självklar del av Färöarnas historia och hans namn dyker upp i många sammanhang. Väl hemkommen kunde jag via bibliotekets fjärrlån (tack Linköping!) ta del av några av hans böcker.

Stroferna i inledningen kommer från William Heinesens dikt Hemma på Jorden (s 79) från samlingen med samma namn, Rabén & Sjögren 1987, urval och översättning av Inge Knutsson.
Genom William Heinesen fick jag veta att mer eller mindre elaka smeknamn gavs såväl hög som låg i förra sekelskiftets Tórshavn. Samt att advokaten Djurhuus förutom framstående lyriker och Homerosöversättare, var ”en lika outtröttlig som genial odlare av denna sin hemstads tradition”. (Berättelser från Thorshavn, Forum 1977, s 26).
Rubrikens Potifar och Potifutten figurerar i Gamaliels besatthet, en av bokens berättelser.

 

djurhuus
Hotel Djurhuus – lägg märke till fiskarna som hänger till tork till vänster.

En central byggnad i Tórshavn bär Djurhuus namn, och jag fåkunniga som då aldrig hört talas om advokaten men fascinerats av det isländska ordet av ”polis”, lögreglan, tänkte att det kanske hade varit en veterinärstation?
Sedan jag fått klart för mig att Djurhuus är ett aktat familjenamn, försökte jag förklara min fundering om veterinärer för en färing, som ställde sig helt oförstående. Knasig turist, bara.
Samma färing kunde berätta om andra turister som inte heller förstått sig på landet och med betydligt allvarligare konsekvenser:
– Om inte får går ut på en avsats ska inte du göra det heller! var hens bestämda råd till turister på tur i fjäll och dalar efter att ha berättat om botanikern som i ivern att närmare studera en blomma på en klippavsats fallit till sin död.

Färöarna har blivit ett turistmål, de senaste tre åren har strömmen av turister ökat och ännu har landet inte riktigt anpassat sig – där finns så mycket mer än lunnefåglar och vandringsleder och en fantastisk natur. Där finns till exempel smala vägar som går till häxfot2små byar i dalar mellan höga fjäll. En hyrbil tog oss till färjeläget i Gamlarætt för vidare befordran till Sandoy och dess färjeläge Skopun och vidare till Sandur och Søltuvik.

 

I Søltuvik kan man se häxan Gívurins stora fotspår i en sten, och strax intill vid Gróthusvatn står
Bundni Steinurin, Stickstenen, fyra meter hög, arton meter i omkrets och helt täckt av stickade bilder och figurer. Naturligtvis finns en tjaldur, fågeln som kunde ha funnits på den färöiska flaggan, med på en av de stickade bitarna.

helastenen

sticktjaldur

I Sandur har den gamla telefonstationen förvandlats till Kafé Breidastig med delvis bevarad inredning, bord och stolar gjorda av drivved och gamla dörrar. Soppan, anpassad för såväl vegetarianer som fiskätare eftersom fisken läggs i på beställning, hembakt bröd och fårost, vad mer kan en hungrig vägfarande begära ? Inget eftersom utsikten är magnifik och inomhusmiljön är tryfferad med telefoner, en del av modeller som var gamla redan på 1950-talet.
– Jag vill att husets historia ska finnas kvar, även om det används på annat sätt nu, sade värdinnan.

Från Kafé Breidastig ser man sandstranden där historiens största grindadråp tilldrog sig. En grind på färöiska är en flock grindvalar, upptäcks en flock går grindabud, och med båtar drivs flocken mot land, slaktas och delas upp i andelar mellan alla dem som deltagit i jakten. I oktober 1940 drevs 1200 valar in till stranden i Sandur, den genomsnittliga storleken på en grind är 140 valar. Undra sedan på att grindadråpet i Sandur nämns i historieböcker och turistguider.

grindadrc3a5p.jpg

Därtill rekommenderade for vi vidare till Dalur. En skräckfärd för chauffören, mig, på enfilig och mycket brant väg, upp och ned, men en lycka att ha sett. Både vägen och Dalur med kyrkan och de stickade tänkespråken uppsatta på staket i byn.

kyrkstrand
Den steniga stranden och kyrkan i Dalur.

Stickkonstnärens svåger berättade gärna om svägerskans konstfärdighet och om byn.

sticksvåger

sandurstick

 

I Dalur fanns annat att glädjas och förvånas över. En riktig hässja,  och en stenbrunnurin vars budskap som nog svårt förbryllar den som inte är bekant med färöiskans bestämda form av substantiv.

 

 

 

hässja

Av William Heinesen kan man lära om trøland, mark som arrenderades ut av kommunen för odling och där arrendatorerna efter friköp ofta bosatte sig. Fortfarande har bostäderna i städernas utkanter och i byar ofta en stor gräsplan, eller äng, där några får, hemmafåren, och kanske höns eller gäss går.

törland
Trøland med hjemmefår i Søltuvik.

Tillbaka till Skopun där det fanns tid att kolla närmare på den rejäla postlådan byggd för Guinness’ rekordbok, och färjan tillbaka till Streymoy.

postlåda

Strax norr Gamlarætt ligger Kirkjubøur, en av de landets äldsta boplatser med Magnus-katedralen, nu med bara väggmurar och inget tak. Om den aldrig byggdes klart då pesten gjorde slut på människor och resurser på 1300-talet, eller om den faktiskt blev klar och invigd som konsekrationskorsen inne på väggarna tyder på, är föremål för diskussioner.

magnus1

Olavskya

Odiskutabelt är i varje fall att Olavskyrkan intill byggdes och har varit i bruk sedan 1100-talet, och att altartavlan av Sámal Joensen-Mikines är den mest rörande, mest adekvata altartavla jag sett.

altartavla
Sámal Joensen-Mikines (1906-1979) finns också representerad med flera målningar på Färöarnas konstmuseum, Grindadráp och Aftur av jordarferd, liksom altartavlan nyskapande i expressionistisk stil.

Intill ligger också Kungsbondegården, en av de 300 sådana gårdar som Färöarna delades upp i efter reformationen då kungen i Danmark beslagtog jorden från kyrkan, men behövde bönder som brukade den. Kungsbondegårdarna är konstruerade som fideikommiss, de går i arv till äldsta sonen, kan inte säljas eller delas. Kungsbonden vid Kirkjubøur är sextonde generationen på gården. Kungsgårdarna var också ett sätt att reglera beten och djurhållning, vilket var nödvändigt på känsliga marker.

kungsgård1

kungsgård2
Dörren inifrån storstugan. Delar av Kungsgården är öppen för besökare.

Åter till William Heinesen som också skriver om Belsmannen, ”ett hemskt namn som betyder Helvetesgasten” och som gavs till Kristen Hosetager. Det redogörs för alla dennes missdåd och så skriver Heinesen att ”hade Kristen Hosetager levt i våra dagar hade han säkert fått syndernas förlåtelse genom omvändelse och kunnat sluta sina dagar som en aktad och ärad man, i synnerhet om han slagit sig på kommunalpolitik, något som människor av hans sort ofta gör.” (Berättelser från Thorshavn, s 86)
Kort sagt, Heiensen har en talang liknande Djurhuus, och det har också Bogi som visar oss runt i staden och vid Lagtinget säger att ”där börjar alla våra problem”.

eländesstart190811_110609
Lagtinget samlas i den vita byggnaden,  moderna lokaler för förvaltningar ligger längre in på gatan.

Lagtinget hade ingen möjlighet att säga emot, men utanför kommunhuset står en skulptur som kanske förmedlar vad kommunpolitiker ser som sin lott:

kommunman

I Tórshavn finns hamnen, förstås, med välbevarade gamla hus, och gamla, mindre välbevarade hus.

Aarstova
Tórshavns gamla hotell är nu restaurang, specialiserad på fårkött, drömgott.

renovhus13458
Undanskymt vid en bakgata i centrum väntar  det här  huset på att ägaren ska ta sig an det.

Där finns Sirkus, en restaurang lika avspänt udda på insidan som på utsidan, gott utan krusiduller.

sirkus

utrikes
Utrikesdepartmentets flådiga entré, departementet fortsätter vidare in längs gatan.

Där finns ett utrikesdepartement som ser väldigt modernt, men litet ut, där finns en domkyrka som definitivt är mycket mindre än Enköpings Vårfrukyrka, där finns en kombinerad trappa/bänk som gamla och unga nyttjar för att äta matsäck, möta vänner eller bara sitta en stund.

trappan13205
Trappbänken som kan nyttjas för att vila trötta ben, Hotell Tórshavn till vänster, domkyrkan ligger alldeles nära uppe till höger.

Där finns den gamla gravplatsen, till stora delar övervuxen men bevarad mitt i stan, inget tal om att krossa gamla gravstenar till vägfyllning där inte.

grav2

grav1

Där finns Tinganäs där de gamla pack- och köpmanshusen och husen där det gamla Altinget fanns är vackert renoverade och ännu är centrum för regeringsmakten

tinganäsgrupp

lagmansförvaltning

och på andra sidan viken med färjehamnen Skansin, borgruinen, som nu är promenad- och turistmål.

skansin4

skansin2

skansin3

skansin1

Vid en av Tinganäs gamla byggnader fick min näsa göra tjänst och äntligt förklara varför svarta byggnader är så vanliga: tjära.
Det är en förklaring på Färöarna, men knappast på moderna hus i Enköping, Sverige. Om så vore, skulle de åtminstone lukta gott.

tjära

Bogi som själv är barnfödd på Suduroy undlåter inte att berätta att de som inte bor i huvudstaden kallar den för ”Kontorshavn”, men det går även åt andra hållet, en Tórshavnsbo som varit utanför stadsgränsen kan, enligt turistkartan, säga vid återkomsten till staden att han är tillbaka i Färöarna.

