MZ och dödsbädden

Den som inte finns på Facebook/Instagram/Twitter/Apple/Amazon finns inte.
Eller hur är det med det?
Visst finns våra tidningar, i papper eller på egna hemsidor, inte behöver de sociala medier för att finnas, lika lite som människor upplöses i intet om de lämnar facebook.

Vad tidningarna däremot behöver är annonsintäkter – och de kommer inte att komma från monopolföretagen som behärskar de s k sociala medierna vilket är den fromma förhoppning som medieägare nu lever med.
Jag har tidigare refererat till ”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson som jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar varmt.
De refererar i sin tur Facebooks chef för samarbete med nyhetsmedier som sagt i en intervju att ”Mark Zuckerberg är helt ointresserad av journalistikens välbefinnande, och uppmanar mediehusen att rätta sig efter Facebooks krav, eller finna sig i att ’vi håller er hand när ni ligger på dödsbädden’.” (s 15).
Det framgår inte när MZ sagt detta. Men att det är de stora nätplattformarna som tar in annonsintäkter genom att samla och utnyttja data om sina användare, inte bara för den egna verksamheten, utan också genom att sälja data vidare. Som i fallet Cambridge Analytica.

Jag har ännu inte förstått, och kommer inte att i framtiden förstå varför media är så hysteriskt angelägna om att finnas på t ex Facebook?
Varför inte försvara och ständigt föra fram de egna varumärkena, och göra det med argument som att användarnas data INTE ska säljas vidare eller användas på otillbörliga sätt?
Är möjligen så att mediechefer åker till mässor/kongresser/konferenser och matas med hur nödvändigt det är att finnas på ”fejjan” som det tydligen ska kallas, eller liknande. Får de veta hur häftigt det är med ”rörligt”, med ”vr”, med allt som lanseras som det nya, hippa, oumbärliga?

Hur bra har det gått?
… ?

Nej, gör som den lame mannen, stå upp, ta er i kragen och era varumärken och gå ut i allas åsyn. Om resultatet blir att folket häpnar, prisar Gud och säger ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark 2:1-12) är väl osäkert, men de kommer förhoppningsvis att se att det inte räcker med ”fejjan” för att få information.
Bäst att tillägga att om läsare delar medianyheter på egna FB-konton, må det så ske.

Ett sista citat från Gelin-Petterssons bok. Denna gång är det Scott Galloway, professor i företagsekonomi i New York University som står för kommentaren på s 227:
”- Margrethe Vestager är den enda beslutsfattaren i väst som har ballar nog att faktiskt göra något.”

Vad hon gjort? Läs boken! Och gör som Vestager, använd sökmotorn Duckduckgo och kolla vem hon är och vad hon gjort. Duckduckgo sparar inte data om användarna. 🙂

De mäktigas lögner

”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson har jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar den varmt.
I boken citeras Timothy Snyder, historiker specialiserad på Östeuropa, om trestegsprogrammet som ledare världen över nu använder:
”- Du ska aldrig erkänna ett misstag, och du fyller upp offentligheten med alla dessa osanningar. Det andra steget är att säga att att det är inte jag som gör det här, det är bara journalisterna och medierna som ljuger eftersom de är folkets fiender. Det tredje steget är att ingen tror på sanningen längre.” ( s. 172)
Det är Putin och Trump som anförs som exempel.

Men nyvalde premiärminister Johnson i UK refereras i SvD av Theresa Küchler torsdagen 25 juli från ett möte med partivänner veckan innan där han viftat med en kylförpackad fisk och påstått att en fiskare på Isle of Man givit honom den, förbannad på ”Brysselbyråkrater” som tvingat fram att varje fisk ska förpackas med en kylkudde.
Ujujuj, så dumt, Brexit, Brexit, Brexit!

Men, skriver Küchler, redan dagen efter hade en Brysselbyråkrat svarat att kylförpackningen inte är ett EU-krav, utan en regel Storbritannien infört, samt att Isle of Man inte tillhör EU.
Det är ju inte den första okontrollerade, felaktiga uppgiften som spridits om EU och ”Brysselbyråkrater” i Storbritannien, men tyvärr också i andra EU-länder.

När nationella politiker vill införa lagar och förordningar som väcker ilska skyller de gärna på EU, eller omvänt, säger att önskade lagar och förordningar inte går att införa, på grund av EU.
Implementeringen av EU:s vapendirektiv är ett gott svenskt exempel på det förstnämnda. Det går att läsa om jakttidningar, men också i EP, för den som är intresserad.
Transportnäringens stora bekymmer med cabotagetransporter är ett svenskt exempel på det senare. När det lika mycket handlar om att det inte finns trafikpoliser som kan genomföra kontrollerna utländska fordon. Antalet trafikpoliser i enskilda medlemsländer bestämmer som bekant inte ”Brysselbyråkraterna”.

