Glädjande rondellkanter och trist trojeborg

Se så låga kanterna till rondellen vid Österleden är nu, och lika låga är de runt Fannarondellen.

I tidigare inlägg ondgjorde jag mig över de höga stenkanterna i Enköpings senaste rondeller, de vid Österleden och nedanför Hejarbacken. När cirkulationsplatserna nu sedan en tid tillbaka fått sina asfaltslager lagda är höjdskillnaden mellan stenkanter och asfalt minimal men märkbar. Det glädjer säkert alla chaufförer av små men framför allt stora fordon. Den senare typen, buss och lastbil, kan som synes på bilderna komma förbi utan att ens nudda kanten, men likväl utmärkt att kanter inte blir riskmoment.

Annat är mera sig likt, tyvärr. Som labyrinten, trojeborgen, på Kyrkåsen.

Verklighetens labyrint motsvarar inte riktigt informationstavlans.

Det är naturligtvis så att det finns mängder av uppgifter för parkavdelningen så här på våren, och gångbroar och rastplatser vid Dyarna har gjort området närmast stad och hamn fantastiskt fint och tillgängligt. Det finns mycket gott att säga om Enköpings parker, och Upplandsledens nya sträckning från Gånstagården via Vattenparken och Kyrkåsen lockar säkert vandrare. Men varför lämnas just labyrinten i ett så bedrövligt skick? Nästa år, 2023, blir det 30-årsjubileum, för trojeborgen. Låt oss hoppas att den senast då återgår i ursprungsskick.

”Vad är det för ena dårar
som härjar i stan, serru!”

Det är lätt att vissa textrader dyker upp i minnet när man ser sig om i Enköping.*
På Stora Torgets södra sida har vi en stattgrop bakom plank, och i öster ett Paushus som står inför rivning och nybygge.
Om det senare väckte detaljplaneförslaget så upprörda protester att det ändrats. Dock inte så att det nya förslaget ska överensstämma med den av fullmäktige antagna fördjupade översiktsplanen. Det behövs inte anser tf stadsarkitekt i lokaltidningen Enköpings-Posten, ”det nya förslaget tänjer på dessa riktlinjer (i FÖP:en) men (han) menar att de går att överskrida om det medför ett värde för staden.”
Tidigare i artikeln förklarar tf stadsarkitekten att det inte går att förändra detaljplaneförslaget mera än att våningsantalet sänks från tio till åtta eftersom det då ”inte blir ekonomiskt genomförbart”.
Så det är inte värdet för staden, utan för byggherren det handlar om.
En insändarskribent i lokaltidningen 13 april kallar det kommande bygget för ”en riktig klumpeduns”. Det är lätt att le instämmande. Insändarskribenten har också läst planbeskrivningen noggrant och på sidan 19 i en ritning funnit utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”. Mer om kommunhus nedan.

Värdet för företaget snarare än för staden handlar det förmodligen om när det gäller Stattgropen också. Hur höga husen i gropen blir återstår att se, men att man där skulle rätta sig efter FÖP:en är osannolikt. I ett nytt markanvisningsavtal med exploatören har kommunen i varje fall avstått från att ange pris per kvadratmeter.
Prisuppgifter fanns med i det första avtalet, inför vilket den lokalt etablerade hotellentreprenören inte inbjöds till diskussion/förhandling. Avtalet överklagades till förvaltningsrätten, som avslog överklagandena men hade invändningar mot prissättningen. Så plex, kommunens plan- och exploateringsutskott, hade ändå lärt sig något av överklagandena förklarades det nya avtalet i Enköpings-Posten.
Det tackar vi för. Kunskaper sitter ju inte i vägen.
Sen får vi se vad som anses vara ekonomiskt genomförbart. För exploatören.

Så här ser den ut bakom planket, stattgropen. 2026 kan den vara bebyggd med bland annat hotell sägs det.

Genomförbart är det också att stänga av trottoarer till båtnad för kunder hos öl- och matserveringar, i varje fall på en av stadens gator. Arrangemangen för att leda om gångtrafikanter ut i gatan, med avskärmande cementblock och asfaltavfasning upp och ned från trottoaren, har kommunen åtminstone tidigare år skött, på samma skattebetalares bekostnad som får ge plats för företagen som ju betalar statlig skatt.

Detta kan ju irritera en gång- och cykeltrafikant, men än värre är det med busshållplatser. Nu pågår samtidigt bygget av två nya hållplatser på Fjärdhundragatan mellan Lidl och OkQ8. Fotgängare och cyklister fick försiktigt ta sig fram på tillfälliga grusgångar.
Statusen för den nya hållplatsen vid Ica Maxi bådade inte gått. Där stängdes gc-vägen av redan i höstas. Innan den gjorts klar påbörjades ombyggnad i korsningen Fjärdhundragatan-Lastbilsgatan, oklart vad det ska leda till men förbifart även på cykel är möjlig.
Måndagen 11 april återupptogs arbetet vid Ica Maxi-hållplatsen, och gc-vägarna förbi de nya hållplatserna på Fjärdhundragatan asfalterades, välkommet och bra. Så det finns hopp.

Bilden överst är den asfalterade men på tisdagen ännu inhägnade gc-vägen vid IcaMaxi-hållplatsen – den undre bilden visar hur det alltför länge såg ut efter att hållplatsbygget inletts.

Vid den busshållplats som sedan några år stått färdig på Mästergatan invid Älvdansen där Kunskapsskolan finns i bostadsområdet fyllt av lägenheter i en- och flerfamiljshus, är framkomligheten god för såväl fotgängare som cyklister.
Man kunde tro att det skulle vara bra för elever och boende att ha nära till busshållplatser, men tydligen inte för där ska inga bussar stanna. Upp till gamla Stockholmsvägen, under järnvägen till Resecentrum eller upp till Fjärdhundragatan är vad som gäller för Älvdansarna.
Men hallå? Är det inte cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter som ska prioriteras i stan?

Ombyggnaden av Resecentrum är i varje fall klar, och säkert uppskattas det av många. Dock inte av passagerare som vill åka kollektivt i buss till Ålands-, Finlands- och möjligen andra färjor.
Före ombyggnaden fanns hållplatsen till färjorna vid Resecentrum, på stadssidan av järnvägsstationen.
Nu är hållplatsen i stället placerad på andra sidan järnvägen, genom tunneln och därefter till höger så långt det går att komma på den första pendlarparkeringen.
Komma förresten, där finns en trottoar som inte snöröjs, en trottoar som inte är färdigställd fram till hållplatsen, en trottoar som inte heller anslutits till asfalten på parkeringen.

Det är den lilla vita pricken längst bort som Viking lines logga skymtar på.

Om den orolige äldre man som sökte färjebussen på dess gamla plats vid Resecentrum till sist hittade hållplatsen flera hundra meter längre bort är oklart. Det finns ingen som helst upplysning vid Resecentrum om vart färjehållplatsen flyttats, inte heller vid gångtunneln, varken på stads- eller pendlarparkeringssidan.
Det är så dåligt att ord saknas.

