I slutet av januari meddelade Sveriges Radio den glada nyheten att ett datorspelsarkiv håller på att byggas upp i Karlstad. Lysande, all världens datorspel samlade på en plats, från de första spelen och framåt. Inklusive hårdvaran som gör det möjligt att spela dem. Arkivet byggs med ekonomisk backning från Embracer Group som har sitt huvudkontor i Karlstad och enligt koncernens hemsida närmare 16 000 anställda i 40 olika länder. Spelindustrin är större än någon kan ana, och arkivet en önskedröm inte bara för den dryga handfull personer som nu arbetar med det. Hör SR:s reportage: https://sverigesradio.se/artikel/dataspelsarkiv-karlstad
Att nostalgin runt datorspel är stor, tänk Pong, Pacman och Super Mario, och intresset för nya spel och utvecklingar av tidigare spel ännu större, tänk The Guild och The Sims är uppenbart inte bara i Karlstad.
Been there, seen Pacman.
I Bryssel finns Pixel Museum där besökarna tar del inte bara av datorspelens uppkomst, de går också att provspela ett antal av dem. Nostalgi för de som en gång spelat dem, lärorikt för de som bara hört namnen på dem; envetna signaturmelodier, rop och kanske missnöjda stön från tonårsrum.
Arkivet i Karlstad är i första hand tänkt för forskare, journalister och institutioner med siktet inställt på att längre fram också kunna välkomna allmänheten till olika arrangemang. Pixel Museum välkomnar redan nu besökare till utställningar, spel och, förstås, en museishop. Bryssel är inget ovanligt resmål i dessa dagar, när ni är där, passa på att se något mer än EU-kvarter, konst- och historiska museer. Länk till Pixel Museum: https://pixel-museum.brussels/
Gävle är inte en väldigt stor stad, men där finns ett väldigt stort pepparkakshus, på länsmuseet. Stora pepparkakshus är tradition på museet, Margareta Persson, Högbo, skapade 2022 års upplaga. Se här:
24 kilo mjöl och 70 paket florsocker gick åt till det tre meter och 30 centimeter höga huset. Det är lika brett som högt, och på djupet en meter och 60 centimeter. Imponerande.
Annat väldigt stort och väldigt känt är julbocken. I år står den på Rådhusesplanaden i stället för på Slottstorget, men det gör den inte mindre imponerande, 13 meter hög och tre ton tung. Under de 56 år som Gävle haft en jättebock har den inte sällan blivit lågors rov och säkerheten runt bocken har därför förstärkts alltmer. I år omges den av dubbla rader gärdsgårdar, kameraövervakas och ett vaktbolag har särskilt ansvar för att bocken ska stå kvar så länge bockkommittén önskar. (Kommittén har bildats av Gävle City och Gävle kommun, Gävlebocken är ett registrerat varumärke, och bocken har en egen talesperson).
Att bocken har ett eget trafikmärke bör kanske inte förvåna.
I Rådhusesplanadens andra ände står Vasaskolans NF-förenings egen julbock, inte fullt lika monumental som den officiella, men nästan. En Vasaskolebock uppfördes första gången i advent 1971 och åren sedan dess har den inte sällan rönt samma öde som den officiella. Inte mindre än 28 NF-bockar har bränts, sex har skadats på annat sätt och en har stulits (!). Men 14 har förblivit orörda, och även årets bock har fått stå i fred, utan staket och vaktbolag. Lite underlig ser den ändå ut, ”den har ingen hals” som en Vasaskoleelev beklagande berättade, utan närmare förklaring. Men hals eller inte är bocken imponerande, även om den är några meter lägre och några kilo lättare än den officiella bocken.
Mindre i omfång men inte mindre imponerande är Vasaskolans elevers julbock.
En fördel med årets bockplacering är att besökare bara genom att vända sig ett halvt varv får se den likaledes stora skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”, skapad av Eric Grate i massiv granit och invigd 1956. Den nakna gudinnan i dammen väckte protester i vissa kretsar, och folkhumorn gav snart skulpturen namnet ”Fnasket i plasket”. Vilket visar att det inte är bara västkustfolk som är vitsiga, det samma gäller på östkusten.
Eric Grates gudinna är inte särskilt upprörande nu så här snart 70 år efter invigningen.
Det finns mycket mera att läsa på nätet, Gävles och Vasaskolans hemsidor.
Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka. Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.
Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns. Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.
Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.
