Hedemoraparnassen … någon?

Hedemora är den lilla staden med ett större förflutet.
När riksvägen nu leder Dalatrafiken längs stadens utkant är det förmodligen skulpturen av dalmas till häst i rondellen där resenärer mot centrum alternativt Garpenberg viker av, som förknippas med Hedemora.

Men det finns mera i Hedemora än vad riksvägstrafikanter ser, och inte minst har där funnits mera.

Hedemora-loppet var vad TT-loppet från början hette. Sällskapsspelets spelplan har försvunnit, men frågor och regler finns kvar, liksom spelpjäserna i form av Hedemoraryttaren.

På 1930-talet hade Hedemora sin egen parnass där Martin Koch, Nils Bolander, Kerstin Hed och Paul Lundh ingick. Namnen klingar förmodligen inte bekanta för särskilt många nu och de böcker som de publicerade finns inte längre tillgängliga annat än på antikvariat. Men då var Hedemora och parnassen kända och till gästerna som kom till dem och Marin Kochs hustru Signes pensionat i Lagmansgården hörde bland andra Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin och Harry Martinsson.


Nils Bolander var under sin tid i Hedemora komminister, senare blev han biskop i Lund. Poeten Kerstin Hed uppmärksammades 1984 genom Hedemora CKF-avdelnings försorg med en samlingsvolym med poesi från sammanlagt arton diktsamlingar. Folkskolläraren Paul Lundh skrev poesi och prosa mestadels med motiv från Västerdalarna, och Martin Koch är oftast omnämnd som en av det tidiga 1900-talets arbetarförfattare. Känd är han också som visdiktare med Blomman och Lyckan som de kanske mest kända, insjungna av hans kusin Karin Juel.


Wikipedia ger mer information om parnassen och om författarna som ingick. Martin Koch-sällskapet ger ut årsböcker med artiklar om hans författarskap.


På 1940-talet var Hedemora platsen där Alvar Aalto (1898-1976) ritade och uppförde fabriken för tillverkning av paret Aaltos möbler. Fabriken, Svenska Artek, öppnades 1946, samma år som Aalto ritade Paviljongen, byggd för att visa Aaltos möbler i samband med att Hedemora firade 500-årsjubileum som Dalarnas äldsta stad. Det kan förtjäna att nämnas att Aalto också ritade Finlands paviljonger till världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939. Samt att han är arkitekten bakom Västmanland-Dala nations hus i Uppsala invigt 1965.
Paviljongen i Hedemora revs när jubileumsutställningen var över, och 1957 lades Arteks tillverkning ner. Byggnaderna ägs nu av Hedemora kommun, en av dem är kvar i ursprungligt skick.

Minnesgoda motorintresserade associerar Hedemora med TT-loppet, motorcykelloppet som kördes första gångerna 1933 och 1934, återupptogs 1949 och hade en storhetstid på 1950-talet fram till och med 1958. Mas-Harry Larsson och Varg-Olle Nygren var namn i var mans mun, och dånet från motorcyklar täckte staden och de tusentals besökare som kom när loppen avgjordes. Nu körs uppvisningsversioner av TT-loppet på veteranmotorcyklar.

Grådö mejeri strax utanför Hedemora lades ned av Arla men köptes och återuppstod i KF-ägo. 2014 såldes Grådö till Falköpings mejeri som är huvudleverantör till Coop, men produkter från Grådö finns även i andra butiker.
De som konsumerar öl känner till Oppigårds mikrobryggeri i Ingvallsbenning sydväst om staden.

Hedemora stad och kommun är naturligtvis mycket mer än detta, och det står var och en fritt att söka information om såväl historia som nutid.

Journalistik – vaffor då då? Jo, därför att …

Ena dagen kunde han skickas ut för att bevaka en allvarlig politisk kris eller naturkatastrof och nästa för att rapportera om det emotsedda framträdandet av jungfru Maria på en klippsida någonstans ute i obygden, och han förväntades ägna båda dessa händelser lika seriös rapportering.”
Det är Rachel Cusk som i Kudos (Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kudos, samlingsvolym, Bonnier Pocket 2020. s 524) låter en journalist beskriva sitt arbete. Kasten mellan olika typer av uppdrag gäller för allmänreportrar överallt, uppdragens beskaffenhet varierar.

Det är sannolikt ovanligt med apparitioner av jungfru Maria på klippor i Sverige, men kontrasten till naturkatastrofer och politiska kriser kan uppstå även på andra sätt. Första sädesärlans ankomst, eller pulkakul i parken är lika viktiga i lokaltidningen som kommunalrådsavhopp och misstänkta mord.

