Eller kanske grön? Eller stenbock? MED TILLÄGG NEDAN. Nå, om du är sangviniker är du i gott sällskap med Aramis, en av Dumas musketörer. De andra är melankoliker (Athos), flegmatiker (Porthos) och koleriker (d’Artagnan). Kan vara bra att veta i denna tid när det är viktigt att klassificera människor från unga år tills de avgår med döden.För Hippokrates var det kroppsvätskor som styrde människors väl- eller illamående. Det gällde att få dem, vätskorna, i balans: blod, svart galla, gul galla och slem. Dominerade slem blev människan flegmatisk, trött och långsam. Dominerade svart galla blev hon melankolisk. Kolerisk blev den vars balans dominerades av gul galla, men dominerade i stället blodet blev människan sangvinisk, pigg och glad. Möjligen i överkant. Så mycket för humoralpatologin som den medicinska vetenskapen sedan länge övergivit.
Men att indela människor i färger har återuppstått i nya kläder, om uttrycket tillåts. DISA heter modellen som en psykolog på 1920-talet fann lämplig att använda för att klassificera människor. Enligt tidningen Må Bra:s hemsida https://www.mabra.com/psykologi/mabra-granskar-darfor-kan-du-inte-dela-in-folk-i-farger/6670547 beskriver DISA färger och människor som följer: ”Enligt DISA kan människors personligheter delas in i fyra färgkategorier: Röd – man är drivande, viljestark och resultatinriktad, men också lite bufflig. Gul – man är kreativ, entusiastisk och optimistisk, men snackar för mycket. Grön– man är öppen, hänsynsfull och empatisk, men även konflikträdd. Blå – man är logisk, punktlig och analytisk, men lite av en paragrafryttare.”
Samma sida konstaterar också att metoden inte stämmer. ”Forskare menar att DISA är en mycket grov förenkling av människor som är ungefär lika vetenskaplig som horoskop. Det vill säga inte alls.”
Det torde vara ovanligt att någon med anspråk på seriositet hänvisar till obalans i kroppsvätskor för att diagnosticera sjukdom eller människotyp, ungefär lika ovanligt som att hänvisa till födelsedatum och stjärnteckens indelning i element, jord, vatten, luft och eld, för att förklara karaktärer och beteenden.
Men de fyra färgkategorierna och indelningen av människor i dem vann väldig genklang hos många, inte minst på grund av kvasipsykologiska utläggningar i bokform, och efterföljande föreläsningar i de mest varierande sammanslutningar och sällskap. Magasinet Filter skrev om företeelsen 2018 https://magasinetfilter.se/granskning/omgiven-av-idioti/ Artikeln är låst men går att köpa på nätet med swish.
Det som är oroande med astrologi, humoralpatologi och DISA-läran är kategoriseringen av människor, kategorier som fastnar som flugor på flugpapper. Även normalbegåvade, oftast insiktsfulla och kritiskt tänkande människor, hörs referera till färgkategorier där andra människor enligt dem passar som hand i handske. Extrovert eller introvert är andra kategorier som människor gärna placeras i, och naturligtvis den allt vanligare sorteringen av framför allt unga människor i diagnosgrupper med olika bokstavskombinationer.
TILLÄGGET: I Peter Olaussons bok Kvacksalveri (Ordalaget Bokförlag, 2021, s 46) går det att läsa i kapitlet om antroposofisk medicin att vi har fyra kroppar, den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget, och att sjukdomar beror på obalanser mellan dessa kroppar. Den som vill veta mera om detta må själv söka information, i Olaussons bok och i antroposofin.
Hur eftersträvansvärt vore det inte om människor, i synnerhet människor i någon form av beslutande positioner, kunde inse att människor är olika, unika, men inte beroende på färgkategorier, kroppsvätskor eller stjärntecken? Och detta alldeles oavsett vilka pratglada föreläsare som till höga arvoden anlitats för att på vidareutbildningsdagar förnöja och förleda dem?
