Bilderna

Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.

Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn.
Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent.
Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.

För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter.
Tre bilder, en av dem ska bort.
Vilken, och varför?

Fiskearbetarna för att …

Belvédère för att …

Textilarbetare för att …

Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.

Djurens värld

Inte många djurarter har mens. De som har det är lövnosade fladdermöss, elefantsorkar och människor.
Visst och sant är ändå att hyndor löper, och det är inte ett fläckfritt tillstånd. Det finns mensskydd att köpa även till dem.
Men de har inte en menstruationscykel där slemhinnan från livmoderns insida stöts ut om inget ägg befruktats. De har en brunstcykel – och slemhinnan tas upp av kroppen.

Annat som är ojämnt fördelat i djurvärlden är penisben, ben som inte hänger samman med övriga skelettet och som återfinns hos bl a fladdermöss, gnagare och vissa primater. Dock inte hos människor och spindelapor.

Förbluffande är vad det är. Såväl mens- som penisbensförekomster.
Och att kvinnor har något gemensamt med elefantsorkar, män med spindelapor.

Citat ur och om varjehanda

Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl.
En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34:
”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”

Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan:
”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.”

Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig.
Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles:
”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”

Fundera på det ett tag.

Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019):
”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.”
Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.

På det kan man tänka en stund när man läst följande:
”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”

Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999.
I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”:
”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)

Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia.
Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen:
”Överst på hans hjässa satt,
sliten blank, hans faders hatt,
ärvd vid Villmanstrand på näset,
där hans farfar bet i gräset.”

Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.

Jesus var

bara en man som hörde världen ticka på fel sätt …

(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)

Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.

Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.

I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.

Färöarna igen – turism, några dörrar och en höna.

Turister, djur och natur går inte alltid väl ihop. Färöarna som de senaste fyra-fem åren lockat till sig turister i allt större skaror, har noterat detta.
Det är inte bara lunnefåglarna som blir störda, tjøldur och andra fåglar har det likadant, och det verkar som om de guidade exkursioner som erbjuds inte räcker till. Striktare regler och avgifter kan komma att tillämpas. Sosialurin, Färöarnas tredagarstidning som måndagar och onsdagar har mestadels ”vanliga” nyheter  och fredagen åt nöje, kultur och längre reportage, har noterat detta.

sosialurin.jpg
Fredagstidningen till vänster, Vikuskifti, onsdagstidning till höger.

Det blev så många turister och slitaget på den färöiska naturen så stor att myndigheterna beslöt stänga öarna för turister under en period i år.
Det vill säga, de stängde inte helt – det hundratal som släpptes in gjorde det mot löfte om att hjälpa till med att rusta upp vandringsleder och rastplatser som slitits hårt de senaste åren. Fri kost och logi ingick.
Flera av de som var med har intervjuats av bland annat BBC, och kunnat berätta om att det handlat om slitgöra, men också en tillfredsställelse i att vara med och förbättra lederna.
För Färöarna föll försöket så väl ut att man kommer att göra likadant nästa år, och de som vill komma in i det annars stängda Färöarna den helgen får anmäla intresse och sedan kanske bli en av de utvalda som får göra öarna säkrare och än mera lockande för turister.

För Sosialurin och andra lokala media liksom för Färöborna i allmänhet är turismen sannolikt en källa till både glädje och bekymmer. Intäkter är bra och flertalet besökare är trevliga, men krav ställs också på infrastruktur, inte bara vandringsleder, på kost och på logi.
Det kan också som en Tóshavnsbo sagt i en intervju, bli enerverande att ha främlingar stirrande in i sin trädgård bittida och sent och alla tider däremellan. Att det är ett tecken på att trädgården är vacker och därför beundrad, gör det inte mindre enerverande.
Om än lunnefåglar och vandring är det som lockar de flesta till Färöarna så finns det också turister med mera udda intressen.

Dörrar är något som fascinerar undertecknad. Att då få syn på dörrarna ut från Sosialurins redaktion är … glädjande.

dörrpåhöjden
Är det den vägen journalister som dummat sig får ta, och kanske läsare som klagat i ogjort väder?

När jag nu är inne på dörrar låt mig visa de här, som också gladde mig:

Det röda huset är märkligare än dörren. Till vad ledde den svarta en gång in? Långa ben krävs att nå den gula.