Ta buss 118 till Lindbacken nordöst om Uppsala och kolla in världens känslor speglade i skulpturer av Johan Svensson. Det är fyra skulpturer, jordglober i klara färger, och några av dem har definitivt känslor. Stilla havet till exempel är inte ett glatt hav i rödlila. Inte heller i grönt.
Mår bra eller dåligt. Var finns björnen och varför?
Skulpturerna finns på gården vid Lindbackens förskola och är enligt tillförlitlig källa (förälder som visade till rätta från busshållplatsen) populärt hos såväl förskole- som eleverna i skolan strax intill. Globerna sitter på stolpar i olika höjder, är i olika färger och representerar olika känslor: glad, arg, ledsen, överraskad. Landområdena har också försetts med djursymboler. En björn i Sibirien, en elefant i Afrika. Det är skulpturer som gör såväl barn som vuxna glada. Men också skulpturer som går att resonera omkring – om kretslopp och klimat. Men också om jorden och världen, hur ser den ut, vilka lever där?
Jordens alla känslor kallas skulpturgruppen och det går att se den på närmare håll än från staketet runt förskolegården. Men då är det inte bara lämpligt att kontakta förskolan före besöket, det är något som definitivt måste ske – förskolan är just det, en förskola, och gården är deras och inte öppen för alla att dyka upp på utan föranmälan.
Lottasallehanda.eu tog kontakt med förskolan före besöket, bestod av en person, och det visade sig att besöksdagen tillika var utbildningsdag, så ordinarie verksamhet stördes inte. Gårdsgrinden stängdes enligt instruktionen. Kontaktuppgifter till förskolan finns på Uppsala kommuns hemsida. https://www.uppsala
I Kunskapsparken i Ultuna, runt dammen, finns ännu möjligheten att gå på återbrukssafari. Det är zimbabwiska konsthantverkare som återanvänt metall från gamla oljefat, bilar, kylskåp och annat och skapat djur som nu går att se i vegetationen runt dammen. Minst iögonenfallande är kanske myrkotten, den utrotningshotade vars fjäll används i traditionell kinesisk medicin, men också i andra länder i sydostasien, och anses hjälpa mot allt från hudsjukdomar och dålig blodcirkulation, till feber, och astma. Läs mera om myrkotten på Wikipedia.
Tellme är konstnären från Murehwa, Zimbabwe, som gjort den skimrande myrkotten.
Mest i ögonenfallande är måhända zebrorna som står invid stigen och är genialt återgivna med bara de svarta ränderna av återvunnen metall.
Namnet på konsthantverkaren som gjort zebrorna är
Roligast är utan tvivel gamarna där återvunna bildelar inte blygs. En mercedez-logotyp har rent av funnit sin plats på en av gamarnas bröst.
Konstnären som gjort gamarna heter Gadzirirai. Mercedez-loggan är markerad med en liten ring på den högra gamens bröst.
Utställningen i Kunskapsparken kombinerades under september med en utställning vid Kultur vid Ekoln i Graneberg, detta undanskymda men härliga kulturreservat Ekolns strand. Där ställdes textil från Demokratiska Republiken Kongo ut under september – en utställning som nu alltså är över. Textilierna är gjorda av palmfibrer, en teknik som utvecklats av folkgruppen Kuba. Lika fascinerande som framställningen av textilierna är, är resultaten, och de kan till viss del ses även nu i en butik vid S:t Eriks torg i Uppsala. Där går att få mera information om ”skrotskulpturerna” i Kunskapsparken.
I konststråket med barnperspektiv längs Klostergatan i Uppsala har även Albertus Pictor och Härkeberga kyrka givits plats. Se bara:
Tre av Johan Wikings sitt- och lekvänliga träskulpturer i Klosterparkens lekpark.
Klostergatan börjar vid Fyrisån och konststråket sträcker sig fram till och med Stadsbibliotekets gårds- och barnbiblioteksingång. Det kallas Almastråket, efter Astrid Lindgren Memorial Award, och fem av konstverken är skapade för att uppmärksamma Alma-pristagare. Där ingår inte Johan Wikings Albertus-inspirerade skulpturer vid Klosterparkens lekpark, men det är i parken som, föga förvånande, många barn och föräldrar samlas. Johan Thurfjells ljusskyltar i form av pratbubblor på fasaderna närmast ån, inspirerade av Barbro Lindgrens bok Jättehemligt, liksom Sara Möllers bronsskulptur Så har jag det nu inspirerad av Meg Rosoffs bok med samma namn placerad mittemot ingången till parken har svårare att dra till sig uppmärksamhet.