Vi är alla olika, vi har olika styrkor och svagheter, i organisationer och på arbetsplatser. Vi kompletterar varandra. Det är det som är den stora grejen med mänskligheten. Vi kompletterar varandra, och alla behövs. Styrkor, svagheter, kunskaper, erfarenheter. Det är när en grupp tillåts dominera som det går åt fanders. Och vi kan alla lära av misstag, stora som små, starka som svaga. Och det är inte stjärnor, färger eller kroppsvätskor som visar vägen. Det är insikten att människor är olika, men oavsett olikheter lika mycket värda.
Hedemora är en sympatisk stad. Överblickbar. I synnerhet när det är soligt och lagom varmt en dag i november. Hedemorabor är vänliga och hjälpsamma. Men tyvärr blev dagen ändå en besvikelse. Det var ju Alvar Aaltos arkitektoniska bidrag i staden jag ville se. Viftande med min Aalto-broschyr med bild på fabriksbyggnaden men utan gatuadress stoppade jag unga, lite äldre och personer i min egen ålder och frågade dem till råds.
Broschyren som viftades med, utgiven av Kultur Avesta och Kultur- och fritidsförvaltningen i Hedemora, bilden av magasinsbyggnaden tagen av Ann-Christine Hedström, broschyren upplockad i Avesta.
De unga visste inte alls. För unga. Men Svenska Arteks produktion upphörde ju redan 1957. Ett äldre par visade mig åt rätt håll. ”Bakom Lappens” löd uppmaningen. Lappens, för den som inte vet, är en grillkiosk vida känd av vägfarare och med gott renommé. Ett inte bara gott utan direkt nödvändigt råd. Min tro hade varit att byggnaden där Arteks möbler tapetserades och lagrades, låg i närheten av järnvägsstationen, i sydväst. Helt fel. Jag skulle leta åt nordöst. Paret var också ganska säkra på att byggnaden brunnit, för ett eller två men inte mer än tre år sedan. ”Aj då. Men den kunde ju ha klarat sig, åtminstone delvis”, var min förhoppning. Paret trodde också att Aalto ritat badhuset vid Hönsan, så även om fabriksbyggnaden var brandskadad fanns det annat av Aaltos hand att se. De tipsade om att fråga vid Lappens grillkiosk. Nja, grillkiosk. Det är väl ungdomar som jobbar där (fördomsfullt) … Lång kö till luckan var det också. Så nä. Studerade bilden, röd träbyggnad, valmtak…speciell utformning av fönster … bättre gå och kolla själv. En sväng upp längs Vintergatan och de röda byggnaderna där, sedan Callerholmsgatan, Vårgatan, Vallvägen … många stora byggnader med olika innehåll, en del av trä, men inga valmtak. Tillbaka till Lappens. Testa Hönsan. Badhus. Det finns två. Högst osannolikt de är av Aaltos hand. Högst osannolikt.
Hönsan. Gamla varmbadhuset uppfört 1899 och ritat av Lars Israel Wahlman. Kallas därför Wahlmanska huset. Kallbadhuset vid Hönsan, hopptornet skymtar i bakgrunden.
Något missmodig, hungrig och med trötta fötter på väg tillbaka mot centrum hejdades ännu en vänlig Hedemorabo. Han bekräftade att visst hade Aaltohuset brunnit, det låg alldeles invid Lappens. ”Men där är ju en lång vit byggnad, inte röd? Och taket var inte rätt? ”Nä, Aaltohuset brann ned helt, det var ihopbyggt med den vita byggnaden.
Åhå. Efter lunch blev det ännu en tur till Lappens. Var kunde Aalto-fabriken ha stått? Där det nu är parkering och återvinningsstation? Eller intill kanske, där det ser sankt och skräpigt ut, som efter en brand?
Flera Hedemorabor tillfrågades. En vänlig dam var nyinflyttad och kände varken till Aalto eller brand. Därefter en lika vänlig man som prompt pekade mot den frodiga gräsmattan längs Vintergatan: ”Det försvann alltihop i branden, de hade samlat in några Aaltomöbler till ett litet museum, men allt brann. Inte ens grundstenar finns kvar, de lade gräs där i våras.”
