Kategori: Roligt

Publicerat

Konsten i medvetandegörandets tjänst – Banksy

Den som söker på nätet efter synonymer till ”medvetandegöra” kommer snabbt från ”belysa” till olika för individer negativa sammanhang i arbetslivet. Vad krävs för att en arbetsköpare ska ge en anställd en ”erinran” eller, värre, en ”varning”?
I konstverk är det inte fråga om formalia och lagtexter. Det är snarare belysning av det som många, eller åtminstone några, ser som problem i världen, i människors liv och med den samverkan, eller brist på samverkan, som sker med andra. Kanske en varning också?

Utställningen av Banksy’s konst, tavlor, skulpturer, muralmålningar och installationer som skapades i Lissabon och som visats i flera europeiska städer, nu senast i Åbo, är just sådan. Medvetandegörande. Belysande.

Var så goda:

Bilden till höger känns ju betryggande. Jag fortsätter:

Frälsarkrans.
Räddningsväst/”Räddningsväst”.

Råttor. Som omväxling. Den översta sanerar klotter. De nedre gör sig hemmastadda.

Ibland är det bråttom …

Banksy har belyst även Palestina. Kanske rent av medvetandegjort konstpubliken.

Svårt att läsa texten till vänster om flickan? Så här står det:

Det finns flera som behöver Banksy’s, och vår, uppmärksamhet. Andra behöver påminnas om …

Den kurdiska konstnären överst, och nedanför Love is in the Bin, strimlandet av Flicka med ballong på Sotheby’s. Det visades i många nyhetsmedier när det hände.

Banksy har kommentarer till vår djurhållning också:

Titta gärna på vilka som tittar ut från lastbilen ”Meat Truck” … och om det är svårt att läsa skylten vid bilden nedanför förklarar den att det var Dumbo, inte en drönare som ”krigarna” sköt ned. Befrielsen av djuren på London zoo behöver ingen förklaring.

Inte kommentaren till konsumism heller:

Eller till rättssamhället:

Ukraina är naturligtvis närvarande:

Några varningens ord?

Övervakning, överallt …

Hur media tas om hand och tar om hand för spridning till läsare och tittare:

Resultatet?

Den känslan …

… den känslan …

Det är möjligen (för) sent att besöka utställningen i den gamla fabrikshallen på Varvsstranden i Åbo, men utställningen kanske flyttar till en stad närmare dig?
Gå då och se den.!
Den var värd varje krona/euro den kostade. Bilderna ovan är bara en liten del.

Yle skrev om utställningen då den skulle öppnas, läs gärna:
https://yle.fi/a/7-10095470

Publicerat

Befriande gungor

Det är något befriande med viss formgivning, sådan som går emot det förväntade.
Gunghästar finns av olika former och fabrikat, olika färger och olika material. Men visst har vi sett det mesta? I varje fall här i Mellansverige.

Hur befriande då att på Samemuseets, Gaaltijes, gård, Köpmangatan 58 i Östersund (besök rekommenderas), träffa på ett
… gungbi! (eller är det en fluga?)

Bortom gungbiet (vingarna må se hårda ut, men de är mjuka, jag testade) står det en
… gungmyra!

Och intill dem en … skalbaggsgungbräda!

Det är sånt som får en att önska sig en lekplats att utrusta.

Publicerat

Återfunnet roligt från besvärlig tid

Bilder försvinner ibland i mängden. Men så en dag dyker de upp. Det var vad som hände med nedanstående foto taget i salluhallen i Åbo, april 2022.

Det var inte bara kunder och affärsinnehavare som använde munskydd och höll avstånd minsann. Även hajen ovanför delikatessdisken hade vidtagit skyddsåtgärder.
Det är sånt som får mungiporna att dras uppåt, även efter att munskydden lagts undan.

Publicerat

Några bilder från Jyväskylä – vid sidan om Aalto

Inte hade hade jag kunnat tro att jag skulle hamna i Jyväskylä. Och inte hade det hänt om inte för min dotter, och för Alvar Aalto. Aalto har en separat text. Här kommer den andra.
En skulptur, visst är det lite Milles över den? Men det här är inte Milles, det är Heikki Häiväoja (1929-2019). Läs mer om honom:
https://www.blf.fi/artikel.php?id=1280

Skulpturen på bilden är från 1979, och är enligt plaketten benämnd ”Elinehto (levnadsvillkor) – ajatus (idé, aning) – liiletoiminta (företagande). Jag har inte lyckats åstadkomma en vettig översättning.