Eva Larssons skulptur Spårfinnarna i bibliotekshörnet Svartbäcksgatan-Klostergatan är lättare att se, och att följa metallbitarna mot ingången till gården. Skulptur och spår är inspirerade av Shaun Tans böcker.
Med mössor väcker Eva Larssons skulptur Spårfinnarna ännu mera uppmärksamhet i hörnet Klostergatan-Svartbäcksgatan..
Mittemot ingången har väggen till S:t Perskvarteret dekorerats med Kolbeinn Karlssons målningar I månskenet dansar vi med monstren med illustrationerna till Maurice Sendaks Till vildingarnas land som inspirationskälla.
Färgglada vildingar bidrar Kolbeinn Karlsson med på tegelväggen mittemot ingången till Stadsbibliotekets gård.
Inne på gården är det Kitty Crowthers böcker som gett Helena Piippo Larsson inspiration till skulturen Berättelser om natten, en koja med lägereld. En ung besökare på upptäcktsfärd identifierar också raskt kojan. I dagsljus är lägerelden, liksom Thurfjells pratbubblor, svårare att upptäcka.
Inne på gården finns Helena Piippo Larssons skulptur Berättelser om natten, och där finns också, glädjande nog, ett storschackspel.
Offentlig konst kan leda till rent vildsinta debatter. Att Almastråket inte väckt upprörda känslor är lätt att förstå, det är på alla sätt lovvärt att kombinera konst och litteratur. Att Almastråket dessutom, även i informationsfoldern, inkluderar en uppenbart väldigt uppskattad lekpark med konst inspirerad av medeltida kyrkomålningar i Uppland gör det än mer lovvärt.
Smärta, inte melankoli. Det är smärta som präglar många av texterna i Vasas flora och faunas repertoar. Smärta, men inte sällan med knorr. Musiken är vänligt poppig med stänk av country, ibland av nordisk visa. Det är förledande tills man tar till sig texterna.
Vasas flora och fauna, Tina Härkinen, Mattias Björkas och Daniel Ventus i Parksnäckan i Uppsala.
Vad ska man annars säga om raderna ”Vad gör man, vad gör man/ Man kastar sig i en driva/ Vad får man, vad får man/Anti-depressiva”. Eller ”Nu ringer alla klockor/Jag vet att jag ska dit igen/ Nu ringer alla klockor/ Åter till Avskyvärld”. För ytterligare tyngd i Avskyvärlds värld lyder en tidigare rad ”Kom hit, ska jag göra dig en björntjänst”. Knorrarna lyser med sin frånvaro i den första sången, Prisma, och i den andra, Åter till Avskyvärld, med undantag för ordleken. Båda sångerna finns med på gruppens första skiva, Släkt med Lotta Svärd. På den finns också Stängningsdax, och där kommer den, knorren. Då det tidigare paret ses igen på krogen en kväll, är textens jag inte intresserad. ”Jag kom hit exklusivt för att dricka vin/ Jag har ingen tid för ditt säregna geni”. Mera bitskt än knorr faktiskt, och ännu mera så för att ”säregen” kopplat till ”geni” inte bara tar det eventuellt positiva från båda orden, det vänder betydelsen.
Mattias Björkas har skrivit merparten av texterna till Vasas flora och faunas låtar, och när de kan geografiskt placeras är det Österbotten som ger miljön, finlandssvenska språket. I lp:ns titellåt, Släkt med Lotta Svärd, är det finlandssvenska ”he va naa” ett uttryck som rikssvenskan snavar på. Vad det betyder? ”Det var något”, kanske. I texten finns också ironin, och möjligen smärtan: ”I min familj, när spriten sagt sitt/Är det alltid nån som ljuger brett och vitt/Vi är släkt med Lotta Svärd/ Och alltid är det nån som säger ’he va naa'”. Och något vore det allt att vara släkt med Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd för ”Något tålte hon skrattas åt/Men mera hedras ändå.” I sista versen är det med Sven Dufva släktskapet knyts.”He va naa”. Jo, det kunde allt också vara något. ”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,”/ så talte generalen blott, ”den visste mer än vi;/ den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,/ och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.”
