Det är Posankka! En grisanka! Inofficiell symbol för Åbo. Från början inte helt okontroversiell då Alvar Gullichsen 1999 skapade den stora, rosa grisankan i glasfiber och den flöt i Aura å.
En monstrositet tyckte delar av Åbos befolkning, men andra tyckte den var helt speciell. De första två åren fanns Posankka i Aura, men 2001 flyttades den och står nu mellan Studentbyn och Åbo universitet, framför Holiday Club Caribia, intill Helsingforsgatan, genomfartsled i Åbo. Väl synlig för många med andra ord, men inte längre i centrum.
En av tankarna hos konstnären med grisankan var att med den protestera mot utvecklingen av GMO − genetiskt modifierad organismer skapade då DNA från olika organismer kombineras. Posankka skulle få betraktaren att fundera över genteknikens möjligheter. Och omöjligheter.
Med de nu 25 år som gått sedan dess har Posankka blivit en inofficiell symbol för staden. Det hålls till exempel Posankka Races i Aura, i år på Åbodagen den 20 september. Det går att adoptera en badposankka och delta i tävlingen. Deltagaravgifterna används för olika miljöprojekt, Håll skärgården ren rf är en av arrangörerna. Läs mera om tävlingen: https://posankkarace.fi
Åbobor, och kanske särskilt studenter, har funnit flera sätt att uppmärksamma skulpturen. Sålunda förses Posankka med en studentmössa till Valborg, och en tomteluva till jul. Det kan nämnas att Posankka har blivit om inte världskänd så näst intill, och har återkommit på listor över ”weirdest sculptures worldwide”. Och naturligtvis finns Posankka-souvenirer. Vad sägs om en reflex?
Tre hela dagar med poesiläsningar, poesishow, poetry slam, poesigudstjänst och workshop i kreativt skrivande bjöds i Åbo 10-12 april. Och Poesibil.
Poesibilen kom från Norge där den rullat landet runt sedan 2004 med poeten Ted Granlund vid ratten. Nå, det har inte varit samma bil hela tiden, den har bytts till nyare modeller några gånger, och den har också bytt färg på karossen, hela tiden steget efter hur de riktiga norska polisbilarna varit målade. Den nuvarande Poesibilen är vit med röda och blå horisontella ränder. (Polisbilarna är numera vit-svart-neongula, huvudsakligen med vertikala ränder.)
Att det är polisbilar som inte bara inspirerat karossfärg, utan hela idén med projektet förklarade Ted Granlund under den 45 minuter långa föreläsning han höll i Åbo stadsbibliotek (så vackert!, så stort!) på lördagen. – Jag och en vän var på väg från Oslo till Göteborg och ett poesievenemang, och plötsligt dök en poliskontroll upp längs vägen. Jag var passagerare och läste fel på bilen, inte ”Polisbil”, utan ”Poesibil”. – Så trevligt, tänkte jag. En poesibil, med poesikonstaplar och poesikontroller…nå, det var ju en felläsning, men tanken var född. Så började projektet, berättade Ted Granlund.
Granlund har givit ut ett flertal diktsamlingar och är en del av det kreativa kollektivet Papirbruget, samt åker runt i Norge och besöker bibliotek, skolor, föreningar … varhelst han hälsas välkommen. Med Poesibilen kommer uppläsningar, seminarier, workshops, skrivarkvällar med intresserade i alla åldrar.
Så uppskattade har han och Poesibilen blivit att han 2018 fick Norges forfattarsentrums utmärkelse Wergelands åre, ett hederspris som delas ut till person eller institution som gjort en förtjänstfull insats för att förmedla poesi.
Tänk om vi får en Poesibil i Sverige också? Skulle inte det vara … störtskönt. Cool rentav.
Sörj inte – organisera er! Så löd uppmaningen från Joe Hill, fackföreningskämpen, författaren och sångaren som avrättades i Utah 1915. Han har en särskild plats, eller flera faktiskt, i Gävle, men också en i Salt Lake City, Utah, där en minnesplats installerades i Sugar House Park 2023.
Joel Emmanuel Häggström utvandrade från Gävle och Sverige till USA 1902 och lyckades på 13 år etablera sig som fackföreningsaktivist för IWW (International Workers of the World) och framför allt skapare av politiska sångtexter, ofta till kända frireligiösa melodier.