Den står vid det som fram till 2023 hette Jaroslavtorget, Jyväskyläs vänort i Ryssland. Hur det är med vänortskapet är oklart, men torget heter nu Viitaniemi torg efter stadsdelen där det ligger. Kanske också för att det ligger alldeles intill ett av de flerfamiljshus som ritades av Alvar Aalto, Viitatorni. Läs om Viitaniemi och se bild på Viitatorni:
https://en.wikipedia.org/wiki/Viitaniemi

En vägvisare i en av de centrala parkerna i Jyväskylä:

Man kan ju undra vad Eskilstuna har med Jyväskylä att göra, och Esbjerg, Potsdam och … men så, aha! Det är vänorter! Och där finns inte längre ovannämnda, onämnbara, med. Tur ändå att Eskilstuna är kvar. Och Debrecen, Poznan, Fjardabyggd, Stavanger och några till.

Varför är svenska cykelställ så trista att se på, och ibland också att parkera i. Av en klarröd, utdragen spiral blir man ändå glad!

Och sist men inte minst:

Det är inte det röda ovanpå bron som är grejen, det är det som är under…

Man blir så häpen. Och så glad.

Publicerat

Aaltos världsarv

Förlåt Finland, trots att det är 13 vackra och monumentala Aalto-byggnader som nu finns på Unescos världsarvslista, är det i Jyväskylö som det mest fantastiska Aalto-huset finns.

Det är Arbetarföreningens hus i Jyväskylö som gör mig tårögd. Byggt 1924, bara det!, och så fantastiskt. Det mest fantastiska har jag visserligen inte sett, det var stängt när jag var där. Men det finns bilder på nätet. Kolla länken (som inte går att bädda in här):
visitjyvaskyla.fi/en/attractions/alvaraalto-workers-club

Byggnadens yttre har jag ändå fotograferat, och se så fint det är!

På avstånd, och lite närmare, med balkongen.
Ännu närmare, med baldakinen och de vackra portarna.
Närmast, med lykt- eller kanske fackelhållare, och handtagen på kopparportarna.

När jag sedan fick se Aira, byggt för järnvägsarbetare (1924-26) och ett kanske inte så överväldigande trevåningshus tills man blir varse detaljerna, takfoten till exempel. Omsorg om detaljer, viljan att göra enkelt, men vackert. Så vann Aalto mitt hjärta.

Kolla takfoten, och stuprören. Och gården bakom huset, lutande, jo, men grön och vacker med träd och bänkar.

Det var också i Jyväskylö som Alvar Aalto inledde sin arkitektbana, och där finns det universitetscampus som nu finns med på UNESCO:s världsarvslista. Och visst är det fint, och visst finns där detaljer att lägga märke till i all storslagenhet. Men det är i det lilla, mindre storslagna som mästaren visar sig. Så förlåt Finland, men det är i Arbetarföreningens och järnvägsarbetarnas byggnader som Aalto först visade sin storhet.

Om Jyväskylö kan i övrigt sägas att det är Finlands sjätte stad med 146 000 invånare. Staden fick marknadsrättigheter 1801 (fortfarande på den ”svenska tiden”), och stadsrättigheter 1837 (då ryskt storfurstendöme).
Kända Jyväskylöbor är backhopparen Matti Nykänen (1963-2019) svårslagen tills hoppstilen förändrades av Jan Boklöv, (V-stilen) och Nykänen förklarade att han inte ”var någon ladusvala”. Han gjorde ett tioårigt uppehåll men återkom i veterantävlingar. Det finns en film om hans karriär, uppgång och fall, Matti, gjord 2006.
Namnkunnig är också Minna Canth (1844-1897) den första finskspråkiga kvinnliga journalisten som står staty i Kyrkparken, Johanna Mesch (1963- ) som 2019 blev Sveriges och Nordens första döva professor i teckenspråk vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet, och författaren Sofi Oksanen. Kolla Wikipedia om ni vill läsa mera om dem.