På gruppens andra lp, Veneziansk afton, av lysande grön vinyl (färgen gör en glad) har smärtan tonats ned, och texterna är bitvis vassa, bitvis roliga kommentarer till samhällsutveckling och människor med attityd. Låten Invasiv art inleds ”Kampen i Helsingfors den ligger under is/Och vår kamp den gör mig barnslig”, och fortsätter senare: ”Jag har ett förhållande till saker och ting/Jag kallar det Mannerheimlinjen/Jag tar inte någon kritik och jag är spänd jag är rigid/Brusar upp för minsta lilla.” Inte låter det särskilt melankoliskt eller nostalgiskt, men nog väcker det frågor om inställningen till nationalhjälten. Hur effektiv det som kallades Mannerheimlinjen var får den som vill kolla via Wikipedia. Slutstroferna lyder ”Jag är en invasiv art på ditt ’lande’ (…) Jag är en invasiv art/Vi har alltid betett oss illa/Du, lite adlig och glad”. Finlandssvenskar är inte en enhetlig grupp lika lite som att ursprung i Bastuträsk, eller för den delen Horndal, är det samma som ursprung räknat från Djursholm i Sverige. Om det ger Invasiv art besked.
På Veneziansk afton finns också låten ”Tesla vill int kom hit”. Björkas skriver: ”Jo, vi tjatade/Vi bönade och bad/ Men Tesla vill inte komma hit.”, och i låten ”Vi köper era gamla saker”: ”Bekymra er inte om konsumtionen/Om hur vi ödslar med allt rart på vår planet/Utan er skulle ju alla tappa tron här/Utan er skulle hela staden läggas ned.” Civilisationskritiken är måhända stillsam, men nostalgisk är den inte. Städers och samhällens kamp för överlevnad och beroende av att väljas av företag för att kunna bestå, oavsett konsumtionskritik och klimatkris, är densamma i Österbotten och Finland som i Sverige.
Daniel Ventus, Tina Härkinen och Mattias Björkas glada efter framträdandet i Parksnäckan, glad var också publiken efter att ha tagit del av deras spelning.
När Vasas flora och fauna besökte Parksnäckan i Uppsala kommenterades det finlandssvenska av Björkas då han till rikssvenskars fromma förtydligade en kommentar från Tina Härkinen som tillsammans med Björkas och Daniel Ventus ingår i gruppen. Han gjorde det med gott humör, och Tina Härkinen log. De tycktes ha roligt på scenen även när de kommenterade den ganska lilla och corona-utspridda publiken. Pandemin fick förklara såväl publikantal som den blygsamma publiciteten för deras senaste skiva, och även de misstag som någon gång skedde under spelningen – pandemi och restriktioner hade gjort repetitionstiden knapp. Det stillsamma gick igen också i Björkas kommentar till recensionen Vasas flora och fauna bestods i UNT vid deras förra besök. ”De skrev att vi spelade låt efter låt…Ja, vad ska man göra då?” sade Björkas, och publiken fnissade till de inledande ackorden i spelschemats nästa låt. En liten våg av fniss fick han också av Uppsalapubliken för strofen ”Jag ska svika/ Jag ska svika kommunen/ Så fort jag får en chans ska jag svika/ hela regionen” i ”Tesla vill int kom hit”.
Högljutt bifall fick gruppen först vid inledningstonerna till ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” från första lp:n. Björkas text till Keller/Russells låt If I ever get to Saginaw again, är föga melankolisk. Till skillnad från originalets text skriver Björkas om att vara våldtäktsmisstänkt: ”Jag har aldrig någonsin gjort nåt sånt/Men det går inte att bevisa, så jag har på känn/Att jag aldrig far till Jakobstad igen”. Det är varken bitskt eller roligt. Det är smärta.
Hur smärtan, skärpan och den stillsamma humorn fördelas i texterna på den senaste lp:n Möte med skogsgardisterna återstår för mig att se och höra. Men med tanke på att skogsgardisterna var vad desertörer från Finlands armé under fortsättningskriget kallades, finns det rum för såväl smärta som skärpa. Skivans första låt, Kajanaland, spelades på Parksnäckan, och var och en som vet var Kajanaland ligger kan uppfatta ironin, eller möjligen den stillsamma humorn, i tacksamheten som i texten uttrycks för att ha fått en anställning att flytta till där. Saker som förklarats för mig fåkunniga är att Kampen är ett köpcenter i Helsingfors, och Prisma ett varuhus. Det ändrar inte min läsning av texterna, men ökar mitt vetande, och min förståelse av igenkänningsfaktorn som förstås är betydligt högre i Finland än bland rikssvenskar. Jag är tacksam för allt som ökar min kunskap om vårt östra grannland, Vasas flora och fauna bidrar till kunskapen, och självklart är min tacksamhet stor, int eminst för att den kombineras med med humor.