Det nya parkeringssystemet, som nu sannolikt kommer att revideras i strid med parkeringspolicyn antagen av fullmäktige, är om inte annat något som driver administrativa kostnader. Innehavare av landsbygdstillstånd och boendeparkeringstillstånd , nyttoparkeringstillstånd eller parkeringstillstånd för rörelsehindrad, ska kontrolleras, godkännas och administreras.
Att så kallade smarta telefoner och såväl bilregistrerings- som fullständigt personnummer krävs för att betala p-avgift i Enköpings stad, oavsett om man laddar ner appar eller betalar via sms är naturligtvis horribelt.

Så här ser de ut, instruktionstavlorna för hur p-platser ska betalas i Enköping.

Den revidering av p-systemet som kan komma att ske skulle innebära att en timmes gratis parkering införs i zon A. Det finns tre zoner. ”Det är väl bara en liten förändring i appen”, förmodade en förhoppningsfull politiker i fullmäktige.
Zoner, appar, landsbygdstillstånd, boendeparkeringstillstånd … kan detta p-system göra någon gladare? Jo, några är naturligtvis glada. Tillhandahållare av automater, smarta telefoner och de som satts att kontrollera att avgifter betalas enligt vederbörliga tillstånd och i rätt zoner.

Och så Medborgarhuset Joar Blå. Hur många utredningar har gjorts om detta hus? Inget blev bättre när kommunen tog över driften av Joar Blå från föreningen som byggde och drev huset. Det blev högre hyror med det kommunala hyresberäkningssystemet, och underhållet förefaller inte ha blivit bättre.
Den senaste utredningen föreslog att museum och konsthall flyttas in i Joar Blå. Vad som ska hända med den ärevördiga byggnad på Rådhusgatan där museet nu finns är oklart. Att konstföreningen som under lång tid drivit en berömvärd verksamhet i gamla tingshusets anpassade lokaler, inte kommer att flytta med till Joar har klart deklarerats av flera berörda. Om deras verksamhet kan flytta till andra lokaler är oklart, liksom vad de nuvarande lokalerna ska användas till om föreningen tvingas flytta. Kulturskolan är någras gissning. Det kan säkert behövas, men hallå? Hur tänker ni med gamla gymnastikhuset i Kyrkbacken då?

Det är rent märkvärdigt att en kommun som växer så det knakar, som har blivit näst intill dubbelt så folkrik som när staden/kommunen, som en av få, etablerade ett eget museum, nu inte längre har råd att ha det kvar i en byggnad som anpassats till verksamheten. Eller ha råd med en konsthall med kvalitativt höga utställare från hela landet?
Om nu Joar Blå ska renoveras och verksamheterna där förändras, vore det inte så mycket klokare att satsa på biblioteket med större lokaler, med fler datorer, med maker space och kanske som i Sävja, Uppsala, med symaskin(er) till låns, och kursverksamheter under ledning av studieförbund kanske?
Biblioteken är redan viktiga mötes- och utbildningsplatser, och de kommer inte att bli mindre viktiga, också i ett beredskapsperspektiv.

Beredskap ja. Gamla kommunhuset rivs nu, närmare tre år efter att tekniska nämnden beslutade att det skulle rivas. Men hej och hå, riva? Förvaltningar och kommunledning hade visserligen flyttat ut redan 2017 (om minnet inte sviker), men kvar fanns ju arkivet (hoppsan) och serverhallen (o voj o voj) och ett skyddsrum med plats för 170 personer som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, meddelade att inte fick rivas om platserna inte ersattes (nämenvaff..?).
Så det blev ett letande och parlerande och förhandlande, arkivet delades upp på ett fjärr- och ett när-, en ny serverhall byggdes, med viss tidsutdräkt eftersom it-avdelningen sent blev varse att bygglov krävs för byggen, och till slut sade också MSB ja till rivning av skyddsrummet eftersom kommunen inte visste vad som skulle ske med fastigheten efter rivning.
2022 skulle så rivningen äntligen bli av. Men så blev det 24 februari och krig i Ukraina, och plötsligt var det inte längre lika självklart att riva skyddsrum. Hur det gått med skyddsrummet i gamla kommunhuset är oklart som så mycket annat, men att det inte finns ett överflöd av skyddsrum i Enköping är i varje fall klart. Det har inte varit krav på skyddsrum i nybyggnationer sedan 2002.

Vid kommunsammanslagningen 1971 satsades på ett nytt och stort kommunhus. När, om och var skylten kan sättas upp igen är högst oklart. Det blir i varje fall inte på en egenägd fastighet, hyrda lokaler ska det vara för förvaltningar och kommunledning. Om de ska innehålla skyddsrum återstår att se.

I kommunen är det bara Lillkyrka kransort som över huvud taget har ett skyddsrum. Det finns i omsorgsboendet, Trögdsgården. Kommunen är angelägen om sina kransorter sägs det men Åsundagården i Hummelsta stängdes förra året. Det kanske kan bli ett trygghetsboende där. Man får i så fall hoppas att de som vill söka sig till ett sådant också får tillgång till busshållplatser så att de lätt kan ta sig till mat- och andra butiker. Behov kommer säkert att finnas och om man väljer att åka österut till Enköping eller västerut till Västerås är ju upp till var och en.

Men det är inte bara Åsundagården som lagts ned, omsorgsboendet Malin i Romberga har stängt, och Rosengården som drevs av ett privat bolag likaså. De boende på Rosengården flyttades till Regalskeppsvägen i Bredsand när husen på Kaptensgatan befanns alltför dåliga. Malin och Åsundagården stängdes med ekonomi som argument, och de boende flyttade till bland annat Stadsgården invid Kryddgården.
Kommunen tycks inte heller ha råd med träffpunkter för sina medborgare, träffpunkterna försvinner en efter en – funktionshindrade fick flytta från Villa Sandgatan. Snickeri, vävrum och bokbindare ska ut från Kryddgården och på Ljunggården har PRO:s tillgång till samlingssalar begränsats.
Vad flyttar och anpassningar av lokaler kostar i pengar klargörs nästan aldrig, vad de kostar i oro för organisationer och föreningar och deras medlemmar sällan.