Det trettonde året, 1915, avrättades han i Salt Lake City efter en i högsta grad tvivelaktigt genomförd rättegång där han stod åtalad och dömdes för två mord. Hills biografi och ett referat av det som ledde fram till hans död finns att läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Joe_Hill
Såväl rättegången som avrättningen väckte starka protester och Joe Hills begravning följdes i Chicago av 30 000 personer. Askan efter hans kropp skulle enligt hans önskan delas upp och skickas till sympatiserande organisationer världen runt. Det gick så där visade det sig 1988 då det amerikanska postväsendet hittade ett av breven med Joe Hills aska, aldrig förmedlat till adressaten, då innehållet ansågs kontroversiellt; nämligen ett foto av Joe Hill med texten ”Joe Hill murdered by the capitalist class, Nov. 19, 1915”.
1969 köpte Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC syndikalisterna), Joe Hills barndomshem i Gävle och har där skapat ett kombinerat museum och samlingsställe med plats inte bara för historien om Joe Hill utan också en plats för möten och sammankomster, enkel fika och lyssning på skivor med hans sånger framförda av olika artister och grupper, Fred Åkerström, Finn Zetterholm och Mora Träsk m fl. Joe Hill-gården finns på Nedre Bergsgatan:
Men Gävle har också en Joe Hill-plats mellan Södra Centralgatan och Södra Kopparslagargatan framför det som var Folkets Hus men nu är Centralteatern, med två skulpturer som minner om Joe Hill:
No one will for bread be crying/we’ll have freedom love and health when the gran red flag is flying/in the workers’ commonwealthWorkers of the world awaken/rise in all your splendid might take the wealth that you are making/it beongs to you by right
Joe Hill och IWW sökte inte minst organisera migrantarbetare av olika nationaliteter, hobos, som de kallades. Språk och nationell bakgrund kunde göra det svårt att nå dem, men med sånger, slagkraftiga och ofta satiriska, gick det bättre. Strejkbrytare, hycklande präster och om arbetssökandes utsatthet och soppköer var ämnen som Hill skrev om.
Det går att jämföra med hur svårt traditionella svenska fackföreningar har att organisera migrantarbetare som kommer till Sverige med oklara kontrakt och arbetsvillkor. Det kan nämnas här att SAC har sökt lösa dessa människors ofta gräsliga arbetsförhållanden och -villkor genom ex Solidariska Byggare och Solidariska Städare: ”Don’t mourn – Organize!” Sök gärna på nätet, tidningen Arbetaren skriver regelbundet om detta.
Joe Hill-gården och Joe Hill-platsen är kompletterad med ”Joe Hill Visitor Center” (notera att stavningen är amerikansk, på brittisk engelska stavas det ’centre’), en väl inredd och intressant del av Gamla fängelset på Hamiltongatan. Därifrån utgår också stadspromenader till platser med anknytning till Joe Hill. Och souvenirer förstås, som kassen med loggan på en sida och Joe Hills sista vilja på den andra. Hans sista vilja återfanns f ö i en stor samling dokument som amerikanska kommunistpartiet överlämnade till New York University 2007.
På Gävle länsmuseum finns fem originalbrev skrivna av Joe Hill med blyerts på gulnat papper, skrivna från fängelset mellan 1914 och 1915. Breven och deras innehåll har varit kända sedan 1923, men de fem originalen kom 1975 till Joe Hill-gården och Sven Nygårds, aktiv inom SAC och en av initiativtagarna till att gården köptes och gjordes till museum. Joe Hill-Sällskapet deponerade breven på länsmuseet, möjligen i början av 1980-talet. Läs mera här: https://www.visitjoehill.se/post/i-%C3%A5rtionden-l%C3%A5g-joe-hills-brev-bortgl%C3%B6mda-l%C3%A4ngst-in-i-ett-kassavalv
Joe Hills sånger har sjungits, och sjungs, på svenska. Ture Nerman översatte många av sångerna. Men strofen ”…där folk går fram för männskovärde lag och rätt… där hittar ni Joe Hill” i sången om Joe Hill översattes till svenska av Rune Lindström 1963. Den engelska originaltexten skrevs av Alfred Hayes 1925, musiken av Earl Robinson. Sången, ”I dream´t I saw Joe Hill last night”, framförde Joan Baez på Woodstockfestivalen, Bruce Springsteen ska också ha sjungit den. Joe Hills minne lever även i litteraturen, 2015 skrev Göran Greider Städerna som minns Joe Hill. Samma år publicerades Joe Hill – Mannen som aldrig dog, skriven av William H Adler.
