Nr 6: Paviljong och kupé

Anton Tjechov och Rosa Liksom skriver om sjukhus respektive tåg. Ryssland på 1880-talet och Sovjet på 1980-talet. Lika och olika.
Där Rosa Liksom i Kupé nr 6 på transsibiriska järnvägen sammanför en grovkorning rysk suput med en finsk gäststudent, berättar Tjechov om en läkare som accepteras så länge han missköter sitt jobb men själv blir inlagd och dör i sjukhusets Paviljong nr 6 då han samtalar med och visar förståelse för en paranoid patient.

Rosa Liksom är bitvis poetisk i sina beskrivningar av förfall och elände, bitvis humoristisk genom personerna som berättar historier och livsöden. Men mest är det plågade överlevares cynismer, och samma överlevares hjälpsamhet och vänlighet som med ojämna mellanrum kommer fram.

Den barska tågvärdinnan säger ”Kirov var Leningrads store ledare som spetsades av Stalin. Först slaktar man fienden tillsammans med egna bundsförvanter, sedan bundsförvanterna med vännerna och till sist vännerna. Resten lottas ut. Det finns inga oskyldiga…”
Samma tågvärdinna längre fram:
”Vårt älskade Seger-lokomotiv med röd stjärna i pannan har gett sitt allt. Om det inte först får svalna i lugn och ro och sedan vila, kommer det att dö ifrån oss. Det vill ju ingen. Vi ger honom en stunds andningspaus, ett par dagar ledigt.”
Den ryske suputen då de ska gå av tåget:
”Du kan inte ge dig av på egen hand. Jag släpper inte iväg dig. Novisibirsk äter upp dig. Vi går tillsammans. Jag tar hand om allt.”
Och beskrivningen av Novisibirsk:
”-djupa sprickor i våningshusens väggar, det rann och droppade från snötunga balkonger, dörrar från vilka man stulit handtagen hängde frivolt i sina gångjärn och förröppningen var full med snö. Begravda i snön låg slocknade gatlyktor, förvridna gatlyktor och sönderslagna gatlyktor. Elledningar hängde i luften, öppna kloaker, kabelknippen huller om buller mitt i drivorna. Och över allt detta lyste den yppiga solen från en klarblå himmel. Sida vid sida kom de fram till kulturparken….”
Misären och förfallet, yppigt solsken och … kulturparken.

Tjechovs sjukhus, ”välgörenhetsinrättningen” i provinsstaden, ”befann sig i ett bedrövligt skick. Stanken i sjuksalarna, i korridorerna och på sjukhusgården gjorde att man knappt kunde andas. Vårdarna, sköterskorna och deras barn sov i salarna tillsammans med patienterna. Man klagade över att vägglössen, kackerlackorna och mössen gjorde livet till ett elände. På operationsavdelningen kunde man inte bli kvitt rosfebern…Uppsyningsmannen, föreståndarinnan för linneförrådet och läkarbiträdet stal från de sjuka, och om den gamle doktorn (…) berättades det att han i hemlighet ägnade sig åt försäljning av sjukhussprit och höll sig med ett helt harem av sköterskor och kvinnliga patienter. I staden var man mycket väl bekant med missförhållandena (…) men man förhöll sig lugn …”
Den nye läkaren, Andrej Jefimytj, ”hyser en enorm kärlek till förnuft och hederlighet, men hans karaktär och tro på sig själv räcker inte till för att inrätta ett förnuftigt och hederligt liv omkring sig på sjukhuset.”
Det är genom den paranoide patienten, Ivan Dimitrij, Tjechov tar avstånd inte bara från brutalitet och människoförakt, utan också från de förment humanistiska ideal som med hänvisning till att ”vi ska ju ändå alla dö så varför minska lidandet” låter allt bero.

Rosa Liksoms gäststudent har suputen som trots grovt språk och återkommande försök till närmanden som ändå hjälper henne.
Tjechovs läkare har postmästaren som försöker stå honom bi, om än oförstående till hans själsliga våndor.

Andrej Jefimytj dör i paviljong nr 6. Flickan och mannen i kupé nr 6 överlever.
Flickan registrerar miljöer och människor, mannen dövar med vodka effekterna av egna och andras brutaliteter i dagligt liv, på arbetsplatser och i arbetsläger från tiden för ”det stora fosterländska kriget” och framåt. ”Farfar var partimedlem och en av hans favoritmeningar lydde att under Stalin var det här landet det farligaste och mest ohälsosamma stället att leva på för en kommunist.” berättar han för flickan.

Tjechov och Liksom skildrar ett Ryssland i förfall där överlevnad eller undergång tycks avgöras lika nyckfullt som gränsen mellan vad som är galenskap och vad som är friskt.
Karen Sjachnazarov har gjort en film fritt baserad på Tjechovs novell, inspelad på ett mentalsjukhus norr om Moskva under andra halvan av 00-talet. Kalle Kniivilä har skrivit om filmen på sin blogg www.glasnost.se.
Om Sovjetunionens sammanbrott inneburit att nyckfullheten minskat vad gäller psykdiagnoser och överlevnadschanser för folkflertalet är osäkert. Att rättssäkerhet inte är ett utmärkande drag för det post-sovjetiska Ryssland är i varje fall klart. Kanske kommer detta Ryssland att skildras i en roman eller novell där nummer 6 går igen som beteckning på … något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.