Några fakta: Vasas flora och fauna bildades 2012 och beskrivs som en finlandssvensk indiepopgrupp, från början bestående av Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Från den andra lp:n har gruppen bestått av Mattias Björkas, Tina Härkinen och Daniel Ventus. De har givit ut fyra lp:n, Släkt med Lotta Svärd (2015), Veneziansk afton (2017), Strandgut (2018) och Möte med skogsgardisterna (2020). Strandgut är tidigare låtar översatta till tyska – en sån idé! Varför undrar man, och har den sålt? Men så annorlunda, och kul. Lika överraskande och kul som Veneziansk aftons gröna vinyl. Wikipedia förklarar: ”Veneziansk afton, även kallad villaavslutningen, är ett festligt avsked till sommaren som firas i Österbotten i Finland. Den venezianska aftonen firas alltid den sista lördagen i augusti och festligheterna kulminerar i mäktiga brasor, facklor, kulörta lyktor, fyrverkerier, med mera.”
Det är befriande med muralmålningar. Fula husgavlar och trista tunnlar kan bli vackra och/eller roliga med vackra målningar. Några av de senare har jag fotograferat och skrivit om. Några av de vackra/roliga, har förstörts. Det har jag också skrivit om.
Förstörelse av graffiti är tyvärr inte ovanligt. Det har väckt uppmärksamhet att stora delar av graffitiväggarna i Snösätra i Stockholm rivs (DN 26/8-20 ”Konstvetare: Det är som att riva Nationalmuseum”, och SvD 5/10-20, krönika av Mats Wickman: En kulturskandal om graffitin rivs.) I Snösätra har gatukonstfestivalen Springbeast arrangerats, beskriven som en av Europas största lagliga graffitiutställningar. En del av området blir kvar, men mycket mindre. Här en länk till blogg med bilder från Snösätra: http://www.stadtillstrand.se/
Saga Berlin sprejmålade 2016 en stängd utomhusbassäng som en del i ett konstprojekt. Hon dömdes för skadegörelse och 280 000 kronor i skadestånd till Stockholms stad. Om projektet ”Uppfinn nått eller dö” skriver Wikipedia att Berlin ville ”omdefiniera perspektivet på klotter till ett naturporträtt”, inspirerad av tibetansk sandmandala där ett verk skapas och sedan avlägsnas. Målningarna fotograferades och filmades, en saneringsfirma hade redan innan projektet genomfördes anlitats för sanering, en sanering som det också fanns cirka 70 000 kronor avsatta för.
Berlin dömdes i tingsrätt och hovrätt, det senare utan huvudförhandling. Högsta Domstolen beslutade i juli 2020 återförvisa målet för prövning i hovrätten vid en huvudförhandling. Gustav Juntti skrev en tänkvärd krönika med rubriken ”Jakten på klottrare kan lätt spåra ur” och ingressen Att bara se klotter som skadegörelse ogiltigförklarar nyttig och relevant samhällskritik. Läs den i UNT 6 januari 2020.
I Gottsunda arrangerades en festival för graffitimålare 2016. Under några dagar var artister, några välrenommerade andra kanske mindre kända , men alla i full aktion. Här är några bilder därifrån.
Inne i Gottsunda centrum finns en permanent stor målning.På baksidan av Gottsunda centrum fanns ännu en skärm som fylldes av bilder.
För den som är intresserad kan jag berätta att det finns, trots Enköpings kommuns ihärdiga arbete med att förstöra målningar, ännu vacker och kul graffiti att se i Örsundsbro. Bilder kommer med våren.
Och för de som liksom jag bara njutit av vacker graffiti, och förargats när den täckts av klotter, kan jag berätta om en bok som hjälpt mig förstå en del om graffitins värld. Malcolm Jacobsons bok finns på Enköpings stadsbibliotek, i lådorna med ”graphis novels”, som tecknade romaner heter för att inte befläckas av namnet ”serier”.