Och gräs ligger där. Efter 12 kilometers irrande var det bara gräsmatta att se där enligt min broschyr Svenska Arteks fabriksbyggnad i ursprungligt skick med röd träfasad, valmtak och de speciella fönstren funnits. Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för Hedemora som inte längre har något kvar av Aalto. Paviljongen han ritade och byggde för att visa sina och hustru Ainos möbler i då Hedemora firade 500 år sommaren 1946 revs när utställningen var över. Svenska Arteks möbeltillverkning i Hedemora startade 1946 men lades ned 1957. De två fabriksbyggnaderna köptes så småningom av Hedemora kommun. En av dem, renoverad och ombyggd, står kvar. Det är den vita byggnaden bakom Lappens, till vänster på bilden. Den andra, den röda träbyggnaden, stod kvar i ursprungligt skick fram till branden.
Men bilden av den finns kvar. Och Hedemora kan man ju besöka även utan Aaltobyggnaden. Om inte annat så för att förundras över stadens märkliga topografi som tycks skapad av dödisgropar. Branta backar dyker upp på oväntade ställen, vid badsjön Hönsan, vid Vasaliden Arena och vid Sveaparken. Men gärna också för att se Teaterladan, Vasakyrkan och Stora Torget med stadshotellet och rådhuset. Missa i så fall inte att kolla om klockan på rådhustornet fortfarande erbjuder val av tid.
Bilisten som skymtar på Åsgatan t v kanske tror att det är ett tvåvåningshus hen passerar. Men det är två souterrängvåningar också, de vetter mot p-platsen och aktivitetsparken invid Henemoren.
I Avesta står Aaltohuset kvar. Det går att läsa om, och se några bilder av det, här:
Den som sade att vägen är målet har aldrig åkt järnväg från Uppsala till Krylbo. Det kan inte skyllas varken på tåg, personal eller resenärer. Det är helt enkelt de bedövande trista vyer som erbjuds genom vagnfönstren. Hur befriande är det då inte att kliva av tåget på perrongen vid det som nu kallas Avesta-Krylbo station och se det praktfulla gamla stationshuset. Det är de oregelbundna takprofilerna, teglet i brunt och rött där det röda strukturerar och ramar in torn, fönster och dörröppningar. Det finns naturligtvis professionella beskrivningar av stationshusets arkitektur.
För oss andra kan det räcka med att stationshuset inte bara är pampigt, det är … överväldigande i storlek och i sitt sagoslottsillustrationsutförande. Kort sagt, det är drömmen om slott och tornkammare, där somt utfördes i offentligheten (som bagageinlämning och biljettköp) och annat i det fördolda (som redovisning av biljettintäkter och personalärenden). Tinnar och torn, vad kan en romantiker, national- eller annan, begära? Byggt i nationalromatisk stil med början 1902, samtidigt som Krylbo blev en viktig järnvägsknut på stambanan, jämförbar med Hallsberg och Nässjö.
Att det liksom alltför många gamla stationshus mist många av sina funktioner och nu är en pampig väntsal med smutsig toalett på förmiddagen och låst dito på eftermiddagen, kan ju inte stationshuset rå för. Men vindflöjeln i toppen på högsta tornet i den majestätiska byggnaden är i varje fall kvar.
För de som är intresserade av andra världskriget och betydelsen av transiteringar av tyska militärer och tysk stridsmateriel är Krylbosmällen 1941 säkert bekant. Vid Avesta-Krylbo station kunde ingen information hittas, men däremot vid en utställning i 1898 års vattenkraftsstation invid Verket (se nedan). Där finns för övrigt också en tämligen blygsam folder om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. Ett av dem fanns i Långmora nära Långshyttan, ett annat i Smedsbo. Kommunister, anti-nazister, tyska desertörer…internering var ett sätt att hålla koll på ”statsfientliga element”. Det finns att läsa om lägren bland annat på Wikipedia. Att Krylbo är Krylbo och inte Avesta vet de flesta oavsett vad SJ kallar järnvägsstationen, och det är ingen kort promenad att ta sig från det ena till det andra. Därför förväntar sig den som reser med allmänna kommunikationer att det ska finnas en buss att färdas vidare med när stationshuset begapats på det sätt som byggnaden förtjänar.
Men som lök på reslaxen visar det sig att bussen går från andra sidan av spårområdet, och ve den som med tunga väskor och/eller onda ben tror att sagda kommunikationsmedel står att finna nära stationen. Oh nej. Det är en Hög Trappa upp till en Lång Gång över hela spårområdet och därefter en Hög Trappa ned till hållplatsen där bussen till Avesta stannar. Till hållplatsens försvar ska sägas att den är försedd med såväl vindskydd, tak som bänk.