Bilden togs på Joe Hill Visitor Center
Det finns anledning att se sig om även i övriga delar av Fängelsemuseet. Det är en inte särskilt uppbygglig miljö, och det är inte alltför längesedan som fängelser såg sådana ut. Där finns dock en liten detalj i utställningen som trots det för fången gruvliga resultatet, ändå kan locka fram ett litet leende.
Gävle har naturligtvis mera att erbjuda historia- och konstintresserade; intill Joe Hill-platsen ligger Centralteatern, tidigare Folkets Hus. Där finns en monumentalmålning av Torsten Billman, invigd 1948, i det då nybyggda Folkets Hus. Läs om al fresco-målningen Samhällsutveckling, som skildrar svensk historia från August Palm till Torgny Segerstedt:
Och mera om Torsten Billman: https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Billman Billmans målning är numera övertäckt, men vid specialvisningar tas den fram. Centralteatern kan bistå med information.
Gävle har förstås också en mångfald andra skulpturer, bland andra Fem musicerande genier av Carl Milles i Stadsträdgården:
Joe Hill, Folkets Hus och Torsten Billman anknyter till fackförenings- och arbetarrörelsen, och i Billmans fall lyfts också Torgny Segerstedt fram.
Milles hade ett annat perspektiv och gav stöd till Riksföreningen Sverige-Tyskland som bildades 1937. Inte hade han mycket till övers för svenska journalister heller: “Pressens okunniga skribenter, som uppfantiseradt sina små hjärnor till äcklig nidskriveri om ett stort folk som kämpar sig upp till oberoende från svält och kommunism…” https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Milles
Det påpekas i wikipediatexten att Milles ”hade en komplex hållning till Nazityskland” och inte alltid gillade vad som tilldrog sig i Tredje riket. Oavsett hans politiska inställning är genierna vackra. På andra sidan Gavleån ligger Gävle konserthus, och nedströms Agnes kulturhus invigt 2024, något att avundas Gävleborna. Läs om det: https://www.gavle.se/kultur-och-fritid/kulturupplevelser/agnes-kulturhus Besök Joe Hill-gården, besök Joe Hill Visitor Center, besök Agnes kulturhus. Besök Gävle!
Tomtarna gjorde sig redo för ett juluppdrag bland stjärnorna – men i fjol fick renarna vila då rymdraketen Rudolf stod klar att lyfta.
Notera den lilla astronauttomten längst ned i bilden …
För fjärde året i rad stod konstnären Erik Olof Wiklund, född 1989 i Alfta, bakom det gigantiska pepparkakshuset i Gävle länsmuseums entré. Delar av den fyra meter höga och tre meter breda rymdinspirerade pepparkakshuset hade bakats med barn och äldre på Engmansgårdarna i Alfta, och liksom tidigare hade konstnären utgått från sin gammelfarmor Märtas pepparkaksrecept. Ett visst mått av hållbarhetstänk fanns med i degen på 115 kg, då huset till stor del är bakat på ingredienser som har passerat bäst före-datum.
Traditionen med stora, för att inte säga monumentala, pepparkakshus i länsmuseets entré är mångårig. Riktigt hur många år är lite oklart trots ivirigt sökande i tidningars och SVT:s arkiv. Klart är i varje fall att det under mer än ett decennium var konstnären Margareta Persson som stod för design, bakning och konstruktion. Oavsett hur långt tillbaka traditionen går så lockar pepparkakshusen skaror av barn och vuxna till museet, och hade inte Gävlebocken (den stora) eller Lillbocken (NF-elevernas mera blygsamma bock, mer om bockar i tidigare text) på Rådhusesplanaden lockat fram julkänslorna så gjorde den förförande doften av pepparkaka det garanterat.
Doften är en sak, pepparkakshusens storlek är en annan. Inte bara små utan kanske ännu mera stora hakor tappas när de ställs inför skapelserna. 2025 kanske mer än någonsin när huset var rymdinspirerat och inte likt något annat känt bakverk.
Liksom tidigare år var det lönt att titta närmare på konstverket, där fanns alltid detaljer att upptäcka. Ett ufo, till exempel:
Läs gärna mer om Erik Olof Wiklund, sök på hans namn på internet!
