Kul holkar och snälla kor

Lillkyrka fornstig är lärorik, lagom lång och med just så många myggor att man vet att man är i skogen men utan att plågas.

Det går inte att missa var fornstigen börjar.

Det finns en kort och en lite längre sträckning av stigen. De snälla korna möter den som väljer den längre vägen. Men då ingår också en snårigare, och blötare, terräng med flera gravplatser från olika tidsåldrar. Finnhögen är en av dem, Bonde i hög en annan. Det första namnet låter traditionellt, men Bonde i hög mera som en beskrivning.

Utgå från Lillkyrka sporthall och följ markeringarna, långa stycken följer fornstigen, elljusspår och Upplandsleden varandra.
Fågelholkar pryder nästan varje stolpe i elljusspåret, och man ser dem innan den första fornstigsskylten nås. Den som tycker holkar är roligare än historia kan nöja sig med dem.

Några av holkarna längs elljusspåret och fornstigen som delvis löper parallellt.

Övriga har en cirka tre kilometer lång promenad med 26 olika fornminnen markerade och beskrivna att fortbilda sig med, en promenad väl värd mödan.
Gladast över en inhägnad blir man vid källan som ser liten och harmlös ut men är två meter djup. Att den är stenklädd ned till botten gör det inte mer lockande att gå ned sig i den, men talar om hur viktig den varit för djur och människor.

Två meter djup? Huvva, tur den är inhägnad och gallertäckt ….

Svårast att upptäcka om inte för skylten är hålvägen, mest fantasieggande bautastenen vid sidan av stigen på väg mot Storgraven. Är det inte en runsten? Det borde det vara, vid en gammal väg, om än hålväg …

Mest tankeväckande i ett klimathots- och havsnivåhöjningsperspektiv är skylten vid bron över Blackfjärdskanalen. Att stora delar av Trögdens bördiga åkrar en gång var täckta av vatten är lätt att glömma bort.

Notera tidsaxeln på skylten.

Det är på södra sidan av kanalen som de snälla korna och deras kalvar går. Vandrare är besökare och ska hålla sig diskret undan. Det är djuren som hör hemma där, och det går utmärkt att utan att störa dem se och begrunda såväl Bonde i hög som båtgrav, Finnhögen och i skogsområdet utanför hagen resterna av Lövnäs hemman och det gamla torpstället.

Finnhögen sedd från fornstigen och Upplandsledens vindskydd och rastplats.

Kulturföreningen Lillkyrka fornstig har gjort och gör ett gott arbete med stigen för såväl folkbildning som -hälsa, ett utflyktsmål så gott som något.

Varg? Gå etter’n me käppen

Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva.
Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.

Johannes Janssson/Norden.org

Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar.
Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.

Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?

Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor.
Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter?
Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt.
Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.

För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”

Collage med förhinder. Så här blev det.

Det blev inget inramat collage med fotokort och motiv knutna till krig och vapen. Korten ville inte låta sig kombineras till ramvänligt format. I stället blev det detta:

Lite taffligt sammanställda på den omanglade linneduken.

Det var färgbildens nöjt uppåtblickande soldat speglad i bilrutan, och fången som med förbundna ögon och bävan likaledes vänder ansiktet uppåt, som inledde samlingen av militär- och vapenanknutna bilder.
Jorge Silvas
bild nere till höger från utställningen ”Vittnesmål Irak – fem års krigsrapportering” på Galleri Kontrast våren 2008 är fortfarande den av de fyra som utan blod, våldsutövande och vapen speglar krigets maktförhållanden.

Det är sannolikt flygplan eller helikoptrar Silvas personer riktar uppmärksamheten mot. Vilken typ av plan som Johan Bergmark fångat i effektfull siluett mot molnet på fotot uppe till vänster, är oklart. Men i det tänkta collaget passade hans foto, även det från Galleri Kontrast, bra.

Pojken med hjälm, gevär och flera handeldvapen fotograferades av Vee Speers 2007 (kortet från Fotografiska). Den unge mannen med patronbälten över huvud och axel fotograferades av Gilles Caron i Biafra 1968, (kortet från Musée de l’Elysée, Lausanne).

Unga människor i verkligt krig och krig som en lek. Hur det var och hur det förespeglas bli.