Stationens norra del, och första trappan till busshållplatsen.
Om nu vägen inte är resans mål och mening så är det ändå en poäng med att bussen passerar lasarettet: ”Där är jag född!” ”Nääe, hördedu, där föddes mamma!” Jojo. Men sedan väntar resans mål: Visenter, Verket och Aaltohuset. De är alla värda eventuella resevedermödor.
Markustorget tog efter 1902 över Skvallertorgets (se nedan) roll, och fortfarande är det samlingsplats med vattenkonst, bänkar och gräsmattor mellan stadshuset och den galleria som, det ska erkännas, inte är ett dugg mer estetiskt tilltalande än gallerior i andra städer. Möjligen är den mer i vägen, bokstavligen, eftersom den byggts över Kungsgatan. Men vid Markustorget står också Stålvisenten. Mäktig, ditflyttad från stålverket när Outokumpo tog över. Nu står den silverglänsande för utsocknes, i glänsande rostfritt stål för de som förstår bättre, framför Avesta stadshus. Från 1952 fram till 2001 fanns visenten med uppåtsvängda horn med i Avesta Jernverks logotyp. ( För den som undrar meddelas att myskoxens horn är svängda neråt.) Men på Markustorget finns skulpturen som visenttjuren Pudam stod modell för kvar, glänsande stålblank – konstnären Lars Jonas Anderssons tillverkade den 1976 och den väger drygt 1300 kilo.
Stålvisenten och den äkta varan, notera de två kalvarna.
För barnfamiljer är otvivelaktigt visentparken än mer imponerande. De är stora, visenterna. Väldigt Stora. Lyckligtvis är de också väl inhägnade, och kan beskådas på avstånd. I parken finns en rolig lekpark, en utställning med en uppstoppad visent och gott om information om visenter och om parkens och konsulns del i artens bevarande. ”Konsuln”, det är så han ännu benämns av Avestabor, ingen må sväva i tvivelsmål om vem som avses: Axel Ax:son Johnson, tidigare ägare av Avesta Jernverk. Numera verkar familjen Ax:son Johnson bland annat i livsmedelsbranschen.
Det var under konsulns tid som visentprojektet inleddes, och det pågår ännu. Inte bara med en besökspark för barn och vuxna, utan också, och lika mycket, för att fungera som avelsstation för visenter som vidarebefordras ut till ett Europa med besvärande visentbrist. Rumänien och Polen är några av mottagarna av Avestavisenter.
Carolina Falkholts muralmålning och Mörksuggan vid Skvallertorget.
Tillbaka inne i staden (man passerar gamla Klosterskolan byggd av slaggsten. Slaggsten som byggnadsmaterial är en historia värd att berätta och som finns i bland annat Ann Marie Gunnarssons Hus av slagg – Byggnadskonst i Bergslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott serie H53, 1994), möter Mörksuggan i rondellen Bergslagsvägen- Kyrkogatan. Mörksuggan har också en historia och bär, enligt informationsskylten vid det som fram till 1902 hette Skvallertorget, ”den visdom som verkar i tystnad”. Och tyst är den, Mörksuggan, och rör sig majestätiskt och mycket långsamt runt i rondellen. Långsamheten kanske är en markering av att den, fortfarande enligt skylten, vill alla levande väl. Konstnären Verner Molin var den som först lyfte fram Mörksuggan ur mörkret s a s, familjen Eriksson i Gisselbo har sedan 1955 gjort souvenir av henne, och också skulpturen vid Skvallertorget. Invid rondellen kan också den härliga muralmålningen av Carolina Falkholt beses. Den kom på plats 2013 då hon medverkade i konstutställningen Avesta Art.
Och med det har vi kommit till Verket.
