Om arbetets värde, och arbetarens

”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern.
För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning.
För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)

Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö.
Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.

Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009.
Om egyptiern:
”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag.
Det är så det är med oss timanställda.
Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll.
Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar.
Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41)
Om Yassir:
”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda.
Inte nu längre.
Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48)
Om Amish:
”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).

Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri.
Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:

”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12)
”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20)
(JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30):
”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar
Jag börjar jobba/ Jag silar tofu

Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu
Jag silar tofu”(ss 51-52)
”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller

Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113)
… ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså
Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)

Och sen får JP jobba på slakteriet:
”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123)
”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo
… Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124)
”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125)
”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139)
”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148)
(Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar):
”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178)
( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.)
”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter)

Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)

Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor.
I månaden.
Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor.
I månaden.
Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.

Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!

Amazon, Carrión och jag

Jodå, det går att hitta bra saker med Amazon. Snabba leveranser. Lätt att hitta det man letar efter. Till exempel.
Men, för att citera en av de författare som ger mig tröst när sådan kan behövas, Terry Pratchett.
”… a message as warm and human as a thrown knife. (Going Postal, p 221, pocketupplagan, Corgi edition 2005.) Det handlar visserligen om skillnaden mellan dyra telegram/e-mejl och brev, s k snigelpost. Men byt ”meddelande” mot ”boktips” och den kastade kniven mot ”algoritmstyrda ’andra har också köpt’” så kanske jämförelsen blir klarare. Terry Pratchett och Skivvärlden tipsades jag om av verkliga människor inte algoritmer, tips som Amazon’s algoritmer inte skulle ha givit utifrån en sökning på ”Generals in the Cabinet Room”.
Jag har också haft trevliga samtal om Skivvärlden med verkliga människor, i bokhandlar och på andra platser.

För Jorge Carrión har också Amazon dubbla värden. I den engelska förkortade upplaga ”Against Amazon” rader han upp argument emot Amazon i förhållande till bokutgivning, och framför allt i förhållande till bokhandlare.

jorge192248
Jorge Carrión, The English Bookshop, Uppsala september 2019.

”There were no booksellers in Amazon. Human recommendations were eliminated because they were understood to be inefficient, Because they torpedoed speed, the only value the company recognises.” (p 10, edition Biblioasis, Windsor, Ontario, 2017. ”Seven arguments/one manifesto” by Jorge Carrión).

För Jorge Carrión och för många som älskar att läsa, och många andra som söker en speciell bok, eller ett speciellt innehåll, är det bokhandlar, och bokhandlare som kan bistå med det som de behöver.

Goda råd, goda förslag till vidare läsning. Och inte sällan säkert också rätt namn på författare till den bok som den frågande bara har ett fragmentariskt minne av titeln på. (Det finns roliga böcker om frågor till bokhandlare, mera skämmig för som känner igen sig och frågorna). Samtidigt tacksam för att beskrivningen – ”omslaget var rött, med vit text, och det var många konsonanter i författarens namn” ledde till rätt bok. Eftersom bokhandlaren är kunnig, känner igen böckers omslag och vet vilka författare som har många konsonanter i sitt efternamn.
Det är den kunskapen om litteratur Jorge Carrión omhuldar, och med all den kraft han har vill bevara, i kontrast mot Amazons algoritmer ”har du läst den här är du kanske intresserad av den här?”
Nej, jag ville ha en bredare historisk kontext till något jag läst, kanske en annan genre om samma tidsperiod, en poet från tiden men en annan plats …
För en bokhandlare, eller bibliotekarie, hade detta kunna förklaras. För en algoritm, icke.

Jorge Carrión är förälskad i bokhandlar, han har skrivit en bok om bokhandlar han besökt och deras särdrag. Han har också varit i Uppsala, på The English bookshop, och han beskriver denna bokhandel som har blivit en älskad institution i Uppsala, med beundran i en artikel i Via Empresa.
https://www.viaempresa.cat/ 
specifikt i artikeln:
https://www.viaempresa.cat/economia/jorge-carrion-contra-amazon_2075268_102.html