Vad som oroar våra folkvalda när det gäller kommunens starka tillväxt är bland annat tillgång till skolor. När det från en talarstol i fullmäktige raljeras över att det för några år sedan till och med talades om ”att lägga ned S:t Ilansskolan”, förefaller ingen närvarande dra sig till minnes att en skola faktiskt har lagts ned. Enöglaskolan är inte bara nedlagd utan nedriven.
Att namnet gick vidare till Västerledsskolan (som UL i stor annons fortfarande i februari i år, liksom många gamla Enköpingsbor, ändå kallar Västerledsskolan) ändrar inte det faktum att en skola lagts ned.
Nu ska Västerleds- förlåt, Enöglaskolan, ersättas med en ny byggnad. Vid skolbyggen brukar en gräns sättas för vad byggkostnaden per elev i den nya skolan får uppgå till. Vad gäller Enöglaskolan har den styrande minoriteten med stöd av SD beslutat, efter ett förslag som inte beretts, presenterats för arbetsutskottet, eller enligt uppgift ens för alla partier i minoriteten, beslutat att kostnaden för en ny idrottshall ska ingå i den elevkostnaden. Det är synnerligen oortodoxt, och har inte skett tidigare. Oppositionen opponerade, men de blå-gröna och SD drev igenom beslutet.
Det innebär att skolan i det område som politiker och andra ibland omtalar som ”utanförskaps-” får mindre pengar till sina skollokaler än andra skolor. Kommunen satsar alltså mindre på dem som skulle behöva mer.
Det är desto egendomligare som kommunen för inte så många år sedan beslutade att upplevelseförvaltningen/-nämnden ska ansvara för samtliga idrottshallar och skolor hyra för de timmar som skolans elever faktiskt utnyttjar dem.
Den blå-gröna minoritetens tillsammans med SD:s vurm för etablering av Internationella engelska skolan i samma område är ännu konstigare med tanke på att betydelsen av det svenska språket brukar betonas när det gäller såväl barn som vuxna i ”utanförskapsområden”. Att IES på ett tidigt stadium förklarat att man, vid eventuell etablering, inte var intresserade av att bereda plats för Enöglaskolans särskoleklasser har inte dämpat entusiasmen för sagda skolbolag hos minoritetsledning och SD. Hur tänker ni?

Och apropå utanförskap och skolor: Komvux fanns tidigare i höghuset invid Korsängsskolan. Elevantalet i skolan växte, vad göra? Jo, flytta Komvux från de lokaler som stegvis anpassats för deras verksamhet, och göra en ny anpassning, nu till Korsängsskolan. Hur många miljoner detta kostat är obekant, men det kan inte ha varit gratis. Att lekutrustningen på skolgården tydligen ändå blev fel meddelades i lokaltidningen häromdagen – de var för låga för eleverna som nyttjar skolgården.
Och vart tog Komvux vägen? Jo till inhyrda lokaler i det som nu benämns Kompetensmagasinet på Östra Järnvägsgatan. Dit flyttade också det som var kvar av Jobbcentrum i gamla posthuset vid Prästgårdstullen, Integrationsenheten, Lärvux, SFI och Yrkeshögskolan. Lokalerna anpassades naturligtvis av den privata hyresvärden, hur mycket de kostar är lika oklart som hyreskostnaden för det anpassade höghuset vid Korsängsskolan.

Det är i öster, åt pendlarparkeringen till, som ingången till Komvux m fl i Kompetensmagasinet är. Lilla grinden är tillgänglig företrädesvis vid barmark. Statens serviecenter och Familjens hus finns kvar på Korsängsgatan.

Kvar på Korsängsgatan ligger Statens servicecenter med det som ännu återstår av service från Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten. Där har också kommunens enhet Familjens hus lokaler. Det är inte osannolikt att det är service som studerande vid Komvux, SFI m fl i Kompetensmagasinet har anledning att ha kontakt med, gärna nära. Som till exempel på väg till eller från undervisning.

Enköping har länge varit känd som rondellernas stad, och säkert är många trafikanter glada över stadens cirkulationsplatser med vackra planteringar i rondellerna. Mindre glada har de varit över trafiksituationen nedanför Hejarbacken. Nu finns där en cirkulationsplats, och vi får hoppas att vi inte får elaka vintervägar framöver, för då är det kasa ned och slira upp som kommer att gälla för bussar och kanske också andra fordon där.
Vad som är värre, och väderoberoende, är att rondellen, mittenpartiet i cirkulationsplatsen, försetts med höga kantstenar. Hur tänkte man där då för stora, långa fordon i snäva svängar?
Likadant är det i cirkulationsplatsen Stockholmsvägen-Österleden, höga kantstenar runt rondellen i mitten, och snäva svängar.

Som avslutning på denna lamentation över sakernas tillstånd en återgång till Stora Torget och Paushuset. Samme tf stadsarkitekt som ser detaljplanens uppgift att göra ett nybygge ekonomiskt genomförbart för byggherren, kunde i Enköpings-Posten också berätta att andelen bostäder i förslaget minskat från 40 procent av ytan till 10 procent i det nya.
Det är ju passligt med tanke på att kommunpolitikerna i denna starkt växande kommun inte har så mycket stolthet över sin stad och kommun att ett kommunägt nytt kommunhus anses behövas. I stället ska förvaltningar och kommunledning inhysas i hyrda lokaler.
En upphandling av dylika har för övrigt prövats, men det kom bara in ett anbud, så upphandlingen har skjutits upp.
Insändarskribenten citerad i början av texten har funnit svaret till det mycket begränsade intresset för upphandlingen från fastighetsägare och byggherrar i beskrivningen av Pausfastighetens detaljplaneförslag: på sidan 19 i en ritning fanns utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”.

Det blev långt det här, och då har ändå inget skrivits om Bredsand, inte om Möbelhustomten och bilparkering, under jord eller på gården (detaljplanen sade under jord, men det behövde tänjas på så det blev på gården), inte heller något om fjärrvärmeverket som ska flyttas vilket torde innebära att kraftproduktionen som skulle kunna förse merparten av staden med el, inte blir kvar i Enköping.

Det ska ändå konstateras att flytten av flaggstängerna på Stora Torget gick i ett huj, bort med de gamla som träden stod för nära, och upp med nya ett tiotal meter in mot torget. Nu kan det flaggas utan grentrassel. Jippi!

De gamla flaggstängerna togs bort och de nya högre stängerna är redan på plats mellan bänkar och parkering.

*Rubriken är citat från Olle Adolphsons Gustav Lindströms visa. De följande stroferna lyder ”Glada som barn, med sitt sattyg till plan!”

PS. Kan inte låta bli att kommentera intervjun med kommunalrådet (C) i Enköpings-Posten nyligen. Rådet är mest stolt över att kommunen gått från att göra budget för ett år i taget till att ha en långsiktig plan med mål som sträcker sig fyra år framåt i tiden.
Så bra det låter. Men så sent som i oktober 2021 fattade en enhällig socialnämnd beslut om att återgå till ettårsbeslut om bidrag till Hela människa Ria som driver Härbärget för hemlösa på Kryddgårdsgatan. Motiveringen för återgång till ettårs- från tvåårsbeslut var att nämnden ju får sin budget för ett år i taget.
Ria har under en följd av år önskat IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap) med kommunen för att få en ekonomiskt säkrare och mera planerbar verksamhet. Kommunen, socialnämnden, har vägrat.
I juni 2021 tog fullmäktige enhälligt beslut att riktlinjer för IOP-avtal för samtliga förvaltningar skulle tas fram. Sedan tidigare har upplevelseförvaltningen IOP-avtal med bl a OK Enen och konstföreningen. Inga riktlinjer har synts till, och tvärtom har förutsättningarna för Härbärget alltså försämrats efter fullmäktiges beslut.
Det kanske är fullmäktigebeslut som genomförs enligt en långsiktig plan, om fyra år eller så? DS.

