Kryp inte för klandervärda

Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras.
Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.

I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse.
90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.

I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken.
Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.

Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder.
”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/turkiets-beslut-att-lamna-istanbulkonventionen_H8112287

https://sieuropaparlamentet.se/aktuellt/mycket-allvarligt-att-turkiet-lamnar-istanbulkonventionen/

https://www.europaportalen.se/2021/04/debatt-forhandla-inte-bort-kvinnors-rattigheter-i-handeln-med-turkiet

Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.

Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.”
En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.

I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”

För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”.
Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.

Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom.
Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”

I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.

Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.

När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.

Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.

Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.

Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021).
I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han
” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”

Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.

Wikipedia om Rojava:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Länkar från Amnesty International:
https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-osman-kavala-och-sex-andra-som-domts-protester-i-geziparken-ar-samvetsfangar

https://www.amnesty.se/aktuellt/rattvisan-har-segrat-i-turkiet-domarna-mot-fyra-manniskorattsforsvarare-havs/

https://www.amnesty.se/aktuellt/flyktingar-som-atervant-till-syrien-har-blivit-torterade-valdtagna-och-forsvunnit/

https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-maste-dra-tillbaka-beslutet-om-att-lamna-istanbulkonventionen/

Reportrar utan gränser:
https://rsf.org/en/turkey-25-journalists-imprisoned-half-year

Försvunna lärjungar och poetissor

Vem vill vara ”doktorinna”? Eller ”överstinna”, eller ”poetissa”? Möjligen ”författarinna”, men det är tveksamt.
David Isaksson berättar i en intressant artikel i Språktidningen 5/2020 om Natalja Beschlebnaja som kämpar för feminina yrkesbeteckningar i ryskan. Hon är poetissa och journalissa. Kvinnliga beteckningar finns alltså till viss del, men kan då användas med nedsättande betydelse. Hon exemplifierar med doktorsja:
”Om jag berättar för någon att jag har varit hos doktorsja så tror den pratar med att jag menar att besöket inte har varit bra, fast jag bara markerat att läkaren var kvinna.”

Artikeln är lång och tankeväckande, så tankeväckande att den blivit liggande. Isaksson tar naturligtvis i sin artikel upp exempel på hur yrkesbeteckningar i svenskan på olika sätt anpassats till könsneutralitet.
”Talesperson”, ”riksdagsledamot” är några exempel. ”Överstinna” i betydelsen överstens fru, eller ”doktorinnan” gift med doktorn används inte längre, annat än möjligen som satiriskt/historiskt inslag i revyer eller pjäser. En kvinnlig överste är överste. En kvinnlig doktor är doktor. Yrkesbeteckningarna är könsneutrala.
Det förefaller fullkomligt rimligt i svenska öron – därför blev David Isakssons artikel liggande, trots att Natalja Beschlebnaja säger att ”om man är feminist märker man snabbt att kvinnor osynliggörs i språket”.

Att Språktidningen och Isaksson letades fram igen beror på Jonas Gardell. Han skriver i boken Om Jesus (Norstedts Stockholm 2009, sid 111) om kvinnliga lärjungar till Jesus, och en möjlig förklaring till att de ”försvann”:
”Det hebreiska och arameiska språket hade helt enkelt inget ord för kvinnlig lärjunge. Ordet – talmid – är i maskulin form! Så hur mycket Jesus än kan ha betraktat Maria från Magdala och andra kvinnor som fullvärdiga lärjungar saknades på deras eget språk en term som kunde benämna dem så!”

Det är ett språkets osynliggörande som ruskar om. Konsekvenserna av detta osynliggörande har vi levt, och kommer vi att leva med, länge, länge.
Riskerar vi rent av att kvinnor försvinner i framtida historieskrivning som en följd av vår strävan att få könsneutrala titlar och beteckningar?

Det går inte an …

Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.

Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt.
I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)

Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”.
Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.

Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod.
Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.

Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama.
Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om.
Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok
”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):

”They don’t make political heroes out of women, apart of course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s exactly why the authoritarian regimes start with women. Character assassinations, or any other kind of violation committed against female opposition figures or women deemed undesirable citizens by the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and the regime knows this. That is why why many do not know the name of Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she would have been deemed easy foder for segregationists, and she wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the civil rights movement.”

Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet.
Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.