Och går ni till länsmuseet för att kolla pepparkakshus, passa på att se på övriga utställningar också, permanenta såväl som tillfälliga. Välgjort och intressant.
När Gävlebocken knäade och stöp i stormen Johannes häromveckan, så stod kanske bockens lillebror pall i bortre änden av Rådhusesplanaden. Lillebror har även under tidigare år fått bära ansvaret för stadens julbockeri. Den första bocken kom på plats 1966, och redan från början blev den illa utsatt av vandaler, så pass att Köpmännen i Enköping som initierat bockbyggandet, 1971 tröttnade och avsvor sig vidare julbockeri. Det innebar inte att Gävle blev utan julbock, Naturvetenskapliga föreningen på Vasaskolan höll ut och Lillbocken fanns fortsättningsvis på Slottstorget i advents- och juletid, inte alltid i fred för vandaler, men eleverna var ihärdiga.
1986 återupptog Köpmännen bockbyggandet och sedan dess är det två julbockar i Gävle, en stor och pampig, så den lite mindre och med en mera luggsliten framtoning. Sedan ett par år står bocken (bockarna) inte längre på Slottstorget, utan på Rådhusesplanaden och för Gävlebesökare i advents- och jultid är naturligtvis den stora bocken ett givet mål, och där den nu står bakom dubbla staket och bevakad av kameror och larm borde den vara säker åtminstone för vandaler på två ben. (För några år sedan hemsöktes den dock av fåglar som försåg sig med allt ätbart i halmen, ett materialmisstag som inte upprepats). Vasaskolans Naturvetenskapliga förenings Lillebror kunde skymtas långt bort framför Gävle stadsteater.
Nog är den stor och fin och väl skyddad från vandaler, men stormen Johannes fick den på knä.
Den längsta perioden bocken fått stå orörd är fyra år, åren 2017–2020. Hur det gick för stora bocken 2025 vet de flesta redan. Följ länken nedan och se hur den tvingas på knä. Följ länken nedan:
På den sidan finns också en länk till en dokumentär om Gävlebocken, gjord av The Guardian. Det, och den, är häpnadsväckande:
Undertecknad reste till Gävle enkom för att se julbocken. Nåja, inte enkom. Lillebror var ett lika stort dragplåster, och årets pepparkakshus i Länsmuseet naturligtvis. Mer om det i separat text.
Fotnot. Naturvetenskapliga föreningen (NF) är en elevförening vid Vasaskolan i Gävle. NF grundades 1906. Föreningen har sedan 1970-talet som tradition att varje år bygga en julbock på Vasaskolans gård för att sedan bära den till Slottstorget där den placeras nedanför den stora halmbocken. En gång på 1980-talet och en på 1990-talet hamnade NF:s bock på 12,5 meter i Guinness Rekordbok. https://sv.wikipedia.org/wiki/Naturvetenskapliga_F%C3%B6reningen,_G%C3%A4vl
”Nämen … osåfint!” Besökare häpnar i Storliens högfjällshotells Kopparbar. En bar, visst, men med möbler, och kanske framför allt tak, som inte är likt mycket annat.
Koppparbaren. Takmålningarna som går runt hela rummet skymtar i bildens överkant.
”Tänk att det finns kvar!” Ointresse är ibland den bästa försäkringen mot klåfingrighet. Så kan det vara med interiörerna på högfjällshotellet. Där står inte bara Kopparbaren kvar med väggmålningar, barstolar och sittgrupper.
Sittgrupp i Kopparbaren.
I övre hallen hänger en magnifik gobeläng, en väv av bilder som visar Storlien från heden tid och fram till att det då nya hotellet invigdes 1935. Skidfrämjandet, Friluftsfrämjandets föregångare, som 1927 fick Storliens fjällhemman som donation, finns förstås med i väven.
Den första delen av gobelängen.
Att Blomsterstigen, Enköpings doktor Westerlund och hans luftgäster, fanns med i Storliens historia redan före Skidfrämjandet är lätt att överse med. Skidturister och fjällvandrare är trots allt fler än luftgästerna och medlemmarna i Enköpings Westerlundsällskap. Men även utan Blomsterstigen, vandrar- eller utförsåkarambitioner är högfjällshotellet väl värt ett besök. Det är inte bara gobelängen och Kopparbaren som är kvar från storhetstiden, där är biblioteket och dess möbler, där är målningar med fjällmotiv, förstås, men också med motiv som minner om karolinerarméns katastrofala reträtt över fjällen från Trondheim.