Gelin-Petterssons bok handlar om hur Facebook och Google monopoliserat och skapat direkt farliga sätt att sprida falsk information. Monopolföretag som bara vill tjäna pengar är något som skulle kunna hanteras politiskt med lagstiftning. Men när det är politikerna som skamlöst ljuger och sprider, eller låter lögner spridas, via sociala medier, vilka ska då försvara oss?

Korvgubbar och troll

Med falska konton på sociala medier kunde ryska ”troll” påverka valet i USA. Det fanns ”troll” i Makedonien också – Veles (jag skrev om dem i september -17) närmare bestämt. De hade lärt sig hur sociala medier fungerar, och framför allt att det gick att tjäna pengar på annonsering om kontona blev välbesökta.
Det är inte otänkbart att även de makedonska ”trollen” påverkade valet, men det är de ryska som får rubriker, i USA och i Sverige.

En tidigare dömd kriminell som kommer ut från fängelset och lyckas som restaurangägare och därefter försöker påverka samhälle och politik skulle kunna beskrivas som en reformerad skurk som blivit entreprenör. Men också av en krönikör som ”ljusskygg korvgubbe”.
Det finns exempel på lyckade affärsmän som börjat sin bana med att sälja kaniner. Men inte ens om kaninförsäljaren under karriären längre fram kopplats samman med fiffiga skatteupplägg har kaninerna framhållits som något negativt.
Vad är det förresten för fel på korvgubbar? Är det sämre att kränga korv än att kränga hamburgare? Att en hamburgergubbe försökte påverka val i Sverige torde vara bekant.

Den ryska ”korvgubben” som var en av grundarna till Internet Research Agency, den ryska trollfabriken, är med stor sannolikhet inte snövit och definitivt inte Snövit. Men det är inte nödvändigtvis så att han är du och bror med Putin (hans vasalls vasall är inte hans vasall, begrepp hämtat från ”Tsar Putin, myter, makt och despotism” av Anna Arutunyan, mycket intressant bok) – härska och söndra är inget okänt begrepp varken i smått eller stort, och att göra pengar på illasinnade och/eller lögnaktiga inlägg på sociala medier är sannolikt inte mindre attraktivt för ”korvgubbar” i S:t Petersburg än för unga män i Makedonien.
(senare tillägg: ”Internet är trasigt, Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson är, liksom Tsar Putin ovan, mycket intressant läsning om sociala medier, hur de fungerar och används, om trollfabriker och mycket mera. Den är lättläst, jag rekommenderar den varmt.)

Det vore tacksamt om medier oftare tog ett steg tillbaka och i samband med braskande rubriker om korvgubbar och troll skrev om falska konton på sociala medier, som ju faktiskt rekommenderas som möjlig arbetsmetod för undersökande journalister, om algoritmer och annonser på sociala medier och om botar – hur man skapar inte bara falska konton utan också falska följare på sociala medier.

Medan vi i Sverige skräms av oljeledningar i Östersjön, vilket är motiverat men mest som miljöhot, även om rostiga olje- och gasfartyg inte är mindre miljöhot, så expanderar Kina sitt intresseområde inte bara i Asien. Samfinansierade projekt, stora lån till infrastruktur, den nya Sidenvägen, direkt järnvägsförbindelse från Kina hela vägen till Norge … Nyheterna om hur den nya ekonomiska stormakten agerar i Europa och runt om i världen dyker upp i medier med ojämna mellanrum, och nästan aldrig med största rubrikstilen, och såvitt jag vet aldrig med nedvärderande rubriker om ”korvgubbar”.

En av de mera läsvärda artiklarna publicerades i The New Yorker i januari i år.
Evan Osnos skriver om the Belt and Road Initiative, om the Regional Comprehensive Economic Partnership, om hur en kinesisk vice-minister ansvarig för public security blivit president för Interpol, om hur Kina byggt ”cyber-självständighet” genom att blockera utländska webbsidor och censurera de inhemska webbsidorna … det är nitton sidor fyllda med fakta som är avsedda att oroa och också gör det.
Det blir inte mindre oroande av att artikeln avslutas med en anonym kinesisk professor som om Kina och USA till artikelförfattaren sagt att ”In both countries, people who are infuriated by profound gaps in wealth and opportunity have pinned their hopes on nationalist, nostalgic leaders, who encourage them to visualize threats from the outside world. ’China, Russia and the US are moving in the same direction. They’re all trying to be great again’.

