Jesus var

bara en man som hörde världen ticka på fel sätt …

(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)

Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.

Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.

I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.

Open Culture och öppet nät

Filmindustrin, främst den amerikanska men andra hakar på, hetsar mot fildelare och ”pirater” som sägs hota inte bara dess inkomster utan själva dess existens. En motvikt mot denna hysteri är www.openculture.com.

De som vill att deras filmer ska ses kan lägga upp dem där. En av de filmkonstnärer som finns med i Open culture är Andrej Tarkovskij. Vilken fantastisk möjlighet att få se om Stalker, filmen som gjorde så oerhört starkt intryck då den kom.

Listan över filmer som Open Culture erbjuder är som följer, kopierat från startsidan:

Där finns också språkkurser, föreläsningar, ljudböcker och e-böcker. Ett kulturbibliotek på nätet, tillgängligt för oss alla. Det är så nätet är tänkt – tillgängligt, spridande av kultur och idéer. Inte bara kultur, även andra idéer, som i maker-rörelsen som Chris Anderson skriver varmt och mycket entusiasmerande om i ”Makers – den nya industriella revolutionen”, Modernista 2013.

Tänk om de filmer där Miroslav Ondricik svarat för fotot funnits med i Open Cultures utbud. Då hade jag inte behövt undra över varför Hynek Pallas i SvD skrev så positivt om honom i minnesrunan efter hans död. Kunnat fundera över hans utveckling som filmfotograf kanske?
Filmerna som nämns i Pallas’ text är ”En blondins kärleksaffärer”, ”Intim belysning”, ”Tusenskönorna”, ”Valerie and her week of wonders”, ”Det brinner min sköna”, ”Uppvaknanden”, ”Taking off”, ”Hair”, ”Ragtime” och ”Amadeus”.
Den enda av dem jag sett är den sistnämnda, och det är längesedan.

Visst är utbudet begränsat i Open Culture, men så mycket bättre det vore om det var mindre magert. För filmälskare, men också för alla som har intresse av andra kulturuttryck.
En av de filmer som finns med i listan över 700 fria filmer är denna:
Pulgasari – A North Korean Godzilla-style film produced by South Korean director Shin Sang-ok, who had been kidnapped in 1978 by North Korean intelligence on the orders of Kim Jong-il. (1985)

Detta är ännu ett exempel på det fantastiska med internet, och med fri kultur. Jag har aldrig hört talas om filmen, inte heller om regissören eller om kidnappningen av honom. Det är bara tack vare det öppna, fria nätet som jag fick veta att den, och han, finns.

Tänk då hur fantastiskt mycket film det finns där ute, i nästan alla världsdelar, som vi skulle kunna ta del av om Open Culture vore regel, inte undantag.

http://www.openculture.com/freemoviesonline

Feel free!

Utbildning, romer och skillnaden mellan ”flytta” och ”flyttas”

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Sputnik med Lajka och lajka

”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.

Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.

Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)

Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.

Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.

Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.

Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås

Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

Kollegialt styre och demokratisk centralism

Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.

”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.

Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.

I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.

Hm.

Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.

Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.

Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.

I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.

Om tjatter, skolpeng och arbetsro

Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har fallit som en sten från Pisa-mätningen år 2000 fram till den mätning vars resultat publicerades i början av december.
I SvD skriver Roland Poirier Martinsson i en kolumn på ledarplats lördagen 7 december att ”skolpolitiken inte existerar opåverkad av vad de tänkande och tjattrande klasserna påstår är rätt, skönt och sant”. Vänd om, tillåt kvarsittning och läxor, klipp magisterns hästsvans, säg åt honom att byta jeansshortsen mot kostym, underkänn dåliga resultat i stället för att ursäkta dem, är RPM:s beska råd i förkortad form.

I de tänkande klasserna ingår de som som ska föra en övergripande diskussion om ”bildningens och humanioras betydelse för lärarna och yrkets status”, får man tro. Det är SvD:s kulturchef Daniel Sandström som söndagen 8 december anser att bildning och humaniora måste uppvärderas, och att ett skolsystem som anpassas till marknadens behov gör att bildning förlorar sitt egenvärde.
Sandström och RPM vill båda stärka lärarnas roll och status, men med lite olika medel.

Ingen av dem nämner skolpengens betydelse för lärarens roll och status, och för skolorna. Inte heller nämns rätten att överklaga betyg.
Om skolans ekonomi är beroende av skolpengar, och lärarna inte ens anses kapabla att sätta betyg, hur värderas då deras kunskaper, deras bildning och deras kompetens?
Om deras lön sätts i förhållande till elevernas betyg, hur påverkar det betygssättningen?

När det nu dessutom är så att duktiga lärare kan utses till förstelärare och få fem tusen kronor mer i månaden och nedsatt undervisningstid i tider då undervisande lärare går på knäna med otillräcklig tid för förberedelser och efterarbete, och administrativa skyldigheter som tar upp det mesta av den förberedelsetid som finns, vad gör det för pedagogisk lust? Och för betygssättning?

Och nej, för säkerhets skull skriver jag, jag tror inte att lärare lättvindigt sätter betyg för att gynna egen lönesättning eller skolans ekonomi genom att stoppa elevflykt.
Men jag tror alldeles bestämt att det påverkar yrkesroll och status att betyg kan användas som hävstång för elever, föräldrar, skolledningar och skolpolitiker i diskussioner med lärare.

RPM skriver först om ”vänstern – en vindflöjel i tidsandan” och sedan om att ”Jan Björklund försöker kämpa ner de låga förväntningarnas mjuka hyckleri men tyvärr är han chanslös”.
Om det kan man säga att Britt Mogård (M) skrev under Lpo -80, och Beatrice Ask (M) Lpo -93.
Den senaste LPO:n som antogs 2010, bär Björklunds namn. Vindflöjlarna finns inte bara till vänster tycks det.

Resurserna för skolorna har ökat med 8 procent mellan 2000 och 2012, och kostnaden per elev i grundskolan under samma period med 11 procent. Det brukar hävdas att det är inte pengarna som avgör elevernas resultat, inte heller grupp- eller klasstorlekar. Det är oftast politiker som säger så. Lärare har ofta en annan uppfattning. Men lärarnas roll och status påverkas kanske inte av att deras åsikter i dessa fall negligeras?

Jag skulle vilja se VAD det är som gör att kostnaderna per elev har stigit. VILKA kostnader är det som ökar? Lokaler? Material? Skolskjutsar? Löner? Vilka personalgruppers löner i så fall?
I en intervju med Jonas Almqvist, pedagogiklektor vid Uppsala universitet som publicerades i UNT 7 december -13, säger Almqvist att ”Vad skolan behöver nu är arbetsro. Inte nya reformer…(problemet med reformer är att) lärarna måste ägna mer tid åt att dokumentera och och implementera förändringar, tid som borde gå till undervisning.” Han säger fler kloka saker, tyvärr har jag inte hittat intervjun utlagd på UNT:s hemsida, men den borde gå att hitta i papperstidningslägg.

Arbetsro alltså, en begränsning av skolpengens/”valfrihetens” effekter och en granskning av ekonomin, inte bara utifrån ”för dyrt”, utan utifrån ”hur beräknas och fördelas kostnader”.
Och det vore inte fel att poängtera för såväl elever som föräldrar att utbildning inte bara är en rättighet, det är också ett arbete som inte bara kräver ro, det kräver … arbete.