Stilla flyter ån – hitta ut i Enköping

Sannerligen, stilla flöt ån de där dagarna i början av augusti …

Med kartan i ena handen och matsäcken i den andra är hitta-utaren det enda som stör lugnet vid Enköpingsåns nedre lopp.
Inga båtar är på väg till eller från Enköpings hamn och de få änder som syns till vilar middag på en stock i strandkanten.
Dyarna i väster är lika lugna, kvigorna som håller gräset i schack har dragit sig tillbaka i skuggan under träden. Mellan ån och Dyarna gör spänger området tillgängligt för vandrare, med eller utan hitta-ut-i-blick och karta i hand.


De första kontrollerna är välsignat lätthittade, det blir marigare med några av dem som lagts ut på Gröngarnsåsen. Det är en del av charmen med hitta-ut – Svenska orienteringsförbundets fiffiga sätt att locka ut människor i naturen och till orienteringsklubbarna.

Blommor, högre och lägre, på Dyarna.

I Enköping är det OK Enen som svarar för hitta-ut-arrangemangen. Med hjälp av sponsorer kan kartorna delas ut gratis, och de som så önskar kan ladda ned förbundets app med alla kartor och kontroller inlagda. Med appen kan man också bekvämt registrera kontroller, eller checkpoints som de kallas.
Hitta-ut fanns i början av augusti på 89 orter runt om i Sverige, och drygt 101 000 deltagare var anmälda. I Enköpings kommun finns i år kontroller, förlåt checkpoints, i flera olika områden i och runt staden, i Grillby och i Örsundsbro. Sista området för hitta-utare i Enköping i år öppnas första september i Fagerskogen.

Gröngarn och Brännskogen släpptes 1 augusti. Hitta-utare väljer förstås själva vilka kontroller de vill gå till, och om de vill söka kontrollerna i nummerordning eller ha en egen rutt i sökandet.

Välkommen rast på Himlabackens krön. Har man riktigt goda ögon kanske man ser betesdjuren längst bort i kanten på fältet.
Inte långt från Himlabacken ligger kolerakyrkogården.

Det finns, kan en nu rutinerad hitta-utare meddela, fördelar med att gå i nummerordning. Det tycks som om de röd-vita metallpinnarna med nummer och bokstavskod företrädesvis vänds för att lättare ses av dem som väljer den ordningen.
Det tycks å andra sidan som om de som sätter upp kontrollerna ibland fyllts av en nu-ska-de-allt-få-visa-vad-de-kan-känsla, och sätter dem högt på en gren, lågt vid en sten, eller vända mot slyklädda branter.
Det är som tidigare sagts en del av charmen med hitta-ut, och det som leder till onödigt många myggbett. Men samtidigt också det som fyller hitta-utaren med inre tillfredsställelse när bokstavskoden väl är på plats i app eller på karta.

Förutom myggbett och inre tillfredsställelse ger hitta-ut också många steg i hälsoappen. Räknaren tickar på i synnerhet när ”väster om stenen” ska hittas i en samling av bumlingar, och det visar sig finnas två bumlingsamlingar, och kontrollen naturligtvis visar sig sitta inte vid den första man kommer till, utan vid den andra, en bit därifrån. Eller när ”stigkorsning” är i ett gytter av små, något större och rentav stora stigar, vilket gör kartläsning till en sannskyldig prövning.

Bumlingsamling. Den rätta samlingen låg strax intill…

Ytterligare fördelar med att ge sig hän i hitta-ut är att det ger nya perspektiv och ny kunskap om kommunen.
Som till exempel hur stilla ån flyter en augustieftermiddag. Att slånbranten längs elljusspåret i Husbergsskogens södra kant vilar mot en stadig stenmur.

Hur väl preparerade spår, stigar och Upplandsleden är, hur nära bebyggelsen är från oväntade platser och hur tydligt det är att jordbrukslandskap och skog viker undan för bostäder.

Nya ledstänger för Upplandsleden gör det lättare för vandraren.

Finlandssvensk smärta med bett och knorr

Smärta, inte melankoli. Det är smärta som präglar många av texterna i Vasas flora och faunas repertoar. Smärta, men inte sällan med knorr. Musiken är vänligt poppig med stänk av country, ibland av nordisk visa. Det är förledande tills man tar till sig texterna.