Om ni vill läsa mer om Amazon och vad Amazon kan göra så läs Cary Doctorow på Boingboing, kommentaren först:
”Back in 2009, when Amazon settled the lawsuit over its remote deletion of Orwell’s Nineteen Eighty-Four (you really can’t make this stuff up), it promised that it would not perform any further deletions unless ordered to do so by a court. I repeatedly asked Amazon whether DRM-free ebooks, or files that users load onto their Kindles themselves, could be remotely deleted. I never received a response of any kind. My guess is that Amazon has the capability to wipe any file from any Kindle, and likely also has the ability to read any file on any Kindle.”
Artikel:
https://boingboing.net/2012/10/http://boingboing.net/2012/10/22/kindle-user-claims-amazon-dele.html22/kindle-user-claims-amazon-dele.html

Mer om detta:
”Kindle an­vänder ett särskilt fil­format, azw. – Kindle blev kontro­versiellt sommaren 2009 när Amazon, på grund av problem med upp­hovs­rätten, utan för­varning raderade kundernas exemplar av boken 1984 av George Orwell. Kunderna fick pengarna till­baka, men många re­agerade kraftigt på att de inte äger böckerna som de har be­talat för. Det är också möjligt för Amazon att ändra texten i köpta böcker i efter­hand. Se artikel i New York Times. ”
Och i :
http://cstjanster.idg.se/sprakwebben/ord.asp?ord=e-bok 
undownloading – ”bakladdning” – när leverantören tar tillbaka något som en användare har laddat ner. Mest känt är att vissa försäljare av e-böcker kan ändra i kundernas betalda exemplar, eller ta tillbaka dem helt och hållet, alltså undownloading. Det senare motiveras med att kunden har tagit med sig filen till ett land där någon annan har rättigheterna till boken.

Rubrikerna i Seven Arguments Against Amazon, den förkortade upplagan:
– Because I don’t want to be an accomlice to sympolic expropriation
– Because we are all cyborgs, but not robots
– Because I reject hypocrisy
– Because I don’t want to be accomplice to a new empire
– Because I don’t want them to spy on me while I am reading
– Because I defend being slow yet quick, and only relative familiarity
– Because I’m not ingenuous

Jag har för övrigt exempel i min närhet på hur köpta böcker försvunnit från Kindle – samtliga, trots att det gällde betalning av en bok, och dessutom en bok som verkligen var betalad, först efter många mejl återställdes. Skamligt, är ordet.

Och vill ni läsa om bokhandlare och julhandel så kan ni vända er till SvD, lördag 21 december, där TT bidrog med en artikel om bokklapparnas betydelse för försäljningen. I julhandeln finns hopp för för hårda klappar fyllda med text, och ibland bilder.

Vill ni läsa mera om Amazon, läsplattor och stora bokkedjor uttalade sig förläggaren Andrew Wylie i en lång och lika delar förfärande och underhållande reportage i SvD Kultur söndag 20 april 2014.
Denne Wylie är ”världens mäktigaste litterära agent” och skulle aldrig ta i Hungerspelen eller Fifty Shades of Grey – om han ”bara ville tjäna pengar skulle jag sälja narkotika i stället”.
Det är såna uttalanden som kryddar texten.
Men mer intressant var hans uttalade aversion mot Amazon, vilket intresserade mig eftersom jag så långt jag kan avstår från att köpa (inte bara) böcker via nätet. Oavsett vilket företag som säljer dem. Inte har jag någon läsplatta heller. Inte ens för att kunna säga som Wylie:
”- …jag vet inte vad jag ska göra med den jävla grejen. Jag har den liggande här för att påminna mig om hur mycket jag jag hatar den.”
Om Amazon ”… ett företag han föraktar:
”- Amazon är bara en jävla distributör. Det är det hela. Det finns inget kreativt där, säger han…
– Det är möjligt att Jeff Bezos (Amazons grundare) tror att Amazon gör gott, säger Andrew Wylie.
– Om han ville göra det kunde han ge något tillbaka till det kulturlandskap han har blivit så rik på. I stället våldtar han det. Han bedriver rovdrift. Amazon borde förstå att man inte måste bränna ner alla andra för att tjäna pengar. Innan de förstår det bör de bekämpas med alla medel.”
Han inte bara ogillar utan ”är utan nåd” när han beskriver stora bokkedjor och hur de försöker leva på bästsäljare av tvivelaktig eller undermålig kvalitet, och inte mycket annat.

Det är som sagt underhållande.
Läs Vegard Tenold Aases reportage, med Linus Sundahl-Djerfs bilder.