Om hur det kinesiska inflytandet över andra länder drabbar människor går att läsa i Amnesty Press 1/2018 i en artikel om Kambodja. Premiärministern har suttit sedan 1985, oppositionspolitiker flyr utomlands, en politisk analytiker mördades 2016, en fackföreningsman 2004, en journalist 2008 en miljöaktivist 2012. Nu rensas stadsdelar och markområden från invånare för att ge plats för ny bebyggelse, de som bodde där tidigare lämnas hemlösa eller får kompensation som räcker till en presenning mot en vägg.
I SvD 28 februari 2018 berättades under rubriken ”Framtidsstad i miljonklassen ska avlasta förorenade Peking”. Det låter ju bra, men det framgår att den nya staden som enligt statsmedierna ska byggas i ett ”tomt land” i själva verket har en miljon invånare. Vart den miljonen ska ta vägen, och vilken kompensation de kommer att få för hem och försörjning var ännu oklart då artikeln skrevs.

Kina ligger förstås långt bort, och det gör Kambodja också. Men med ekonomisk makt kommer politiskt inflytande. Vi ska skrämmas av en kadettskola i Moskva där kvinnor utbildas i historia, matematik, ryska, första hjälpen och får militärträning. ”Unga ryska kvinnor fostras till att bli landets patriotiska elit” säger rubriken (SvD 23 februari).
Men vi kanske borde fundera över vad Evan Osnos skriver om den kinesiska filmen Wolf Warrier II: ”The film closes with the image of a Chinese passport and the words ’Don’t give up if you run into danger abroad. Please remember, a strong motherland will always have your back!’”
En ung kines som studerade ryska i S:t Petersburg 2010 konstaterade nöjt efter att ha gått runt i butiker i staden att nästan allt som såldes var Made in China. Money talks, i medier, sociala och osociala, och i politik.

Nättroll, lögn- och hatkampanjer, var de än har sitt ursprung, är inte bara otrevliga och farliga för de som drabbas och för civiliserade samhällen.
Men elitskolor för kvinnliga kadetter förmår inte uppröra mig.

Det gör däremot historien om den ryska historiker som Kaa Eneberg skrev om i Baltic Worlds i maj 2017. Jurij Dimitriev greps i december 2016, anklagad för att sprida barnpornografi. I själva verket har han under lång tid samlat uppgifter om de tusentals människor från olika länder som föll offer för den stora terrorn under 1930-talet. Han är ledare för Memorial i Karelen. Anklagelsen mot honom har betecknats som absurd av de som känner honom. Memorial är en av många NGO:er i Ryssland som stämplats som ”utländska agenter”.
Häktningen av honom hävdes i början av 2018, i juni friades han av domstol för barnpornografibrott, men han fälldes för vapenbrott (en obrukbar bössa han funnit då han letat efter massgravar). Domen underkändes av högre rätt, men nu är han åter åtalad för barnpornografibrott. Sajten iöst.nu skrev om Jurij Dimitrijev i mars 2019.

 

Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Resan norrut

Laxen i Uleåborgs vapen, Kukkolaforsens längd, balkongerna i Örnsköldsvik, gränsstaden HaparandaTornio, rutstaden Kaskö … vad allt får man inte se om resan går runt Bottenviken.
Det är exotiska resmål i tider när två veckor i Asien eller en helg i Dubai är mera à la mode som statusmarkörer. Att den gjordes sommaren 2016, tre år innan flygskam och reportage om tågsemestrar är mig en källa till belåtenhet – trots att det tagit lika lång tid att få detta klart.

Från Enköping klockan 0600 fredagen 6 augusti 2016 till Haparanda på tolv timmar med buss, tåg, tåg, buss, tåg och slutligen buss.
Vägen, 80 mil lång och med fem byten för den som färdas dagtid och vill se något av den största delen av Sverige, gemenligen kallad Norrland (i det här fallet Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), är en upplevelse i sig. Förbi Bottenhavet, förbi Kvarken och så, fyra timmar norr om Umeå, Bottenviken.
Att korsa en perrong, gå upp och ned för trappor, leta busshållplats bakom stationshus eller i kvarteren bortom järnvägen känns varken äventyrligt eller annorlunda. Städer kommer och går, liksom landskapen flimrar de förbi och är sig ganska lika varhelst man är i Sverige. Skyltarna som talar om vilka företag och butiker som finns just där varierar inte stort. Inte heller hur samhällen och byar ser ut.
Men skogarnas utsträckning och broarna över mer eller mindre forsande vattendrag säger Stort. Säger ”Norrland”. Landskapen säger Mer Än Halva Sverige.

Det som får en trött resenär att sätta sig rakt upp är åsynen av det som utnämnts till ”Ångermanlands fulaste hus”. En mera passande beskrivning av Ting1 (där finns bild) är ”glädjechocken i Örnsköldsvik”. Elva våningar, 51 lägenheter och 78 balkonger och fasad av högblanka keramiska plattor glaserade i åtta olika kulörer med grönt, rött och orange mest framträdande.