Det kan vara skäl att ge några uppgifter om föröisk historia: Spår efter irländska munkar som bosatt sig på Färöarna har daterats till 600-talet. Den första norska bosättaren kom år 825, omkring år 900 inrättades det som senare kom att heta Lagtinget.Från att först ha hört nära samman med Norge, kom Danmark att bli det land som i början av 1800-talet förklarade för färingarna att deras hemland var ett län inom Danmark. Den kungliga monopolhandeln upphävdes 1856, och i slutet av 1800-talet växte en självständighetsrörelse fram. Först 1938 erkändes färöiska som undervisningsspråk, 1939 som kyrkospråk och inte förrän 1988 infördes färöiska som språk i domstolar.
När Danmark ockuperades av Nazityskland 1940 kom Storbritannien snabbt till Färöarna, i en ”vänlig” ockupation.
En folkomröstning om självständighet 1946 resulterade i en majoritet för självständighet, och Självstyrelselagen trädde i kraft 1948. Den ger Lagtinget lagstiftningsmakt i angelägenheter som inte rör utrikespolitik, försvarspolitik och rättsväsen. Den verkställande makten ligger hos Landsstyret som leds av en lagman. Färöarna står utanför EU, och NATO, men NATO-stationer finns på öarna. Färöarna firar sin nationaldag 29 juli, på Sankt Olavsdagen.

Lite avsides, kan man tycka innan man lärt sig att gångvägar finns på oväntade ställen, ligger Nationalbiblioteket. Utan tvivel fyllt av bokskatter som skulle intressera turister, men närmast blygt med väldigt liten skylt.

diskretnatbib

Åt andra hållet, norrut från centrum ligger Nationalmuseet, om möjligt ännu blygare. Lägg märke till symbolen i vänstra hörnet. Men jo, det finns skylt ned till museet från Hvítanesvegur.

nationalmus

Väl funnet är museet välordnat, vackert och fyllt av information. I entrén tas besökarna emot av vad, om inte en lunnefågel!

museet

En sådan framställning av fågeln som åtminstone av många turister ses som en nationalsymbol är måhända ett utslag av mer eller mindre stillsamt gyckel, mer eller mindre allvarligt menat, som kan ses även på andra ställen. Som här:

ingenp-plats-scaled-2560-e1572466988978-scaled-2560-e1572467451474-scaled-2560.jpg

Eller detta visdomsord från damtoalett:

toavisdom1508

Den färöiska versionen av ordspråk på väggen i en pub:

ordspråk2_115426

Street art med lokal touche:

street2190805_194658

Fyndigt återbruk av skateboards, och ett förbryllande budskap i skyltfönstret:

återbrukSkate14858

 

Tórshavn har förstås också ett konstmuseum. Det rekommenderas varmt.

konstfåglar
Edward Fugløs Colony. Havssulor, Färöarnas största fåglar, i kostym. ”… the ambiguous title – in English as a hint to its international portent. In this bird colony the vital question is about power.” förklaras verket.

fc3a4rc3b6stick-scaled-2560.jpg
Se så många olika mönster det finns på färöiska tröjor! O så fint! Vem som gjort denna har jag tyvärr inte fått med i mitt block. Förmodligen var jag så överväldigad.

 

För en svensk är förvånande att de enda träd som växer på Färöarna är planterade. Det förklarar varför de små ansamlingar av träd som finns på några platser i Tórshavn är så märkvärdiga att de markeras med små granar på stadskartan.
Å andra sidan gör det jämna klimatet, sällan mer än 20 grader varmt men heller aldrig kallgrader, året runt, att fuchsior om än planterade, blir stora som träd. Fuchsiaträd har jag inte på bild, ni får åka dit och kolla om jag hittar på.
Bild har jag däremot på trøland i norra Tórshavn. Här med hästar, men de fanns med får, höns och ankor också.

hästistan

Potatis växer i välansade rader i trøland och trädgårdar, de flesta andra grönsaker måste importeras. Fisk är huvudnäring, både ekonomiskt och som föda, men förstås också får, sjö- och tamfågel. Och skaldjur.

Skaldjuren har Färöarnas fantastiska restaurang Koks och kökschefen Poul Andrias Ziska med två stjärnor i Guide Michelin tagit fasta på i sin smakmeny där traditionella rätter varvas med fisk och skaldjur, fräscha tillbehör, vackert och fantasifullt presenterade.
Traditionella rätter kan i Färöarna som i andra länder vara av sorten ”acquired taste”, fårtalg och ræst fårkött till exempel. Ræst innebär att köttet konserverats genom fermentering. En mycket speciell smak, liksom skerpikjötet, torkat och fermenterat. Kartguiden som citerats ovan skriver om skerpikjøt att ”we love it, but you might die”. Så illa var det ändå inte, och talgen var inga problem, liksom inte heller det rökta valhjärtat. Kammussla, hästmussla, sjöborre, mahognykamling, torskrom … allt gott, allt spännande – det blir gärna det när saltarv, sjögräs, alger, ängssyra och tusenskönor ingår i rätter och dekorationer.
Lika fantastiskt som maten och servicen är lokalen, ett kulturskyddat torp i Leynarvatn, norr om Tórshavn dit man tar sig bara i fordon med fyrhjulsdrift.

KOKS

koks_203136

sjöborre

Om skaldjur med saltarv kanske inte är den vanligaste rätten på färingars tallrikar så är fisk desto vanligare, och fisk är också en stor exportprodukt. De stora kassarna med odlad lax syns i många fjordar.
Hur viktig fiskeindustrin är avspeglas också i Jógvan Isaksens thriller Walpurgis Tide (Norvik Press, London 2016, först publicerad i Tórshavn 2005) som inleds med att två brittiska miljöaktivister hittas mördade i en valkropp efter ett grindadråp i Tórshavn.

Att Färöarna varit och är en sjöfarande nation är smärtsamt tydligt i de minnesmonument som finns på många platser över fiskare och sjömän borta efter att fiskebåtar, små eller stora, och handelsskepp förlist, i stormar eller under krig.

minne2

minnesstes

Nólsoy ligger 20 minuters färjefärd öster om Tórshavn, på andra sidan Nólsoyfjärden. En ö med mera avslappnad attityd än Tórshavn säger guideböckerna, men definitivt inte en ö i avsaknad av självförtroende. Tänk bara: Nollywood! eftersom ön har en egen, årlig filmfestival. Men den har också lång historia, vandringsleder, får förstås, och lamor.

vynolsoyllama190808_110740

 

fårpåväg

nolsoyKlippfälla
Fårfrisörens hjälpmedel.

fiskmåsOT-havn
Utkik mot Tórshavn.

nólsoy
Båthusdörrar i Nólsoys hamn.

nolsoyArt
Ännu en dekorerad dörr.

färjanolsoy
Färjan från Tórshavn anländer Nólsoy.

Några fler bilder från Färöarna:

vestmanna2
Båttur från Fjørdukrógvin i Vestmanna. Det är tre öppningar i klipporna, och nej båten gick inte genom dem. Däremot in i en grotta, med akustik som i en konsertsal. Karolina provsjöng.

 

bäckistan
Tórshavn klättar upp för berget, att bäckar söker sig nedför är inte konstigt men ändå lite överraskande att se dem söka sig ned mellan husen. Det gick gångvägar ned på samma överraskande sätt.

plinkur00137
Ett båtnamn att le åt, åtminstone för en fåkunnig.

FFlogga
En logga att avundas.

Avslutningsvis, återigen William Heinesen, men då inledningen till berättelsen Våt hemtrakt:

”Som jag så ofta tidigare har hävdat, kanske ändå inte ofta och övertygande nog, eftersom det alltjämt tycks finnas människor som ställer sig skeptiska, återfinns världens absoluta medelpunkt på Färöarna och heter Thorshavn.”

Resan norrut

Laxen i Uleåborgs vapen, Kukkolaforsens längd, balkongerna i Örnsköldsvik, gränsstaden HaparandaTornio, rutstaden Kaskö … vad allt får man inte se om resan går runt Bottenviken.
Det är exotiska resmål i tider när två veckor i Asien eller en helg i Dubai är mera à la mode som statusmarkörer. Att den gjordes sommaren 2016, tre år innan flygskam och reportage om tågsemestrar är mig en källa till belåtenhet – trots att det tagit lika lång tid att få detta klart.

Från Enköping klockan 0600 fredagen 6 augusti 2016 till Haparanda på tolv timmar med buss, tåg, tåg, buss, tåg och slutligen buss.
Vägen, 80 mil lång och med fem byten för den som färdas dagtid och vill se något av den största delen av Sverige, gemenligen kallad Norrland (i det här fallet Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), är en upplevelse i sig. Förbi Bottenhavet, förbi Kvarken och så, fyra timmar norr om Umeå, Bottenviken.
Att korsa en perrong, gå upp och ned för trappor, leta busshållplats bakom stationshus eller i kvarteren bortom järnvägen känns varken äventyrligt eller annorlunda. Städer kommer och går, liksom landskapen flimrar de förbi och är sig ganska lika varhelst man är i Sverige. Skyltarna som talar om vilka företag och butiker som finns just där varierar inte stort. Inte heller hur samhällen och byar ser ut.
Men skogarnas utsträckning och broarna över mer eller mindre forsande vattendrag säger Stort. Säger ”Norrland”. Landskapen säger Mer Än Halva Sverige.