När produktionen i det gamla storjärnverket i Koppardalen flyttats till Södra verken, stod lokalerna länge övergivna. 1986 köpte Avesta kommun dem, och efter varsam renovering blev Avesta Art ett begrepp från och med 1995. Miljön är suggestiv, med slaggstensväggar (igen!) och kvarbliven utrustning för järnframställning, dunkel belysning och vid olika stationer gamla filmer som visar hur produktionen gick till. Utställningsytorna är naturligtvis lämpligt belysta, och utställarna är delvis återkommande, delvis nya. 2021 års stora utställning var Aquanauts – Expeditionen till Siljansringen 1897, en historia som börjar i möjligt och via allt absurdare delar slutar i en osannolik blandning av spökhistoria och fantasy.
Aquanaut? Hmm…
Där fanns utställningen Folkhemmets design med bland annat hushållsutensilier, dels rostfria (förstås) och dels av plast. Där finns också permanenta utställningar som de fantastiska glasskulpturerna på ett av våningsplanen, och där finns spegelkorridoren lika rolig vid ett nytt besök. Eller hemsk, beroende på hur man tycker det är att möta sig själv när man viker runt ett hörn …
Bilden togs i ett tidigare års korridor, lika förvirrande som årets..
Från Verket till Aalto några kvarter åt sydöst. Det går inte att missa Aaltohuset, en av de två byggnader i Sverige som den världskände finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto ritat. (Den andra är V-Dala nationshus i Uppsala.)Tre hussektioner klädda i glänsande blå keramikplattor från Arabia. Aalto ritade, byggmästare Ernst Sundh byggde åren 1957-1961. Butiker, kontor och lägenheter. Det är en byggnad att beundra och häpna över, egensinnigt vacker och osannolik i den annars arkitektoniskt tämligen slätstrukna staden. Längst upp i åtta vånings-delen finns ett samvarorum inrett med möbler, lampor och annat som Aino och Alvar Aalto designat. Rummet går att hyra för möten och sammankomster.
Lägg märke till dörrhandtaget …Aaltohusets fasader mot Kungsgatan är förstås också vackra och intressanta. De är också lätta att se, åk till Avesta och kolla själva!
Den som orkar och hinner mera kan promenera i Gamla Byn, eller besöka Myntmuseet inrymt i det gamla sädesmagasinet nära Kyrkbron över Dalälven. Museet invigdes 1983 i samband med Avesta Jernverks 100-årsjubileum och innehåller en osannolikt stor samling mynt där 10-dalermyntet av koppar som väger nästan 20 kilo är det största, och mest omtalade. Men där finns mycket mer, och dessutom kunniga guider som vet allt om mynttillverkningen i Avesta från 1644 och fram till 1832 då hela bruket brann ned och tillverkningen flyttades till Stockholm.
Kopparmynt överst med dalpilar, det var på mynt de först dök upp. Minnesmedalj med konsuln och kopparbruk och järnverk under.
Hedemora är den lilla staden med ett större förflutet. När riksvägen nu leder Dalatrafiken längs stadens utkant är det förmodligen skulpturen av dalmas till häst i rondellen där resenärer mot centrum alternativt Garpenberg viker av, som förknippas med Hedemora.
Men det finns mera i Hedemora än vad riksvägstrafikanter ser, och inte minst har där funnits mera.
Hedemora-loppet var vad TT-loppet från början hette. Sällskapsspelets spelplan har försvunnit, men frågor och regler finns kvar, liksom spelpjäserna i form av Hedemoraryttaren.
På 1930-talet hade Hedemora sin egen parnass där Martin Koch, Nils Bolander, Kerstin Hed och Paul Lundh ingick. Namnen klingar förmodligen inte bekanta för särskilt många nu och de böcker som de publicerade finns inte längre tillgängliga annat än på antikvariat. Men då var Hedemora och parnassen kända och till gästerna som kom till dem och Marin Kochs hustru Signes pensionat i Lagmansgården hörde bland andra Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin och Harry Martinsson.
Nils Bolander var under sin tid i Hedemora komminister, senare blev han biskop i Lund. Poeten Kerstin Hed uppmärksammades 1984 genom Hedemora CKF-avdelnings försorg med en samlingsvolym med poesi från sammanlagt arton diktsamlingar. Folkskolläraren Paul Lundh skrev poesi och prosa mestadels med motiv från Västerdalarna, och Martin Koch är oftast omnämnd som en av det tidiga 1900-talets arbetarförfattare. Känd är han också som visdiktare med Blomman och Lyckan som de kanske mest kända, insjungna av hans kusin Karin Juel.