Är du sangviniker lilla vän?

Eller kanske grön? Eller stenbock?
MED TILLÄGG NEDAN. Nå, om du är sangviniker är du i gott sällskap med Aramis, en av Dumas musketörer. De andra är melankoliker (Athos), flegmatiker (Porthos) och koleriker (d’Artagnan). Kan vara bra att veta i denna tid när det är viktigt att klassificera människor från unga år tills de avgår med döden.För Hippokrates var det kroppsvätskor som styrde människors väl- eller illamående. Det gällde att få dem, vätskorna, i balans: blod, svart galla, gul galla och slem.
Dominerade slem blev människan flegmatisk, trött och långsam. Dominerade svart galla blev hon melankolisk. Kolerisk blev den vars balans dominerades av gul galla, men dominerade i stället blodet blev människan sangvinisk, pigg och glad. Möjligen i överkant. Så mycket för humoralpatologin som den medicinska vetenskapen sedan länge övergivit.

Men att indela människor i färger har återuppstått i nya kläder, om uttrycket tillåts. DISA heter modellen som en psykolog på 1920-talet fann lämplig att använda för att klassificera människor.
Enligt tidningen Må Bra:s hemsida
https://www.mabra.com/psykologi/mabra-granskar-darfor-kan-du-inte-dela-in-folk-i-farger/6670547
beskriver DISA färger och människor som följer:
”Enligt DISA kan människors personligheter delas in i fyra färgkategorier:
Röd – man är drivande, viljestark och resultatinriktad, men också lite bufflig.
Gul – man är kreativ, entusiastisk och optimistisk, men snackar för mycket.
Grön– man är öppen, hänsynsfull och empatisk, men även konflikträdd.
Blå – man är logisk, punktlig och analytisk, men lite av en paragrafryttare.”

Samma sida konstaterar också att metoden inte stämmer.
”Forskare menar att DISA är en mycket grov förenkling av människor som är ungefär lika vetenskaplig som horoskop. Det vill säga inte alls.”

Det torde vara ovanligt att någon med anspråk på seriositet hänvisar till obalans i kroppsvätskor för att diagnosticera sjukdom eller människotyp, ungefär lika ovanligt som att hänvisa till födelsedatum och stjärnteckens indelning i element, jord, vatten, luft och eld, för att förklara karaktärer och beteenden.

Men de fyra färgkategorierna och indelningen av människor i dem vann väldig genklang hos många, inte minst på grund av kvasipsykologiska utläggningar i bokform, och efterföljande föreläsningar i de mest varierande sammanslutningar och sällskap.
Magasinet Filter skrev om företeelsen 2018
https://magasinetfilter.se/granskning/omgiven-av-idioti/
Artikeln är låst men går att köpa på nätet med swish.

Det som är oroande med astrologi, humoralpatologi och DISA-läran är kategoriseringen av människor, kategorier som fastnar som flugor på flugpapper.
Även normalbegåvade, oftast insiktsfulla och kritiskt tänkande människor, hörs referera till färgkategorier där andra människor enligt dem passar som hand i handske.
Extrovert eller introvert är andra kategorier som människor gärna placeras i, och naturligtvis den allt vanligare sorteringen av framför allt unga människor i diagnosgrupper med olika bokstavskombinationer.

TILLÄGGET: I Peter Olaussons bok Kvacksalveri (Ordalaget Bokförlag, 2021, s 46) går det att läsa i kapitlet om antroposofisk medicin att vi har fyra kroppar, den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget, och att sjukdomar beror på obalanser mellan dessa kroppar. Den som vill veta mera om detta må själv söka information, i Olaussons bok och i antroposofin.

Hur eftersträvansvärt vore det inte om människor, i synnerhet människor i någon form av beslutande positioner, kunde inse att människor är olika, unika, men inte beroende på färgkategorier, kroppsvätskor eller stjärntecken?
Och detta alldeles oavsett vilka pratglada föreläsare som till höga arvoden anlitats för att på vidareutbildningsdagar förnöja och förleda dem?

Vi är alla olika, vi har olika styrkor och svagheter, i organisationer och på arbetsplatser.
Vi kompletterar varandra. Det är det som är den stora grejen med mänskligheten.
Vi kompletterar varandra, och alla behövs. Styrkor, svagheter, kunskaper, erfarenheter. Det är när en grupp tillåts dominera som det går åt fanders. Och vi kan alla lära av misstag, stora som små, starka som svaga.
Och det är inte stjärnor, färger eller kroppsvätskor som visar vägen.
Det är insikten att människor är olika, men oavsett olikheter lika mycket värda.

Hedemoraparnassen … någon?

Hedemora är den lilla staden med ett större förflutet.
När riksvägen nu leder Dalatrafiken längs stadens utkant är det förmodligen skulpturen av dalmas till häst i rondellen där resenärer mot centrum alternativt Garpenberg viker av, som förknippas med Hedemora.

Men det finns mera i Hedemora än vad riksvägstrafikanter ser, och inte minst har där funnits mera.

Hedemora-loppet var vad TT-loppet från början hette. Sällskapsspelets spelplan har försvunnit, men frågor och regler finns kvar, liksom spelpjäserna i form av Hedemoraryttaren.

På 1930-talet hade Hedemora sin egen parnass där Martin Koch, Nils Bolander, Kerstin Hed och Paul Lundh ingick. Namnen klingar förmodligen inte bekanta för särskilt många nu och de böcker som de publicerade finns inte längre tillgängliga annat än på antikvariat. Men då var Hedemora och parnassen kända och till gästerna som kom till dem och Marin Kochs hustru Signes pensionat i Lagmansgården hörde bland andra Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin och Harry Martinsson.


Nils Bolander var under sin tid i Hedemora komminister, senare blev han biskop i Lund. Poeten Kerstin Hed uppmärksammades 1984 genom Hedemora CKF-avdelnings försorg med en samlingsvolym med poesi från sammanlagt arton diktsamlingar. Folkskolläraren Paul Lundh skrev poesi och prosa mestadels med motiv från Västerdalarna, och Martin Koch är oftast omnämnd som en av det tidiga 1900-talets arbetarförfattare. Känd är han också som visdiktare med Blomman och Lyckan som de kanske mest kända, insjungna av hans kusin Karin Juel.


Wikipedia ger mer information om parnassen och om författarna som ingick. Martin Koch-sällskapet ger ut årsböcker med artiklar om hans författarskap.