 

Wales, Zucman och Panamadokumenten

(Detta skrevs söndagen 3 april Dagen efter, 4 april briserade nyheterna om Panamadokumenten. Jag publicerar 5 april, se nedan länkar till artiklar om Panamadokumenten.)

Om skattesmitare skriver Gabriel Zucman, biträdande professor vid London School of Economics, i boken Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen, Daidalos, 2015.
På drygt 150 sidor går Zucman igenom hur skatteparadisen uppstått och hur de används för att berika de redan rika, och för att de ska undgå att betala skatt.

Det är nu inte bara privatpersoner som använder sig av skatteparadisen, stiftelser och filialer till filialer. Det är också de stora multinationella bolagen som kan ha mångmiljarverksamheter i ett land och ändå inte betala ett öre i skatt där. Amazon, Google och Apple nämns specifikt (s 151), men som vi vet från Luxleaks
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6011279
så är det inte alls bara giganterna som smiter från skatt, det är många andra. Och det är inte bara ryska oligarker, det är ”våra egna”, se
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6010742.

Hur stora summor som undanhålls från skatt kan beräknas på olika sätt. Gabriel Zucmans enligt egen bedömning försiktiga beräkning handlar det om 7 500 miljarder dollar. Han beskriver också en beräkning som gjorts av James Henry och som slutat på 21 biljoner dollar – en summa Zucman av flera skäl anser vara alltför stor.

Hur mycket skattepengar skulle då Zucmans 7 500 miljarder dollar kunna generera? Han räknar om till euro och hamnar på 5 800 miljarder euro, och en total skatteförlust på 130 miljarder euro för världens länder. 1 040 miljarder kronor, räknat på åtta kronor i växelkurs. Det är väldigt, väldigt mycket pengar, och förblir mycket även om det fördelas på de länder som drabbas av skattefusket.

Men Zucman inte bara beskriver hur det är, han talar också om hur länder skulle kunna sätta stopp för dribblandet med bolag, dotterbolag, filialer och stiftelser.
Lösningen är krav på obligatorisk registrering av värdepapper av alla slag, och ett globalt vinstskattesystem där erlagd skatt fördelas på de länder där vinsterna genererats.
Schweiz, Luxemburg, Hongkong, Singapore, Jersey, Bahamas, Jungfruöarna, Irland, Caymanöarna, Panama … skatteparadisen.
Enligt Zucman är det framför allt EU och USA som förlorar skattepengarna genom skatteparadisens försorg.

Det är också EU och USA som gemensamt skulle kunna börja driva igenom ett globalt vinstskattesystem.

Gabriel Zucman är en av de ekonomer som arbetat tillsammans med Thomas Piketty, mångomtalad men hur stort inflytande hans forskning och förslag får är mera osäkert. Att EU med luxemburgaren Juncker i ledningen skulle gå i bräschen för förslag riktat mot det egna landet är kanske inget att hoppas på. Och USA har starka lobbygrupper för företag och mot skatt, mycket mindre starka för ökade skatteintäkter till medborgares nytta.

Hur inspirerande är då inte den walesiska byn Crickhowell som leder en revolt mot skattesmitarföretagen och har jagat bort bolag som registrerat sig i skatteparadis från byn.
”Regeringen säger att de vill vara business friendly, men de gynnar bara stora företag. Kafékedjan Caffé Nero betalar ingen skatt i landet. Vi måste göra om systemet från grunden, säger Steve Lewis” i Svenska Dagbladets artikel av Charlotta Buxton lördagen 2 april.
http://www.svd.se/walesiska-byn-gor-revolt-mot-skattesmitare
Det är vad Gabriel Zucman också säger: Systemet måste göras om från grunden.
Inte bara Piketty och Zucman visar på behov av reformer – Joris Luyendijk har gjort detsamma i reportageboken Swimming with sharks.
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Skatteupproret i Crickhowell har spritt sig över Storbritannien, och nu ingår närmare trettio städer i Crickhowells Fair Tax-system.
F d militären och rådgivaren åt Sony och Pepsi, Steve Lewis, har förlorat förtroendet för Tories:
”Se bara på finansminister Osborne och hans familjeföretag som inte betalat skatt i Storbritannien sedan 2008 trots att det under samma tid gett stora utdelningar till sina aktieägare, bland dem finansministern själv.” (förkortat ur artikeln).