”Somliga av oss som är unga och djärva på ett nytt sätt vågar tro på att folk inte är gjorda för att leva i små lådor, funktionella bikupor. Det börjar längta efter att bo i irrationella hus där det osymmetriska är viktigt, lekfulla hus som inte gör en nedslagen (…) De unga arkitekterna tycker likadant på många håll i världen just nu, de bygger hus som är personliga, otroliga, hus som växer upp genom impuls och längtan och den borttappade lusten att leka,att pryda och forma som det faller en in.” (Ur samlingsvolymen Bulevarden och andra texter, Förlaget, Helsingfors 2017, med artiklar och noveller av Tove Jansson. Citatet från Muminhuset, Mumindalen,
s 218, först publicerad 1979.)
Det glada huset i Örnsköldsvik har ritats av arkitekten Gert Wingårdh. Oavsett arkitektens ålder i förhållande till de unga i Tove Janssons artikel, är husets yttre lekfullt. Inte underligt då att Ting1 inte bara överraskar, mycket få som ser byggnaden torde bli nedslagna. Minnet förnöjer ännu, snart tvǻ år (nu tre år) efteråt.

Vägen är inte alltid målet, för målet är Haparanda och en ”gammal” vän, Kenneth, och som det visar sig, några nya, Anna och Pia, var och en fantastisk på sitt sätt.  Pia Suonvieri t v, Anna Lindkvist och Kenneth Mikko t h.

PIAKoA

Fantastisk på sitt sätt är också chauffören och hans kollega på Länstrafikens buss vid framkomsten till Haparanda i svart midnatt. De pratar och pekar: ”Svefi ligger däråt, sväng höger borta vid macken, sedan vänster och höger igen”. Vägen från nya busstationen i Haparanda till stadens centrum är ödslig och mörk. Chauffören och kollegan tittar på tanten, på varandra och går sedan ombord och jag får åka genom rondellen och höger och vänster och släpps av vid sista gatuhörnet före Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, som hyr ut studentrummen per natt mellan terminerna.
Jag är oändligt tacksam, och mycket trött när jag letar fram nyckeln till rummet på vandrarhemmet.
De kommande dagarna hinner jag stifta bekantskap med rondellen och vägarna runt den. Inte ens i dagsljus känns det självklart hur man ska ta sig från en plats till en annan genom tunnlar och över vägar.

Det stora Ikea-varuhuset är ingen överraskning, det ser ut som andra Ikea-varuhus. Överraskande är däremot de fyra butikerna med snus som huvudsaklig försäljningsvara … -kungen, -generalen, -outlet och -grossen.

snus3snus4snus2snus1

HaparandaTornio står det på turistkartan med tillägget tourist office och adressen. Texten i övrigt är på svenska, finska, engelska och ryska, i den ordningen. Men i Haparanda är Haparanda i centrum:

Hicentrum
I gränsstaden märks gränsen mest på övervakningskamerorna riktade åt varsina håll på Krannigatan där den byter namn till Torikatu.
Victoriatorget/Victoriantori är ett och detsamma, men gränsen går rakt igenom det, markerad av den 130 meter långa Gränskanalen. På den finska sidan ligger Rajalla, På gränsen. Vad allt de än saluför där, så inte är det snus. Strax söderut ligger tullhuset, och bortom det lökkupolerna på den ortodoxa kyrkan, byggd för ryska trupper stationerade i Tornio i början på 1800-talet.

I parken på den svenska sidan finns skulpturen som minner om krigen och de finska flyktingbarnen, där finns minnesstenen över de stupade och där finns skulpturen till Torne älv.

krigsbarn

bronÄlven

I HaparandaTornio är historien närmare, spåren tydligare, liksom såren som lämnats av krig, gränsdragningar och språkstrider.
Haparanda är en liten stad där centrum kämpar för att locka besökare och kunder från det stora möbelvaruhuset och dess omgivningar. Bitvis skruffigt, bitvis vackert, bitvis pampigt som stadshotellet och här och där med överraskningar som street art, skojiga skyltar och historiska foton från Haparanda på kommunhusets ytterväggar.

hap1stretart2väggart

Vid torget finns också Jalahuset, gammalt handelshus som nu rymmer butik med design, konsthantverk och delikatesser från hela Tornedalen. Konstcaféet är en del av galleriet där utställningarna byts ungefär en gång i månaden. Jalahuset drivs av en förening, och har förstås också en hemsida: http://tornedalandcompany.com/

Det går bra att gå runt som turist på egen hand, men med hjälp av Kenneth, Anna och Pia gick färden också norrut längs Torne älv, där ”varje fors och sel och krök bär ett eget namn”, kända av dem som lever vid den. Meänmaa, Vårt land, är tornedalingarnas namn på bygderna på båda sidor om gränsälvarna. Meänkieli, det språk som talas där är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

vackert
Utsikt från Luppio

Utflykten går till Luppio utsiktsberg, till Övertorneå, till kulturreservatet Hanhivittikko fäbod där slåtterkarlarna just avslutat sitt dagsverke och sökt sig till rökbastun. Stugan en bit därifrån är rödmålad och går att hyra. Enkel men exklusiv, lovar informationsbroschyren. Fähus och ängar är upptagna under sommarmånaderna, djuren ingår i exklusiviteten.

kornabastun

Vid Övertorneå går bron över älven till den finska sidan och Aavasaksa.
Uppe på berget finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge, och tsarens jaktstuga. Tsaren kom aldrig dit men stugan är kvar, lite anfrätt men stilig ändå.