Från dörrar till hönan i Sandur som visste sitt värde och på intet sätt lät sig hetsas över vägen:

hönan

Street art Tórshavn

Muralmålningen som sträcker sig runt hörnet på det som var huvudpostkontoret på Tórsgata i centrala Tórshavn kommer finnas kvar i två år, minst.

helahörnet

I början av augusti 2019 var den fortfarande inte helt klar. Bárdur Dal Christiansen, konstnären, stod med en pensel i handen och en glasburk med gul färg på fönsterbrädan i ett av fönstren.

konstfärg11_222139

Målningen visar Färöarnas historia, nutid och framtid. Motiven är från kväden, refererar till William Heinesens målningar, nutiden i vågen här vid hörnet och framtiden längst där uppe … visar Bárdur upp mot jetplan, satellit och … är det Dödsstjärnan ur Star wars?

förstadelen1

förstadeln2

förstadelen3

förstadelen4
Notera tidningssidorna i nutidsvågen!

konstnär11_222325

Målningen som är inte bara en målning utan också träreliefer som delar av kompositionen var sommaren 2019 ännu ett pågående projekt och resultatet av att Bárdur vann en tävling utlyst av Tórshavns kommun. Fem konstnärer bjöds in att lämna förslag på väggmålningar, Bárdurs förslag vann.

”During the making of this project hundreds of locals and tourists have stopped by and complimented the work which I am very happy about” skriver Bárdur på sin hemsida. Sök på BardurDC så kan ni hitta den.

Han avslutar kommentaren på hemsidan:
”I hope this has brought some color and life to our misty but beautiful capital.”

Och det har hans street art verkligen gjort. Men det finns mer att glädjas åt när det gäller street art i Färöarna, här är några exempel:street1_110931

street120190805_193820

Det finns några fler målningar från Färöarna i föregående inlägg i lottasallehanda: ”Potifar och Potifutten – om Färöarna”.

Det är skillnad mot den ogina inställning till street art som man inte så sällan stöter på i Sverige. En ledarartikel i DN under rubriken ”Muralmålaren ersätts med moralmålare i Nacka” (9/9-19) ger blandat hopp och missmod. KD-insändaren i UNT 28/8 samma år under rubriken ”Klotterväggar ökar skadegörelsen” ger trots Brasklappen ”vi dömer inte ut graffitin som konstform” mera missmod än hopp. Behandlingen av muralmålningar i Enköping, officiellt sanktionerade och betalade, sedan avlägsnade med högtryckstvätt, skrev jag om i lottasallehanda under rubriken ”Ett gråare Enköping”.
Taggar på löst och fast gör verkligen ingen glad, utom möjligen den som satt dit dem, men street art är något annat, och sanktionerade klotterväggar ger en möjlighet att prova sig fram, för dem som så önskar.

När inga klotterväggar erbjuds kan andra utrymmen användas. Som gc-tunnlar. Här ett exempel som glatt en Enköpingsbo:

katt

Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Dörrar när och fjärran

Det finns 26 sammansättningar med ordet dörr i SAOL, dörrbeslag det första, dörröppnare det sista. Dörrsamlare är inget av dem, dörrskylt är den första s-sammansättningen. Det kan vara så att det är dörren som skylt som gjort att jag samlat några dörrar, när och fjärran.

högdörrBorganes

Den första i Island, Borganes, september 2008. Högdörr har jag kallat den. Blå mot den vita husväggen, en meter ovanför trottoaren och ingen trappa. Inget handtag heller.
En skrytdörr, en fälla, en attrapp. Eller bara ett misstag i planritningen?
Inte har någon jag berättat om dörren för sagt mer än ”Jaså. Egendomligt”.
Möjligen med tillägget: ”Island? Ja, ja.”