Annie Leibovitz svartvita foto från Sarajevo 1994 (kortet är märkt Fotofolio.com, sannolikt köpt på Fotografiska). Bilden säger mer än ord.

Galleri Kontrast ägs av Pressfotografernas Klubb och finns på Hornsgatan i Stockholm. www.gallerikontrast.se

Fotografiska museet, finns vid Stadsgårdshamnen, Stockholm. https://fotografiska.com

Högtider som påsk och jul, och västeråsare

Storhelger och det som tidigare benämndes högtider har i Sverige alltmer lämnat sina ursprungliga religiösa innebörder.
Att det ändå kan finnas sådana vittnar följande citat om att skaffa julgran:
”…han ville veta om de sagt något om att skaffa julgran. Det var flera månader till jul, men farfar var orolig för han visste hur snabbt man kunde förvandlas till en västeråsare om man inte såg upp. (…) En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” (källa se nedan)
Jacob är den tonårige berättaren i romanen om Göteborg, judiskt liv, gemenskap, assimilering, och om fotboll. Citatet ovan berör möjlig effekt av assimilering.

Här och nu för de svenskar som gärna beskriver sig som goda följare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svenska grund- och andra lagar där religionsfrihet ingår, är det inte julgranar som är problem.
Det är julen som högtid. Ok med gran, julmat och klappar, men Jesus och Betlehem?
”Sagor”.
Eller påsken, sista måltiden, korsfästelse och uppståndelse?
Sagor, eller uttryckt annorlunda, en intetsägande helg.
Lika lite som ”sagan Betlehem” är ett hinder för julklappar är dock uppståndelsen något hinder för att acceptera extra lediga dagar eller kvalificerad OB.
Det måste kännas skönt, förneka kakan och äta upp den s a s.

Att vara fattig i anden innebär nu inte att man skadar andra, men att vara kort om huv’et däremot får konsekvenser.
Hoppar man över de intetsägande sagorna blir närmare 2000 års historia till inte obetydliga delar svårförståelig. De kyrkliga högtidernas innehåll skyfflas undan, och med dem försvinner krig och korståg och pogromer, katedraler, kloster, häxprocesser, övergrepp på urbefolkningar och väckelserörelser.
Samtidigt tycks det vara helt i sin ordning att läsa Bröderna Lejonhjärta, Sagan om ringen, se Lejonkungen och Star Wars.
Tonåringen Jacob refererar hur delar av den judiska församlingen ser på svenskar:
”… ett folk så upp över öronen uppfyllt av sin egen moraliska förträfflighet att det inte ens ansåg sig behöva någon gud.”

Man behöver nu inte gå i vare sig gudstjänst eller mässa, under varken julen eller påsken, men att stoltsera med vald okunnighet är inte förträffligt, och dessutom respektlöst.
De som vill och kan må tro, respektera dem som inte tror, liksom dem som har en annan tro. Det minsta man kan begära är ändå att kunskap sökes. Även om pesach och chanukka.
I enkäter är det inte ovanligt att människor på frågan om de tror på (någon) gud svarar att ”Jag är inte religiös, men … ”.
För kristenheten sammanfattas påsken med ortodoxa prästers ord till församlingen:
Kristus är uppstånden!
Och församlingens svar:
Han är sannerligen uppstånden!

Citaten ovan kommer från Stephan Mendel-Enks roman Tre Apor (Bokförlaget Atlas, Stockholm 2010). Det första citatet finns på sidan 25, det andra på sidan 78.
Samme författare gav 2020 ut Apan i mitten (Norstedts, Stockholm), en fortsättning på Tre apor.
Jag rekommenderar båda böckerna varmt, det är humoristiska och delvis sorgliga romaner om tonåringen Jacob och människorna omkring honom och hans familj.
Mendel-Enk gav 2004 ut reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om fotbollshuliganer.
Kyrkans tidning publicerade en lång intervju med Stephan Mendel-Enk i samband med att romanen Apan i mitten gavs ut.

Dödskallar och annat kreativt

Förklaring kommer…

Muralmålningar går att missköta och det går att högtryckstvätta bort dem, men kreativiteten går inte att stoppa.
I en kommun nära mig går det att hitta dem, se bara här:

Håll med om att fisken är fin, även om det kluddats på den!