På 1940-talet var Hedemora platsen där Alvar Aalto (1898-1976) ritade och uppförde fabriken för tillverkning av paret Aaltos möbler. Fabriken, Svenska Artek, öppnades 1946, samma år som Aalto ritade Paviljongen, byggd för att visa Aaltos möbler i samband med att Hedemora firade 500-årsjubileum som Dalarnas äldsta stad. Det kan förtjäna att nämnas att Aalto också ritade Finlands paviljonger till världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939. Samt att han är arkitekten bakom Västmanland-Dala nations hus i Uppsala invigt 1965.
Paviljongen i Hedemora revs när jubileumsutställningen var över, och 1957 lades Arteks tillverkning ner. Byggnaderna ägs nu av Hedemora kommun, en av dem är kvar i ursprungligt skick.

Minnesgoda motorintresserade associerar Hedemora med TT-loppet, motorcykelloppet som kördes första gångerna 1933 och 1934, återupptogs 1949 och hade en storhetstid på 1950-talet fram till och med 1958. Mas-Harry Larsson och Varg-Olle Nygren var namn i var mans mun, och dånet från motorcyklar täckte staden och de tusentals besökare som kom när loppen avgjordes. Nu körs uppvisningsversioner av TT-loppet på veteranmotorcyklar.

Grådö mejeri strax utanför Hedemora lades ned av Arla men köptes och återuppstod i KF-ägo. 2014 såldes Grådö till Falköpings mejeri som är huvudleverantör till Coop, men produkter från Grådö finns även i andra butiker.
De som konsumerar öl känner till Oppigårds mikrobryggeri i Ingvallsbenning sydväst om staden.

Hedemora stad och kommun är naturligtvis mycket mer än detta, och det står var och en fritt att söka information om såväl historia som nutid.

Journalistik – vaffor då då? Jo, därför att …

Ena dagen kunde han skickas ut för att bevaka en allvarlig politisk kris eller naturkatastrof och nästa för att rapportera om det emotsedda framträdandet av jungfru Maria på en klippsida någonstans ute i obygden, och han förväntades ägna båda dessa händelser lika seriös rapportering.”
Det är Rachel Cusk som i Kudos (Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kudos, samlingsvolym, Bonnier Pocket 2020. s 524) låter en journalist beskriva sitt arbete. Kasten mellan olika typer av uppdrag gäller för allmänreportrar överallt, uppdragens beskaffenhet varierar.

Det är sannolikt ovanligt med apparitioner av jungfru Maria på klippor i Sverige, men kontrasten till naturkatastrofer och politiska kriser kan uppstå även på andra sätt. Första sädesärlans ankomst, eller pulkakul i parken är lika viktiga i lokaltidningen som kommunalrådsavhopp och misstänkta mord.

Men det är inte nödvändigtvis den varierade typen av rapportering som irriterar läsare. Det är avsaknaden av relevant information. Det är till exempel så att summan i kronor på ett dagsbotsbelopp inte säger något om hur allvarligt domstolen ser på brottet. Det är antalet dagsböter. 80 dagsböter är allvarligare än 30.
Hur stor summan av böterna blir för den dömde säger något om dennes inkomster, vilket i och för sig kan vara kul att veta, men har inget med rättsutkrävande att göra. Får vi hoppas.
Ändå kan man den dag som är få se i tingsreferat att någon dömts betala säg 12 000 kronor i böter, och så inget mer. Men hur allvarligt var brottet ansåg domstolen? Hur MÅNGA dagsböter ledde det till? Läsaren lämnas ovetande.

Under en följd av år har journalister fått lära sig att ett ”case” måste man ha för att kunna beskriva något, positivt, men oftare något negativt. En drabbad måste träda fram, företrädesvis med namn och bild. Annars blir det inget. Och det är klart, möjligheten till identifikation är viktig, men är det verkligen vad som krävs för att en nyhetstidning ska kunna beskriva något som kan beskrivas/ifrågasättas, vare det försäkringskassans regler för sjukpenning eller parkeringsavgifter på Västra Ågatan i Enköping?

”Ge mig mer än ett upprörande case” löd rubriken på Fouad Youcefis krönika i Journalisten, SJF:s förbundstidning, i februari 2018. ”Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller flera tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik. (…) bland en del medier (är) det snarare kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ’svara’ i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.”
Youcefi (ordförande för Föreningen Grävande Journalister) skriver också om kriminaljournalistik och om hur en ”orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet.”
Han avslutar sin krönika, skriven i februari 2018:
”Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.”

Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för SvD, skrev i Vad har vi lärt oss?, (årsrapport om journalistik medier och medieforskning, SIM(o), Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012), om samhällsjournalistik och gav flera perspektiv på yrket och produkten.
”Tidningen i tabloidformat rymmer inte samma nyhetsredovisning som tidningen i broadsheet.”( s 37.)
”… den instrumentella journalistiken har expanderat på bekostnad av den granskande och kritiska journalistiken. Bostadsjournalistiken handlar idag om inredning, inte om sociala förhållanden. Ekonomijournalistiken handlar mera om börskurser än om företagens maktutövning. Konsumentjournalistiken handlar om vinprovning …” (s 60).
”Det är inte alldeles ologiskt att höga professionella krav leder till att det svåra, det komplexa, det kontroversiella väljs bort. Ty den redaktion som tar sig an de stora och komplexa samhällsfrågorna riskerar att hamna i ett journalistikens och politikens mangroveträsk, där journalistik och politik är helt inflätade i varandra. Samtidigt är det så att den journalistiska prioriteringen aldrig är värderingsfri. Varje problemformulering är politiskt laddad.(…) Väljer jag bort ungdomsarbetslösheten till förmån för kvittogranskning så har jag trots allt bekänt färg …” (s 62).

Mats Svegfors skrev redan 2012/2013 om minskande resurser och förändrade strukturer på redaktionerna. Det är faktorer som är ännu mera märkbara på nyhetsredaktioner i dag där tjänsterna blir allt färre och de flesta förväntas skriva om allt från politikeravhopp till första sädesärlan, fylla morgondagens tidningssidor – och helst ha något nytt att lägga ut på webben, varje timme.

Produktionskraven är höga, och det styr inte bara varje journalist, det styr arbetsledarna också. Då är det kanske inte konstigt att det komplexa och presumtivt kontroversiella avfärdas som ”gubbtjafs”, inte bara för att det är komplext, utan för att det tar tid och plats att reda ut.
De förutbestämda formaten tillåter inte längd, produktionskrav tillåter inte tiden.
Och när kommunen inte kommer överens om priset för mark till förskolebygge och det vinklas som hot om tvångsinlösen, medan behov av förskoleplatser, arbetsmiljöfrågor eller användning av skattepengar förbigås med tystnad, då har journalistiken inte bara undvikit komplexitet, den har valt sida.

När media/journalister väljer att vara ensidiga, gärna med ett upprörande case som utgångspunkt, och avstår det komplicerade då medverkar vi till att göra världen svart-vit.
Inte bara rumpnissar frågar Vaffor då då?, vi gör det alla i olika sammanhang.
Media borde medverka till att göra världen begriplig, visa gråskalor, inte utse syndabockar.