I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager.
Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Hetärer och horor

Om Bertel Gripenberg är det inte många som vet längre, men en gång var den finlandssvenske poeten bland dem som kunde tänkas få Nobelpriset i litteratur. Det var inte hans krigspoesi eller människosyn som gjorde att det gick om intet, det var hans aktiva samröre med Lapporörelsen.Den sistnämnda bildades 1929, var starkt antikommunistisk, ägnade sig åt misshandel och s k skjutsningar av ”röda”, bortrövande av president Ståhlberg med hustru, kidnappning av kommunistiska riksdagsmän och till sist 1932 en misslyckad revolt med sikte på att införa högerdiktatur. Detta ledde till att rörelsen upplöstes och ledarna dömdes till korta fängelsestraff. Redan året innan hade Gripenberg lämnat det aktiva arbetet i Lapporörelsen, av hälsoskäl.
Kvinnosynen tycks däremot inte ha stört herrarna som såg Bertel Gripenberg som lämplig Nobelkandidat.

Sakral prostitution i antiken utövad av hetärer, det var fint. ”I lifvets plåga glömskans nåd/vår heta famn bereder,/ vi äro glädjens röda tråd/ i världens sorgekläder./ Belysta af beundrans bloss/ vi gyllene kronor bära,/ ty världen har behof af oss/ och glömskans glada lära.”
Annat var det med samtidens prostituerade: ”Där gatans asfalt står blank och våt/ af dimmans droppande vatten,/ gror asfaltsblomman på stenhård stråt/ med gäckande glans i natten./ Och utan vällukt och utan själ,/ med liflöst lysande färger/ den döda njutningens ört likväl/ med smygande makt oss snärjer./ (ss 90-92, se nedan)

Anna Möller-Sibelius har skrivit om Roll, retorik och modernitet i Bertel Gripenbergs lyrik, (Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 2015). Hon analyserar: ”Handeln med kroppen är den gemensamma faktorn för hetärerna och asfaltsblommorna men kontexten för denna transaktion avgör kvinnornas anseende och verksamhetens semantik. … De prostituerade i Gripenbergs poesi blir en etapp på mannens livsväg.” (s 93)
Inget förlåter heller fattigdom. ”Flickan i skogen” citeras på sid 245. Där hör diktens jag en flicka sjunga ”klingande, längtande med rena toner”, men så: ”Hon kom gående emot mig på stigen/ och det var bara vår grannes lagårdspiga,/ bredmunt, fräknig och med bara, leriga fötter./
Ja, hu. Bara en bredmunt piga. Fräknig och utan skor. Och fötterna leriga dessutom! Ingen herdinna med parasoll eller ”liten fot i gyllene sko”, som hetären ovan, där inte.

Och inte blev det bättre om kvinnan var anställd och självförsörjande. ”Hela dagarna andas du damm/ i en judisk konfektionsaffär,/ men alla aftnar är du på dans/ på ett värdshus vid Wannsee./ Där är du balens drottning/ vackrast av alla./ Halvnaken och med bobbat hår/ dansar du jazz,/… Och mot morgonen försvinner du,/ het av vin och dans/ till ett hemligt paradis/ bakom låsta dörrar./ Där leker du Eva och Adam/ med din älskade,/ som ännu älskar dig – men hur länge?/ Flyg, fjäril!/ Njut nu för alla de gråa år/ som du sedan ännu är tvungen att leva./ (ss 232-233)

Det hjälper inte att tiderna var annorlunda eller att poeten Gripenberg är död sedan 1947.
Människosynen är bedrövlig och går inte att förlikas med.
Anna Möller-Sibelius skriver i förordet till sin mer än 350 sidor långa bok om Gripenberg att hon med systematisk läsning velat ta reda på varför han i litteraturhistoriska böcker ”framställdes så löjlig, så omöjlig, så klandervärd…. Det blev en upptäcktsfärd i ett författarskap men också i en tid, som historiskt sett inte är så avlägsen men i fråga om idéer och värderingar ändå så annorlunda.”

Men om vi nu lämnar inbördeskrigets, mellankrigstidens, vinter- och fortsättningskrigens Finland. Hur är det med kvinnosynen? Blev det bättre med preventivmedel, FI och Free the nipple?
Nja. Det är inte hetärer och asfaltsblommor längre, det är ”eskort” och gatuprostituerade. Det är Biblioteksgatan och Ullared. Det är ”entreprenörer” och lönearbetare. Det är bostadsrätt och tredjehandshyreskontrakt.