Gömt bakom barrträd och sly i en annan del av kommunen finns ett torn med väggar som färgglada målare hittat. Kommer man tillräckligt nära kan man se det här:

En tidigare målning ser ut att få ge plats för en ny. Så kan det också bli.

Dödskallarna i inledningen finns också vid tornet. Makabra förvisso, men efter att ha läst Sara Lövestams krönika under vinjetten Svenska språket 13 mars har det makabra givits en annan mening.
Det är, förklarar Sara Lövestam, inte längre en gul skrattande emoji som ska användas för att markera glädje i sms och mejl. Inte heller är förkortningen lol, från engelska laughing out loud, något som de som vet vad som gäller använder. Det är en dödskalle. Och det betyder ”dör av skratt”.

Kreativitet jag tidigare uppmärksammat är mc-siluetten någon tillverkat och prytt rondellen vid motorgården, f d Folkets park, med. Den har sedan den sattes upp fåtts att, eller tillåtits att, sjunka allt djupare i rondellens mylla, nu syns den knappast alls. Det är tråkigt, för den är ett fint exempel på kreativ medborgaranda, och sannolikt har den inte kostat några skattepengar heller. Konstnär och smed som står bakom den officiella rondellskulpturen fick förhoppningsvis skäligt betalt, och vattentornparafrasen misspryder inte. Men varför inte låta även medborgar-mc:n synas?
Så här ser rondellen ut:

Och här är mc-siluetten:

För säkerhets skull lägger jag till här som i tidigare inlägg att det är skillnad på taggar och målningar. De förstnämnda gör mig ömsom arg ömsom ledsen – jag tycker inte om dem, inte separata och inte kladdade över målningar. De senare, målningarna, gör mig tvärtom på gott humör, i synnerhet förstås de som tillkommit med vägg- och murägares tillstånd.
Det finns förresten en sådan målning på gaveln till Schaktbolagets byggnad i Örsundsbro – en stor del av den skymd av en bod, och tyvärr flagnar färgen, men likafullt glädjande.

Den dystraste och hemskaste delen – knallebygden

Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.

Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”

Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.

Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”

O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.

Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.

I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.

Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”

Självförgudning! Kantänka.

Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.

Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m

http://ludvignordstromsallskapet.se/

Lotta Lotass porträtterar honom här:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Nordstr%C3%B6mL

Taggar och huvudfotingar, grått eller graffiti

Det är befriande med muralmålningar. Fula husgavlar och trista tunnlar kan bli vackra och/eller roliga med vackra målningar. Några av de senare har jag fotograferat och skrivit om. Några av de vackra/roliga, har förstörts. Det har jag också skrivit om.

https://lottasallehanda.wordpress.com/2016/06/15/graare-enkoping/

https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/comment-page-1/

Förstörelse av graffiti är tyvärr inte ovanligt. Det har väckt uppmärksamhet att stora delar av graffitiväggarna i Snösätra i Stockholm rivs (DN 26/8-20 ”Konstvetare: Det är som att riva Nationalmuseum”, och SvD 5/10-20, krönika av Mats Wickman: En kulturskandal om graffitin rivs.) I Snösätra har gatukonstfestivalen Springbeast arrangerats, beskriven som en av Europas största lagliga graffitiutställningar. En del av området blir kvar, men mycket mindre. Här en länk till blogg med bilder från Snösätra:
http://www.stadtillstrand.se/

Saga Berlin sprejmålade 2016 en stängd utomhusbassäng som en del i ett konstprojekt. Hon dömdes för skadegörelse och 280 000 kronor i skadestånd till Stockholms stad. Om projektet ”Uppfinn nått eller dö” skriver Wikipedia att Berlin ville ”omdefiniera perspektivet på klotter till ett naturporträtt”, inspirerad av tibetansk sandmandala där ett verk skapas och sedan avlägsnas. Målningarna fotograferades och filmades, en saneringsfirma hade redan innan projektet genomfördes anlitats för sanering, en sanering som det också fanns cirka 70 000 kronor avsatta för.

