Statyer och demonstration i Åbo

Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden.
Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.

De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?

En annan är Karin Widnäs Kimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.

En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:

Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul.
… den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:

Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.

Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.

Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.

Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.

Karin och Erik

Det finns kanske ingen anledning att ömka sig över Erik XIV.
Men det är ändå tänkvärt att det inte går att hitta upprörda röster över att två av hans söner dog under föräldrarnas, Eriks och Karin Månsdotters, fångenskap, och att den tredje, Gustav, togs sju år gammal från modern 1575 och fördes till Polen.
Svenska riksrådet undrade 1585 om han inte borde mördas, men efter ett liv i landsflykt dog Gustav, sjuk och utfattig 39 år gammal, i Kasjin, Ryssland.
Med tanke på hur mycket det talats om prinsarna i Towern och Richard III. Segrarna skriver historia.

De hann bara vara kung och drottning 87 dagar 1568, Erik och Karin, innan Erik avsattes. De levde tillsammans i fångenskap fram till 1573 då Karin och de överlevande barnen Gustav och Sigrid förvisades till Åbo slott. Efter Eriks död 1577 fick Karin Liuksiala kungsgård nära Tammerfors i förläning, och dog där 1612.

Karin Månsdotter vilar i en sarkofag i Åbo domkyrka.
Erik begravdes i Västerås domkyrka 1577 förgiftad troligen på order av brodern Johan. En sarkofag med minnesord fick han först under Gustav III tid.
”Dukande under för fejder inom släkten och berövad spiran, friheten och slutligen livet” står det på skylten.

Prins Gustav, han som dog i Kasjin, fick varken sarkofag eller ens en anständig begravning eftersom pengarna som tsaren skickat till stadens kommendant för ändamålet, behölls av denne.

Rikssvensk som dåligt kunde såväl Åbos som Karins historia och inte visste att hon har eget kor i Åbo domkyrka låter här 1500-talsparet återförenas, sarkofagvis.

Catharina Månsdotter står det på sarkofargen bakom skyddande grindar framför det vackra fönstret. Eriks sarkofag är pampig men koret mindre imponerande.

Fler fina elskåp: ett glömt, två nyupptäckta

För en övertygad anhängare av dekorerade elskåp känns det obra att behöva erkänna att fotot av ett finfint elskåp i Tammerfors glömdes bort.

Men här kommer det nu, varsågoda:

Det här elskåpet fanns, om jag minns rätt, nära det imponerande biblioteket.

De elskåp jag upptäckt mera på hemmaplan (nej inte i gladgråa Enköping, i Uppsala. Det är hemmalän i varje fall), finns på gågatan, korsningen S:t Olofsgatan-Svartbäcksgatan.

Att de fina skåpen skyms av kapsejsad soffa får sannolikt skyllas på intilliggande matställe som låtit den stå kvar, obrukbar.