Klassmarkörerna är andra, klasserna består.
Om någon trott något annat, så läs Niklas Orrenius krönika:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-hotellstaderskor-vet-att-feminismen-inte-har-gatt-for-langt/

Befrielser av olika slag

Det finns så många sätt att protestera mot sakers tillstånd. Somt får rubriker och liverapportering, annat sitter där bara på broräcket en dag.
Exempel på det första var den märkliga manifestation som ska befria kvinnors bröstvårtor. Uppenbarligen är åtminstone en del av budskapet att lika väl som män har bar överkropp i badhus och på stränder så ska kvinnor få ha det.
En annan del är att amning ska få försiggå fritt i offentligheten utan sippa kommentarer.
Och en tredje att själva ordet ska få nämnas och företeelsen visas utan att blockeras på populära sajter på nätet, samt att ett, om än oavsiktligt, visande av kroppsdelen i fråga, inte ska leda till moralistiska utgjutningar och fyrop.

Om de sistnämnda kan jag odelat hålla med.
Om det näst sista är min tro att förmodligen mår både mor och barn bäst av att matstunden sker i lugn och ro, snarare än i offentlighet. Amning är ju inget latmansgöra, varken för modern eller barnet. Sippa kommentarer bör man likväl slippa, om det nu är svårt att finna en rofylld plats då barnahungern sätter in.
Och om det förstnämnda kan jag bara säga att eftersom det är rimligt att anta att det finns människor i badhus och på stränder som på ett eller annat sätt besväras av bara kvinnobröst och bröstvårtor , så borde de befriade bröstvårtorna kunna hålla sig borta därifrån. Det är det där med att inte låta den egna friheten inkräkta på andras.

Dessutom kan jag tycka att det i dessa tider då det är så oerhört ovanligt att kvinnor inte har bh under skjortor och blusar, så kan väl inte frihetsaspekten vara särskilt djupt rotad. Från en i en betydligt yngre generation än min egen har jag till och med fått höra att bh-kupors främsta funktion är att hindra att bröstvårtorna syns.
Vilken nytta är det då med att några kvinnor marscherar barbröstade på Uppsalas gator en oktoberkväll?

Personligen finner jag den stillsamma handduksprotest som en dag i oktober dök upp på bron från Gamla torget över ån till Fyris torg mera tilltalande. Handduken gjorde tjänst som banderoll och på den stod tryckt:

handduk

Se där en poetisk protest och befrielse som inte ”struts and frets its hour upon the stage and then is heard no more”.

Det finns ju så mycket annat man kan göra än torka tallrikar och visa brösten.

Religion, seder, samhälle … och Pratchett

UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av.
Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist.
”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.

Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.

I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: ”Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.

Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”

Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.

Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.

Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:

”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ’I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.

If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ’Strictly speaking’ he had answered, ’that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ’God, today I don’t believe in you anymore.’

What did God say? Dodger had asked.

Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ’Mmm, God said to me, ’I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)

Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.

Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”

Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.

”Könsläppar” och annat

”Vad är bra med att skriva kuken på svenska flaggan? Liksom.”
En kommentar av en vän i en diskussion på Facebook som ledde mig fel i två riktningar.

Fel först för att det var en sarkasm riktad mot ”tokvänstern” och jag missförstod sammanhanget.

Fel därefer för att min tankevärld just då handlade om djup olust inför bruket av vulgära ord i tidningstext.

Första tanken var att ”Den som skriver så på svenska flaggan har i varje fall menat något med det.”
När jag läst hela tråden förstod jag att kommentaren handlade om yttrandefrihet och att det ska stå människor/konstnärer fritt att skriva ”kuken” på en bild av svenska flaggan.
Vulgariteter, och den andra tanken, var aktuella med anledning av flera tidningsartiklar.

En om en konstnär med ambition att avbilda och med ”fitta” benämna könsorganet i fråga. Hon vill göra ordet och organet accepterat i tal och konst. I texten ingick ”fitta” eller ”fitt-” 24 gånger, dessutom i rubrik och bildtext samt två gånger i faktarutan. ”Kuk” i någon böjningsform ingick fem gånger.
Den andra artikeln handlade om en kvinnlig kökschef vars restaurang fått en stjärna i Guide Michelin. Hon citeras i ingressen: ”Det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta.”
Ursäkta?
Och i mitten av brödtexten, likaledes citerad, säger hon att ”… det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta i stället för en kuk.”
Ahem. Jo.
I TT-text publicerad samma dag, och i en krönika/kolumn i SvD apropå Michelin-stjärnor citeras hon inte så.
Det ska nog kökschefen vara glad för.
Oavsett hur jämställd och språkligt frigjord läsaren/restaurangbesökaren är, är det inte ”fittan” man vill ska laga maten. Och inte ”kuken” heller.