Steve Lewis har varit på möte med Labours skuggfinansminister.
Och det finns en Fair Tax City-rörelse i Storbritannien.

Det är härligt att få veta – Attac och Occupy Wall Street lever.

Utlovade länkar:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/panama-dokumenten-detta-har-hant?gmenu=open
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/islands-statsminister-avgar-efter-skandalen
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/500-banker-i-lackta-dokumenten
http://www.svt.se/nyheter/mossack-fonsecas-tjanster-later-spioner-handla-i-det-fordolda
http://www.svt.se/nyheter/vacker-reaktioner-varlden-runt
http://www.svt.se/opinion/ahlenius-om-panamapapers

Länkarna är till SVT, men de flesta medier skriver om dokumenten med mer eller mindre lokala vinklar. Även n-rdfr-nt skriver, med den märkliga altavista-rubriken ”judisk finansiär kopplad till avslöjanden …”. Nej. Jag klickade inte, och har inte tänkt tanken att länka.

Lögner, evangelium och mutor

Om lögner talade Stefan Einhorn under gudstjänsten i P1 söndagen 6 mars. Vi fick veta att i genomsnitt ljuger vi tio gånger per dag. Vem som räknat och hur framgick inte, men det gjorde topp-tre-lögnerna.

På tredje plats kom ”Tack, jag mår bra!”
På andra plats ”Jag hörde inte telefonen.”
Men allra vanligaste lögnen är ”Kul att se dig!”.

Församlingen skrattade, och det gjorde säkert radiolyssnarna också. Förhoppningsvis var de många eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet, och även om det inte skulle vara sant så är det trevligt att få skratta.

Det är inte alltid radiogudstjänsterna inbjuder till skratt, och det är inte alltid de känns angelägna.
Men det var i en radiogudstjänst som jag fick klart för mig att redan evangelietexter tillhöll myndighetspersoner att inte ta mutor. Det är något som kanske borde framhållas i kristna kyrkor världen över.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar:
“Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

(Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.)

https://lottasallehanda.wordpress.com/2013/12/15/evangelisten-lukas-om-korruption/

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Fysisk omvårdnad och facklig strategi

För nu ganska många år sedan genomfördes en enkät bland sjukhuspersonal. Om det bara var i Enköping vet jag inte, men på lasarettet där vet jag säkert.
Enkäten fungerade som en kartläggning av vilka arbetsuppgifter vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kunde utföra.
Arbetsuppgifterna angavs och de svarande skulle kryssa i ja och nej.
Föga förvånande ledde svaren till slutsatsen att de som som utförde minst arbetsuppgifter var vårdbiträdena. Mera gjorde undersköterskorna och mest sjuksköterskorna.
De senare kunde ju både städa, tömma bäcken, mata, tvätta och klä på patienter patienter, sätta katetrar, lägga om sår, ge injektioner, dela medicin och mycket annat.

Vårdbiträdena däremot hade förhållandevis få arbetsuppgifter, men många av dem kunde inordnas under beteckningen ”fysisk omvårdnad”.
En representant för Kommunalarbetareförbundet som organiserade vårdbiträdena var mycket syrlig i sina kommentarer om kartläggningen och dess utfall. Hon sade ungefär att ”på det här sättet visar man ju att vårdbiträden inte behövs, alla kan göra det vi gör”.
Och så var det ju också.

Hur många vårdbiträden som idag finns kvar på sjukhus och lasarett vet jag inte, men det är såvitt jag vet inte längre någon stor yrkeskår. Undersköterskeutbildning är vad som minst efterfrågas vid anställning, även inom kommunal äldreomsorg.
Väldigt efterfrågade är däremot sjuksköterskor, för de kan ju göra allt.
Det var nog inte riktigt deras fackliga representanters mening att de faktiskt skulle göra allt också, men mer och mer har det blivit så.

När landstingen skulle spara och drog in på annan personal, som vaktmästare och vårdbiträden, och lade ut städning på entreprenad, blev det plötsligt väldigt många arbetsuppgifter som skulle göras eller åtminstone kontrolleras av sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Hämta mat- och tvättvagnar var kanske inte vad de hade tänkt sig utföra i sina respektive professioner, även om de kan göra det.