Trapphallen upp till restaurangen.Biblioteket.
Om målningarna i trapphusen och den mindre väv som placerats mera i skymundan där, är minnen från storhetstiden, i likhet med Kopparbar, konstverk och gobelängen är oklart. Men vackert är det med blomster, inne och ute.
Blommor i trappen och en mindre väv som möjligen tillkom i samband med andra världskriget då hotellet stod till militärens förfogande.
Mycket har hänt sedan den nuvarande ägaren tog över 2022 efter att hotellet legat i malpåse under fyra år. Allt som hänt är kanske inte i en strikt antikvarisk anda, sålunda märks sprinklersystemet som installerats efter försäkrings- och brandsäkerhetskrav. Men vattenspridare och rör som kan störa helhetsintrycket är också en säkerhet för gäster och personal. Storliens högfjällshotell är en resa i tiden lika mycket som en resa i nutiden. Interiörerna bjuder på modern kommers (vin/öl, mat och fjällutrustning) men också på samhällets och traktens historia, och som komplement till Vindarnas Tempel där Blomsterstigen vänder ned från fjället, på oväntade höjdpunkter. Som takmålningarna i Kopparbaren, och den oförlikneliga gobelängen.
Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden. Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.
De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?
En annan är Karin WidnäsKimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.
En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:
Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul. … den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:
Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.
Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.
Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.
Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.
(Uppdaterad med flera bilder) Det är i Tammerfors som street art-entusiaster kan få sitt lystmöte av målningar. Stora … ännu större … jättestora. Det är inte helt lätt att hitta dem, men spårvagn 3 och buss 9 är en bra början. Därefter en kort promenad, och där ligger det, det tidigare enorma industriområdet med gigantisk tegelväggar. Fyllda med målningar. Att området är ”tidigare industri-” är inte helt korrekt. Där finns ännu företag kvar i området, och besökare får se upp och inte komma i vägen för transporter, hit eller dit.
Så här ser det ut på lite avstånd:
Sen är det bara att gå, vidare och vidare. Det här är något av det ni kan få se:
En stoor grävling, och en lastkaj, maskerad i färg. Och det här:
Jag lovar, väggen är hög, och det kommer flera lika höga … snart.
Det är inte de här, de är nog bara omkring tre meter höga och de är placerade invid varandra bara här. Yardbirds är högre:
Det är sannolikt även några av målningarna som omgärdar skatebanan anlagd på en innergård i byggnadskomplexet – lite kludd, jodå, men annat är genomtänkt och välgjort. Det måste man säga om målningarna här också:
Min tro är att det är Urho Kekkonen som målats med Darth Vader-utstyrsel, men inte alla håller med om det . Varför f presidenten i så fall kontrasterats mot … fågeln? … är oklart, men det var kanske bara två olika konstnärer som delade på en stor vägg?
Visst är det härligt med en blomma mitt i allt?
Större och åtminstone merparten mera morbida målningar.
Det är lättare att hur höga väggarna, och målningarna är här där firmabilen finns med. Notera att målningen i högra kanten finns med i sin helhet på en tidigare bild. Och den lilla fliken av en målning högst upp till vänster, följer här:
Här är den utlovade höga väggen, säkert 30 meter, så hög och så nära ett motstående hus att nacken fick böjas så långt bakåt det går för att se hela målningen. Visst ser ni uttern, högst upp till höger? Strax nedanför ett litet utterbarn i famnen på den stora. Den vänstra målningen är mindre idyllisk, men inte med mindre detaljer att upptäcka. För visst är det ett barn där, som kikar in i … paradisträdgården? Spana mera, det finns säkerligen mycket mer att upptäcka i Hiedanranta.
Så här ser skylten ut vid infarten till området. Ser ni den är det bara att följa fingret.
Och när ni är där finns det väldigt många fler målningar att upptäcka.
Hur roligt det är med fina elskåp har tidigare nämnts på den här bloggen. Här kommer några från Finland. Det är Åbo och Tammerfors som bjuder på street art i skåpformat.
De här skåpen finns i Lielahti, strax utanför Tammerfors. Det högra elskåpets målning fortsätter upp i det försatta fönstret på tegelväggen. Mer kommer om området där den kombinationen finns.