Berlin dömdes i tingsrätt och hovrätt, det senare utan huvudförhandling. Högsta Domstolen beslutade i juli 2020 återförvisa målet för prövning i hovrätten vid en huvudförhandling.
Gustav Juntti skrev en tänkvärd krönika med rubriken ”Jakten på klottrare kan lätt spåra ur” och ingressen Att bara se klotter som skadegörelse ogiltigförklarar nyttig och relevant samhällskritik. Läs den i UNT 6 januari 2020.

I Gottsunda arrangerades en festival för graffitimålare 2016. Under några dagar var artister, några välrenommerade andra kanske mindre kända , men alla i full aktion. Här är några bilder därifrån.

Inne i Gottsunda centrum finns en permanent stor målning.
På baksidan av Gottsunda centrum fanns ännu en skärm som fylldes av bilder.

För den som är intresserad kan jag berätta att det finns, trots Enköpings kommuns ihärdiga arbete med att förstöra målningar, ännu vacker och kul graffiti att se i Örsundsbro. Bilder kommer med våren.

Och för de som liksom jag bara njutit av vacker graffiti, och förargats när den täckts av klotter, kan jag berätta om en bok som hjälpt mig förstå en del om graffitins värld.
Malcolm Jacobsons bok finns på Enköpings stadsbibliotek, i lådorna med ”graphis novels”, som tecknade romaner heter för att inte befläckas av namnet ”serier”.

Malcolm Jacobson: ”Graffitins historia”. Utgiven 2011 men det räcker för mig. Där fick jag lära mig att taggar, som jag inte är förtjust i, är att jämställa med huvudfotingar, de första stegen på vägen mot konstnärligt uttryck. Och om wholecars, de fantastiskt målade tunnelbanetågen i New York, bland annat med stora julhälsningar som jag är säker gladde betydligt fler än de jämngråa tåg som nu befar linjerna efter att strikt vakthållning mot målare satts in.
Bibliotek är underbara institutioner, må de inte få förstöras av sparnit och ovisa politiska beslut.

Om graffitin i New York och om Martha Cooper som följt de som målat och målar där finns en film som SVT visat och som lagts på SVT Play. Subway Art heter en av hennes böcker om konstformen och de som utövar den.

Banksy är en av de mest kända utövarna av street art. Att hans verk säljs för miljonbelopp är ingen hemlighet. Att han varumärkesskyddade ”Flower bomber”, en maskerad man som kastar en bukett blommor är måhända inte känt, förmodligen inte av den gratulationskortstillverkare som använde sig av ”Flower bomber” som motiv på sina kort. Banksy stämde företaget, men EU:s materialrättsmyndighet gav företaget rätt att använda kortet. Jag har inte läst beslutet, det borde jag nog göra. Immaterial- och upphovsrätt brukar ju annars ses som det elfte budet.

Bilderna

Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.

Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn.
Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent.
Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.

För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter.
Tre bilder, en av dem ska bort.
Vilken, och varför?

Fiskearbetarna för att …

Belvédère för att …

Textilarbetare för att …

Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.

Djurens värld

Inte många djurarter har mens. De som har det är lövnosade fladdermöss, elefantsorkar och människor.
Visst och sant är ändå att hyndor löper, och det är inte ett fläckfritt tillstånd. Det finns mensskydd att köpa även till dem.
Men de har inte en menstruationscykel där slemhinnan från livmoderns insida stöts ut om inget ägg befruktats. De har en brunstcykel – och slemhinnan tas upp av kroppen.

Annat som är ojämnt fördelat i djurvärlden är penisben, ben som inte hänger samman med övriga skelettet och som återfinns hos bl a fladdermöss, gnagare och vissa primater. Dock inte hos människor och spindelapor.

Förbluffande är vad det är. Såväl mens- som penisbensförekomster.
Och att kvinnor har något gemensamt med elefantsorkar, män med spindelapor.

Citat ur och om varjehanda

Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl.
En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34:
”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”

Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan:
”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.”

Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig.
Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles:
”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”

Fundera på det ett tag.

Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019):
”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.”
Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.

På det kan man tänka en stund när man läst följande:
”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”

Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999.
I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”:
”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)

Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia.
Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen:
”Överst på hans hjässa satt,
sliten blank, hans faders hatt,
ärvd vid Villmanstrand på näset,
där hans farfar bet i gräset.”

Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.