STRUVEjaktstugan

Och sen Kukkolaforsen. Den som tänker sig att en fors är ett vattenfall, något att hisna över sett uppifrån eller förskräckas över sett nerifrån, en Styggfors i Dalarna, ett av alla vattenfall på Island där vindbyar kan styra vattnet horisontellt, ett mäktigt Niagarafall, den får tänka om.
Kukkolaforsen är 3,5 kilometer lång med en fallhöjd på 14 meter, men inte mindre hisnande när vattnet så långt man kan se skummar fram, som kokande.
Hur lugnande är det inte då med mannen som från bryggan för sin sikhåv ned genom vattnet, upp, tillbaka och ned igen.

sikfångst

Älvsiken vandrar upp genom Torne älv för att leka, sikfester har hållits sedan medeltiden. På 1960-talet togs firandet upp igen, och ett interregionalt projekt om sik, sikfiske och -fest pågår. Pia Suonvieri, en av projektledarna, var en av mina guider under HaparandaTornio-besöket.
Det var också Pia som gjorde det möjligt för mig att bada först i Torne älv, och därefter i Bottenviken från en av Seskarös stränder. Hon visade också platsen där flera av de avancerade bygdespel och dramatiseringar av böcker av Väinö Linna satts upp och som hon i flera fall medverkat i.

Seskarö, två mil sydväst om Haparanda var länge känd som ”den röda ön”. Tallhedar och sandstränder, och en historia med två stora sågverk och hungeruppror 1917 där det inte var bröd som saknades, eller pengar, utan kuponger, papperslappar. Kronofogden Johan Svanström och landssekreteraren J A Norberg såg till att ställa soldater under kapten Wenzel Falks och major Erik Grafströms befäl mot svältande arbetare och deras familjer. Två arbetare skottskadades.
Landshövdingen, Walter Murray, kom tillbaka från tjänsteförrättningen i Stockholm när han hörde om vad som hände, och såg till att lotsbåten till Seskarö var fylld med mat när han åkte ut till ön.
Läs till exempel Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor: en återblick på 1900-talet. Seskarö: Seskarö Hembygdsförening. 2014.

1978 invigdes bron som förbinder Seskarö med fastlandet via flera mindre öar. Granvikssågen lades ned redan på 1920-talet, Sandvikssågen fanns kvar med olika ägare fram till 2007.
2015 köpte Stenvalls Trä sågverket på Seskarö, och NSD skrev 2016.
I maj 2017 skrev Stenvalls vd Erik Sjölund på företagets hemsida att

”Stenvalls äger också det vilande sågverket i Seskarö. Med tiden, när vi har trimmat in alla andra anläggningar och uppnått en optimal produktion, kommer vi att vara redo att starta det – men då måste vi först ha säkerställt råvarutillgången.”

Medan Stenvalls trimmar och säkerställer går livet vidare för de nu knappt 500 Seskaröborna. Havsbad och camping lockar besökare, skola och matbutik säkrar basservicen och hembygds-, Folkets hus- och andra föreningar ger möjlighet till social samvaro.

seskarö
Pia vid viken där sågverken låg.

En ö i en kommun och en del av Sverige så långt bort från bruset i södra Sverige att varken den, kommunen eller landsänden för många söder om Ockelbo knappast finns. Förlusten är vår. Jag är glad att jag varit där, om än på kort visit.
Där är inte bara vackert, där finns kultur, flertusenårig historia och intressanta och vänliga människor.

Med på dagsutflykten i Tornedalen var också Anna Lindkvist, lärare och ansvarig för kurser i ljusdesign och scenljus på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Den 2-åriga kursen i ljusdesign vid Svefi annonserades 2018 ut i magasinet Ljuskultur jämte annonser om liknande utbildningar vid två tekniska högskolor (Jönköping och Stockholm) och fyra andra utbildningsanordnare. Sommaren 2016 var Anna Lindkvist intensivt sysselsatt med att bygga en makalös maskin. Se bara:

AnnasMAgi

Jag hoppas att det fortsatt gått bra att hitta det material som behövs, och att det låtit sig sammanfogas på just de sätt som krävs.

Och så Kenneth Mikko, fotograf och journalist, med ett språksinne som gjorde danskar förtjusta redan efter två veckor i Århus hösten 2008 där vi först träffades på en kurs för nordiska journalister. Underfundig och mångkunnig med webbsidan som ett sätt att kommunicera bilder och berättelser från hela Barentsregionen: Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Den rekommenderas varmt: http://www.barentsculture.com/

Avslutningsvis undrar jag om arbetsförmedlingen ännu 2019 hälsar Haparandaborna lika frejdigt som då, 2016. Och jag erkänner att jag ansträngde mig för att få denna vinkel på krigsbarnskulpturen och Ikea.

HEjaAFIkeaochSkulpt

 

Min resa gick 8 augusti vidare med buss. I gränstrakter med tidsskillnad är det bra att vara ute i god tid blev jag varse. I stället för att ha en timme till godo kom jag nätt och jämnt med bussen till Uleåborg, Oulu. Tidtabellen på Haparanda busstations webbskärm visade finsk tid, inte svensk.
Och nu förlåt mig, alla finländare. Men landskapet i sydvästra finska Lappland och Norra Österbotten är inte mera upphetsande på den östra sidan av Bottenviken än på den västra. Det är stor skog, interfolierad med små åkrar och samhällen som faktiskt inte ser särskilt kul ut.

Det gjorde först inte Uleåborg heller, men bara att komma till en stad man knappt visste fanns är en upplevelse. I synnerhet som det är en stad med nästan lika många invånare som Uppsala, med universitet, yrkeshögskola, industrier, stor hamn och ett omnämnande i Lonley Planet som ”significant tech city and a university with top-notch IT graduates”.
Uleåborg är nästan helt finskspråkig. Uppgifter om hur många som har svenska som modersmål varierar mellan 250 och 400 i olika källor. Det är i varje fall tillräckligt många för att där ska finnas en svensk skola.

”Capital of Northern Scandinavia” kallar Uleåborg sig i turistbroschyrer och ”City of parks and waterways”. Eftermiddagspromenaden med kartan över ”walks in old Oulu” i hand ger syn för sägen. Uleåborg har satsat stort på gång- och cykelvägar, sammanlagt 600 kilometer med 100 broar och tunnlar gör det lätt för fotgängare och cyklister att ta sig fram i staden byggd på öarna i Oulujoki-älvens delta.

Linnansaari med ruinen där Karl IX lät bygga en borg då staden grundades 1605. Två broar bort Pikisaari där det ännu ligger en sten som flög dit en natt i juli 1793 då vapenmagasinet i borgen exploderade.

stenen
Stenen nere till höger på bilden.

 

 

 

 

Den stora Ainolaparken anpassad till såväl barn som vuxna med konstmuseum, sommarteaterscen och Tietomaa Science Center. Vattenkraftverket Merikoski vid Ule älv, dammen och fisktrappan.

kraftverket

fisktrappan

 

 

 

 

 

 

 

Och naturligtvis saluhallen och torget med polisen – Toripolliisi – skulpturen som minner om att det kunde gå hett till på marknader, och att polisens närvaro uppskattades.

polisen

För den som kommer från stadens centrum ter sig stadsteatern  och stadsbiblioteket som brutalarkitektur i sin renaste form. Det ska sägas att betonglådorna lättas upp från andra vinklar.

stadsteaternbiblioteket

Stadshusen roligare, såväl det gamla som nu är kulturcenter, som det nya. Extra roliga är stadsvapnen som finns kvar på båda byggnaderna. På det gamla simmar en klen lax åt höger, på det nya en betydligt kraftigare artfrände åt vänster.

fiskåthögerfiskåtvänster

Rolig var också husgaveln med balkonger liknande de på Ting1 i Örnsköldsvik. Inte så många, inte så färgglada, men likafullt uppiggande. gavlar

MarttiAhtisaari

På väggen till Uleåborgs lyceum sitter minnesplakatter över Martti Ahtisaaris tid i skolan. Ahtisaari bodde i staden 1952-1960, arbetade sedan länge med utvecklings- och utrikesfrågor, var Finlands president 1994-2000. År 2000 grundade han Crisis Management Initiative, en oberoende, ideell förening som  arbetar för en hållbar säkerhet i världen. 2008 tilldelades han Nobels fredspris.

 

I en så stor stad, drygt 200 000 invånare, med en arbetslöshet som då var över 16 procent är naturligtvis inte allt roligt att se. På gator en bit från centrum finns såväl syltor med två åttor i namnet som etablissemang där ”sex” i namnet och svartmålade fönster ger en fingervisning om vad som erbjuds. De politiska associationerna är obehagliga. De mänskliga är det inte nödvändigtvis. Säkert är i varje fall att receptionisten på hotellet mitt emot de målade fönstren först efter barsk granskning tillstod att det gick an för ensam kvinna att komma direkt från gatan med lätt bagage och hyra rum för en natt. Det kändes betryggande.

Dagen efter, 9 augusti, gick tåget till Pännäinen, eller Bennäs på svenska. Det är dit man åker om man ska till Jakobstad, grundad av Jacob de la Gardies änka Ebba Brahe (han som också hade råd att rusta Läckö slott) 1652, en stad med 20 000 invånare och svensktalande majoritet, huvudort i det finlandssvenska ”bibelbältet”. Tobaksfabriken köptes upp och lades ned på 1990-talet, UPM-Kymmenes och Billerud-Korsnäs pappers- och massafabrik finns kvar, liksom Outokumpus stålverk och Snellmans köttfabrik. Kvar är också högskolan och Skata, den gamla arbetar- och sjömansstadsdelen med smala gator och välhållna trähus med skvallerspeglar i hörnen. I Skata utspelar sig lynchningen av en förment röd sympatisör under inbördeskriget i en av Kjell Westös romaner. Mobben anfördes av en svensk ”officer”. I samband med inbördeskriget var Jakobstad också platsen för Finlands första artilleriskola.
Aspegrens trädgård invid Rosenlunds trädgård har längre anor, anlagd på 1700-talet av kyrkoherde Aspegren med Linné som en inspirationskälla.
Jakobstad är också Johan Ludvig Runebergs födelse- (1804) och uppväxtstad. Nationalskaldens mest kända verk är Fänrik Ståls sägner.

Mairi

För en tågresenär är det gott ha bilburna vänner,  i mitt fall Roger och Mairi i Jakobstad, för järnvägsstationen ligger i Bennäs, 15 kilometer inåt landet från Jakobstad räknat. Att det är så kan skyllas på Jakobstads tongivande redarfamiljer som inte ville ha stambanan mellan Helsingfors och Uleåborg närmare än så då den anlades i slutet på 1800-talet.

I goda vänners lag går inte bara resan in till Jakobstad fort, utan även tiden som användes till annat än fotografering, och redan dagen efter gick resan vidare…

 

 

vasaTill Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.

 

 

grundarenStaden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.

Det vita Finland hade sitt centrum i Vasa under inbördeskriget, med skyddskårer och Lotta Svärd-rörelsen. På Kyrkoesplanaden ligger Krigsveteranmuseet där inte bara inbördeskriget utan också vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget dokumenterats i text och bilder, många föremål och till och med en korsu som visar hur soldaterna bodde bakom frontlinjerna.

Museet ligger lite undanskymt, och besökare får ringa på en klocka så någon öppnar och eskorterar vägen ned till museet, fyllt till bristningsgränsen av information om de krig som gjort att Finland blev och förblivit självständigt.

lottasvärdminnes

Åbo akademi, Finlands enda helt svenskspråkiga universitet, har ett campus i Vasa, och Helsingfors universitet erbjuder juridisk utbildning i staden. Där finns också Vasa universitet, Svenska handelshögskolan och flera yrkeshögskolor.

Från tåget till närmsta hotell tar det fem minuter att gå. Det heter Omenahotell enligt turistkartan, men på kvittot står det Scandic. Det känns tryggt. Det känns också flottare än hotellet i Uleåborg, inte bara för att det inte är en sexshop tvärs över gatan, utan också för att det finns en bastu i badrummet.

Vasaesplanaden västerut för till Salutorget och i kvarteret intill turistbyrån. Turistbyråer är opålästa resenärers bästa vänner. Vänliga människor tar fram kartblad, pekar, pratar och ritar ringar runt de platser dit man alldeles bestämt bör gå om man har tre timmars dagsljus till sitt förfogande.

Topeliusmuren

Det blev en promenad där Wasa teater, stadshuset med Lotsstatyn, ”Kinamuren”, kyrkoapoteket, Topeliusstatyn och Jägarstatyn passerades på väg till Strampen och middag på rågbrödspanerade abborrfiléer och färskpotatis. Mätt och glad kunde en så vika av upp mot staden före fängelset och vidare genom Björkparken och till ortodoxa kyrkan och tegelkasernen där kosacker var förlagda under den ryska tiden.kasern

God mat och gott väder gör en turist gott. En turist som läst Heikki Ylikangas bok Klubbekriget och haft svårt att följa de plågade böndernas respektive adelsmännens härars marscher gör det extra gott att med turistvärdars och -värdinnors hjälp till sist få en karta där alla landskap och deras gränser är utmärkta och numrerade, och dessutom namnen på dem, på svenska och finska.

Undertiteln på Ylikangas bok är ”Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97”. Det var i sanning blodigt, bönderna hade redan svälts halvt till döds av skatter och pålagor och drog ut för att försvara det lilla de ännu hade kvar. Adelsmännen, med Clas Fleming som obestridd ledare och på kant inte bara med finländska bönder utan även med hertig Karl i Sverige, slog tillbaka bondehärarna med svek och svärd. Men Clas Fleming dog, hertigen blev kung och anlade de österbottniska städerna Vasa i syd och Uleåborg i nord. Det sågs som en kunglig ynnest, och ett tack för det stöd kungen fått mot Fleming och mot den polske kungen Sigismunds anspråk på den svenska tronen.
Heikki Ylikangas citerar en kyrkoherde som 1674 frågade österbottningar vad de mindes ”…om det nederlag som Hr Claes Flemmingh med en stor hop utav finska ryttare A:o 1597 gjorde på Österbottniska bönder, vilkas Hövitsman, en fordom bonde, Jacob Michelsson Ilka varit.”
Då fanns inga minnesmärken. Nu finns ett över slaget vid Nokia, en minnessten vid Jakob Ilkkas gård i Ilmola, ett minnesmärke över klubbemännen vid kyrkan Ilmola och kanske fler.