Men det är inte nödvändigtvis den varierade typen av rapportering som irriterar läsare. Det är avsaknaden av relevant information. Det är till exempel så att summan i kronor på ett dagsbotsbelopp inte säger något om hur allvarligt domstolen ser på brottet. Det är antalet dagsböter. 80 dagsböter är allvarligare än 30.
Hur stor summan av böterna blir för den dömde säger något om dennes inkomster, vilket i och för sig kan vara kul att veta, men har inget med rättsutkrävande att göra. Får vi hoppas.
Ändå kan man den dag som är få se i tingsreferat att någon dömts betala säg 12 000 kronor i böter, och så inget mer. Men hur allvarligt var brottet ansåg domstolen? Hur MÅNGA dagsböter ledde det till? Läsaren lämnas ovetande.

Under en följd av år har journalister fått lära sig att ett ”case” måste man ha för att kunna beskriva något, positivt, men oftare något negativt. En drabbad måste träda fram, företrädesvis med namn och bild. Annars blir det inget. Och det är klart, möjligheten till identifikation är viktig, men är det verkligen vad som krävs för att en nyhetstidning ska kunna beskriva något som kan beskrivas/ifrågasättas, vare det försäkringskassans regler för sjukpenning eller parkeringsavgifter på Västra Ågatan i Enköping?

”Ge mig mer än ett upprörande case” löd rubriken på Fouad Youcefis krönika i Journalisten, SJF:s förbundstidning, i februari 2018. ”Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller flera tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik. (…) bland en del medier (är) det snarare kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ’svara’ i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.”
Youcefi (ordförande för Föreningen Grävande Journalister) skriver också om kriminaljournalistik och om hur en ”orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet.”
Han avslutar sin krönika, skriven i februari 2018:
”Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.”

Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för SvD, skrev i Vad har vi lärt oss?, (årsrapport om journalistik medier och medieforskning, SIM(o), Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012), om samhällsjournalistik och gav flera perspektiv på yrket och produkten.
”Tidningen i tabloidformat rymmer inte samma nyhetsredovisning som tidningen i broadsheet.”( s 37.)
”… den instrumentella journalistiken har expanderat på bekostnad av den granskande och kritiska journalistiken. Bostadsjournalistiken handlar idag om inredning, inte om sociala förhållanden. Ekonomijournalistiken handlar mera om börskurser än om företagens maktutövning. Konsumentjournalistiken handlar om vinprovning …” (s 60).
”Det är inte alldeles ologiskt att höga professionella krav leder till att det svåra, det komplexa, det kontroversiella väljs bort. Ty den redaktion som tar sig an de stora och komplexa samhällsfrågorna riskerar att hamna i ett journalistikens och politikens mangroveträsk, där journalistik och politik är helt inflätade i varandra. Samtidigt är det så att den journalistiska prioriteringen aldrig är värderingsfri. Varje problemformulering är politiskt laddad.(…) Väljer jag bort ungdomsarbetslösheten till förmån för kvittogranskning så har jag trots allt bekänt färg …” (s 62).

Mats Svegfors skrev redan 2012/2013 om minskande resurser och förändrade strukturer på redaktionerna. Det är faktorer som är ännu mera märkbara på nyhetsredaktioner i dag där tjänsterna blir allt färre och de flesta förväntas skriva om allt från politikeravhopp till första sädesärlan, fylla morgondagens tidningssidor – och helst ha något nytt att lägga ut på webben, varje timme.

Produktionskraven är höga, och det styr inte bara varje journalist, det styr arbetsledarna också. Då är det kanske inte konstigt att det komplexa och presumtivt kontroversiella avfärdas som ”gubbtjafs”, inte bara för att det är komplext, utan för att det tar tid och plats att reda ut.
De förutbestämda formaten tillåter inte längd, produktionskrav tillåter inte tiden.
Och när kommunen inte kommer överens om priset för mark till förskolebygge och det vinklas som hot om tvångsinlösen, medan behov av förskoleplatser, arbetsmiljöfrågor eller användning av skattepengar förbigås med tystnad, då har journalistiken inte bara undvikit komplexitet, den har valt sida.

När media/journalister väljer att vara ensidiga, gärna med ett upprörande case som utgångspunkt, och avstår det komplicerade då medverkar vi till att göra världen svart-vit.
Inte bara rumpnissar frågar Vaffor då då?, vi gör det alla i olika sammanhang.
Media borde medverka till att göra världen begriplig, visa gråskalor, inte utse syndabockar.