Nu går den sjukvårdspersonal som är kvar på knäna, och sjuksköterskorna klagar bittert över hur tungt deras arbete blivit.
Dåligt betalt har de också, och dåliga scheman.
Jag tvivlar inte på att det är sant att både lön och scheman är dåliga.
Men jag kan inte tänka annat än att kartläggningen för länge sedan som såg så väldigt bra ut för dem, i själva verket gjorde dem en björntjänst.
Lönerna har drivits uppåt i en trängre ekonomi, men fler arbetsuppgifter ska utföras av färre händer.
Klart att det är jobbigt.

Det är kanske inte konstigt att sjuksköterskor tar sin skattebetalda utbildning och jobbar för högre löner i Norge. Men inte är det bra för svensk sjukvård.

När Vårdförbundet (UNT 8 juli -15) klagar på att läkarstuderande får vikariat motsvarande sjukskötersketjänster på Akademiska sjukhuset, tänker jag igen att Vårdförbundet, hur tänker ni nu?
I synnerhet som den kompetens läkarstudenterna sägs sakna är kunskaper om ”fysisk omvårdnad”.
Vad den består av och som läkarstudenter saknar efter tre års studier, MR-utbildning, säkerhetsutbildning och två veckors praktik på röntgenavdelningen där de placerats, framgår inte.

Däremot vet jag att ”fysisk omvårdnad”, det var vad vårdbiträden ägnade mycket av sin tid åt.

Kapetan Aris, Grekland och skuldkrisen

”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.

Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven

Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”

Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan:
Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.

Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.

I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.

”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”

Läs hela artikeln! http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat

Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.

Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!

Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.

Gaz, Avtovaz och Bo Andersson

Bo Andersson är svensk och vd för Avtovaz, Togliatti, Ryssland.
Innan han kom dit var han vd för Gaz Group, hög internationell chef för Saab, och svensk officer.
Historien om Bo Andersson är oerhört intressant. Lika intressant är historien om hans ryska vd-karriär.

TT:s Maja Suslin intervjuade Bo Andersson då han var på besök i Stockholm i december -14.
Artikeln publicerades i UNT, följ länken:
http://www.unt.se/ekonomi/karvt-for-svensk-bilchef-i-ryssland-3513705.aspx

En jämförelse kan göras med Pehr G Gyllenhammars erfarenhet av konsultuppdrag för rysk fordonsindustri. Om den skriver jag kortfattat i inlägget
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/09/om-bankkonkurser-volvo-och-ett-besynnerligt-uppdrag-fran-ryssland/

Det där med skatter … och LuxLeaks

Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.

I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481

Arbetet med publiceringen av materialet har gjorts inom The International Consortium of Investigative Journalist, (ICIJ).
Läs presentationen av projektet här: http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/leaked-documents-expose-global-companies-secret-tax-deals-luxembourg
80 journalister i 26 länder har hjälpts åt med att bearbeta dokument och undersöka om företag verksamma i de egna länderna varit inblandade.

Revisionsbyråer har varit behjälpliga i skatteplaneringen, de som nämnts i rapporter är PricewaterhouseCoopers, Deloitte, Ernst & Young, och KPMG.

Hela listan över företag som nyttjat Luxemburgs tjänster har publicerats på nätet, det går att söka på land alternativt sektor:
https://s3.amazonaws.com/iw-files/apps/2014/12/luxleaks/industries/index.html

Företag med svensk anknytning på listan är:
ACE Group, Altor Funds, Apax Partners, Argan Capital, Bjarne Borg, Catalyst Investment Managers, Cordea Savills, Dexia, DNB Nor Group, Doughty Hanson, Eon Group, EQT, EVRAZ Group, Hutchison Group, IAM, IK Investment Partners, IKEA, Innisfree Fund, Lion Capital, Maus Freres, McGraw-Hill Companies, Nordic Capital, Skandinaviska Enskilda Banken, STAR Capital Partners, Tele2 Group, The Walt Disney Company, White Mountains Insurance Group

Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor:
ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.

På ICIJ:s hemsida finns inte bara presentation av projektet och listor över företag och publicerade, där finns också länkar till de artiklar och program som journalisterna i projektet publicerat. Det går bra att börja på ICIJ-länken ovan, och läsa vidare här:
http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/new-leak-reveals-luxembourg-tax-deals-disney-koch-brothers-empirea

LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14:
http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd

Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.

Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.

En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.