Stilla flyter ån – hitta ut i Enköping

Sannerligen, stilla flöt ån de där dagarna i början av augusti …

Med kartan i ena handen och matsäcken i den andra är hitta-utaren det enda som stör lugnet vid Enköpingsåns nedre lopp.
Inga båtar är på väg till eller från Enköpings hamn och de få änder som syns till vilar middag på en stock i strandkanten.
Dyarna i väster är lika lugna, kvigorna som håller gräset i schack har dragit sig tillbaka i skuggan under träden. Mellan ån och Dyarna gör spänger området tillgängligt för vandrare, med eller utan hitta-ut-i-blick och karta i hand.


De första kontrollerna är välsignat lätthittade, det blir marigare med några av dem som lagts ut på Gröngarnsåsen. Det är en del av charmen med hitta-ut – Svenska orienteringsförbundets fiffiga sätt att locka ut människor i naturen och till orienteringsklubbarna.

Blommor, högre och lägre, på Dyarna.

I Enköping är det OK Enen som svarar för hitta-ut-arrangemangen. Med hjälp av sponsorer kan kartorna delas ut gratis, och de som så önskar kan ladda ned förbundets app med alla kartor och kontroller inlagda. Med appen kan man också bekvämt registrera kontroller, eller checkpoints som de kallas.
Hitta-ut fanns i början av augusti på 89 orter runt om i Sverige, och drygt 101 000 deltagare var anmälda. I Enköpings kommun finns i år kontroller, förlåt checkpoints, i flera olika områden i och runt staden, i Grillby och i Örsundsbro. Sista området för hitta-utare i Enköping i år öppnas första september i Fagerskogen.

Gröngarn och Brännskogen släpptes 1 augusti. Hitta-utare väljer förstås själva vilka kontroller de vill gå till, och om de vill söka kontrollerna i nummerordning eller ha en egen rutt i sökandet.

Välkommen rast på Himlabackens krön. Har man riktigt goda ögon kanske man ser betesdjuren längst bort i kanten på fältet.
Inte långt från Himlabacken ligger kolerakyrkogården.

Det finns, kan en nu rutinerad hitta-utare meddela, fördelar med att gå i nummerordning. Det tycks som om de röd-vita metallpinnarna med nummer och bokstavskod företrädesvis vänds för att lättare ses av dem som väljer den ordningen.
Det tycks å andra sidan som om de som sätter upp kontrollerna ibland fyllts av en nu-ska-de-allt-få-visa-vad-de-kan-känsla, och sätter dem högt på en gren, lågt vid en sten, eller vända mot slyklädda branter.
Det är som tidigare sagts en del av charmen med hitta-ut, och det som leder till onödigt många myggbett. Men samtidigt också det som fyller hitta-utaren med inre tillfredsställelse när bokstavskoden väl är på plats i app eller på karta.

Förutom myggbett och inre tillfredsställelse ger hitta-ut också många steg i hälsoappen. Räknaren tickar på i synnerhet när ”väster om stenen” ska hittas i en samling av bumlingar, och det visar sig finnas två bumlingsamlingar, och kontrollen naturligtvis visar sig sitta inte vid den första man kommer till, utan vid den andra, en bit därifrån. Eller när ”stigkorsning” är i ett gytter av små, något större och rentav stora stigar, vilket gör kartläsning till en sannskyldig prövning.

Bumlingsamling. Den rätta samlingen låg strax intill…

Ytterligare fördelar med att ge sig hän i hitta-ut är att det ger nya perspektiv och ny kunskap om kommunen.
Som till exempel hur stilla ån flyter en augustieftermiddag. Att slånbranten längs elljusspåret i Husbergsskogens södra kant vilar mot en stadig stenmur.

Hur väl preparerade spår, stigar och Upplandsleden är, hur nära bebyggelsen är från oväntade platser och hur tydligt det är att jordbrukslandskap och skog viker undan för bostäder.

Nya ledstänger för Upplandsleden gör det lättare för vandraren.

Härligt vid Härjarö

Rumphugget skulle Härjarö naturområde kunna kallas om det inte vore för att Härjarö udd, den yttersta delen av naturreservatet, ännu ägs av Upplandsstiftelsen.

Vandringen till Härjarö udd och utsikten över Norra Björkfjärden är väl värd ansträngningen, och även där finns en grillplats iordningställd.

Herr- och lägergården har stiftelsen sålt, campingen stängdes redan 2012 och nu är det reservatet och medhavd matsäck som gäller för besökare.De som är på det klara med premisserna, vandring på naturleder, badplatser vid Mälaren och välhållna grillplatser, har ingen anledning att klaga på ett av kommunens sydligaste besöksmål.

Blåhäll med badbrygga, sand- och grässtrand och grillplats.

Tvärtom är det en glädje att från grillplatsen vid badet i Blåhäll i väntan på att pastan ska koka färdigt på spritköket se ut över vattnet mot Brandsholmssund på andra sidan Torsviviken. En svan simmar makligt från badbryggan och in mot strandbuskagen nära vedförrådet.

Svanen lämnade bryggan och simmade iväg för att putsa sig bakom strandbuskarna när den fick åskådare.

För den fågelintresserade hade sannolikt öarna Skaftskär, Kattan och Kattrumpan en bit norrut in i viken säkert kunna bjuda på fler fågelupplevelser. Sjöfåglar finns det gott om i vikarna runt Härjarö. Häger och fiskgjuse är bara några som kan ses.

Blåhäll är den mest tillgängliga av badplatserna i Härjarö, men det finns badplatser vid Österby udd och vid Äppelnäsgrundet också. Upplandsleden går genom reservatet, och det finns också gott om andra stigar, informationstavlor och pilar som visar hur det går att ta sig fram.

Lederna till och från Härjarö udd går genom planterad barrskog som vart efter mindre avverkningar sker ersätts av naturligt föryngrad blandskog. Nu inger skogen Bauerkänsla, vacker och lite hemlighetsfull.

För de som gärna plockar bär och svamp finns möjligheter att fylla korgar och hinkar inom reservatet där delar av skogen också lämnas att utvecklas fritt. Att det är ett reservat gör naturligtvis att särskilda regler gäller, och föreskrifterna finns att läsa på Länsstyrelsens sida om Härjarö.

Härjarö längst söderut i Trögden kan kännas långt bort, men det är faktiskt inte mycket mer än en timmes biltur från Stockholm, och från Enköping drygt tre mil. Det är alltså inte längre bort än att det går bra att cykla om det inte känns för vidlyftigt med packningen.

Cykeln var med till Blåhäll, men borde ha lämnats på parkeringen intill. Leden till Härjarö udd är mestadels anpassad till vandring.