För att återgå till Alvar Aalto (1898-1976) så har han naturligtvis ritat flera byggnader i Jyväskylä. Där kan nämnas flerbostadshuset Viitatorni, modernare än järnvägsarbetarnas hus men fortfarande spännande. Där finns stadens administrativa och kulturella centrum som byggdes i etapper 1964-1982. Det finns flera, kolla på:
visitjyvaskyla.fi/en/alvaraalto/locations (gick inte att bädda in)

Och där finns, inte minst, hans båt, ritad och byggd 1954-55 och älskad av Aalto och hans familj. Nu finns den 10 meter långa träbåten att se i en utställningshall i Lutakko hamn i Jyväskylä. Båtens namn? Nemo Propheta In Patria”.

Åk till Jyväskylä och se hela båten! Alvar Aaltos porträtt kommer från
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a2/Alvar-Aalto-1969.jpg

Hur det var med profetskapet på 1950-talet kanske kunde diskuteras. Nu, med världsarvsstatus är Aalto om inte profet så klart upphöjd inte bara i Finland.
I Jyväskylö går det att delta i guidade Aalto-rundturer och den finska glädjen över att Aaltos byggnader inkluderats i världsarvslistan är inte att ta miste på. Läs t ex

https://yle.fi/a/7-10102441

Tillåt mig påminna om att det finns två Aalto-byggnader i Sverige också. Det ena är V-Dala nation i Uppsala, det andra Sundh-centrum, ett affärs- och bostadshus klätt i blått kakel (mycket vackert, även i detaljer, precis som nationshuset) i Avesta. Nu kallas det Aaltohuset. Tidigare fanns en utställningshall i Hedemora, men den förföll och brann ned 2020. I Hedemora fanns också en fabrikslokal där Aaltos inredningsföretag Artek tillverkade möbler mellan 1946 och 1956. Om jakten på Aalto i Hedemora skrev jag här

Jakten i Hedemora
Publicerat

Men vad är detta?

Det är Posankka! En grisanka! Inofficiell symbol för Åbo.
Från början inte helt okontroversiell då Alvar Gullichsen 1999 skapade den stora, rosa grisankan i glasfiber och den flöt i Aura å.

En monstrositet tyckte delar av Åbos befolkning, men andra tyckte den var helt speciell. De första två åren fanns Posankka i Aura, men 2001 flyttades den och står nu mellan Studentbyn och Åbo universitet, framför Holiday Club Caribia, intill Helsingforsgatan, genomfartsled i Åbo. Väl synlig för många med andra ord, men inte längre i centrum.

En av tankarna hos konstnären med grisankan var att med den protestera mot utvecklingen av GMO − genetiskt modifierad organismer skapade då DNA från olika organismer kombineras. Posankka skulle få betraktaren att fundera över genteknikens möjligheter. Och omöjligheter.

Med de nu 25 år som gått sedan dess har Posankka blivit en inofficiell symbol för staden. Det hålls till exempel Posankka Races i Aura, i år på Åbodagen den 20 september. Det går att adoptera en badposankka och delta i tävlingen. Deltagaravgifterna används för olika miljöprojekt, Håll skärgården ren rf är en av arrangörerna. Läs mera om tävlingen:
https://posankkarace.fi

Åbobor, och kanske särskilt studenter, har funnit flera sätt att uppmärksamma skulpturen. Sålunda förses Posankka med en studentmössa till Valborg, och en tomteluva till jul.
Det kan nämnas att Posankka har blivit om inte världskänd så näst intill, och har återkommit på listor över ”weirdest sculptures worldwide”.
Och naturligtvis finns Posankka-souvenirer. Vad sägs om en reflex?

Publicerat

Poesibilen kom till Åbo

Tre hela dagar med poesiläsningar, poesishow, poetry slam, poesigudstjänst och workshop i kreativt skrivande bjöds i Åbo 10-12 april. Och Poesibil.

Poesibilen kom från Norge där den rullat landet runt sedan 2004 med poeten Ted Granlund vid ratten. Nå, det har inte varit samma bil hela tiden, den har bytts till nyare modeller några gånger, och den har också bytt färg på karossen, hela tiden steget efter hur de riktiga norska polisbilarna varit målade. Den nuvarande Poesibilen är vit med röda och blå horisontella ränder. (Polisbilarna är numera vit-svart-neongula, huvudsakligen med vertikala ränder.)