Malcolm Jacobson: ”Graffitins historia”. Utgiven 2011 men det räcker för mig. Där fick jag lära mig att taggar, som jag inte är förtjust i, är att jämställa med huvudfotingar, de första stegen på vägen mot konstnärligt uttryck. Och om wholecars, de fantastiskt målade tunnelbanetågen i New York, bland annat med stora julhälsningar som jag är säker gladde betydligt fler än de jämngråa tåg som nu befar linjerna efter att strikt vakthållning mot målare satts in. Bibliotek är underbara institutioner, må de inte få förstöras av sparnit och ovisa politiska beslut.
Om graffitin i New York och om Martha Cooper som följt de som målat och målar där finns en film som SVT visat och som lagts på SVT Play. Subway Art heter en av hennes böcker om konstformen och de som utövar den.
Banksy är en av de mest kända utövarna av street art. Att hans verk säljs för miljonbelopp är ingen hemlighet. Att han varumärkesskyddade ”Flower bomber”, en maskerad man som kastar en bukett blommor är måhända inte känt, förmodligen inte av den gratulationskortstillverkare som använde sig av ”Flower bomber” som motiv på sina kort. Banksy stämde företaget, men EU:s materialrättsmyndighet gav företaget rätt att använda kortet. Jag har inte läst beslutet, det borde jag nog göra. Immaterial- och upphovsrätt brukar ju annars ses som det elfte budet.
Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl. En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34: ”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”
Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan: ”I nalkens, töckenskepnader, och skriden förbi mitt öga som i forna dar.” Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig. Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles: ”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”
Fundera på det ett tag.
Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019): ”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.” Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.
På det kan man tänka en stund när man läst följande: ”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”
Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999. I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”: ”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)
Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia. Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen: ”Överst på hans hjässa satt, sliten blank, hans faders hatt, ärvd vid Villmanstrand på näset, där hans farfar bet i gräset.”
Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.
Muralmålningen som sträcker sig runt hörnet på det som var huvudpostkontoret på Tórsgata i centrala Tórshavn kommer finnas kvar i två år, minst.
I början av augusti 2019 var den fortfarande inte helt klar. Bárdur Dal Christiansen, konstnären, stod med en pensel i handen och en glasburk med gul färg på fönsterbrädan i ett av fönstren.
Målningen visar Färöarnas historia, nutid och framtid. Motiven är från kväden, refererar till William Heinesens målningar, nutiden i vågen här vid hörnet och framtiden längst där uppe … visar Bárdur upp mot jetplan, satellit och … är det Dödsstjärnan ur Star wars?
Notera tidningssidorna i nutidsvågen!
Målningen som är inte bara en målning utan också träreliefer som delar av kompositionen var sommaren 2019 ännu ett pågående projekt och resultatet av att Bárdur vann en tävling utlyst av Tórshavns kommun. Fem konstnärer bjöds in att lämna förslag på väggmålningar, Bárdurs förslag vann.
”During the making of this project hundreds of locals and tourists have stopped by and complimented the work which I am very happy about” skriver Bárdur på sin hemsida. Sök på BardurDC så kan ni hitta den.
Han avslutar kommentaren på hemsidan:
”I hope this has brought some color and life to our misty but beautiful capital.”
Och det har hans street art verkligen gjort. Men det finns mer att glädjas åt när det gäller street art i Färöarna, här är några exempel:
Det finns några fler målningar från Färöarna i föregående inlägg i lottasallehanda: ”Potifar och Potifutten – om Färöarna”.
Det är skillnad mot den ogina inställning till street art som man inte så sällan stöter på i Sverige. En ledarartikel i DN under rubriken ”Muralmålaren ersätts med moralmålare i Nacka” (9/9-19) ger blandat hopp och missmod. KD-insändaren i UNT 28/8 samma år under rubriken ”Klotterväggar ökar skadegörelsen” ger trots Brasklappen ”vi dömer inte ut graffitin som konstform” mera missmod än hopp. Behandlingen av muralmålningar i Enköping, officiellt sanktionerade och betalade, sedan avlägsnade med högtryckstvätt, skrev jag om i lottasallehanda under rubriken ”Ett gråare Enköping”.
Taggar på löst och fast gör verkligen ingen glad, utom möjligen den som satt dit dem, men street art är något annat, och sanktionerade klotterväggar ger en möjlighet att prova sig fram, för dem som så önskar.
När inga klotterväggar erbjuds kan andra utrymmen användas. Som gc-tunnlar. Här ett exempel som glatt en Enköpingsbo:
