Det är Posankka! En grisanka! Inofficiell symbol för Åbo. Från början inte helt okontroversiell då Alvar Gullichsen 1999 skapade den stora, rosa grisankan i glasfiber och den flöt i Aura å.
En monstrositet tyckte delar av Åbos befolkning, men andra tyckte den var helt speciell. De första två åren fanns Posankka i Aura, men 2001 flyttades den och står nu mellan Studentbyn och Åbo universitet, framför Holiday Club Caribia, intill Helsingforsgatan, genomfartsled i Åbo. Väl synlig för många med andra ord, men inte längre i centrum.
En av tankarna hos konstnären med grisankan var att med den protestera mot utvecklingen av GMO − genetiskt modifierad organismer skapade då DNA från olika organismer kombineras. Posankka skulle få betraktaren att fundera över genteknikens möjligheter. Och omöjligheter.
Med de nu 25 år som gått sedan dess har Posankka blivit en inofficiell symbol för staden. Det hålls till exempel Posankka Races i Aura, i år på Åbodagen den 20 september. Det går att adoptera en badposankka och delta i tävlingen. Deltagaravgifterna används för olika miljöprojekt, Håll skärgården ren rf är en av arrangörerna. Läs mera om tävlingen: https://posankkarace.fi
Åbobor, och kanske särskilt studenter, har funnit flera sätt att uppmärksamma skulpturen. Sålunda förses Posankka med en studentmössa till Valborg, och en tomteluva till jul. Det kan nämnas att Posankka har blivit om inte världskänd så näst intill, och har återkommit på listor över ”weirdest sculptures worldwide”. Och naturligtvis finns Posankka-souvenirer. Vad sägs om en reflex?
Tre hela dagar med poesiläsningar, poesishow, poetry slam, poesigudstjänst och workshop i kreativt skrivande bjöds i Åbo 10-12 april. Och Poesibil.
Poesibilen kom från Norge där den rullat landet runt sedan 2004 med poeten Ted Granlund vid ratten. Nå, det har inte varit samma bil hela tiden, den har bytts till nyare modeller några gånger, och den har också bytt färg på karossen, hela tiden steget efter hur de riktiga norska polisbilarna varit målade. Den nuvarande Poesibilen är vit med röda och blå horisontella ränder. (Polisbilarna är numera vit-svart-neongula, huvudsakligen med vertikala ränder.)
Att det är polisbilar som inte bara inspirerat karossfärg, utan hela idén med projektet förklarade Ted Granlund under den 45 minuter långa föreläsning han höll i Åbo stadsbibliotek (så vackert!, så stort!) på lördagen. – Jag och en vän var på väg från Oslo till Göteborg och ett poesievenemang, och plötsligt dök en poliskontroll upp längs vägen. Jag var passagerare och läste fel på bilen, inte ”Polisbil”, utan ”Poesibil”. – Så trevligt, tänkte jag. En poesibil, med poesikonstaplar och poesikontroller…nå, det var ju en felläsning, men tanken var född. Så började projektet, berättade Ted Granlund.
Granlund har givit ut ett flertal diktsamlingar och är en del av det kreativa kollektivet Papirbruget, samt åker runt i Norge och besöker bibliotek, skolor, föreningar … varhelst han hälsas välkommen. Med Poesibilen kommer uppläsningar, seminarier, workshops, skrivarkvällar med intresserade i alla åldrar.
Så uppskattade har han och Poesibilen blivit att han 2018 fick Norges forfattarsentrums utmärkelse Wergelands åre, ett hederspris som delas ut till person eller institution som gjort en förtjänstfull insats för att förmedla poesi.
Tänk om vi får en Poesibil i Sverige också? Skulle inte det vara … störtskönt. Cool rentav.
Tomtarna gjorde sig redo för ett juluppdrag bland stjärnorna – men i fjol fick renarna vila då rymdraketen Rudolf stod klar att lyfta.
Notera den lilla astronauttomten längst ned i bilden …
För fjärde året i rad stod konstnären Erik Olof Wiklund, född 1989 i Alfta, bakom det gigantiska pepparkakshuset i Gävle länsmuseums entré. Delar av den fyra meter höga och tre meter breda rymdinspirerade pepparkakshuset hade bakats med barn och äldre på Engmansgårdarna i Alfta, och liksom tidigare hade konstnären utgått från sin gammelfarmor Märtas pepparkaksrecept. Ett visst mått av hållbarhetstänk fanns med i degen på 115 kg, då huset till stor del är bakat på ingredienser som har passerat bäst före-datum.
Traditionen med stora, för att inte säga monumentala, pepparkakshus i länsmuseets entré är mångårig. Riktigt hur många år är lite oklart trots ivirigt sökande i tidningars och SVT:s arkiv. Klart är i varje fall att det under mer än ett decennium var konstnären Margareta Persson som stod för design, bakning och konstruktion. Oavsett hur långt tillbaka traditionen går så lockar pepparkakshusen skaror av barn och vuxna till museet, och hade inte Gävlebocken (den stora) eller Lillbocken (NF-elevernas mera blygsamma bock, mer om bockar i tidigare text) på Rådhusesplanaden lockat fram julkänslorna så gjorde den förförande doften av pepparkaka det garanterat.
Doften är en sak, pepparkakshusens storlek är en annan. Inte bara små utan kanske ännu mera stora hakor tappas när de ställs inför skapelserna. 2025 kanske mer än någonsin när huset var rymdinspirerat och inte likt något annat känt bakverk.
Liksom tidigare år var det lönt att titta närmare på konstverket, där fanns alltid detaljer att upptäcka. Ett ufo, till exempel:
Läs gärna mer om Erik Olof Wiklund, sök på hans namn på internet!
Och går ni till länsmuseet för att kolla pepparkakshus, passa på att se på övriga utställningar också, permanenta såväl som tillfälliga. Välgjort och intressant.
Stadsvandringar med eller utan levande guide är populära. I Åbo tillhandahålls kartor över promenader med olika inriktning. Krigsminnen och trappor är två, en tredje är statypromenaden. Statypromenaden är egentligen tre olika rutter, Västra Åstranden, Östra Åstranden och Historiska Åbo och universitetsområdet. Sammanlagt 53 statyer (egentligen 56, se nedan) finns med på kartan, den äldsta från 1914, den senaste från 2013.
De är alla värda att se och reflektera över, en av dem är Kari Juvas Åbo byggs med arbete från 1987. På dess plats vid Slottsgatan 46 och en totalvikt 40 ton är den omöjlig att missa, och svår att fotografera, detaljer försvinner gärna. Men det går att se spaden, släggan, och är det inte en rörtång också?
En annan är Karin WidnäsKimono från 2011 på Västra Strandgatan, som omsluter avloppsreningsverkets skorsten (!). Originellt. Roligt. Vackert också när ljus och färg i keramiken växlar beroende på tid på dygnet.
En tredje, eller tredje och fjärde är Kari-Petteri Kakkos skulpturserie Stjärnskådarna. Den ena är Stjärnskådarna i dag på Västra Strandgatan:
Annorlunda utformning kan man säga, min första tanke var ”vad har Gollum här att göra?”. Sen log jag. Annorlunda. Kul. … den andra Stjärnskådarna i morgon också på Västra Strandgatan:
Det finns två till, Stjärnskådarna för en stund sedan och Stjärnskådarna i går. Serien finns på båda sidor av Kvarnbron, och ni som säkert vill se de resterande två uppmanas besöka Åbo. Där finns mycket mer, och många fler statyer, att se.
Sist av de här statyerna kommer Väinö Aaltonens Paavo Nurmi, Åbos store löparson med nio olympiska guldmedaljer, 22 officiella och 21 inofficiella världsrekord i sin samling. Samt ett inte så hedrande svenskt agerande angående Nurmi inför OS 1932, men det får ni läsa om på Wikipedia. Statyn i Åbo är en avgjutning av originalet i brons från 1924 som står i Ateneum i Helsingfors, och kom på plats på Östra Strandgatan invid Aurabron 1955.
Avslutningsvis en bild från universitetet där studenterna demonstrerade mot förslaget att försämra deras ekonomiska villkor. ”Let them eat cake”. Nå, demonstranterna stormade inte Aurum, men de gick inte att missa där de satt/låg/stod med plakat, sovsäckar och tältstolar och gjorde sina åsikter kända i entrén.
Rolig inledning till de finländska studenternas demonstration i Aurum.
Se där ett elskåp! Och inte vilket elskåp som helst, det är maskerat. Till höghus.
Så glad man blir när man gör en ny upptäckt i gatubilden. Elskåpet/höghuset finns i Påvel Snickares gränd i Uppsala, granne med den stora muralmålningen med Pelle och Maja, och flera garageportar med äldre men inte ett dugg tråkigare målningar. Ett kvarter ner längs Dragarbrunnsgatan väntar ännu ett dekorerat elskåp – målningen ser lite skavd ut, som om den varit med ett tag. Kanske har jag varit ouppmärksam tidigare. Men det gör den inte ointressantare, sannerligen inte.
Konst är värd en stunds eftertanke. Ett elskåp på Drottninggatan bar den här texten under några år. Bilden togs 2016. Nu är texten borttagen men döden på Medelhavet är ännu en fasaväckande realitet.
När detta budskap försvann är oklart, men om Medelhavets bottenskrev Carsten Jensen apropå koranbränningar: ”Den yttersta högern rustarupp dessa år och om de vinner i Europa, som de har gjort i Polen, Ungern, Sverige, Finland och Italien, kan vi vara säkra på en sak. Då blir koranbränningarna symboler för nationell samling, och kontinentens drygt 25 miljoner muslimer kan förbereda sig på en folkvandring. Det går att segla åt båda hållen över Medelhavet, och de nya högerregeringarna ställer gärna en hel armada av sjunkfärdiga skorvar till förfogande. Det finns gott om plats på Medelhavets botten.” Carsten Jensen, DN 10 augusti 2023, översättning Björn Wiman. Läs gärna hela Jensens artikel som han avslutar: ”Det är inte en Muhammedkris nummer 2 vi står inför. Det är en kris för demokratin vi befinner oss mitt i. För det är demokratin som bokbrännarna sätter eld på.
I Enköping är det högtryckstvättare som på kommunens uppdrag tagit bort okontroversiella väggmålningar. (Lägg märke till o-et!) Hur många kommer ihåg målningarna vid järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan? Målningarna som gjorts av elever vid Westerlundska gymnasiet (det var inte S:t Ilianskolan, korrigerat 5/9-23) under ledning av deras bildlärare Erik Beckeld? Nu är där bara gråtråkigt, som vilken betongvägg som helst. Då, före högtryckstvätten, fanns det Enköpingsmotiv på betongen. Vårfrukyrkan, Westerlundska gården och några till. Detta var en av målningarna:
Samma högtryckstvätt och samma kommunala beställning såg till att gång- och cykelvägstunneln under järnvägen som förbinder Fanna med Stenvreten blev ett gråtöcken. Målningarna som fanns där tidigare var (också) beställda och betalade av kommunen och utförda av känd gatukonstkonstnär. Före högtryckstvätten såg den som lämnade Fanna detta:
Visst kluddas vackra målningar ner med taggar och annat. Men renovera dem då! Gå inte kluddarnas ärenden och förstör det som faktiskt bidrar till en roligare stad.
För gatukonstnärerna ger inte upp. Se det mindre figurativa men ändå vackra exemplet här, på plats som det förhoppningsvis tar tid att spåra. Vem vill inte veta vägen till Nangijala? (skevheten i texten beror på misspass av två bilder, oförmågan är min):
Den här krumeluren glädjer på annat ställe i staden. Är det måhända en parafras på de hällristningar som finns runt om i kommunen?
Avslutningsvis vill jag rekommendera alla vänner av street art att besöka galleriet WILDSTYLE i korsningen Kyrkogårdsgatan-S:t Johannesgatan i Uppsala. Dit kommer inte bara svenska konstnärer och ställer ut målningar, fotografier, affischer … allt grundat i street art/muralmålningar och de olika stilar de representerar.
Kolla in Wildstyle’s hemsida för öppettider och aktuella och kommande utställningar: https://wildstyle.se/
I slutet av januari meddelade Sveriges Radio den glada nyheten att ett datorspelsarkiv håller på att byggas upp i Karlstad. Lysande, all världens datorspel samlade på en plats, från de första spelen och framåt. Inklusive hårdvaran som gör det möjligt att spela dem. Arkivet byggs med ekonomisk backning från Embracer Group som har sitt huvudkontor i Karlstad och enligt koncernens hemsida närmare 16 000 anställda i 40 olika länder. Spelindustrin är större än någon kan ana, och arkivet en önskedröm inte bara för den dryga handfull personer som nu arbetar med det. Hör SR:s reportage: https://sverigesradio.se/artikel/dataspelsarkiv-karlstad
Att nostalgin runt datorspel är stor, tänk Pong, Pacman och Super Mario, och intresset för nya spel och utvecklingar av tidigare spel ännu större, tänk The Guild och The Sims är uppenbart inte bara i Karlstad.
Been there, seen Pacman.
I Bryssel finns Pixel Museum där besökarna tar del inte bara av datorspelens uppkomst, de går också att provspela ett antal av dem. Nostalgi för de som en gång spelat dem, lärorikt för de som bara hört namnen på dem; envetna signaturmelodier, rop och kanske missnöjda stön från tonårsrum.
Arkivet i Karlstad är i första hand tänkt för forskare, journalister och institutioner med siktet inställt på att längre fram också kunna välkomna allmänheten till olika arrangemang. Pixel Museum välkomnar redan nu besökare till utställningar, spel och, förstås, en museishop. Bryssel är inget ovanligt resmål i dessa dagar, när ni är där, passa på att se något mer än EU-kvarter, konst- och historiska museer. Länk till Pixel Museum: https://pixel-museum.brussels/
Gävle är inte en väldigt stor stad, men där finns ett väldigt stort pepparkakshus, på länsmuseet. Stora pepparkakshus är tradition på museet, Margareta Persson, Högbo, skapade 2022 års upplaga. Se här:
24 kilo mjöl och 70 paket florsocker gick åt till det tre meter och 30 centimeter höga huset. Det är lika brett som högt, och på djupet en meter och 60 centimeter. Imponerande.
Annat väldigt stort och väldigt känt är julbocken. I år står den på Rådhusesplanaden i stället för på Slottstorget, men det gör den inte mindre imponerande, 13 meter hög och tre ton tung. Under de 56 år som Gävle haft en jättebock har den inte sällan blivit lågors rov och säkerheten runt bocken har därför förstärkts alltmer. I år omges den av dubbla rader gärdsgårdar, kameraövervakas och ett vaktbolag har särskilt ansvar för att bocken ska stå kvar så länge bockkommittén önskar. (Kommittén har bildats av Gävle City och Gävle kommun, Gävlebocken är ett registrerat varumärke, och bocken har en egen talesperson).
Att bocken har ett eget trafikmärke bör kanske inte förvåna.
I Rådhusesplanadens andra ände står Vasaskolans NF-förenings egen julbock, inte fullt lika monumental som den officiella, men nästan. En Vasaskolebock uppfördes första gången i advent 1971 och åren sedan dess har den inte sällan rönt samma öde som den officiella. Inte mindre än 28 NF-bockar har bränts, sex har skadats på annat sätt och en har stulits (!). Men 14 har förblivit orörda, och även årets bock har fått stå i fred, utan staket och vaktbolag. Lite underlig ser den ändå ut, ”den har ingen hals” som en Vasaskoleelev beklagande berättade, utan närmare förklaring. Men hals eller inte är bocken imponerande, även om den är några meter lägre och några kilo lättare än den officiella bocken.
Mindre i omfång men inte mindre imponerande är Vasaskolans elevers julbock.