Wikipedia ger mer information om parnassen och om författarna som ingick. Martin Koch-sällskapet ger ut årsböcker med artiklar om hans författarskap.
På 1940-talet var Hedemora platsen där Alvar Aalto (1898-1976) ritade och uppförde fabriken för tillverkning av paret Aaltos möbler. Fabriken, Svenska Artek, öppnades 1946, samma år som Aalto ritade Paviljongen, byggd för att visa Aaltos möbler i samband med att Hedemora firade 500-årsjubileum som Dalarnas äldsta stad. Det kan förtjäna att nämnas att Aalto också ritade Finlands paviljonger till världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939. Samt att han är arkitekten bakom Västmanland-Dala nations hus i Uppsala invigt 1965. Paviljongen i Hedemora revs när jubileumsutställningen var över, och 1957 lades Arteks tillverkning ner. Byggnaderna ägs nu av Hedemora kommun, en av dem är kvar i ursprungligt skick.
Minnesgoda motorintresserade associerar Hedemora med TT-loppet, motorcykelloppet som kördes första gångerna 1933 och 1934, återupptogs 1949 och hade en storhetstid på 1950-talet fram till och med 1958. Mas-Harry Larsson och Varg-Olle Nygren var namn i var mans mun, och dånet från motorcyklar täckte staden och de tusentals besökare som kom när loppen avgjordes. Nu körs uppvisningsversioner av TT-loppet på veteranmotorcyklar.
Grådö mejeri strax utanför Hedemora lades ned av Arla men köptes och återuppstod i KF-ägo. 2014 såldes Grådö till Falköpings mejeri som är huvudleverantör till Coop, men produkter från Grådö finns även i andra butiker. De som konsumerar öl känner till Oppigårds mikrobryggeri i Ingvallsbenning sydväst om staden.
Hedemora stad och kommun är naturligtvis mycket mer än detta, och det står var och en fritt att söka information om såväl historia som nutid.
Lillkyrka fornstig är lärorik, lagom lång och med just så många myggor att man vet att man är i skogen men utan att plågas.
Det går inte att missa var fornstigen börjar.
Det finns en kort och en lite längre sträckning av stigen. De snälla korna möter den som väljer den längre vägen. Men då ingår också en snårigare, och blötare, terräng med flera gravplatser från olika tidsåldrar. Finnhögen är en av dem, Bonde i hög en annan. Det första namnet låter traditionellt, men Bonde i hög mera som en beskrivning.
Utgå från Lillkyrka sporthall och följ markeringarna, långa stycken följer fornstigen, elljusspår och Upplandsleden varandra. Fågelholkar pryder nästan varje stolpe i elljusspåret, och man ser dem innan den första fornstigsskylten nås. Den som tycker holkar är roligare än historia kan nöja sig med dem.
Några av holkarna längs elljusspåret och fornstigen som delvis löper parallellt.
Övriga har en cirka tre kilometer lång promenad med 26 olika fornminnen markerade och beskrivna att fortbilda sig med, en promenad väl värd mödan. Gladast över en inhägnad blir man vid källan som ser liten och harmlös ut men är två meter djup. Att den är stenklädd ned till botten gör det inte mer lockande att gå ned sig i den, men talar om hur viktig den varit för djur och människor.
Två meter djup? Huvva, tur den är inhägnad och gallertäckt ….
Svårast att upptäcka om inte för skylten är hålvägen, mest fantasieggande bautastenen vid sidan av stigen på väg mot Storgraven. Är det inte en runsten? Det borde det vara, vid en gammal väg, om än hålväg …
Mest tankeväckande i ett klimathots- och havsnivåhöjningsperspektiv är skylten vid bron över Blackfjärdskanalen. Att stora delar av Trögdens bördiga åkrar en gång var täckta av vatten är lätt att glömma bort.
Notera tidsaxeln på skylten.
Det är på södra sidan av kanalen som de snälla korna och deras kalvar går. Vandrare är besökare och ska hålla sig diskret undan. Det är djuren som hör hemma där, och det går utmärkt att utan att störa dem se och begrunda såväl Bonde i hög som båtgrav, Finnhögen och i skogsområdet utanför hagen resterna av Lövnäs hemman och det gamla torpstället.