Vasas flora och fauna, Tina Härkinen, Mattias Björkas och Daniel Ventus i Parksnäckan i Uppsala.

Vad ska man annars säga om raderna ”Vad gör man, vad gör man/ Man kastar sig i en driva/ Vad får man, vad får man/Anti-depressiva”.
Eller ”Nu ringer alla klockor/Jag vet att jag ska dit igen/ Nu ringer alla klockor/ Åter till Avskyvärld”.
För ytterligare tyngd i Avskyvärlds värld lyder en tidigare rad ”Kom hit, ska jag göra dig en björntjänst”.
Knorrarna lyser med sin frånvaro i den första sången, Prisma, och i den andra, Åter till Avskyvärld, med undantag för ordleken.
Båda sångerna finns med på gruppens första skiva, Släkt med Lotta Svärd.
På den finns också Stängningsdax, och där kommer den, knorren. Då det tidigare paret ses igen på krogen en kväll, är textens jag inte intresserad. ”Jag kom hit exklusivt för att dricka vin/ Jag har ingen tid för ditt säregna geni”.
Mera bitskt än knorr faktiskt, och ännu mera så för att ”säregen” kopplat till ”geni” inte bara tar det eventuellt positiva från båda orden, det vänder betydelsen.

Mattias Björkas har skrivit merparten av texterna till Vasas flora och faunas låtar, och när de kan geografiskt placeras är det Österbotten som ger miljön, finlandssvenska språket. I lp:ns titellåt, Släkt med Lotta Svärd, är det finlandssvenska ”he va naa” ett uttryck som rikssvenskan snavar på. Vad det betyder? ”Det var något”, kanske.
I texten finns också ironin, och möjligen smärtan: ”I min familj, när spriten sagt sitt/Är det alltid nån som ljuger brett och vitt/Vi är släkt med Lotta Svärd/ Och alltid är det nån som säger ’he va naa'”.
Och något vore det allt att vara släkt med Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd för ”Något tålte hon skrattas åt/Men mera hedras ändå.”
I sista versen är det med Sven Dufva släktskapet knyts.”He va naa”.
Jo, det kunde allt också vara något.
”Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,”/ så talte generalen blott, ”den visste mer än vi;/ den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,/ och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.”

På gruppens andra lp, Veneziansk afton, av lysande grön vinyl (färgen gör en glad) har smärtan tonats ned, och texterna är bitvis vassa, bitvis roliga kommentarer till samhällsutveckling och människor med attityd.
Låten Invasiv art inleds ”Kampen i Helsingfors den ligger under is/Och vår kamp den gör mig barnslig”, och fortsätter senare:
”Jag har ett förhållande till saker och ting/Jag kallar det Mannerheimlinjen/Jag tar inte någon kritik och jag är spänd jag är rigid/Brusar upp för minsta lilla.”
Inte låter det särskilt melankoliskt eller nostalgiskt, men nog väcker det frågor om inställningen till nationalhjälten. Hur effektiv det som kallades Mannerheimlinjen var får den som vill kolla via Wikipedia.
Slutstroferna lyder ”Jag är en invasiv art på ditt ’lande’ (…) Jag är en invasiv art/Vi har alltid betett oss illa/Du, lite adlig och glad”.
Finlandssvenskar är inte en enhetlig grupp lika lite som att ursprung i Bastuträsk, eller för den delen Horndal, är det samma som ursprung räknat från Djursholm i Sverige. Om det ger Invasiv art besked.

På Veneziansk afton finns också låten ”Tesla vill int kom hit”. Björkas skriver: ”Jo, vi tjatade/Vi bönade och bad/ Men Tesla vill inte komma hit.”, och i låten ”Vi köper era gamla saker”: ”Bekymra er inte om konsumtionen/Om hur vi ödslar med allt rart på vår planet/Utan er skulle ju alla tappa tron här/Utan er skulle hela staden läggas ned.”
Civilisationskritiken är måhända stillsam, men nostalgisk är den inte. Städers och samhällens kamp för överlevnad och beroende av att väljas av företag för att kunna bestå, oavsett konsumtionskritik och klimatkris, är densamma i Österbotten och Finland som i Sverige.

Daniel Ventus, Tina Härkinen och Mattias Björkas glada efter framträdandet i Parksnäckan, glad var också publiken efter att ha tagit del av deras spelning.