Det som får en trött resenär att sätta sig rakt upp är åsynen av det som utnämnts till ”Ångermanlands fulaste hus”. En mera passande beskrivning av Ting1 (där finns bild) är ”glädjechocken i Örnsköldsvik”. Elva våningar, 51 lägenheter och 78 balkonger och fasad av högblanka keramiska plattor glaserade i åtta olika kulörer med grönt, rött och orange mest framträdande.

”Somliga av oss som är unga och djärva på ett nytt sätt vågar tro på att folk inte är gjorda för att leva i små lådor, funktionella bikupor. Det börjar längta efter att bo i irrationella hus där det osymmetriska är viktigt, lekfulla hus som inte gör en nedslagen (…) De unga arkitekterna tycker likadant på många håll i världen just nu, de bygger hus som är personliga, otroliga, hus som växer upp genom impuls och längtan och den borttappade lusten att leka,att pryda och forma som det faller en in.” (Ur samlingsvolymen Bulevarden och andra texter, Förlaget, Helsingfors 2017, med artiklar och noveller av Tove Jansson. Citatet från Muminhuset, Mumindalen,
s 218, först publicerad 1979.)
Det glada huset i Örnsköldsvik har ritats av arkitekten Gert Wingårdh. Oavsett arkitektens ålder i förhållande till de unga i Tove Janssons artikel, är husets yttre lekfullt. Inte underligt då att Ting1 inte bara överraskar, mycket få som ser byggnaden torde bli nedslagna. Minnet förnöjer ännu, snart tvǻ år (nu tre år) efteråt.

Vägen är inte alltid målet, för målet är Haparanda och en ”gammal” vän, Kenneth, och som det visar sig, några nya, Anna och Pia, var och en fantastisk på sitt sätt.  Pia Suonvieri t v, Anna Lindkvist och Kenneth Mikko t h.

PIAKoA

Fantastisk på sitt sätt är också chauffören och hans kollega på Länstrafikens buss vid framkomsten till Haparanda i svart midnatt. De pratar och pekar: ”Svefi ligger däråt, sväng höger borta vid macken, sedan vänster och höger igen”. Vägen från nya busstationen i Haparanda till stadens centrum är ödslig och mörk. Chauffören och kollegan tittar på tanten, på varandra och går sedan ombord och jag får åka genom rondellen och höger och vänster och släpps av vid sista gatuhörnet före Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, som hyr ut studentrummen per natt mellan terminerna.
Jag är oändligt tacksam, och mycket trött när jag letar fram nyckeln till rummet på vandrarhemmet.
De kommande dagarna hinner jag stifta bekantskap med rondellen och vägarna runt den. Inte ens i dagsljus känns det självklart hur man ska ta sig från en plats till en annan genom tunnlar och över vägar.

Det stora Ikea-varuhuset är ingen överraskning, det ser ut som andra Ikea-varuhus. Överraskande är däremot de fyra butikerna med snus som huvudsaklig försäljningsvara … -kungen, -generalen, -outlet och -grossen.

snus3snus4snus2snus1

HaparandaTornio står det på turistkartan med tillägget tourist office och adressen. Texten i övrigt är på svenska, finska, engelska och ryska, i den ordningen. Men i Haparanda är Haparanda i centrum:

Hicentrum
I gränsstaden märks gränsen mest på övervakningskamerorna riktade åt varsina håll på Krannigatan där den byter namn till Torikatu.
Victoriatorget/Victoriantori är ett och detsamma, men gränsen går rakt igenom det, markerad av den 130 meter långa Gränskanalen. På den finska sidan ligger Rajalla, På gränsen. Vad allt de än saluför där, så inte är det snus. Strax söderut ligger tullhuset, och bortom det lökkupolerna på den ortodoxa kyrkan, byggd för ryska trupper stationerade i Tornio i början på 1800-talet.

I parken på den svenska sidan finns skulpturen som minner om krigen och de finska flyktingbarnen, där finns minnesstenen över de stupade och där finns skulpturen till Torne älv.

krigsbarn

bronÄlven

I HaparandaTornio är historien närmare, spåren tydligare, liksom såren som lämnats av krig, gränsdragningar och språkstrider.
Haparanda är en liten stad där centrum kämpar för att locka besökare och kunder från det stora möbelvaruhuset och dess omgivningar. Bitvis skruffigt, bitvis vackert, bitvis pampigt som stadshotellet och här och där med överraskningar som street art, skojiga skyltar och historiska foton från Haparanda på kommunhusets ytterväggar.

hap1stretart2väggart

Vid torget finns också Jalahuset, gammalt handelshus som nu rymmer butik med design, konsthantverk och delikatesser från hela Tornedalen. Konstcaféet är en del av galleriet där utställningarna byts ungefär en gång i månaden. Jalahuset drivs av en förening, och har förstås också en hemsida: http://tornedalandcompany.com/

Det går bra att gå runt som turist på egen hand, men med hjälp av Kenneth, Anna och Pia gick färden också norrut längs Torne älv, där ”varje fors och sel och krök bär ett eget namn”, kända av dem som lever vid den. Meänmaa, Vårt land, är tornedalingarnas namn på bygderna på båda sidor om gränsälvarna. Meänkieli, det språk som talas där är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

vackert
Utsikt från Luppio

Utflykten går till Luppio utsiktsberg, till Övertorneå, till kulturreservatet Hanhivittikko fäbod där slåtterkarlarna just avslutat sitt dagsverke och sökt sig till rökbastun. Stugan en bit därifrån är rödmålad och går att hyra. Enkel men exklusiv, lovar informationsbroschyren. Fähus och ängar är upptagna under sommarmånaderna, djuren ingår i exklusiviteten.

kornabastun

Vid Övertorneå går bron över älven till den finska sidan och Aavasaksa.
Uppe på berget finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge, och tsarens jaktstuga. Tsaren kom aldrig dit men stugan är kvar, lite anfrätt men stilig ändå.

STRUVEjaktstugan

Och sen Kukkolaforsen. Den som tänker sig att en fors är ett vattenfall, något att hisna över sett uppifrån eller förskräckas över sett nerifrån, en Styggfors i Dalarna, ett av alla vattenfall på Island där vindbyar kan styra vattnet horisontellt, ett mäktigt Niagarafall, den får tänka om.
Kukkolaforsen är 3,5 kilometer lång med en fallhöjd på 14 meter, men inte mindre hisnande när vattnet så långt man kan se skummar fram, som kokande.
Hur lugnande är det inte då med mannen som från bryggan för sin sikhåv ned genom vattnet, upp, tillbaka och ned igen.

sikfångst

Älvsiken vandrar upp genom Torne älv för att leka, sikfester har hållits sedan medeltiden. På 1960-talet togs firandet upp igen, och ett interregionalt projekt om sik, sikfiske och -fest pågår. Pia Suonvieri, en av projektledarna, var en av mina guider under HaparandaTornio-besöket.
Det var också Pia som gjorde det möjligt för mig att bada först i Torne älv, och därefter i Bottenviken från en av Seskarös stränder. Hon visade också platsen där flera av de avancerade bygdespel och dramatiseringar av böcker av Väinö Linna satts upp och som hon i flera fall medverkat i.

Seskarö, två mil sydväst om Haparanda var länge känd som ”den röda ön”. Tallhedar och sandstränder, och en historia med två stora sågverk och hungeruppror 1917 där det inte var bröd som saknades, eller pengar, utan kuponger, papperslappar. Kronofogden Johan Svanström och landssekreteraren J A Norberg såg till att ställa soldater under kapten Wenzel Falks och major Erik Grafströms befäl mot svältande arbetare och deras familjer. Två arbetare skottskadades.
Landshövdingen, Walter Murray, kom tillbaka från tjänsteförrättningen i Stockholm när han hörde om vad som hände, och såg till att lotsbåten till Seskarö var fylld med mat när han åkte ut till ön.
Läs till exempel Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor: en återblick på 1900-talet. Seskarö: Seskarö Hembygdsförening. 2014.

1978 invigdes bron som förbinder Seskarö med fastlandet via flera mindre öar. Granvikssågen lades ned redan på 1920-talet, Sandvikssågen fanns kvar med olika ägare fram till 2007.
2015 köpte Stenvalls Trä sågverket på Seskarö, och NSD skrev 2016.
I maj 2017 skrev Stenvalls vd Erik Sjölund på företagets hemsida att

”Stenvalls äger också det vilande sågverket i Seskarö. Med tiden, när vi har trimmat in alla andra anläggningar och uppnått en optimal produktion, kommer vi att vara redo att starta det – men då måste vi först ha säkerställt råvarutillgången.”

Medan Stenvalls trimmar och säkerställer går livet vidare för de nu knappt 500 Seskaröborna. Havsbad och camping lockar besökare, skola och matbutik säkrar basservicen och hembygds-, Folkets hus- och andra föreningar ger möjlighet till social samvaro.

seskarö
Pia vid viken där sågverken låg.

En ö i en kommun och en del av Sverige så långt bort från bruset i södra Sverige att varken den, kommunen eller landsänden för många söder om Ockelbo knappast finns. Förlusten är vår. Jag är glad att jag varit där, om än på kort visit.
Där är inte bara vackert, där finns kultur, flertusenårig historia och intressanta och vänliga människor.

Med på dagsutflykten i Tornedalen var också Anna Lindkvist, lärare och ansvarig för kurser i ljusdesign och scenljus på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Den 2-åriga kursen i ljusdesign vid Svefi annonserades 2018 ut i magasinet Ljuskultur jämte annonser om liknande utbildningar vid två tekniska högskolor (Jönköping och Stockholm) och fyra andra utbildningsanordnare. Sommaren 2016 var Anna Lindkvist intensivt sysselsatt med att bygga en makalös maskin. Se bara:

AnnasMAgi

Jag hoppas att det fortsatt gått bra att hitta det material som behövs, och att det låtit sig sammanfogas på just de sätt som krävs.

Och så Kenneth Mikko, fotograf och journalist, med ett språksinne som gjorde danskar förtjusta redan efter två veckor i Århus hösten 2008 där vi först träffades på en kurs för nordiska journalister. Underfundig och mångkunnig med webbsidan som ett sätt att kommunicera bilder och berättelser från hela Barentsregionen: Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Den rekommenderas varmt: http://www.barentsculture.com/

Avslutningsvis undrar jag om arbetsförmedlingen ännu 2019 hälsar Haparandaborna lika frejdigt som då, 2016. Och jag erkänner att jag ansträngde mig för att få denna vinkel på krigsbarnskulpturen och Ikea.

HEjaAFIkeaochSkulpt

 

Min resa gick 8 augusti vidare med buss. I gränstrakter med tidsskillnad är det bra att vara ute i god tid blev jag varse. I stället för att ha en timme till godo kom jag nätt och jämnt med bussen till Uleåborg, Oulu. Tidtabellen på Haparanda busstations webbskärm visade finsk tid, inte svensk.
Och nu förlåt mig, alla finländare. Men landskapet i sydvästra finska Lappland och Norra Österbotten är inte mera upphetsande på den östra sidan av Bottenviken än på den västra. Det är stor skog, interfolierad med små åkrar och samhällen som faktiskt inte ser särskilt kul ut.

Det gjorde först inte Uleåborg heller, men bara att komma till en stad man knappt visste fanns är en upplevelse. I synnerhet som det är en stad med nästan lika många invånare som Uppsala, med universitet, yrkeshögskola, industrier, stor hamn och ett omnämnande i Lonley Planet som ”significant tech city and a university with top-notch IT graduates”.
Uleåborg är nästan helt finskspråkig. Uppgifter om hur många som har svenska som modersmål varierar mellan 250 och 400 i olika källor. Det är i varje fall tillräckligt många för att där ska finnas en svensk skola.

”Capital of Northern Scandinavia” kallar Uleåborg sig i turistbroschyrer och ”City of parks and waterways”. Eftermiddagspromenaden med kartan över ”walks in old Oulu” i hand ger syn för sägen. Uleåborg har satsat stort på gång- och cykelvägar, sammanlagt 600 kilometer med 100 broar och tunnlar gör det lätt för fotgängare och cyklister att ta sig fram i staden byggd på öarna i Oulujoki-älvens delta.

Linnansaari med ruinen där Karl IX lät bygga en borg då staden grundades 1605. Två broar bort Pikisaari där det ännu ligger en sten som flög dit en natt i juli 1793 då vapenmagasinet i borgen exploderade.

stenen
Stenen nere till höger på bilden.

 

 

 

 

Den stora Ainolaparken anpassad till såväl barn som vuxna med konstmuseum, sommarteaterscen och Tietomaa Science Center. Vattenkraftverket Merikoski vid Ule älv, dammen och fisktrappan.

kraftverket

fisktrappan

 

 

 

 

 

 

 

Och naturligtvis saluhallen och torget med polisen – Toripolliisi – skulpturen som minner om att det kunde gå hett till på marknader, och att polisens närvaro uppskattades.

polisen

För den som kommer från stadens centrum ter sig stadsteatern  och stadsbiblioteket som brutalarkitektur i sin renaste form. Det ska sägas att betonglådorna lättas upp från andra vinklar.

stadsteaternbiblioteket

Stadshusen roligare, såväl det gamla som nu är kulturcenter, som det nya. Extra roliga är stadsvapnen som finns kvar på båda byggnaderna. På det gamla simmar en klen lax åt höger, på det nya en betydligt kraftigare artfrände åt vänster.

fiskåthögerfiskåtvänster

Rolig var också husgaveln med balkonger liknande de på Ting1 i Örnsköldsvik. Inte så många, inte så färgglada, men likafullt uppiggande. gavlar

MarttiAhtisaari

På väggen till Uleåborgs lyceum sitter minnesplakatter över Martti Ahtisaaris tid i skolan. Ahtisaari bodde i staden 1952-1960, arbetade sedan länge med utvecklings- och utrikesfrågor, var Finlands president 1994-2000. År 2000 grundade han Crisis Management Initiative, en oberoende, ideell förening som  arbetar för en hållbar säkerhet i världen. 2008 tilldelades han Nobels fredspris.

 

I en så stor stad, drygt 200 000 invånare, med en arbetslöshet som då var över 16 procent är naturligtvis inte allt roligt att se. På gator en bit från centrum finns såväl syltor med två åttor i namnet som etablissemang där ”sex” i namnet och svartmålade fönster ger en fingervisning om vad som erbjuds. De politiska associationerna är obehagliga. De mänskliga är det inte nödvändigtvis. Säkert är i varje fall att receptionisten på hotellet mitt emot de målade fönstren först efter barsk granskning tillstod att det gick an för ensam kvinna att komma direkt från gatan med lätt bagage och hyra rum för en natt. Det kändes betryggande.

Dagen efter, 9 augusti, gick tåget till Pännäinen, eller Bennäs på svenska. Det är dit man åker om man ska till Jakobstad, grundad av Jacob de la Gardies änka Ebba Brahe (han som också hade råd att rusta Läckö slott) 1652, en stad med 20 000 invånare och svensktalande majoritet, huvudort i det finlandssvenska ”bibelbältet”. Tobaksfabriken köptes upp och lades ned på 1990-talet, UPM-Kymmenes och Billerud-Korsnäs pappers- och massafabrik finns kvar, liksom Outokumpus stålverk och Snellmans köttfabrik. Kvar är också högskolan och Skata, den gamla arbetar- och sjömansstadsdelen med smala gator och välhållna trähus med skvallerspeglar i hörnen. I Skata utspelar sig lynchningen av en förment röd sympatisör under inbördeskriget i en av Kjell Westös romaner. Mobben anfördes av en svensk ”officer”. I samband med inbördeskriget var Jakobstad också platsen för Finlands första artilleriskola.
Aspegrens trädgård invid Rosenlunds trädgård har längre anor, anlagd på 1700-talet av kyrkoherde Aspegren med Linné som en inspirationskälla.
Jakobstad är också Johan Ludvig Runebergs födelse- (1804) och uppväxtstad. Nationalskaldens mest kända verk är Fänrik Ståls sägner.

Mairi

För en tågresenär är det gott ha bilburna vänner,  i mitt fall Roger och Mairi i Jakobstad, för järnvägsstationen ligger i Bennäs, 15 kilometer inåt landet från Jakobstad räknat. Att det är så kan skyllas på Jakobstads tongivande redarfamiljer som inte ville ha stambanan mellan Helsingfors och Uleåborg närmare än så då den anlades i slutet på 1800-talet.

I goda vänners lag går inte bara resan in till Jakobstad fort, utan även tiden som användes till annat än fotografering, och redan dagen efter gick resan vidare…

 

 

vasaTill Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.

 

 

grundarenStaden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.

Det vita Finland hade sitt centrum i Vasa under inbördeskriget, med skyddskårer och Lotta Svärd-rörelsen. På Kyrkoesplanaden ligger Krigsveteranmuseet där inte bara inbördeskriget utan också vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget dokumenterats i text och bilder, många föremål och till och med en korsu som visar hur soldaterna bodde bakom frontlinjerna.

Museet ligger lite undanskymt, och besökare får ringa på en klocka så någon öppnar och eskorterar vägen ned till museet, fyllt till bristningsgränsen av information om de krig som gjort att Finland blev och förblivit självständigt.

lottasvärdminnes

Åbo akademi, Finlands enda helt svenskspråkiga universitet, har ett campus i Vasa, och Helsingfors universitet erbjuder juridisk utbildning i staden. Där finns också Vasa universitet, Svenska handelshögskolan och flera yrkeshögskolor.

Från tåget till närmsta hotell tar det fem minuter att gå. Det heter Omenahotell enligt turistkartan, men på kvittot står det Scandic. Det känns tryggt. Det känns också flottare än hotellet i Uleåborg, inte bara för att det inte är en sexshop tvärs över gatan, utan också för att det finns en bastu i badrummet.

Vasaesplanaden västerut för till Salutorget och i kvarteret intill turistbyrån. Turistbyråer är opålästa resenärers bästa vänner. Vänliga människor tar fram kartblad, pekar, pratar och ritar ringar runt de platser dit man alldeles bestämt bör gå om man har tre timmars dagsljus till sitt förfogande.

Topeliusmuren

Det blev en promenad där Wasa teater, stadshuset med Lotsstatyn, ”Kinamuren”, kyrkoapoteket, Topeliusstatyn och Jägarstatyn passerades på väg till Strampen och middag på rågbrödspanerade abborrfiléer och färskpotatis. Mätt och glad kunde en så vika av upp mot staden före fängelset och vidare genom Björkparken och till ortodoxa kyrkan och tegelkasernen där kosacker var förlagda under den ryska tiden.kasern

God mat och gott väder gör en turist gott. En turist som läst Heikki Ylikangas bok Klubbekriget och haft svårt att följa de plågade böndernas respektive adelsmännens härars marscher gör det extra gott att med turistvärdars och -värdinnors hjälp till sist få en karta där alla landskap och deras gränser är utmärkta och numrerade, och dessutom namnen på dem, på svenska och finska.

Undertiteln på Ylikangas bok är ”Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97”. Det var i sanning blodigt, bönderna hade redan svälts halvt till döds av skatter och pålagor och drog ut för att försvara det lilla de ännu hade kvar. Adelsmännen, med Clas Fleming som obestridd ledare och på kant inte bara med finländska bönder utan även med hertig Karl i Sverige, slog tillbaka bondehärarna med svek och svärd. Men Clas Fleming dog, hertigen blev kung och anlade de österbottniska städerna Vasa i syd och Uleåborg i nord. Det sågs som en kunglig ynnest, och ett tack för det stöd kungen fått mot Fleming och mot den polske kungen Sigismunds anspråk på den svenska tronen.
Heikki Ylikangas citerar en kyrkoherde som 1674 frågade österbottningar vad de mindes ”…om det nederlag som Hr Claes Flemmingh med en stor hop utav finska ryttare A:o 1597 gjorde på Österbottniska bönder, vilkas Hövitsman, en fordom bonde, Jacob Michelsson Ilka varit.”
Då fanns inga minnesmärken. Nu finns ett över slaget vid Nokia, en minnessten vid Jakob Ilkkas gård i Ilmola, ett minnesmärke över klubbemännen vid kyrkan Ilmola och kanske fler.

Ett par andra bilder från Vasa, det första motivet gjorde mig betryckt, det andra direkt munter till sinnet.

ärerörigt
Se en så fin portal, och vad som tillkommit där.

uppfriskande
Civil olydnad, voff!

Torsdagen 11 augusti gick bussen till Närpes, tomatkusten, en kommun och stad med knappt 10 000 invånare, drygt 80 procent svensktalande. Där mötte goda vänner för vidare färd till stuga vid Bottenhavsvik. Ett skärgårdslandskap som inte står något efter, och där liksom längs hela kusten från Lappland i norr till Kymmenedalen i sydöst, finns historia om inte alldeles i den egna viken, så i viken näst intill. Med bas i Nämpnäs genomfördes operation Stella Polaris då Finland flyttade utrustning och underrättelsematerial till Sverige när fortsättningskriget höll på att förloras 1944. Tre fartyg lade ut från Nämpnäs med personal och packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning och destination Härnösand.
Med hjälp av Stella Polaris byggdes Försvarets radioanstalt, FRA upp, men eftersom Finland förblev självständigt vid fredsavtalet med Sovjet återvände då finsk personal med delar av arkiv och utrustning. Enligt uppgift (Wikipedia) fick de då inte båtplatser, utan ta sig tillbaka över gränsen vid Torne älv, i smyg.

kyrkstallarnaMen Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.

minnesten

vridläktarevridigen

Någon mil söderut ligger Kaskö, strikt rutplanerad som ett mycket litet Manhattan, en handels- och sjöfartsort som fick sitt utseende och sina stadsrättigheter av Gustav III år 1785.
Det är fortfarande en viktig fiskehamn där man kan ta emot 20 miljoner kilo strömming årligen. Båtturister och turister komna landvägen via någon av broarna, kan alla låta sig bedåras av de vackra gamla trähusen och Bladhska handelsgården som nu kan hyras för fester och evenemang.

lutande
Det är inte jag som lutar, det är tornet.

 

 

Nära ligger också Kristinestad , gammal kuststad med gammal trähusbebyggelse och trivsamma, lagom trånga gator. Samt Ulrika Eleonora kyrka, en av de äldsta byggnaderna i staden, populär vigselkyrka men känd också för att tornet lutar mot söder. En folklig tradition säger att tornet lutar för att ryssarna under Stora ofreden 1713-1721 försökte dra ner tornet utan att lyckas. Däremot förstördes inredningen, fönster och kyrkklockor, och trupperna använde kyrkan som stall. En del av kyrkans inventarier fördes till Sverige, men där försvann de.

 

 

 

 

Och så Bottenhavet då. Att inte bada när det finns en brygga med stege är lika omöjligt som att inte bada bastu när det finns en i hotellbadrummet. Blev det dessutom badat i såväl Torne älv (nära mynningen, ja, ja) som i Bottenviken vid stranden på Seskarö, så … Och det var helt ok, bottenhavsdoppet.

 

bad
Hopp i bara!

Lördagen 13 augusti, bil 30 mil till Åbo. Vännerna körde, jag åkte. Matpaus i Björneborg, och så vidare söderut, in i landskapet Satakunta och förbi Eurajoki där Olkiluoto, ett av Finlands två kärnkraftverk finns. Det andra ligger i Lovisa i Östra Nyland och ett tredje är planerat i Hanhikivi i Norra Österbotten.

slutresa
Dags för hemfärd.

Åbo är färjehamnen. Det hjälper inte att slottet ligger så nära att ett besök kunde hinnas med. Det är inte bara chaufför och kartläsare som är trötta, även passageraren i baksätet vill bara hem. Får en av de sista hyttplatserna, insideshytt, långt ner. Spelar ingen roll. Vill hem. Lång resa i det nära främmande, lärorikt och spännande.
Men ett minne från tidigare Åbo slottsbesök gör sig påmint: Gaming-utställningen med olika spelattiraljer och t-shirten med texten ”Mercenaries never die. They go to hell and regroup.”

 

Dörrar när och fjärran

Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.

högdörrBorganes

Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”

 

 

 

dörrHelsingfors I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men  längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.

dörrÄngelsbergJordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.

 

dörrHaparanda

Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.

 

 

 

 

 

 

dörrKhoder76

Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder.  Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.

 

 

Kram på dig Phil!

Britter tycker naturligtvis vad de vill om EU och sitt medlemskap, men jag tycker det är tråkigt för alla dem som vill stanna om/när de tvingas lämna.
I början av mars stod Phil Jones på torget framför huvudentrén till EU-parlamentet i Bryssel med ett handskrivet litet plakat: Hug a Brit to keep UK in EU.

NYPhiljones

Det är ett stort torg och det var långt ifrån trängsel runt Phil Jones.
Det kändes också tråkigt. Han fick en kram. Då log han lite grann.
Nu ska UK välja parlamentariker och Farage sägs ha stöd av 30 procent i senaste opinionsundersökningen.

Jag är förtjust i väggmålningar, och det här är mitt bidrag till debatten om EU-medlemskap:

NYväggen
Bryssel, mars 2019.

 

Then litsla Engelbrektsresan

Nedan följer historien om några dagars resa i Bergslagen i augusti 2014. På spaning efter Engelbrekt, ”then litsla man” som han beskrevs av biskop Thomas.

Engelbrekt Engelbrektsson, upprorsledare, frihetskämpe, hjälte, bergsman, dalkarl … eller hur är det med det där sista nu egentligen. Norberg ligger väl inte i Dalarna?
Nej minsann, inte nu längre i varje fall. Annorlunda var det under medeltiden då Norbergs och Skinnskattebergs bergslag hörde till Dalarna, och så fortsatte det till 1647 då länsgränsen ändrades och Norberg hamnade i Västmanlands län.
Och Norberg förresten, vad har Norberg med Engelbrekt att göra?
En hel del anser Norberg, med hänvisning till att hans farfar gav namn åt Ängelsberg.
Men Ängelsberg ligger ju i Fagersta kommun?
Och enligt historiska källor ska Engelbrekt varit hemma från Kopparberget?
Kopparberg finns fortfarande, i Ljusnarsbergs kommun, Örebro län.
Men koppar var och är fortfarande kännetecken för Falun, Kopparbergs län, numera Dalarnas län.

Det är så där med Bergslagen, och med Engelbrekt. Gränserna är oprecisa och likadant är det med Engelbrekts hemort och liv före upproret.
Bergsman var han ändå, lågfrälse och ”litsla”, enligt biskop Thomas Frihetsvisa.
I stort sett är det allt man vet om hans person.
Om upproret och att Borganäs brändes i juni 1434, om Arboga möte, Örebro slott och Göksholm, om fogdevälde och Jösse Eriksson i Västerås vet man något mera.

Västerut till Jösses borg

Att en Engelbrektsresa med utgångspunkt i Enköping går västerut med Västerås som första stopp bör inte förvåna. Men däremot att frihetskämpen i stort sett lyser med sin frånvaro.
Där finns en bostadsrättsförening som bär hans namn, logen Engelbrekt i Vasa Orden av Amerika och, i likhet med 32 andra städer och samhällen runt om i Sverige, en Engelbrektsgata numrerad 1 till 21.
Där finns också en rejäl Engelbrektsplan där det enda som minner om bergsmannen är namnet.
Turistinformation med anknytning till fogden och bergsmannen lyser helt med sin frånvaro, och om där finns en skulptur eller plakett någonstans är den inte lätt att hitta.

Den som händelsevis fått ögonen på Helge Törnros lilla bok Faxehusfejden – fogdevälde och bonderesning (Nutidsböckerna Albert Bonniers förlag, Juniorböckerna, 1965) får veta att fogden Jösse Eriksson däremot finns i trärelief på en korstol i domkyrkan. ”Jösse Eriksson skänkte stora summor till kyrkan för sin själs frälsning. I kyrkan avbildades han på detta sätt, elegant och from, försänkt i innerlig bön.” skriver Törnros i bildtexten (s. 38).

Domkyrkan var stängd och låst dagen min Engelbrektsresa startade. Lika bra det. Med en frihetskämpe som ledstjärna skulle en innerlig fogde i domkyrkan inte ha gjort någon lycka.
Om fogdens skänker till kyrkan gjorde något för hans själs frälsning fick han sannolikt snabbare besked om än han tänkt sig. Efter att ha tvingats bort från Västerås och fogdeskapet 1434 reste han till Danmark, men kom tillbaka till Vadstena kloster efter mordet på Engelbrekt. Där greps han av uppretade bönder och fördes till Motala ting där domen löd:
ath han skuldhe fran hwdhit ga
ther huggo the thz aff vthan flärd
medh en ixe the skötto ey swerdh
the lagdho hans halsben pa en stok
och huggo swa hwdit fran hans krop
Karlskrönikan, citerad i Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6sse_Eriksson

Jösse Eriksson som ”påstås ha gjort sig synnerligen illa känd genom sin hårdhet och snikenhet” (Wikipedia igen) begrovs i klostrets kyrka, och gravstenen ska finnas kvar där. Vilket kan vara värt att komma ihåg när resan når Örebro.

Vidare västerut, till Arboga

Arboga har bättre reda på sin historia, och även om Arboga möte i januari 1435 inte var Sveriges första riksdag, så firades det 500-årsjubileum för denna 1935. En aning förhastat visade det sig när historiker sagt sitt om vad som skiljer ett riksmöte som det i Arboga från en riksdag, oavsett man tänker på ståndsriksdag eller en i modern mening demokratiskt vald församling.

engelbrar
Engelbrekt i Arboga

Riksdag eller inte så har Arboga inte bara en gata utan också en staty på Järntorget invid Heliga Trefaldighetskyrkan. Carl Eldh (född i Söderskogen, Film socken, Östhammars kommun, se där, ”lokal anknytning”) fick uppdraget att göra skulpturen som visar en kraftfull man med höger arm utsträckt med knuten näve, och vänster hand hållande ett stort svärd.

Vid riksmötet 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, vilket motsvarade överbefälhavare. Att bergsmannen blev ÖB skulle ha varit otänkbart i alla lägen utom det som då rådde, med en lång rad av militära framgångar där fogdeborgar bränts (den första var Borgarnäs) eller överlämnats till Engelbrekt och hans befälhavare. Riksråden, aristokratin, hade också vid ett möte i Vadstena i augusti året innan funnit sig tvungna att ansluta sig till Engelbrekt och allmogeupproret.

Ett andra möte hölls i Arboga i januari 1436, då hade kungen, Erik av Pommern illa följt de överenskommelser som slutits i Stockholm under hösten – bönderna var långt ifrån nöjda, och aristokratin, riksråden, knappast heller. De senare lugnades efter ett möte i Stockholm i februari då Karl Knutsson Bonde av dem nästan enigt utsågs till rikshövitsman. Missnöjet från allmoge och köpmän var dock så stort att Engelbrekt gavs delat rikshövitsmannaskap innan han drog söderut på ännu en militär kampanj.

Turerna i möten och fälttåg är många. Jag har läst på Wikipedia, sökord Engelbrektsupproret och Engelbrekt Engelbrektsson, men också Vilhelm Moberg Min svenska historia berättad för folket, Från Engelbrekt till och med Dacke, P A Norstedt & Söner 1971. Dick Harrison Uppror och Allianser, politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Historiska media 2004, Carl Grimberg Sveriges historia för folkskolan, tiden t o m 1660, P A Norstedt & Söner 1939, och C Georg Starbäck Engelbrekt Engelbrektsson, Beijers bokförlag, Stockholm 1907.
(Om den sistnämnda kan sägas att romanen först gavs 1868-69. Åldern märks, och kräver sin läsare. På tredje försöket tog jag mig förbi de goda beskrivna som ”stolts jungfru” och ”högväxt och skulderbred ung man”, att skilja från de onda, mannen vars ”ögon lyste af en hemsk och giftig glans”. Den senare tillika ”utländning”. Gammal stavning vänjer man sig vid, men personbeskrivningarna …! Det ska ändå sägas att onda och goda finns bland såväl svenskar som ”utländningar”.)
Naturligtvis har fackhistoriker skrivit om medeltiden. Erik Lönnroth, Herman Schück, Lars-Olof Larsson och redan nämnde Dick Harrison är några av dem. Det står var och en fritt att söka och läsa, och också att vara betydligt mera vetenskapligt inriktad än jag varit. Min början var ett sönderläst och ofullständigt exemplar av Starbäck.

En oväntad bonus under besöket i Arboga var Robotmuseet. Dörren stod öppen, och jag gick in. Lika fascinerande som jag var av tyska V1, sjö- och kustrobotar, jakt- och trådstyrda robotar, simulatorer och STRIL-utrustning, lika förvånade var medlemmarna i Robothistoriska föreningen i Arboga som trodde att museet var stängt.
Vi kom väl överens, jag fick se mig omkring, och t o m provsitta den autentiska cockpiten till J35B Draken.

draken
Överväldigad av Draken.

Robotmuseet ligger på Glasbruksgatan en knapp kilometer från centrum – det är svårt att missa eftersom det står en Drake utanför. Öppettiderna är bäst att kolla på nätet – museet drivs ideellt, har drygt 160 medlemmar och omkring 1500 besökare årligen. Hemsida: www.robotmuseum.se

brixelar


En oväntad upplevelse
gav Den lyckliga Arbogafilosofen vid Centrumleden, skulptur av Richard Brixel 2005.

Den vill ”ge en sprittande känsla av glädje
Tankens geniala språng och uppsluppenhet
En vild kompis mitt i stadens pulserande liv”

Och jo.
Det gör den.
Är den.
Väldigt annorlunda uttryck än Eldhs Engelbrekt.
Har den.

Nästa stopp: Örebro

Wadköping och industriminnen av skor och kex får ursäkta, en Engelbrektresa tarvar Engelbrekt, och han både finns och inte finns.
Samlarförening, kvarterskrog, skola, restaurang, scoutkår och rotaryklubb. En lång gata förstås numrerad från 1 till 76 (det du, Västerås!).

engelor
Duva på huvudet och yxa i hand.

Och så en rejäl skulptur på Stortorget förstås, gjord av Carl Gustaf Qvarnström och rest 1865. På ett rejält fundament står inte bara Engelbrekt utan även en inskription där han benämns ”den trofaste försvararen av Sveriges frihet”.

I Stortorgets västra ände står S:t Nikolai kyrka med anor från 1200-talet. Där begravdes Engelbrekt 1436. Men graven är borta, vart den tagit vägen vet ingen. Möjligen försvann den redan på 1500-talet som ett led i avskaffandet av helgondyrkan efter reformationen..

Där finns ändå ett engelbrektskt sidokapell med familjens vapensköld i skylt10taket, och några minnestavlor i ett hörn.

Vad som finns i slottet, om något, framgår inte av Visit Örebros hemsida, men att det som då hette Örebro hus intogs av upprorsledaren och hans styrkor 1434, och att han under tiden fram till sin död residerade där är klart. Residerade, i den mån han hann residera mellan fälttåg och möten med aristokrater där Erik av Pommern ibland men oftast inte, deltog.

Lunch i Svampen, maten var inte oförglömlig men utsikten fin.

orebrsvamp

Färden gick vidare till Kumla Hotell, incheckning och därefter riksväg 52 österut mot Göksholm, sista anhalten för Engelbrekt men inte för resan.

Holmen i Hjälmaren

Från Örebro hus reste i maj 1436 Engelbrekt med båt mot Stockholm och ännu ett riksmöte, alltför sjuk för att kunna rida.
Efter en dagsresa slog sällskapet läger på en holme nära Göksholm där Magnus Bengtsson Natt och Dag överföll och med yxa slog ihjäl Engelbrekt.

Rikshövitsmannens skador beskrivs som att först tre av hans fingrar höggs av då han försökte värja sig med en av de krycka han behövde för att alls kunna ta sig fram då han i god tro hälsade Bengtsson välkommen till lägerplatsen. Nästa hugg träffade i ryggen, och banehugget klöv hans skalle. Bengtssons hejdukar fyllde därefter på med ett antal pilar i hans kropp. Engelbrekts resesällskap, inklusive hustrun, togs till fånga och fördes till Göksholm, släkten Natt och Dags näraliggande slott. Någon kunde varsko bönder som hämtade Engelbrekts kropp och förde den till Mellösa kyrka.
En i sanning dramatisk historia om mord och svek som inte bara Georg Starbäck tar till vara effekterna av. Vilhelm Moberg skrev om ”ett illdåd av högsta klass”, om martyrdöd och om Engelbrektskrönikan som ”propaganda med en verkan som inte kan överskattas.”

Men Moberg vore inte Moberg om han inte mitt i dramatiken också talade om att tre holmar och två öar konkurrerar om att vara platsen för mordet på Engelbrekt. Västra och Östra Sundholmen gör Engelbrektsholmen platsen stridig, liksom öarna Valen och Norra Lindö. På 1400-talet var Engelbrektsholmen skild från fastlandet, såväl Engelbrekts sällskap som mördarens gäng kom med båt.

goksholm2Nu tar man sig torrskodd om än delvis med hjälp av spänger till det som traditionellt utpekats som mordplatsen, Engelbrektsholmen. Där restes 1818 ett minnesmonument av Göksholms dåvarande ägare G M von Rehausen.

Likaså skulle Moberg inte vara Moberg om han inte också talade om att mördaren, Magnus Bengtsson Natt och Dag inte bara gick straffri för mordet, han fick skyddsbrev av riksmarsken Karl Knutsson och ”ostörd av rättsskipningen kunder mördaren fortsätta sin karriär … 1441 blev han slagen till riddare … 1451 (fick han) samma befattning som fadern innehaft: han utnämndes till lagman i Närke. Rikshövitsmannens mördare blev sålunda högste rättsvårdare inom just den lagsaga, där han sjutton år tidigare hade begått sitt grova brott.” (Moberg, ss 44-45).
Det är måhända inte konstigt att Vilhelm Moberg och många med honom genom århundraden upprörts över att mordet inte bara förblev ostraffat, det lönade sig.

Från riksvägen kommer man till Engelbrektsholmen via allt mindre vägar i ett allt vackrare landskap. Slottet står kvar och kan skymtas i förbifarten, och framkomligheten begränsas först vid sista delen av vägen till minnesplatsen. Varken monument eller bänkar är välhållna men informationstavla finns, och om än platsens historia är omstridd så gör vägen dit den väl värd ett besök.

goksholm
Minnesmonumentet skymtar till vänster.

Kumla konsthög

En knapp mil öster om Kumla ligger ett hundra meter högt ”himlaberg” bestående av 40 miljoner kubikmeter aska, rester från produktion av olja ur alunskiffer. Produktionen startades av helstatliga Svenska skifferoljeaktiebolaget 1940 av beredskapsskäl. Produktionen lades ned 1966, beredskapen skulle upprätthållas med hjälp av importerad olja i bergrum, i stället för med inhemsk produktion.

Det var i Kvarntorp skifferoljan producerades, och det är där den gigantiska askhögen som en poetiskt lagd person kallade himlaberg finns kvar. Nu är den inte längre ett rykande och stinkande helvete, bara bitvis står varningsskyltar uppsatta så att folk inte ska gå ned sig i kratrar som kan bildas i den, eller skadas av het rök.

Högen har också givit plats för konst, 25 stora konstverk av kända konstnärer finns uppställda på konsthögens topp. Ett av konstverken är en 427 steg och 200 meter hög trappa till toppen. För säkerhets skull är den försedd med fem viloplan. Olle Medin från Kumla gjorde Trappan 2005.

img_6826
Peter Johansson gjorde en konstruktion i stål, Johansson (2006), och signerade så inte bara Sveriges största industriminne och Konst på hög med Sveriges vanligaste efternamn.Till höger skymtar Lars Vilks Arild (1998).

johansson

Konst på hög är värt en omväg, och man behöver inte gå Trappan, även om det förhöjer såväl upplevelse som puls. Det går att åka bil nästan ända upp till toppen och där finns inte bara konstverk, där finns också en kaffestuga. Kolla öppettider på www.kumla.se
Finnes större konstintresse så har Kumla också en konstvandring med vidhängande broschyr, Konst på stan, med 14 konstverk i centrala Kumla.

Engel-sberg och Ludvika

Bara namnet kan knyta Ängelsberg till Engelbrekt Engelbrektsson, men inte bara turistbroschyrer hävdar att hans farfar, immigrant från Tyskland med namnet Engliko, ägde en järngruva och en hytta vid det som innan det blev Engelsberg och numera Ängelsberg, hette Englikobenning.

angelsberg
Engelbrektsflygeln där Engelbrekt aldrig satt sin fot.

Där finns en herrgård med två flyglar varav den östra kallas Engelbrektsflygeln. Där har aldrig rikshövitsmannen Engelbrekt satt sin fot, den byggdes i slutet av 1700-talet.De runda byggnaderna av slaggsten som står vid gaveln på varje flygel vid herrgården är bara de värda ett besök.
Världsarvet Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen kan gott besökas även om man inte kan säga mer än att Engelbrekt sannolikt besökte sin farbror i Englikobenning.
Förutom bruksmiljöerna har Ängelsberg sedan 2003 en skulpturpark där varje år samtidskonst under ett tema visas.

Om Ängelsberg har namn och släktanknytning så har Ludvika inte ens det när det handlar om Engelbrekt. Var han där? Ja kanske. Att Ludvika ingår i Bergslagen är ändå givet, och det var bergsmän och bönder han samlade. Och Ludvika har som andra städer förstås en Engelbrektsgata med nummer från 1 till 30, en vårdcentral, en galleria och ett bibliotek som bär hans namn.bibllud

Biblioteket flyttade in i det som Ludvikahem höll på att bygga 2009 och som gick under arbetsnamnet ”Engelbrekts hörna”. 1500 kvadratmeter till biblioteket med utsikt över Väsman, en dryg handfull affärslokaler och tolv nya lägenheter rymdes i hörnan.

Annars måste erkännas att såväl Ängelsberg som Ludvika ur Engelbrektssynpunkt blev besvikelser.

Det hindrar inte att Hammarbacken i Ludvika, en gammal bruksmiljö med Sädesmagasinet som utställningslokal, och hammarbackengårdsplan med plats för installation av annorlunda slag  gjorde denna besökare glad.
Sen ordnades nattlogi på Rex Hotell på Engelbrektsgatan.

Konstig natur – Jätturn

Mot Jätturn! Äntligen Jätturn som mina scoutbröder fick åka på hajk till, men jag bara hörde historier om. Med Starbäck blev Jätturn åter aktuellt, den lilla sjön där stolts jungfrun, Agnes, höll på att bli bergtagen av otäcka busar men frälstes av den ståtlige Herman.
Såå, Jätturn spelar roll i historien om Engelbrekt också … alltså, till Jätturn!

Från Ludvika österut till Smedjebacken, via Jobsbo norrut förbi Getbo och Finngården, väster vid Pollackssund och så förbi Siksjösund och Stora Bråfall och vidare till … P-platsen, eljest tills den lilla vägen tar slut. Vägförbindelsen med riksväg 50 är inte längre kvar.
Naturligtvis regnade det den här dagen, och knotiga rötter och slippriga stigar gjorde vandringen lagom äventyrlig.

Naturreservatet är 50 hektar stort och omfattar de små sjöarna Jätturn och Vitturn. I norr gränsar det mot Sävsjön.
Branta stränder och hundraårig granskog med inslag av alm och lönn gör reservatet speciellt, men allra mest speciell är grottan i berget på Jätturns södra stand.

jatturngrStarbäcks Agnes beskriver vad hon ser från andra stranden:
”Det var ett högt berg , när man såg det der nerifrån sjön, och det stupade brant ned och nederst vid sjökanten såg jag trenne hålor bredvid hvarandra. Jag höll stilla med båten, och hjertat klappade högt men jag kunde ej motstå begäret att ro framåt, äfven om trollen skulle velat bjuda mig till gästabud där inne.”
Nå, trollen tog inte Agnes, och inte heller tog de Engelbrekt, Sten Sture den äldre eller drottning Kristina som alla enligt traditionen ska ha varit till grottan.
Nu finns för övrigt bara en grotta i kalkstensbranten, det äldsta klottret på väggarna där inne är från 1600-talet.

Även om Jätturngrottan och vandringsleden runt sjön var spännande, så var Bråfallsstenen faktiskt i lika mån fascinerande. Den är av migmatit, en blandbergart som en gång smält samman under vulkanisk verksamhet.

jattrunsten

Regnet upphörde i backen upp från sjön. Vid Pollackssund styrdes kosan norrut mot Romme.

Borlänge ordnade jubileet när Falun konstrade

Borlänge har sitt eget Engelbrektmonument på Dalälvens västra sida just före Domnarvsbron.
Det var där Borganäs en gång stod, borgen som den lede fogden Johan Vale i Starbäcks bok styrde över. Borgen brändes ned midsommardagen 1434 och med det inleddes Engelbrektsupproret.

Trafiken är strid förbi monumentet, ingen plats finns att stanna för en bilist som skulle vilja titta närmare på det. borlstenTålmodig Engelbrektsturist parkerar i närheten och går fram till stenen och kan då läsa citatet ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…” av biskop Thomas överst, och under det ”Åt minnet av Engelbrekt och Dalkarlarna som under strid för hembygdens frihet och fäderneslandets frälsning brände Borganäs fäste midsommardagen 1434.”

Att det är Dalarnas äldsta kända sigill nederst på monumentet upplyser Borlänge kommuns hemsida om. Däremot har det varit stört omöjligt att hitta ett datum för när stenen sattes upp.

500-årsjubileet av Borgarnäs bränning skulle egentligen har celebrerats i Falun invid den stora Engelbrektsskulpturen på Stora Torget invid Kristine kyrka.

Så blev det inte eftersom man i Falun ägnat decennier åt att träta först om hur sagda skulptur skulle se ut, och därefter om var den borde stå.

Oenigheten var så stor och rönte så mycken undran och rent av löje även i rikspressen att det ansågs säkrare att fira 500-årsminnet i Borlänge. Så skedde också, en minnesplatta avtäcktes vid Domnarvet, och kronprinsen höll tal på Rommehed.

Örjan Hamrin har sammanfattat skulpturstriderna i Kampen om Engelbrekt – En 40-årig konststrid i Falun, Dalarnas Museums serie av småskrifter nr 44, Falun 1984.
Det började så bra med folkliga insamlingar till ett värdigt monument. Den norske musikanten Ole Bull skänkte redan 1860 hundra kronor som en grundplåt. Hundringen sattes in på bankkonto och glömdes bort till 1899 då en liten skolgosse efter en känslosam framställning om Engelbrekt och dalkarlarna blev så tagen att han bums gav magistern ett öre till en insamling för ett monument över rikshövitsmannen.
Då hittades det Bullska kontot, och så utlystes en skulpturtävlan. 1903 togs 25 förslag emot, inget godkändes.