Varför har det blivit ett tecken på ”ungdomlighet” och möjligen, i brist på bättre ord ”frisinne”, att använda grova könsord? Tror någon verkligen att användandet av ”fitta” som benämning av det kvinnliga könsorganet kommer att ta udden av ”jävla fitta”?
”Gay” har accepterats men hur är det egentligen med ”bög”?  Utan att förhäva mig vill jag påstå att det förra var ett nytt ord, obefläckat i svenskan om man så vill, det senare är svårare att ”tvätta”.
Så varför skulle ”fitta” plötsligt bli accepterat efter att i århundranden ha varit nedsättande?

Den som tycker annorlunda kan väl försöka agitera för att ”hora” ska vara normalbeteckning på en kvinna som har haft en sexuell relation med någon mer än en lagvigd make. Just ”hora” är för övrigt ett ord som sällan används i tidningstext. Prostituerad, ”säljer sex” eller rent av” eskort”, brukar det heta.

I likhet med en ung man, respondent i en enkät om val av svärord, tycker jag att användning av grova könsord är pubertalt.

Jargong finns, men det innebär inte att jargongen ska upphöjas till normalt språkbruk eller till skriftspråk, inte ens för autencitet i tidningsartiklar om det inte är jargongen/personlighetsdraget som ska skildras, och inte ens då i övermått. Hur många ”ju”, ”precis” och ”absolut” eller mera traditionella svärord tas aldrig med i citat? Och förlorar texten på det?

För övrigt är det löjligt att kalla blygdläppar för ”könsläppar”.

Sonja, Ida och Marieme

Klassisk pjäs i modern miljö är inte sällan ett bra sätt att göra begripligare det som annars kan se ut som passerade stadier i mänsklig och social utveckling.
Jag har sett det göras med Strindbergs Fröken Julie då Julie förvandlats från adelsfröken till diplomatfru och Jean till lokalanställd betjänt i det afrikanska stationeringslandet.
Katastrofen blir inte mindre, men i den nya tolkningen var det Jean som stod som förlorare. Mycket tänkvärt.

Men jag har sett Morbror Vanja på Uppsala stadsteater, och säkert kan det väcka tankar att placera herrgårdsfolket och professorn och hans unga fru i ett modernt pensionat. Det stör mig inte att unga fru professorn är en femme fatale, och inte heller att landsortsläkaren är betuttad i henne. Det stör mig definitivt inte att ungherrarna är gay, och inte heller att dottern som tillsammans med morbror Vanja driver pensionatet som försörjer dem alla, är kär i doktorn.
Men förbanne mig att jag kan ha överseende med att Sonja porträtteras som bliven galen av obesvarad kärlek och tar livet av sig.
Nej, säger jag. Så var det inte. Visst var hon kär, och visst ville hon bort från pensionatet i Tjechovs manus.
Men livet av sig tog hon inte. Hon satte sig och gick igenom räkningar tillsammans med morbror Vanja. Livet återgick i gamla, tråkiga banor. Besvikna, både Vanja och Sonja. Men självmord, nej.
Varför ska en ung tjej framställas som driven från vett och liv av olycklig kärlek till en tölp?

Så annorlunda då med den judiska nunnan Ida i Pawel Pawlikowskis flerfaldigt prisbelönta film.
Den föräldralösa flickan som får sina föräldrars historia tillbaka genom mostern, Röda Wanda, olycklig sprit- och sexmissbrukare. Ida får sin historia, i dubbel bemärkelse, innan hon återvänder till klostret där hon växt upp för att avlägga nunnelöftena.
Tråkigt? Jo, kan man tänka. I viss mån obegripligt också med tanke på vad den polska kristenheten gjorde, och inte gjorde, under tysk ockupation. Men Ida valde den värld hon kände och kunde vara trygg i, med öppna ögon och efter att ha smakat på världen.
Att den vackra, supande och sexmissbrukande mostern tog livet av sig kanske måste till. Någon kvinna ska straffas, i synnerhet om hon har sådan karaktär.