När Vasas flora och fauna besökte Parksnäckan i Uppsala kommenterades det finlandssvenska av Björkas då han till rikssvenskars fromma förtydligade en kommentar från Tina Härkinen som tillsammans med Björkas och Daniel Ventus ingår i gruppen.
Han gjorde det med gott humör, och Tina Härkinen log.
De tycktes ha roligt på scenen även när de kommenterade den ganska lilla och corona-utspridda publiken. Pandemin fick förklara såväl publikantal som den blygsamma publiciteten för deras senaste skiva, och även de misstag som någon gång skedde under spelningen – pandemi och restriktioner hade gjort repetitionstiden knapp.
Det stillsamma gick igen också i Björkas kommentar till recensionen Vasas flora och fauna bestods i UNT vid deras förra besök.
”De skrev att vi spelade låt efter låt…Ja, vad ska man göra då?” sade Björkas, och publiken fnissade till de inledande ackorden i spelschemats nästa låt. En liten våg av fniss fick han också av Uppsalapubliken för strofen ”Jag ska svika/ Jag ska svika kommunen/ Så fort jag får en chans ska jag svika/ hela regionen” i ”Tesla vill int kom hit”.

Högljutt bifall fick gruppen först vid inledningstonerna till ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” från första lp:n. Björkas text till Keller/Russells låt If I ever get to Saginaw again, är föga melankolisk. Till skillnad från originalets text skriver Björkas om att vara våldtäktsmisstänkt: ”Jag har aldrig någonsin gjort nåt sånt/Men det går inte att bevisa, så jag har på känn/Att jag aldrig far till Jakobstad igen”.
Det är varken bitskt eller roligt. Det är smärta.

Hur smärtan, skärpan och den stillsamma humorn fördelas i texterna på den senaste lp:n Möte med skogsgardisterna återstår för mig att se och höra. Men med tanke på att skogsgardisterna var vad desertörer från Finlands armé under fortsättningskriget kallades, finns det rum för såväl smärta som skärpa. Skivans första låt, Kajanaland, spelades på Parksnäckan, och var och en som vet var Kajanaland ligger kan uppfatta ironin, eller möjligen den stillsamma humorn, i tacksamheten som i texten uttrycks för att ha fått en anställning att flytta till där.
Saker som förklarats för mig fåkunniga är att Kampen är ett köpcenter i Helsingfors, och Prisma ett varuhus. Det ändrar inte min läsning av texterna, men ökar mitt vetande, och min förståelse av igenkänningsfaktorn som förstås är betydligt högre i Finland än bland rikssvenskar. Jag är tacksam för allt som ökar min kunskap om vårt östra grannland, Vasas flora och fauna bidrar till kunskapen, och självklart är min tacksamhet stor, int eminst för att den kombineras med med humor.

Några fakta:
Vasas flora och fauna bildades 2012 och beskrivs som en finlandssvensk indiepopgrupp, från början bestående av Mattias Björkas och Iiris Viljanen. Från den andra lp:n har gruppen bestått av Mattias Björkas, Tina Härkinen och Daniel Ventus.
De har givit ut fyra lp:n, Släkt med Lotta Svärd (2015), Veneziansk afton (2017), Strandgut (2018) och Möte med skogsgardisterna (2020).
Strandgut är tidigare låtar översatta till tyska – en sån idé! Varför undrar man, och har den sålt? Men så annorlunda, och kul. Lika överraskande och kul som Veneziansk aftons gröna vinyl.
Wikipedia förklarar: ”Veneziansk afton, även kallad villaavslutningen, är ett festligt avsked till sommaren som firas i Österbotten i Finland. Den venezianska aftonen firas alltid den sista lördagen i augusti och festligheterna kulminerar i mäktiga brasor, facklor, kulörta lyktor, fyrverkerier, med mera.”

Ryssland lockar och skrämmer

Jag försöker förstå Ryssland, jag försöker förstå rysk politik. Det är inte svårt att se Krims betydelse för Svartahavsflottan. Men det är obegripligt hur Ryssland behandlar sin befolkning.
Den rättsvidriga behandlingen av Jurij Dimitrijev är alldeles särskilt svår att förstå.
Jurij Dimitrijev är en 66-årig man som under decennier kartlagt massgravar i ryska Karelen, offer för Stalins terrorvälde. Namnen på offren, namngivna gravar för dem, och identiteten på deras bödlar. Det är vad Jurij Dimitrijev arbetat för att få fram.