Ett par andra bilder från Vasa, det första motivet gjorde mig betryckt, det andra direkt munter till sinnet.

ärerörigt
Se en så fin portal, och vad som tillkommit där.
uppfriskande
Civil olydnad, voff!

Torsdagen 11 augusti gick bussen till Närpes, tomatkusten, en kommun och stad med knappt 10 000 invånare, drygt 80 procent svensktalande. Där mötte goda vänner för vidare färd till stuga vid Bottenhavsvik. Ett skärgårdslandskap som inte står något efter, och där liksom längs hela kusten från Lappland i norr till Kymmenedalen i sydöst, finns historia om inte alldeles i den egna viken, så i viken näst intill. Med bas i Nämpnäs genomfördes operation Stella Polaris då Finland flyttade utrustning och underrättelsematerial till Sverige när fortsättningskriget höll på att förloras 1944. Tre fartyg lade ut från Nämpnäs med personal och packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning och destination Härnösand.
Med hjälp av Stella Polaris byggdes Försvarets radioanstalt, FRA upp, men eftersom Finland förblev självständigt vid fredsavtalet med Sovjet återvände då finsk personal med delar av arkiv och utrustning. Enligt uppgift (Wikipedia) fick de då inte båtplatser, utan ta sig tillbaka över gränsen vid Torne älv, i smyg.

kyrkstallarnaMen Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.

minnesten

vridläktarevridigen

Någon mil söderut ligger Kaskö, strikt rutplanerad som ett mycket litet Manhattan, en handels- och sjöfartsort som fick sitt utseende och sina stadsrättigheter av Gustav III år 1785.
Det är fortfarande en viktig fiskehamn där man kan ta emot 20 miljoner kilo strömming årligen. Båtturister och turister komna landvägen via någon av broarna, kan alla låta sig bedåras av de vackra gamla trähusen och Bladhska handelsgården som nu kan hyras för fester och evenemang.

lutande
Det är inte jag som lutar, det är tornet.

 

 

Nära ligger också Kristinestad , gammal kuststad med gammal trähusbebyggelse och trivsamma, lagom trånga gator. Samt Ulrika Eleonora kyrka, en av de äldsta byggnaderna i staden, populär vigselkyrka men känd också för att tornet lutar mot söder. En folklig tradition säger att tornet lutar för att ryssarna under Stora ofreden 1713-1721 försökte dra ner tornet utan att lyckas. Däremot förstördes inredningen, fönster och kyrkklockor, och trupperna använde kyrkan som stall. En del av kyrkans inventarier fördes till Sverige, men där försvann de.

 

 

 

 

Och så Bottenhavet då. Att inte bada när det finns en brygga med stege är lika omöjligt som att inte bada bastu när det finns en i hotellbadrummet. Blev det dessutom badat i såväl Torne älv (nära mynningen, ja, ja) som i Bottenviken vid stranden på Seskarö, så … Och det var helt ok, bottenhavsdoppet.

 

bad
Hopp i bara!

Lördagen 13 augusti, bil 30 mil till Åbo. Vännerna körde, jag åkte. Matpaus i Björneborg, och så vidare söderut, in i landskapet Satakunta och förbi Eurajoki där Olkiluoto, ett av Finlands två kärnkraftverk finns. Det andra ligger i Lovisa i Östra Nyland och ett tredje är planerat i Hanhikivi i Norra Österbotten.

slutresa
Dags för hemfärd.

Åbo är färjehamnen. Det hjälper inte att slottet ligger så nära att ett besök kunde hinnas med. Det är inte bara chaufför och kartläsare som är trötta, även passageraren i baksätet vill bara hem. Får en av de sista hyttplatserna, insideshytt, långt ner. Spelar ingen roll. Vill hem. Lång resa i det nära främmande, lärorikt och spännande.
Men ett minne från tidigare Åbo slottsbesök gör sig påmint: Gaming-utställningen med olika spelattiraljer och t-shirten med texten ”Mercenaries never die. They go to hell and regroup.”

 

Dörrar när och fjärran

Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.

högdörrBorganes

Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”

 

 

 

dörrHelsingfors I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men  längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.

dörrÄngelsbergJordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.

 

dörrHaparanda

Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.

 

 

 

 

 

 

dörrKhoder76

Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder.  Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.