Att det är polisbilar som inte bara inspirerat karossfärg, utan hela idén med projektet förklarade Ted Granlund under den 45 minuter långa föreläsning han höll i Åbo stadsbibliotek (så vackert!, så stort!) på lördagen.
– Jag och en vän var på väg från Oslo till Göteborg och ett poesievenemang, och plötsligt dök en poliskontroll upp längs vägen. Jag var passagerare och läste fel, inte ”Poliskontroll”, utan ”Poesikontroll”.
– Så trevligt, tänkte jag. En poesikontroll, med poesibil och poesikonstaplar och … nå, det var ju en felläsning, men tanken var född. Så började projektet, berättade Ted Granlund.

Granlund har givit ut ett flertal diktsamlingar och är en del av det kreativa kollektivet Papirbruget, samt åker runt i Norge och besöker bibliotek, skolor, föreningar … varhelst han hälsas välkommen. Med Poesibilen kommer uppläsningar, seminarier, workshops, skrivarkvällar med intresserade i alla åldrar.

Så uppskattade har han och Poesibilen blivit att han 2018 fick Norges forfattarsentrums utmärkelse Wergelands åre, ett hederspris som delas ut till person eller institution som gjort en förtjänstfull insats för att förmedla poesi.

Tänk om vi får en Poesibil i Sverige också? Skulle inte det vara … störtskönt. Cool rentav.

Läs om Ted Granlund:
https://no.wikipedia.org/wiki/Ted_Martin_Granlund

Publicerat

Tomtar i pepparkaksrymden

Tomtarna gjorde sig redo för ett juluppdrag bland stjärnorna – men i fjol fick renarna vila då rymdraketen Rudolf stod klar att lyfta.

Notera den lilla astronauttomten längst ned i bilden …

 För fjärde året i rad stod konstnären Erik Olof Wiklund, född 1989 i Alfta, bakom det gigantiska pepparkakshuset i Gävle länsmuseums entré. Delar av den fyra meter höga och tre meter breda rymdinspirerade pepparkakshuset hade bakats med barn och äldre på Engmansgårdarna i Alfta, och liksom tidigare hade konstnären utgått från sin gammelfarmor Märtas pepparkaksrecept. Ett visst mått av hållbarhetstänk fanns med i degen på 115 kg, då huset till stor del är bakat på ingredienser som har passerat bäst före-datum.

Traditionen med stora, för att inte säga monumentala, pepparkakshus i länsmuseets entré är mångårig. Riktigt hur många år är lite oklart trots ivirigt sökande i tidningars och SVT:s arkiv. Klart är i varje fall att det under mer än ett decennium var konstnären Margareta Persson som stod för design, bakning och konstruktion.
Oavsett hur långt tillbaka traditionen går så lockar pepparkakshusen skaror av barn och vuxna till museet, och hade inte Gävlebocken (den stora) eller Lillbocken (NF-elevernas mera blygsamma bock, mer om bockar i tidigare text) på Rådhusesplanaden lockat fram julkänslorna så gjorde den förförande doften av pepparkaka det garanterat.

Doften är en sak, pepparkakshusens storlek är en annan. Inte bara små utan kanske ännu mera stora hakor tappas när de ställs inför skapelserna. 2025 kanske mer än någonsin när huset var rymdinspirerat och inte likt något annat känt bakverk.

Liksom tidigare år var det lönt att titta närmare på konstverket, där fanns alltid detaljer att upptäcka. Ett ufo, till exempel:

Läs gärna mer om Erik Olof Wiklund, sök på hans namn på internet!

Och går ni till länsmuseet för att kolla pepparkakshus, passa på att se på övriga utställningar också, permanenta såväl som tillfälliga. Välgjort och intressant.

Publicerat

Statyer och demonstration i Åbo

Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden.
Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.

De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?

En annan är Karin Widnäs Kimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.

En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:

Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul.
… den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:

Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.

Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.

Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.

Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.
Publicerat

Glädjande i gatubilden, ett varningens ord. Och Wildstyle

Se där ett elskåp! Och inte vilket elskåp som helst, det är maskerat. Till höghus.