Det tolereras inte av rysk säkerhetstjänst, domstolar och andra myndigheter. Efter falska anklagelser har han dömts till fängelse, domar som senare upphävts. Men nya anklagelser har lett till nya domar. Den 29 september 2020 dömdes han av högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fängelse, enligt domstolen för ”sexuell handling mot minderårig”.

Dimitrijev är människorättsaktivist och historiker. Han var ordförande för karelska Memorial. Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ryssland, har förtjänstfullt följt och rapporterat om Jurij Dimitrijev och skrev efter domen i september att ”Nu har han fått en – även för ryska förhållanden – osedvanligt sträng dom: 13 år i fängelse. Det är ingenting annat än säkerhetstjänstens hämnd.”
Hon skriver vidare: ”Den minnesplats som han (JD) har grundat i Sandarmoch är välbesökt och välvårdad, och varje år i augusti vallfärdar tusentals människor till platsen, både från Ryssland och från utlandet. … Det är det som Putinregimen inte kan förlåta honom för.”

Det är nu inte heller regimens förlåtelse han behöver. Däremot behöver Jurij Dimitrijev ett slut på förföljelserna av honom, och en rättvis rättegång. Kungliga Vitterhetsakademien skriver på sin hemsida att ”Kungl. Vitterhetsakademien har med största oro följt turerna kring åtalet mot historikern Jurij Dimitrijev och har nu skrivit till Rysslands Högsta Domstol för att stödja hans överklagan.” Läs hela brevet här.

Vi kan hoppas att Kungliga Vitterhetsakademiens brev, tillsammans med vädjanden och protester från många andra, i Ryssland och många andra länder, får avsedd verkan.
Amnesty International har uppmärksammat Jurij Dimitrijev och den förföljelse han utsätts för, och i en artikel i Amnesty Press nr 3/2020 meddelas att han tilldelats årets stipendium från Stiftelsen Anna Dahlbäcks minnesfond. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om att han av AI bedömts vara samvetsfånge.

Samvetsfångar är ”personer som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.” Forskning, sökande efter massgravar och anläggande av minnesplatser för terroroffer kanske inte ryms inom den definitionen.

Aleksej Navalny, politisk aktivist med målsättningen att stoppa den i Ryssland utbredda korruptionen, för fria och rättvisa val, oberoende domstolar och fria massmedier, är åter samvetsfånge efter en period då han i vad Amnesty press nr 2/2021 beskriver som ett internt beslut inte längre skulle betecknas som samvetsfånge. Han bedömdes ha överskridit gränsen för hatpropaganda i uttalanden från 2007 och 2008. Det interna beslutet blev känt, gladde ryska myndigheter men kritiserades kraftigt internationellt. Beslutet ändrades och Navalny är åter samvetsfånge.

Navalny och den rörelse han byggt upp och lett med medhjälpare och aktivister runt om i Ryssland beskrivs ingående i Kalle Kniiviläs bok ”Putins värsta fiende – Aleksej Navalny och hans anhängare”, Atlas, 2021.
Kniivilä beskriver också hur förgiftningen av Aleksej Navalny gick till, hur myndigheterna försökte stoppa transporten av honom till ett tyskt sjukhus för vård efter giftattentatet, och de rättsprocesser han utsatts för efter att ha återvänt till Ryssland.
Boken avslutas med Navalnys tal i domstolen:
”Man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt.” (s 199).
”…ni kan inte låsa in hela landet. Alla människor vars utsikter tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll. (…) Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre.” (s 200).

Vid demonstrationerna för Navalny under rättegången, efter domen och under den tid då han förvägrades specialistvård i fängelset och hungerstrejkade, var det inte längre bara demonstranter som greps och dömdes för olika brott. Det kunde räcka att stå på gatan bredvid. Bristen på rättssäkerhet är skriande och har beskrivits i böcker och artiklar under många år. Hur Magnitskij behandlades och hur det ledde till hans död är välkänt, hur medlemmar i Pussy Riot dömdes och behandlades av ryskt ”rättsväsende” likaså.

Sovjetepokens brott mot medborgare och mänsklighet är kända. Sovjetunionens sammanbrott följdes i Ryssland av chockterapi och ekonomisk kollaps – och nu fortsatt korruption och ett rättssystem som inte ens försöker värna lagar och människor. Påhittade brott, godtyckliga gripanden och trakasserier utan ände. Ännu saknas nackskotten, men det finns andra sätt att ta livet av folk.
Ryssland och dess folk förtjänar en bättre ledning, och bättre myndigheter.

Kunde väst ha varit till bättre hjälp? Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94, Örjan Berner, skriver i boken ”Härskarna i Kreml, från Gorbatjov till Putin”, Albert Bonniers förlag, 2014:
”Kanske hade en kraftfull västlig insats med hjälp till Ryssland i dess första demokratiska fas från hösten 1991 till försommaren 1993 kunnat ändra den fortsatta kursen mot ett auktoritärt styre. (…) I väst saknades dock insikter, beredskap och intresse att forma ett sådant samarbete med Ryssland. Tänkandet präglades av skepsis mot de nya makthavarna i Moskva.” (s 347)

Lennart Dahlgren, chef för Ikeas satsning i Ryssland från 1997/-98 till 2006, skriver i ”Ikea älskar Ryssland, en bok om ledarskap, passion och envishet”, Natur och kultur, 2009, om hur Ikea etablerades i Ryssland, om alla problem men också hur de övervanns.
”Kunskapen om Ryssland i väst är märkbart liten, vilket inte minst har framgått av de många studiebesök som jag haft hand om. (s 84) (…) I Sverige råder av tradition en misstro gentemot det mesta som räknas som ryskt. På sikt måste svenska företag öppna ögonen för den delen av världen också, och målmedvetet arbeta för att minska det försprång som vissa andra länder skaffat sig. I Tyskland, till exempel, läser fler studenter ryska, relationerna mellan ryska och tyska företog är goda och även politiskt finns en förståelse och ett stöd för en etablering på den ryska marknaden.” (s 86)
”I dag förväntar sig omvärlden att Ryssland ska vara helt demokratiskt och många länder tar alla chanser att tillrättavisa landet när så inte är fallet. (…) De ryska ledarna, ofta med stort stöd av folket, reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier. Detta är naturligtvis direkt kontraproduktivt mot alla försök till enighet. De ryska reaktionerna gör att omvärlden kan säga: ’Titta, vad var det vi sa, så där gör ryssarna.'” (s 207).
Dahlgrens bok publicerades 2009. Före giftmord och -attentat, före rättegångar mot Dimitrijev, Pussy Riot, Navalny och andra aktivister. Hur Dahlgren skulle skriva idag vet jag inte.

Kol- och stålunionen bildades som ett sätt att genom ekonomiska samarbeten och beroenden förhindra framtida krig. Nordstream-projekten är en möjlighet att få till en sådan funktion i dag. Så har jag tänkt, och hoppats. Att Nordstream motarbetats av väst, utom Tyskland som är delägare i projekten, behöver kanske inte påminnas om.

Det finns andra samarbetsprojekt än ekonomiska, kulturella till exempel, som Östersjöfestivalen i Stockholm. Den internationella musikfestivalen med bas i Berwaldhallen i Stockholm grundades 2002 av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Valerij Abisalovitj Gergijev, chefsdirigent för Marinskijteatern i Sankt Petersburg, och dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen.
2014 kritiserades Gergijev för att ha tagit ställning för Putins politik och inte kritisera annekteringen av Krim-halvön och inte heller den anti-gay-lag som infördes i Ryssland 2013. Hans medverkan vid festivalen ifrågasattes, dåvarande chefen för SR Musik och Berwaldhallen citerades i media: ”… vi vill hålla samman via musik. Vi vill inte söndra via politik.” Gergijev deltog i Östersjöfestivalen fram till och med 2018 då en ny programansvarig tog över efter Michael Tydén.

I sitt sommarprogram torsdagen 12 augusti berättade den alltid lika intressanta författaren och journalisten Anna-Lena Laurén om hur hon och dottern under pandemin kunnat gå till Marinskijteatern i Sankt Petersburg och se en operaföreställning där den världsberömde Gergijev ledde orkestern.
Operan har inte stängt trots pandemin, därför att ryssar ser ”kulturen som absolut nödvändig”, konstaterar Laurén. En aspekt av Ryssland och ryssar vi inte ofta får höra om och som kan vara värd att tänka på när svenskar bekymrat sig över att tiden för offentlig alkoholservering begränsats.
Lyssna här på hennes sommarprogram som innehåller mycket mer.