Finnhögen sedd från fornstigen och Upplandsledens vindskydd och rastplats.
Kulturföreningen Lillkyrka fornstig har gjort och gör ett gott arbete med stigen för såväl folkbildning som -hälsa, ett utflyktsmål så gott som något.
Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva. Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.
Johannes Janssson/Norden.org
Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar. Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.
Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?
Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor. Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter? Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt. Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.
För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”
Det blev inget inramat collage med fotokort och motiv knutna till krig och vapen. Korten ville inte låta sig kombineras till ramvänligt format. I stället blev det detta:
Lite taffligt sammanställda på den omanglade linneduken.
Det var färgbildens nöjt uppåtblickande soldat speglad i bilrutan, och fången som med förbundna ögon och bävan likaledes vänder ansiktet uppåt, som inledde samlingen av militär- och vapenanknutna bilder. Jorge Silvas bild nere till höger från utställningen ”Vittnesmål Irak – fem års krigsrapportering” på Galleri Kontrast våren 2008 är fortfarande den av de fyra som utan blod, våldsutövande och vapen speglar krigets maktförhållanden.
Det är sannolikt flygplan eller helikoptrar Silvas personer riktar uppmärksamheten mot. Vilken typ av plan som Johan Bergmark fångat i effektfull siluett mot molnet på fotot uppe till vänster, är oklart. Men i det tänkta collaget passade hans foto, även det från Galleri Kontrast, bra.
Pojken med hjälm, gevär och flera handeldvapen fotograferades av Vee Speers 2007 (kortet från Fotografiska). Den unge mannen med patronbälten över huvud och axel fotograferades av Gilles Caron i Biafra 1968, (kortet från Musée de l’Elysée, Lausanne).
Unga människor i verkligt krig och krig som en lek. Hur det var och hur det förespeglas bli.
Annie Leibovitz svartvita foto från Sarajevo 1994 (kortet är märkt Fotofolio.com, sannolikt köpt på Fotografiska). Bilden säger mer än ord.
Galleri Kontrast ägs av Pressfotografernas Klubb och finns på Hornsgatan i Stockholm. www.gallerikontrast.se
Storhelger och det som tidigare benämndes högtider har i Sverige alltmer lämnat sina ursprungliga religiösa innebörder. Att det ändå kan finnas sådana vittnar följande citat om att skaffa julgran: ”…han ville veta om de sagt något om att skaffa julgran. Det var flera månader till jul, men farfar var orolig för han visste hur snabbt man kunde förvandlas till en västeråsare om man inte såg upp. (…) En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” (källa se nedan) Jacob är den tonårige berättaren i romanen om Göteborg, judiskt liv, gemenskap, assimilering, och om fotboll. Citatet ovan berör möjlig effekt av assimilering.
Här och nu för de svenskar som gärna beskriver sig som goda följare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svenska grund- och andra lagar där religionsfrihet ingår, är det inte julgranar som är problem. Det är julen som högtid. Ok med gran, julmat och klappar, men Jesus och Betlehem? ”Sagor”. Eller påsken, sista måltiden, korsfästelse och uppståndelse? Sagor, eller uttryckt annorlunda, en intetsägande helg. Lika lite som ”sagan Betlehem” är ett hinder för julklappar är dock uppståndelsen något hinder för att acceptera extra lediga dagar eller kvalificerad OB. Det måste kännas skönt, förneka kakan och äta upp den s a s.
Att vara fattig i anden innebär nu inte att man skadar andra, men att vara kort om huv’et däremot får konsekvenser. Hoppar man över de intetsägande sagorna blir närmare 2000 års historia till inte obetydliga delar svårförståelig. De kyrkliga högtidernas innehåll skyfflas undan, och med dem försvinner krig och korståg och pogromer, katedraler, kloster, häxprocesser, övergrepp på urbefolkningar och väckelserörelser. Samtidigt tycks det vara helt i sin ordning att läsa Bröderna Lejonhjärta, Sagan om ringen, se Lejonkungen och Star Wars. Tonåringen Jacob refererar hur delar av den judiska församlingen ser på svenskar: ”… ett folk så upp över öronen uppfyllt av sin egen moraliska förträfflighet att det inte ens ansåg sig behöva någon gud.”