Att herrgården och närliggande byggnader på en 13,5 hektar stor fastighet sedan 2009 är i privat ägo och inte längre tillgängligt för besökare som tidigare är att beklaga.
Men de som är tillfreds med egen matsäck i det fria, med eller utan bad i Mälaren, kan glädja sig åt att vedförråden vid grillplatserna fylls på, att det finns omklädningsrum och torrtoaletter. Hösten 2021 kommer upprustning av leder och badplatser att ske efter beslut i Upplandsstiftelsens styrelse.
Vid Härjarö finns också en småbåtshamn, service och utrustning där känner jag inte till.
Mer information om Härjarö naturreservat finns på Upplandsstiftelsens hemsida.

Läktare och mästerskap

En rejäl läktare för lag i landets högsta fotbollsdivision är inget som upprör ens en som är totalt ointresserad av fotboll. Det upprör inte heller om laget därefter rasat ned i divisionerna. (tillägg finns)

Enavallen, Enköping.

Vad som däremot kan förundra är att läktaren vid planen för ett lag som länge spelat mot landets topplag år efter år förblir så … liten och obekväm.

Läktare för rugbypubliken.

Det är förstås Enavallen respektive ERK:s rugbyplan som avses. Inget ont om varken Enavallen, ESK eller fotboll, men nog är det väl en aning konstigt att rugbyplanen och -publiken år efter år stått tillbaka i kommunens investeringsplaner?
Inte för att det inte funnits tankar, och t o m ritningar på hur rugbyplanen och den intilliggande konstgräsplanen skulle kunna få såväl läktare som bättre omklädnings-/förrådsrum. Sådana tankar/ritningar har enligt uppgift funnits, men skrinlagts. Även mindre kostsamma alternativ har blivit lagda i samma skrin.
Det är svårt att förstå varför en sedan länge lokalt förankrad och ofta framgångsrik sport med verksamhet för såväl kvinnor som män, vuxna som ungdomar gång på gång förbises.
Enligt ERK:s hemsida har klubben sedan den bildades 1968 ”vunnit 72 st Svenska Mästerskap på senior och ungdomsnivå samt 104 st SM-silver och SM-brons”. Den svenska rugbyvärlden må vara liten, men visst är det väl ändå imponerande?

IK Nordias hemmaplan Skogsvallen i Grillby överst, Södra Trögds IK:s hemmaplan Trögdsvallen i Lillkyrka under. Sittplatser för publiken blir ännu blygsammare i lägre divisioner.

Tillägg: Måndagen 2 augusti kunde Enköpings-Posten meddela att ERK:s sjumannalag herrar vunnit SM-guld på hemmaplan. ”Det blev en finalrepris mot Exiles. ERK körde fullkomligt över förra årets SM-vinnare och vann med 31-0.”, skrev EP:s reporter Anders Hallman på första sidan.
Samma dag skrev samme reporter i en artikel att ”ESK fortsätter att ha det tungt i division 2-fotbollen. I omstarten mot Österåker blev det förlust med 1-3.”
Resultaten har förstås inte med utseendet på hemmaarenornas läktare att göra, men inte skulle väl en liten satsning på rugbypublikens välbefinnande vara helt fel? För övrigt önskas såväl ERK som ESK och alla andra kommunens sportutövare allt gott.

Osynkat om kollektivtrafik. Och om p-avgifter.

Färre avgångar för expressbussen mellan Enköping och Uppsala väntar, samtidigt som en ny hållplats för den byggts på riksvägen vid Örsundsbro, för ökad tillgänglighet får man förmoda.

Enköpingsbor kan lätt bli förvirrade över hur politiker tänker om önskvärt resendebeteende. Samtidigt som p-avgifter införs/höjs i Enköping och stadsbussarnas linjenät görs om för att öka kollektivresande och cyklande, dras regionbussar in och tidtabeller glesas ut.
Pandemieffekter är en del av förklaringen till att en oenig trafik- och utvecklingsnämnd i Region Uppsala tog beslut om att dra in expressbussen 774:s turer mellan Enköping-Uppsala kvällar och helger vid tidtabellskiftet i december i år, och avveckla direktbussen mellan Enköping och Kista via Bålsta.

Fler hemarbetare gav färre pendlare och dessutom behöver Upplands lokaltrafik minska kostnaderna. Inte konstigt då att man beslutar om de här åtgärderna som tillsammans med sparförslag som inte direkt berör Enköpingsbor eller -pendlare beräknas minska kostnaderna med drygt 10 miljoner kronor.
Från och med juni 2022 kommer också expressbussen 773 som på vardagar går mellan Uppsala och Västerås glesas ut till entimmestrafik då Upptåget integreras med Mälartåg.
Det innebär att UVEN återuppstår. Uven var det inofficiella namn på regionaltågslinjen Sala-Västerås–Eskilstuna–Katrineholm-Norrköping-Linköping, Uven upphörde 2012 då Upptåget tog över sträckan Sala-Uppsala.
Movingo-biljetter ska gälla på nya Uven, och de är dyrare än busskort. Diskussioner förs om ett gemensamt pris för busskort/tåg.

Samtidigt i Enköping byggs Resecentrum om för att anpassas till det kommande stadslinjenätet. Vändplatser ska byggas där bussarna på de tre kommande linjerna ska kunna vända. En av dem är i Bredsand strax innan Fagerudd. Den som vill kan söka planer för kommande linjer och övriga vändplatser på Enköpings kommuns eller Region Uppsalas hemsida.
Ombyggnaderna beräknas kosta 60 miljoner kronor, vilket väckte protester från oppositionen. Enligt uppgift i lokaltidningen Enköpings-Posten kommer Trafikverket att bidra med hälften av den beräknade summan så skattepengarna tas inte bara från Enköping.

Sommartidtabellen för expressbussen 774, ännu ett tag går den kvällar och helger. P-automaten vid Joar-parkeringen.

Men hur tänker politikerna egentligen? Långpendlare ska missgynnas, centrumkunder ska betala (mera) för att parkera i stan. Cykel eller promenad är ingen stor sak för den som bor i centrum och ska handla, förutsatt att det inte blir alltför tungt eller otympligt att bära eller frakta kassarna. Men i Bredsand, Fanna, Bergvreten är det inte lika självklart att cykla till centrum, och definitivt inte att promenera.
För landsbygdsborna ger de nya p-reglerna möjlighet att skaffa landsbygdskort som berättigar till parkering i centrum, men det förutsätter administration och byråkrati. Det låter som om det blir enklare att stanna vid butiker och näringsställen utanför centrum, och sådana är det gott om. Administration och byråkrati är för övrigt vad som krävs för boendeparkerings- och nyttoparkerings-(se nedan) tillstånd också.

Det ger ytterligare ett perspektiv i Enköpings utveckling. Vill vi ha ett levande centrum med blomstrande butiker, kaféer och andra näringsställen?
Det säger sig i varje fall politiker vilja, och projektet som tänks leda till att Enköping får utmärkelsen Årets stadskärna senast 2025 och som drivs tillsammans med företagare och fastighetsägare pågår.
Är höjda p-avgifter och borttagna gratisplatser något som bidrar till detta?