Ryssland och det ryska språket har fascinerat och lockat mig sedan filmen Doktor Zjivago kom till den lilla biografen i det lilla samhället i början av 1970-talet.
Vi behöver lära känna och försöka förstå vad som hänt och händer, hur människor känt och känner i vårt största grannland.
Men ryska ledares och myndigheters behandling av den egna befolkningen skrämmer och går varken att förstå eller ursäkta.

Fotnot: I Navalnys tal i domstolen föreställer han sig det epitet som kommer att kopplas till Putins namn, Vladimir kalsongförgiftaren, något som refererats i media, och som Navalny kontrasterade till Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Ivan den förskräcklige nämndes inte i talet.

Härligt vid Härjarö

Rumphugget skulle Härjarö naturområde kunna kallas om det inte vore för att Härjarö udd, den yttersta delen av naturreservatet, ännu ägs av Upplandsstiftelsen.

Vandringen till Härjarö udd och utsikten över Norra Björkfjärden är väl värd ansträngningen, och även där finns en grillplats iordningställd.

Herr- och lägergården har stiftelsen sålt, campingen stängdes redan 2012 och nu är det reservatet och medhavd matsäck som gäller för besökare.De som är på det klara med premisserna, vandring på naturleder, badplatser vid Mälaren och välhållna grillplatser, har ingen anledning att klaga på ett av kommunens sydligaste besöksmål.

Blåhäll med badbrygga, sand- och grässtrand och grillplats.

Tvärtom är det en glädje att från grillplatsen vid badet i Blåhäll i väntan på att pastan ska koka färdigt på spritköket se ut över vattnet mot Brandsholmssund på andra sidan Torsviviken. En svan simmar makligt från badbryggan och in mot strandbuskagen nära vedförrådet.

Svanen lämnade bryggan och simmade iväg för att putsa sig bakom strandbuskarna när den fick åskådare.

För den fågelintresserade hade sannolikt öarna Skaftskär, Kattan och Kattrumpan en bit norrut in i viken säkert kunna bjuda på fler fågelupplevelser. Sjöfåglar finns det gott om i vikarna runt Härjarö. Häger och fiskgjuse är bara några som kan ses.

Blåhäll är den mest tillgängliga av badplatserna i Härjarö, men det finns badplatser vid Österby udd och vid Äppelnäsgrundet också. Upplandsleden går genom reservatet, och det finns också gott om andra stigar, informationstavlor och pilar som visar hur det går att ta sig fram.

Lederna till och från Härjarö udd går genom planterad barrskog som vart efter mindre avverkningar sker ersätts av naturligt föryngrad blandskog. Nu inger skogen Bauerkänsla, vacker och lite hemlighetsfull.

För de som gärna plockar bär och svamp finns möjligheter att fylla korgar och hinkar inom reservatet där delar av skogen också lämnas att utvecklas fritt. Att det är ett reservat gör naturligtvis att särskilda regler gäller, och föreskrifterna finns att läsa på Länsstyrelsens sida om Härjarö.

Härjarö längst söderut i Trögden kan kännas långt bort, men det är faktiskt inte mycket mer än en timmes biltur från Stockholm, och från Enköping drygt tre mil. Det är alltså inte längre bort än att det går bra att cykla om det inte känns för vidlyftigt med packningen.

Cykeln var med till Blåhäll, men borde ha lämnats på parkeringen intill. Leden till Härjarö udd är mestadels anpassad till vandring.

Att herrgården och närliggande byggnader på en 13,5 hektar stor fastighet sedan 2009 är i privat ägo och inte längre tillgängligt för besökare som tidigare är att beklaga.
Men de som är tillfreds med egen matsäck i det fria, med eller utan bad i Mälaren, kan glädja sig åt att vedförråden vid grillplatserna fylls på, att det finns omklädningsrum och torrtoaletter. Hösten 2021 kommer upprustning av leder och badplatser att ske efter beslut i Upplandsstiftelsens styrelse.
Vid Härjarö finns också en småbåtshamn, service och utrustning där känner jag inte till.
Mer information om Härjarö naturreservat finns på Upplandsstiftelsens hemsida.