Man behöver nu inte gå i vare sig gudstjänst eller mässa, under varken julen eller påsken, men att stoltsera med vald okunnighet är inte förträffligt, och dessutom respektlöst. De som vill och kan må tro, respektera dem som inte tror, liksom dem som har en annan tro. Det minsta man kan begära är ändå att kunskap sökes. Även om pesach och chanukka. I enkäter är det inte ovanligt att människor på frågan om de tror på (någon) gud svarar att ”Jag är inte religiös, men … ”. För kristenheten sammanfattas påsken med ortodoxa prästers ord till församlingen: Kristus är uppstånden! Och församlingens svar: Han är sannerligen uppstånden!
Citaten ovan kommer från Stephan Mendel-Enks roman Tre Apor (Bokförlaget Atlas, Stockholm 2010). Det första citatet finns på sidan 25, det andra på sidan 78. Samme författare gav 2020 ut Apan i mitten (Norstedts, Stockholm), en fortsättning på Tre apor. Jag rekommenderar båda böckerna varmt, det är humoristiska och delvis sorgliga romaner om tonåringen Jacob och människorna omkring honom och hans familj. Mendel-Enk gav 2004 ut reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om fotbollshuliganer. Kyrkans tidning publicerade en lång intervju med Stephan Mendel-Enk i samband med att romanen Apan i mitten gavs ut.
Muralmålningar går att missköta och det går att högtryckstvätta bort dem, men kreativiteten går inte att stoppa. I en kommun nära mig går det att hitta dem, se bara här:
Håll med om att fisken är fin, även om det kluddats på den!
Gömt bakom barrträd och sly i en annan del av kommunen finns ett torn med väggar som färgglada målare hittat. Kommer man tillräckligt nära kan man se det här:
En tidigare målning ser ut att få ge plats för en ny. Så kan det också bli.
Dödskallarna i inledningen finns också vid tornet. Makabra förvisso, men efter att ha läst Sara Lövestams krönika under vinjetten Svenska språket 13 mars har det makabra givits en annan mening. Det är, förklarar Sara Lövestam, inte längre en gul skrattande emoji som ska användas för att markera glädje i sms och mejl. Inte heller är förkortningen lol, från engelska laughing out loud, något som de som vet vad som gäller använder. Det är en dödskalle. Och det betyder ”dör av skratt”.
Kreativitet jag tidigare uppmärksammat är mc-siluetten någon tillverkat och prytt rondellen vid motorgården, f d Folkets park, med. Den har sedan den sattes upp fåtts att, eller tillåtits att, sjunka allt djupare i rondellens mylla, nu syns den knappast alls. Det är tråkigt, för den är ett fint exempel på kreativ medborgaranda, och sannolikt har den inte kostat några skattepengar heller. Konstnär och smed som står bakom den officiella rondellskulpturen fick förhoppningsvis skäligt betalt, och vattentornparafrasen misspryder inte. Men varför inte låta även medborgar-mc:n synas? Så här ser rondellen ut:
Och här är mc-siluetten:
För säkerhets skull lägger jag till här som i tidigare inlägg att det är skillnad på taggar och målningar. De förstnämnda gör mig ömsom arg ömsom ledsen – jag tycker inte om dem, inte separata och inte kladdade över målningar. De senare, målningarna, gör mig tvärtom på gott humör, i synnerhet förstås de som tillkommit med vägg- och murägares tillstånd. Det finns förresten en sådan målning på gaveln till Schaktbolagets byggnad i Örsundsbro – en stor del av den skymd av en bod, och tyvärr flagnar färgen, men likafullt glädjande.
Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.
Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933 Under rubriken I Knalledonien skriver han: ”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.” Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till: ”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”
Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden. Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.
Godsägaren i Sörmland: ”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”
O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta. För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.
Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han: ”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur? – För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten. – Av vem? – Av skogsvårdsstyrelsen. – Och hur skedde det? – Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna. – Och hur utfördes planteringarna? – Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga. – Och nu? – Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.) ”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.
I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.
Hur beskrivs då dalfolket? Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter: ”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”
Självförgudning! Kantänka.
Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.