Och så Marieme i Girlhood, den franska filmen regisserad av Celine Sciamma, likaledes prisbelönt, men i en helt annan miljö än Ida. Girlhood utspelar sig i en parisisk förort bland mestadels färgade invandrare från olika delar av den franskspråkiga världen. ”Hennes vardag styrs av killarna, droghandlarna och den äldre brodern. Men så träffar hon Lady, Adiatou och Fily – tjejgänget som vägrar vara offer.”
Det är för en åldrig och medelklassig svenska en förfärande miljö, med en på flera sätt förfärande handling. I slutscenen är Marieme ensam, och vart hon tar vägen vet vi inte. Men hon hoppade inte över räcket från gångbanan över gården. Hon går ut till vänster i bilden med sitt kortklippta hår och sina säckiga kläder, men det finns faktiskt inget som säger att hon inte ska räta på axlarna och finna en väg vidare från förort, fördomsfulla män och droghandlare.
Utvägen är i varje fall inte döden.

Det tycker jag är riktigt skönt, inte bara för att jag djupt skulle ha ogillat ett sådant slut. Det är bra för att det lämnar åt publiken att oberoende av ålder och kön fundera över vilka möjligheter som kan finnas, för fortsatt liv, för jobb, utbildning och värdighet.

Snart kommer ännu en film, denna gång svensk, med unga kvinnor i rollerna. Regissören Amanda Adolfsson kommenterar huvudpersonen i Mommy som har premiär 23 januari:
”Sophie, som är blyg och tillbakadragen i början, tvingas ta saker i egna händer och då visar sig en inre kraft. Det var befriande att ge henne det karaktärsdraget.”

Anmäla eller inte anmäla

”Företagsledare frias från våldtäkt” löd rubiken på en artikel i Enköpings-Posten i mitten av augusti.
Det anmärknignsvärda med den är inte friandet utan ”företagsledare”.
Yrke brukar inte framgå varken när det gäller åtalad eller målsägare i våldtäktsmål.

Att så ändå sker i detta fall beror på att icke-våldtäkten skedde i samband med ett företagsevenemang, på en toalett vid ett etablissemang där evenemanget hölls.
Efter middag med alkoholhaltiga drycker ska, enligt kvinnan, mannen ha tvingat henne till oralt, vaginalt och analt samlag, under tiden ska mannen ha tryckt fast kvinnan och hållit ett grepp om hennes armar.
Kvinnans skador har dokumenterats i rättsintyg.

Men tingsrätten i Uppsala finner att det är oklart om ”företagsledaren” uppfattat hur kvinnan mått och hur hon reagerat på situationen inne på toaletten.
Så han frikänns, efter knappt två månader i häkte.
Domen har överklagats, men kvarstår bedömningen och domen vinner laga kraft kan han få skadestånd.

Kvinnan har fått påskrivet att hon inte är trovärdig, inte i sitt agerande mot mannen som inte kunde förstå henne, och inte heller i rätten.  Hon skulle ju ha … ja vadå? Skrikit, sparkat, bitit av en bit av företagsledarsnoppen?
Men se då, då hade hon dömts för … grov misshandel? Vållande till kroppsskada?
För så skulle det ju ha varit.
Nödvärn kunde väl inte ha kommit i fråga, för mannen hade ju inte uppfattat hur kvinnan mått, och när hon reagerade på ”situationen”, så blev hon ju gärningsman. Inte offer.

Skrika, sparka, säga ifrån? Jodå. Men mannen var delägare och när det hände styrelseordförande, kvinnan anställd.
Hur bra ligger en anställd som ställer till ett sånt hallå till? Och vad hade mannen sagt: ”Hon är hysterisk, jag fattar inte vad hon pratar om!”
Om han skulle ha lagt till, mellan skål och vägg, att ”den där subban borde vara glad om nån ens ville titta på en bild av henne tagen bakifrån med vargskinnspäls och tomteluva”. Det vet man inte, men att det inte skulle bli löneförhöjning och lätt att jobba kvar, det kan man i varje fall vara ganska säker på.

Och nej, jag har bara läst ett referat av domen, så den kan vara mera nyanserad än vad som framgår av E-P:s referat.
Men att den var friande torde i varje fall stå klart.

Liksom att det inte är okomplicerat att vara yngre (”i trettioårsåldern”) kvinna och bladig efter företagsmiddag och hamna på samma toalett som styrelseordföranden (man, 44 år).