De här skåpen kan ses i Åbo, det vänstra vid Varvstorget, det högra i centrum, Slottsgatan.
Så en elcentral, med målning som förändrades från fredag till måndag. Sannolikt för att texten (undre bilden) som jag bara delvis förstod, var otrevlig . Jag såg först bara katterna … Bra då att målningen gjordes om. Men jag måste erkänna att jag inte förstår den nya texten heller (övre bilden). Så jag hoppas att den inte är otrevlig. Street art kan vara humoristisk, rent av ironisk, men inte stötande eller oförskämd.
Se bara detta: vad, eller vem, som kan drabba den som stjäl biblioteksböcker! En sabeltandad mosaikkatt! Om det verkligen var tanken med mosaikkatten i entrén till stadsbiblioteket i Västerås är förstås inte belagt, men det är en frestande slutsats. Och rolig.
Roligt är för övrigt hela det stora, luftiga, vackra biblioteket ritat av Sven Ahlbom, invigt 1956. Utsocknes som inte är där för att ta del av böcker, tidningar eller andra media kan med fördel gå runt och begapa konsten som frikostigt fördelats i samtliga avdelningar. En del av den är monumental, som fonden i stora trappan, så stor att den inte går att se i sin helhet av den som står vid trappans fot. Man får gå två trappor upp, till avdelningen för skönlitteratur på främmande språk och se ut från balustraden.
Det är lite sorgligt att det inte finns en broschyr med karta och korta presentationer av de skulpturer, vävnader och målningar som pryder biblioteket. Men ett nytryck är på gång försäkrar personalen den som frågar. Det innebär att jag tyvärr inte kan berätta vilka konstnärerna är, eller när konsten kom på plats. Se bara intarsiadörren in till hörsalen, eller kvinnofiguren i faktabiblioteket – så gärna jag skulle ha berättat mera om konstnärer/konsthantverkare!
Men det finns undantag. Det är dels bibliotekets ytterväggar, dels den glastäckta gångbron över Vasagatan från huvud- till faktabiblioteket. På den östra fasaden i huvudbiblioteket finns Erland Melantons mosaik, 400 000 bitar sammanfogade, inte till ett abstrakt myller som man kan tro på avstånd, utan mindre scener och figurer som kräver närhet och en sökande blick för att uppfattas. Vik runt hörnet och se att lika fantastiska är själva väggarna av handslaget tegel från Veberöd.
I teglen är många av K-G Lindholms 31 olika motiv lätt upptäckta. Först som glada överraskningar, därefter som fascinerande exempel på yrkesskicklighet hos såväl konstnär som tegelarbetarna som förverkligade tankar och intentioner. Den största reliefskulpturen i södra väggen (nere till höger i collaget) har Edvin Öhrström skapat, en två meter hög madonna, inspirerad av Rudbeckianska gymnasiets sigill med anor i 1600-talet. Men roligast är Lindholms lilla kvinna med en uppslagen bok i sin höjda hand (nere till vänster).
Jajamen! Läs! Kunskap är makt och våra folkbibliotek är de offentliga rum där kunskap inte bara samlas, utan också görs tillgänglig.
Så till glasgången där ”skrotskulpturer” av båtar och lok, förfärdigade av Ture Albert Andersson går att se. Det ska enligt presentationen av Andersson finnas ett 40-tal båtar och några lok på barnbiblioteket och i ’gröna gången’. Det torde vara flest i barnbiblioteket, men de som finns i gången räcker för att förföra en som skulle önska sig en fantisator och teknikglädje av TAA:s mått. Tänk själva, ånglok där kastruller eller det som minner om farmors uråldriga dammsugare, utgör en stor del av skapelsen!
Utan tvivel skulle närstudier av de många båtarna leda till upptäckter av andra saker och material avsedda för helt andra ändamål, och ge upphov till glada rop. ”Skrot och andra möjliga och omöjliga föremål” beskrivs materialet i presentationen. TAA beskrivs som ”självlärd konstnär som hela sitt yrkesliv var tjänsteman på Asea/ABB i Västerås”. Han levde mellan 1922 och 1994.
Man kan tänka sig hur tjänstemannen fann skrot, kassationer och uttjänta hushållsföremål, och hur han funderade på hur allt kunde få nytt liv på däck, i riggar och kajutor. Och någon gång i lok. Kanske tog det tid innan de kom till pass hemma i verkstaden där skulpturerna skapades, men desto roligare när de väl funnit sin plats, för TAA, och nu för oss.