Så glad man blir när man gör en ny upptäckt i gatubilden. Elskåpet/höghuset finns i Påvel Snickares gränd i Uppsala, granne med den stora muralmålningen med Pelle och Maja, och flera garageportar med äldre men inte ett dugg tråkigare målningar.
Ett kvarter ner längs Dragarbrunnsgatan väntar ännu ett dekorerat elskåp – målningen ser lite skavd ut, som om den varit med ett tag. Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare. Men det gör den inte ointressantare, sannerligen inte.

Konst är värd en stunds eftertanke.
Ett elskåp på Drottninggatan bar den här texten under några år. Bilden togs 2016. Nu är texten borttagen men döden på Medelhavet är ännu en fasaväckande realitet.

När detta budskap försvann är oklart, men om Medelhavets botten skrev Carsten Jensen apropå koranbränningar:
”Den yttersta högern rustar upp dessa år och om de vinner i Europa, som de har gjort i Polen, Ungern, Sverige, Finland och Italien, kan vi vara säkra på en sak. Då blir koranbränningarna symboler för nationell samling, och kontinentens drygt 25 miljoner muslimer kan förbereda sig på en folkvandring. Det går att segla åt båda hållen över Medelhavet, och de nya högerregeringarna ställer gärna en hel armada av sjunkfärdiga skorvar till förfogande. Det finns gott om plats på Medelhavets botten.”
Carsten Jensen, DN 10 augusti 2023, översättning Björn Wiman. Läs gärna hela Jensens artikel som han avslutar:
”Det är inte en Muhammedkris nummer 2 vi står inför. Det är en kris för demokratin vi befinner oss mitt i. För det är demokratin som bokbrännarna sätter eld på.

I Enköping är det högtryckstvättare som på kommunens uppdrag tagit bort okontroversiella väggmålningar. (Lägg märke till o-et!)
Hur många kommer ihåg målningarna vid järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan? Målningarna som gjorts av elever vid Westerlundska gymnasiet (det var inte S:t Ilianskolan, korrigerat 5/9-23) under ledning av deras bildlärare Erik Beckeld?
Nu är där bara gråtråkigt, som vilken betongvägg som helst.
Då, före högtryckstvätten, fanns det Enköpingsmotiv på betongen. Vårfrukyrkan, Westerlundska gården och några till. Detta var en av målningarna:

Samma högtryckstvätt och samma kommunala beställning såg till att gång- och cykelvägstunneln under järnvägen som förbinder Fanna med Stenvreten blev ett gråtöcken. Målningarna som fanns där tidigare var (också) beställda och betalade av kommunen och utförda av känd gatukonstkonstnär.
Före högtryckstvätten såg den som lämnade Fanna detta:

Klickar ni på länken nedan får ni se ytterligare ett exempel på street art/graffiti som högtryckstvätt tagit bort.
https://lottasallehanda.eu/wp-content/uploads/2021/03/fisk-768×576.jpg

Fina fisken fanns i järnvägsviadukten på Österleden. Länken till blogginlägg med fisken är:
https://lottasallehanda.eu/2021/03/24/dodskallar-och-annat-kreativt/

Visst kluddas vackra målningar ner med taggar och annat. Men renovera dem då!
Gå inte kluddarnas ärenden och förstör det som faktiskt bidrar till en roligare stad.

För gatukonstnärerna ger inte upp. Se det mindre figurativa men ändå vackra exemplet här, på plats som det förhoppningsvis tar tid att spåra. Vem vill inte veta vägen till Nangijala? (skevheten i texten beror på misspass av två bilder, oförmågan är min):

Den här krumeluren glädjer på annat ställe i staden. Är det måhända en parafras på de hällristningar som finns runt om i kommunen?

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla vänner av street art att besöka galleriet WILDSTYLE i korsningen Kyrkogårdsgatan-S:t Johannesgatan i Uppsala. Dit kommer inte bara svenska konstnärer och ställer ut målningar, fotografier, affischer … allt grundat i street art/muralmålningar och de olika stilar de representerar.

Kolla in Wildstyle’s hemsida för öppettider och aktuella och kommande utställningar:
https://wildstyle.se/