En fördel med årets bockplacering är att besökare bara genom att vända sig ett halvt varv får se den likaledes stora skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”, skapad av Eric Grate i massiv granit och invigd 1956. Den nakna gudinnan i dammen väckte protester i vissa kretsar, och folkhumorn gav snart skulpturen namnet ”Fnasket i plasket”. Vilket visar att det inte är bara västkustfolk som är vitsiga, det samma gäller på östkusten.
Eric Grates gudinna är inte särskilt upprörande nu så här snart 70 år efter invigningen.
Det finns mycket mera att läsa på nätet, Gävles och Vasaskolans hemsidor.
Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka. Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.
Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns. Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.
Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.
Ta buss 118 till Lindbacken nordöst om Uppsala och kolla in världens känslor speglade i skulpturer av Johan Svensson. Det är fyra skulpturer, jordglober i klara färger, och några av dem har definitivt känslor. Stilla havet till exempel är inte ett glatt hav i rödlila. Inte heller i grönt.
Mår bra eller dåligt. Var finns björnen och varför?
Skulpturerna finns på gården vid Lindbackens förskola och är enligt tillförlitlig källa (förälder som visade till rätta från busshållplatsen) populärt hos såväl förskole- som eleverna i skolan strax intill. Globerna sitter på stolpar i olika höjder, är i olika färger och representerar olika känslor: glad, arg, ledsen, överraskad. Landområdena har också försetts med djursymboler. En björn i Sibirien, en elefant i Afrika. Det är skulpturer som gör såväl barn som vuxna glada. Men också skulpturer som går att resonera omkring – om kretslopp och klimat. Men också om jorden och världen, hur ser den ut, vilka lever där?
Jordens alla känslor kallas skulpturgruppen och det går att se den på närmare håll än från staketet runt förskolegården. Men då är det inte bara lämpligt att kontakta förskolan före besöket, det är något som definitivt måste ske – förskolan är just det, en förskola, och gården är deras och inte öppen för alla att dyka upp på utan föranmälan.
Lottasallehanda.eu tog kontakt med förskolan före besöket, bestod av en person, och det visade sig att besöksdagen tillika var utbildningsdag, så ordinarie verksamhet stördes inte. Gårdsgrinden stängdes enligt instruktionen. Kontaktuppgifter till förskolan finns på Uppsala kommuns hemsida. https://www.uppsala
I Kunskapsparken i Ultuna, runt dammen, finns ännu möjligheten att gå på återbrukssafari. Det är zimbabwiska konsthantverkare som återanvänt metall från gamla oljefat, bilar, kylskåp och annat och skapat djur som nu går att se i vegetationen runt dammen. Minst iögonenfallande är kanske myrkotten, den utrotningshotade vars fjäll används i traditionell kinesisk medicin, men också i andra länder i sydostasien, och anses hjälpa mot allt från hudsjukdomar och dålig blodcirkulation, till feber, och astma. Läs mera om myrkotten på Wikipedia.
Tellme är konstnären från Murehwa, Zimbabwe, som gjort den skimrande myrkotten.
Mest i ögonenfallande är måhända zebrorna som står invid stigen och är genialt återgivna med bara de svarta ränderna av återvunnen metall.
Namnet på konsthantverkaren som gjort zebrorna är
Roligast är utan tvivel gamarna där återvunna bildelar inte blygs. En mercedez-logotyp har rent av funnit sin plats på en av gamarnas bröst.
Konstnären som gjort gamarna heter Gadzirirai. Mercedez-loggan är markerad med en liten ring på den högra gamens bröst.
Utställningen i Kunskapsparken kombinerades under september med en utställning vid Kultur vid Ekoln i Graneberg, detta undanskymda men härliga kulturreservat Ekolns strand. Där ställdes textil från Demokratiska Republiken Kongo ut under september – en utställning som nu alltså är över. Textilierna är gjorda av palmfibrer, en teknik som utvecklats av folkgruppen Kuba. Lika fascinerande som framställningen av textilierna är, är resultaten, och de kan till viss del ses även nu i en butik vid S:t Eriks torg i Uppsala. Där går att få mera information om ”skrotskulpturerna” i Kunskapsparken.