 

 

 

dörrHelsingfors I juni 2015 passerade jag Ostrobotnias studentnation i Helsingfors.
Jag skulle ljuga om det var dörrarnas pampighet som gjorde att bilden togs. Inte heller var det Rotary-märket eller minnesplaketten över att det i Ostrobotnias kassarum hölls ett konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse i november 1914.
Det var det lilla anslaget på fönstret till vänster. ”St. Urhos pub”. St Urho! Sannerligen.
Jag hörde någon citeras: ”Urho, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”. Vem som sade det, och när, vet jag inte, men  längtan tillbaka var ett tidens tecken då och är det kanske ännu, där och här och överallt, med olika föremål för längtan.

dörrÄngelsbergJordkällardörren vid världsarvet Engelsbergs bruk i Västmanland är välhållen, olikt många där jordkällarna övergivits samtidigt som husen de hörde samman med, eller bara lämnats när frys- och kylskåpstiden bröt in.
Nu dyker jordkällare upp i prepper-reportage och artiklar om det som för några årtionden sedan kallades gröna-vågare. Kanske kommer en renässans för jordkällare, och de och dörrarna till dem åter hålls lika väl som den på bilden.

 

dörrHaparanda

Dörren i Haparanda fotograferades 2016. Haparanda har, liksom Enköping, ännu innergårdar med ofta lite sneda och vinda bodar kvar. Haparanda har också denna storslagna port mot en gata som jag inte skrev upp namnet på. Hade jag gjort det hade det kanske gått att spåra historien om hur den vackra entrédörren slutade fylla sin ursprungliga funktion och ogräset kunde börja spira invid tröskeln.

 

 

 

 

 

 

dörrKhoder76

Den femte och ännu så länge sista dörren finns i Beirut, Libanon.
Bilden togs hösten 2018, jag har gett den namnet Khoder.  Det kan vara namnet på gatan, men jag skulle ha trott att dörren finns i stadsdelen Mar Mikhayel, eller längre västerut, i riktning mot Martyrernas torg.
Fascinerande är såväl att dörrarna nästan smält ihop med väggen, att väggen är gammal i en stad hårt drabbad först av inbördeskrig och därefter av rivningar och nybyggnation. Och att det inte går att se några kulhål.

 

 

Samlade väggar och några garageportar …

Risken för samlare är att samlingen blir oöverblickbar. Jag samlar på graffiti, väggmålningar, street art. Varhelst jag träffar på en målning, liten eller stor, tar jag en bild och tänker att ”den vill jag att fler ska få se!”
Sen blir bilderna liggande på skrivbord, i mobil eller kamera, och inte ens jag kan se dem.
Men nu får det vara nog. Här är väggarna i mitt liv, med platsangivelser om jag minns dem:

 

Vackert Mariehamn
Vackert i Mariehamn, 2016

artLul
Vackert i Luleå, 2016

ArtHap
Vackert och roligt i Haparanda, 2016

 

 

ArtOulu
Vackert i Uleåborg, 2016

IMG_0664
Också i Uleåborg, 2016

 

väggmartHe14
Helsingfors, augusti 2016, det nya stadsbiblioteket byggdes bakom roliga, informativa skärmar.

 

tunnelart
Synnerligen tillåten målning på tunnelvägg i London, 2017.

wallart
Yes, indeed! London, 2017.

artuppsala
Uppsala, 2019.

Uart
Uppsala, 2019

mc art
Rondellen vid motorgården, f d folkets park, i Enköping. Den häftiga mc:n är nedklämd i växtligheten nu, varför av vem är oklart, men häftig är den.

 

 

Erskine. Skapare. Skaparbyn.

Skaparbyn på Ön i Hedesunda ritades av Ralph Erskine.
Skaparbyn är en fascinerande plats, och Erskine en fascinerande person. Brittisk arkitekt som kom till Sverige för att studera funktionalismen, och blev kvar. Han gick bort 2005.

Till hans minne delas varje år ut The Erskine Award. 2017 års Erskine Award gick till ett gemenskapshus för flyktingar, byggt på en övergiven amerikanska militärbas i Mannheim, Tyskland.

Arkitektstudenter har ritat gemenskapshuset som av juryn beskrivs som ”detta sinnliga byggnadsverk (manifesterar) Europatankens värdegrund”, ett byggnadsverk där plats, landskap och byggnad är ett.
Många parter medverkade till att genomföra projektet, läs mera om det i Sveriges Arkitekters tidning.

På nätet finns gott om bilder av olika byggnader som ritats av Ralph Erskine. De är värda att se. Sök och förundras.