Nya tag togs och 1904 bjöds Carl Milles och Christian Eriksson in att lämna förslag. 1907 antogs Erikssons förslag Bågspännaren, och så var det dags för den första konststriden.
Ett väldigt kattrakande tog vid, insändare och debattartiklar skrevs och Bågspännaren kallades för fuling som dessutom stod hopkrupen i stället för rak och stolt, högst på en obelisk. Sagde fuling skulle enligt konstnären symbolisera folket som tar till vapen, och Engelbrekt fanns med som relief på granitobelisken.
Det hela slutade med att Christian Eriksson fick tillbaka sin Bågspännare och sålde den till Stockholm där den sedan 1916 står på Kornhamns torg.

Året efter antogs Karl Hultströms förslag till monument, och i slutet av 1919 stod skulpturen på plats. En kraftfull Engelbrekt som med svärd befriat två unga dalmasar som bundits framför plogen.
Redan samma år kritiserades placeringen i en insändare. Värre blev det 1921 när karikatyrteckningar dök upp där det Engelbrektska svärdet i stället för nedåtriktat efter hugg mot bojor riktats mot den befriade masens bak. Och ännu värre 1925 när det väcktes åtal mot en filosofie doktor som tagit sig orådet före att en natt börja gräva bort stenar runt skulpturens sockel. Han erkände stenflyttningen med hänvisning till att inte bara han utan även den allmänna opinionen ansåg att skulpturens placering var olämplig, men bestred bestämt att han varit berusad då han grävde.
Strider om placeringen blossade sedan upp med ojämna mellanrum ända fram till andra världskriget.

Hamrins skrift bjuder nöjsam läsning, och roligast var historien han vidarebefordrar från ”Dalahistorier”: falueng

En bankkamrer ombads ge ett bidrag till finansiering av Bågspännaren som stod på prov på torget utanför hans kontor. Kamreren som inte gillade en konkurrents affärsmetoder tittade ut på Bågspännaren och sa att ”Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Norrlandsbanken”.

Det kan avslutningsvis konstateras att Hultströms Engelbrekt ännu står kvar på Stora Torget där han en gång ställdes.
Och att han vänder ”aschölät” åt Kristine kyrka.

Norberg – sista stoppet på den litsla resan

Norberg är lika fast övertygat som Falun om att vara hemort för Engelbrekt, men tar mera vara på det. Inte bara så att kommunen har de Engelbrektska tre halva liljorna i sitt kommunvapen, deras Engelbrektsgata har nummer från 1 till 99, klart längst av dem jag kollat.norvapen

Där finns ett engelbrektskt värdshus, ett hotell hotnor

och en Engelbrektsbod.

Den sistnämnda visserligen granne med Elvisboden, men ändå. Och så finns Engelbrektsloppet med en alldeles egen E-logga. norbbeskr

Och ett monument, förstås. normon

Norbergs kommun har cirka 6000 invånare, ungefär 14 invånare per kvadratkilometer. En gammal bruksbygd där bruken och gruvorna lagts ned men där det finns 300 företag, de flesta små.
Naturligtvis behövs Engelbrekt där, på samma sätt som Hedemora skulle kunna behöva Borganäs vid Hovran som Starbäck skriver, i stället för Borganäs vid Domnarvsbron i det som tidigare var Tuna socken, nu Borlänge. Bland historiker och forskare finns få om ens någon som tror på Hedemora-alternativet, och ärligt talat verkar det osannolikt till och med i Starbäcks bok – avstånden blir helt enkelt för långa mellan de olika platser där handlingen utspelar sig.

Lite luggslitet ser Norberg ut för en besökare, och dragplåstret lika verkningsfullt som någonsin en längesedan död frihetskämpe, Elsa Anderssons konditori, brann ned till grunden i augusti 2015.
Konditoriet grundades 1916 och var vida berömt för sina bakverk.
Snart efter branden bildades Elsas vänner, och en insamling startade för att göra återuppbyggnad möjlig. Nu pågår bygget för fullt vid korsningen Engelbrektsgatan – Fagerstavägen.
Enligt Facebookgruppens senaste rapport håller takstolarna på att sättas på plats och återinvigning planeras till maj 2017.

Mycket järnbrytning och brukshistoria, mycket natur med vandringsleder, insjöfiske, bär- och svampskogar, mycket tid för mindfulness i rälsbussen på järnvägen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg som Engelsberg-Norbergs Järnvägshistoriska förening kör. Och så förstås Elektronmusikfestivalerna i Mimerlaven , ett evenemang som låtit tala om sig även internationellt.

Norberg har allt detta samt sin Engelbrektpassion. Det är klokt, och det är bra att vara klok när tiderna är hårda.
Sannolikt var Engelbrekt klok. Samt förtroendeingivande och en bra militärtaktiker med tanke på hur lyckosamma hans fälttåg var.
Om han inte blivit sjuk, om han inte mördats av Magnus Bengtsson Natt och Dag vid Göksholm i maj 1436 hade kanske historien sett annorlunda ut, åtminstone en liten tid.
Nu tog aristokratin tillbaka makten och i stället för utländska fogdar tog de svenska för sig. Karl Knutsson som var rikshövitsman parallellt med Engelbrekt fram till mordet lät bränna fyra västmanländska bönder levande redan 1437. Året efter gick det likadant för två värmländska bönder. Upproriska var de, och skulle läras en läxa.

Erik Nilsson Puke, adelsman och Engelbrekts närmaste man, duglig militär och den som försökte fullfölja Engelbrekts intentioner hamnade i öppen fejd med Karl Knutsson Bonde. Förhandlingar skulle ske i Västerås, Puke lovades fri lejd. Karl Knutsson Bonde svek löftet, Puke togs tillfånga och halshöggs 1437 i Stockholm.
Vilhelm Moberg citerar historikern Gottfrid Carlsson:
”Av fiendehand tecknades hans minne; sedan man tagit hans liv, berövade man honom också det ärliga eftermäle, som han utan tvivel förtjänade.” (s 50)
Land byggs måhända med lag, men den växer ur spjutstångs ände.

Nu får det vara nog

Om någon nu undrar varför jag, som djupt ogillar att köra bil ändå körde drygt 80 mil under några dagar i augusti 2014 för att titta på Engelbrektsmoment och -platser, inte hade med Uppsala i resplanen, så är förklaringen hemmatrötthet.
Men jag vet att Bror Hjorth, så nära knuten till Uppsala, gjort en Engelbrektskulptur som står vid Katedralskolan, en vid Arbeidersamfundet i Oslo, en i Riksdagshuset och en med Branting och Engelbrekt i Kanslihuset.
Jag vet också att Christian Eriksson, han med Bågspännaren, skapade Engelbrektsskulpturen vid stadshuset i Stockholm – en stående Engelbrekt på en hög kolonn, med ansiktet vänt mot stadshuset. Statyn invigdes 1932.

Enligt Vilhelm Moberg har Engelbrekt fått fler statyer än någon svensk kung.
För mig räckte det med en litsla Engelbrektsresa.

Hasta till Avesta!

Skrid om ni vill, men annars åk, gå, se till att ni tar er till Verket!
Se sommar- och fasta utställningar i Avestas gamla järnverk med Dalälven som granne.
Bara miljön gör det värt ett besök, och med konstutställningarna blir upplevelsen än mäktigare.

artglas
Kjell Engman, mycket liten del av Vita frun och smederna.

En av de som gjorde störst intryck på mig var Kjell Engmans glaskonst, Vita frun och smederna.
Glas och ljus i en lokal där tak och hörn försvinner i mörker ger dimensioner åt skulpturerna som en annan lokal aldrig skulle kunna förmedla.

En annan Sonja Nilssons Korridoren. Gå genom en dörr, hur svårt kan det vara? Inte alls svårt. Det svåra är att hitta ut ur spegelkorridorerna.

Art2
Sonja Nilssons Korridoren. Suddet längst in och bort är fotografen.

Olafur Eliasson har använt spegeleffekten i en lokal i storlek motsvarande liten hiss i en utställning på Århus konstmuseum 2008. Fascinationen, och en lätt hisnande känsla, är densamma i Korridoren.

Och så OLEK, Agata Oleksiak. Ett virkat rum, en virkad cykel, en virkad värld. Alltså, en invirkad värld, en värld som OLEK gjort tillsammans med en grupp kvinnor nyanlända till kommunen och som med fantastisk hantverksskicklighet täckt soffa bord, vägguret, leksaker, dörrar – allt – i garn i många färger. Tapeterna har mönster av virkade figurer, och lutad mot rummets yttervägg cykeln.
Och filmen. Hur det såg ut och vad som sedan hände.

art4
OLEK, Agata Oleksiak, och det rum som virkades in. Vad som sedan hände visar filmen som ingår i installationen.

Allt sammantaget en konst- och konsthantverkupplevelse utöver det mesta.

Att de flesta av de deltagande konstnärerna inte nämns här betyder inte att de inte är värda uppmärksamhet eller deras verk inte att ses. Tvärtom.

Läs och se mera på www.verket.se.
Sommarens utställning Struktur pågår till 18 september.
Hasta till Avesta och Verket!

PS OLEK deltar i ännu en kultursatsning för integration i Avesta. Gula villan virkas in i rosa garn, och det ska stå klart i mitten av augusti. Det borde alltså vara färdigt nu. Christos projekt må ha varit monumentala, men OLEKs är närmare. DS

PPS Om fönstren ingår bland de officiella konstverken är lite oklart, men roliga är de, och det är inte denna (höjdrädda) Lotta som varit i farten. DDS

Art3art5