State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.