Näringsställena av olika slag och deras personal, hur är det då med dem och de nya reglerna? Enligt utredningar som gjorts upptas p-platser i centrum av just dem, och det ses som negativt eftersom p-platser ska omsättas, kunder ska komma i ett helst jämnt flöde till butiker och näringsställen. Så är tanken. Men personal som parkerar är kanske också kunder? I butiker och på näringsställen.
Jag tror till exempel att restaurangen på Kungsgatan söder om ån såg ett betydande tapp i kundunderlaget när personalen flyttade ut från kommunhuset, personal som parkerade på kommunhusparkeringen. Den har för övrigt gjorts tillgänglig för allmänheten nu, avgiftsfritt.

Kommunlednings- och utbildningsförvaltningarna flyttade till Linbanegatan när kommunhuset utrymdes. Vid Linbanegatan hyr kommunen ett knappt 90-tal p-platser. Platskostnaden är 1781 kronor per år. Vid Gnejsgatan dit samhällsbyggnadsförvaltningen flyttade, ingår p-platser, oklart hur många, i kommunens hyra. Vid Paushuset, där miljö- och byggnadsförvaltningen ännu håller till, hyr kommunen fem p-platser för 4800 kronor per år. Något dyrare var de 28 platser som hyrdes vid gamla posthuset.

För näringsidkare i centrum som med det nya systemet vill ha tillgång till p-platser för företagsfordon är kostnaden 500 kronor per månad och fordon. Nota bene att det gäller företag registrerade på ett antal specifika adresser, och för utpekade p-platser. Ett nyttoparkeringstillstånd typ B, som gäller alla kommunens avgiftsbelagda parkeringar, kostar 700 kronor per månad och fordon.
Sannolikt är det kostnader som är avdragsgilla. Så är det inte för privatpersoner, kunder i butiker och vid näringsställen.

Under pandemin har politikerna, för att stödja det lokala näringslivet, tagit bort avgifter för att hyra allmänna utrymmen på torg och trottoarer, och fram till årsskiftet också tillsynsavgifter för alkohol och tobak.
Det är inget att säga om att lokala näringsidkare ges stöd i pandemitider.
Vad näringsidkare i centrum som inte säljer alkohol och tobak tycker om att nya p-regler samtidigt missgynnar deras presumtiva kunder har inte framkommit i lokala media.

Det kan noteras att politikerna i kommunstyrelsen arbetsutskott i januari 2020 beslutade att politiker på tjänsteuppdrag får ersättning för p-avgiftskostnader. Utredning om eventuell ny placering av kommunledning och förvaltning i hyrda lokaler i centrum pågår.

Ytterkvarn ToR. Och Horndal.

Googla på Horndal. Googla på Google och Horndal. Googla på Horndal och sågverk, eller Horndal och bruk. Jodå, det blir träffar. Men Horndal och Ytterkvarn?
Nej, jag trodde väl att det inte skulle ge tillnärmelsevis så många träffar.*
Men sambandet finns, vilket glatt mig outsägligt. Lika mycket som att det är bara 25 kilometer mellan Enköping och Ytterkvarn. Det senare är en glädje för den som föreställt sig att cykelturen dit är minst 30, kanske så mycket som 40 kilometer. Man ska ju cykla hem också …

Det är mest stenvalvsbron från 1876 som märks i Ytterkvarn, men det är nedanför dammen och bron som restplatsen finns, resterna av järnbruk och kvarnar syns fortfarande i höggräs och sly. Rastplatsens bord består av kvarnstenar.

Av hammarsmedjan finns fundamenten av bläster- och smältugn och järnhammaren kvar direkt nedanför fallet. Det är också i samband med dem som Horndal dyker upp – till Skattmansö och Ytterkvarn hämtades nämligen tackjärn från Horndals bruk. Med vinterforor. Tänk bara.
Ja, ja, det togs tackjärn från Norbergs bergslag och Karbenning också, men för en infödd Horndaling är det självklart tackjärnet därifrån som räknas, långt efter det att järnbruket i Ytterkvarn lades ned 1885 får det hjärtat att klappa fortare.
Horndals bruk lades för övrigt ned 1979.
Och sågverket, den andra stora arbetsgivaren i Horndal, ASSI som blev Setra, stängdes 2012.

Men Horndal finns kvar med ett flertal mindre företag, och när nu Google visat intresse för den gamla bruksorten har till och med rikspressen varit på plats. Horndalingar ser ljust på framtiden, och till skillnad från Ytterkvarn kommer Horndal förhoppningsvis inte att förvandlas till enbart en rastplats med utsikt över kvarlämnade grundstenar från tiden då järnverks- och sågverksarbetare och deras familjer levde och verkade där.

I Ytterkvarn finns inte bara rester järnbrukseran, där finns också rester av två kvarnar, den äldre invid Skattmansöån där också resterna av den gamla bron finns kvar, den yngre flyttades till rastplatsens andra ände och drevs med vatten som leddes i en nedgrävd tub från dammen. Kvarnen drevs till 1947 och revs tjugo år senare.

Resterna av gamla bron.

Det lilla området Ytterkvarn som nu ingår i Skattmansöådalens naturreservat rymde för knappt 150 år sedan arbetsplatser för ett inte så litet antal personer, tio smeder finns på bild i informationsbladet. Till det kom mjölnare, och familjer. Det kan vara värt att fundera över utveckling och tidens gång, utan sentimentalitet, när man dricker sitt termoskaffe vid kvarnstensborden.

Vägen dit kan vara värd några extra ord – nordöst om Ytterkvarn ligger Skattmansöstugan med backen och liftar som erbjuder pulka- och skidbackar vid snötillgång, och alltid vacker utsikt över Skattmansöådalen och naturreservatet samt grillplats.
Från Torstunavägen visar en pil på stigen upp till jättekastet på Härledberget norr om Torstuna kyrka. En i sanning häpnadsväckande bumling där den står och ser ut att kunna falla ned vilken minut som helst.

Härledstenen.

Från den södra avtagsvägen mot Ytterkvarn och vidare till Vittinge går en stig upp till Strömstatallen. Hur stor och gammal Strömstatallen är är obekant, men en välkänd konkurrent i jättetallsammanhang föll efter den gångna vintern: Grönsåstallen mellan Särna och Mörkret i Dalarna. Mellan 500 och 600 år kan gammeltallar ta på sig för att nå en storlek som lockar besökare.

*Alltför stor tilltro till antal träffar vid googlesökningar är ovist, men ger proportioner:
Bara Horndal: 922 000 träffar
Horndal och Google: 83 300
Google Horndal: 79 800
Horndals bruk (nedlagt 1979): 131 000
https://sv.wikipedia.org/wiki/Horndals_bruk
Horndals sågverk (ASSI därefter Setra, nedlagt 2012): 41 300
MEN: Nya Horndals Komponent finns ännu kvar.
Horndal och Ytterkvarn: 84 träffar, varav merparten saknar ”Horndal”, övriga är mestadels varjehanda adress- eller väglistor.