Om stadsbibliotekets konst gör en besökare glad, gör stadshusets konst en besökare imponerad. I samklang med tiden är mottot för byggnaden vars första del stod färdig 1954, den sista 1988. Stadsarkitekten Sven Ahlbom ritade stadshuset liksom biblioteket. Monumentalt skulle stadshuset vara, men samtidigt ”stärka gemensamhetskänslan och samhörigheten, väcka och stimulera arbetsglädje och skönhetslängtan” allt enligt den föredömliga presentation av inredning och konst som går att låna i receptionen.
Att det redan på 1200-talet låg ett dominikankloster där stadshuset nu är påminns besökare om redan framför entrén där svarta plattor markerar läget där ingången till klosterkyrkan en gång låg. I ett av fönstren till entrén finns mottot I samklang med tiden inmonterat som smäckra bokstäver, av järn, imponerande bara det.
Gobelängen Dansen i Västra Aros av Sten Kauppi, också i entrén, lever en undanskymd tillvaro bakom en gigantisk inramad karta och det är naturligtvis snudd på skamligt, men förhoppningsvis också övergående. För en tillfällig besökare är mycket av det vackra i fullmäktigesal, kommunstyrelserum och Röda rummet inte tillgängligt. Där finns röda sidentapeter, en vacker gobeläng, flera intarsiaarbeten, en glasvägg av samma konstnär, Edvin Öhrström, som gjort glasobelisken vid Sergels torg. Och där ska, något överraskande, en buddhaskulptur från Mingtiden symboliserande givande och tagande, finnas i ett av sammanträdesrummen.
Men den som inte får tillfälle att se den vackra och genomtänkta utsmyckningen på insidan av stadshuset kan utan problem ta del av Erik Grates storslagna ”Vindarnas grotta” utanför entrén, invigd 1969 med en grottvägg som kan ta upp såväl ljudet från Svartån som klangen från de 47 klockorna i det 65 meter höga stadshustornet. Att man där också på hög piedestal kan se Allan Runefelts ”Tjuren” från 1963, kan lätt ge associationer som vederbörligen avvisas i informationsbroschyren: det är inte en guldkalv, trots den skimrande ytan. Det är en symbol för styrka.
På Västerås kommuns hemsida flera förslag på stadsvandringar med offentlig konst som mål. Något av det som kan ses är Nils Möllerbergs skulptur Flora från 1929 på Stora Gatan. Dårarnas båt av Sture Collin, från 1999, som står på en sten i dammen i Vasaparken och ”kan symbolisera mänskligheten som okontrollerat driver mot sin undergång”, samt Vattenlek av Carl Vilhelm Elmberg, från 1919 i Stadsparken. Om den senare kan tilläggas att i folkmun kallas den Bagarns pojk, eftersom den bekostades av bagaren Fredrik Jansson.
Annat att notera på stadspromenaden är Birger Hallings järnsmidda broräcke. Prästbron över Svartån fick sitt räcke 1958 och det är sannolikt att figurerna uppmanar till promenader hand i hand utan annan tanke än närhet, och kanske säkerhet över vattnet.
Skulpturer som tyvärr inte fanns på plats sommar/höst 2023 var BG Broströms ”ASEA-strömmen” från 1989 på Stora Torget och Knutte Westers ”Gzim och den frusna sjön” från 2012 på Smedjegatan. Båda verken var borttagna för renovering.
Kvar står däremot Stadshotellet. En jugenbyggnad ritad av Erik Hahr som invigdes 1907, då som stadshus med hotell med 40 rum, restaurang, frisersalong och festvåning. Samt punschbryggeri och stall på bakgården. Byggnaden bytte namn till Stadshotellet snart efter invigningen och är fortfarande en välbesökt och uppskattad plats i centrala staden. Västerås har som framgått ovan även ett imponerande stadshus. En grannkommun har varken det ena eller det andra.
I de stadspromenader som kommunens hemsida beskriver ingår inte Skitviken. Den nämns däremot i en av kommunens turistpublikationer och ska ligga intill Kokpunkten samt erbjuda en ljudvandring, ”En rostig lustgård full av liv”. Det låter lockande, det blir säkert ett återbesök i Västerås. Kanske kommer då också det lilla fönstret högt upp på Stadshotellets tornbyggnad att få en förklaring.
