Tygkassar och orgasmer

Praktiska och miljövänliga. Hur svårt kan det vara?
Att förstå varför allt flera, unga som gamla, män och kvinnor, använder tygkassar alltså?
Och hur svårt kan det vara att förstå att det finns mer eller mindre bra tygkassar?
Att tygets och sömmarnas kvalitet varierar, att längden på kasse och/eller handtag spelar roll?
Naturligtvis kan det spela roll vad det står på kassen också – en kasse från ett museum som visar att bäraren vet var man ska ha varit för att räknas, eller en kasse med ett märkesnamn som visar samma sak. Färg och mönster är säkerligen också något för tygkasseväljaren att begrunda.

På en av mina kassar står det ”Jag älskar tidningar!”
Det är undertecknat press stop. Tyvärr, kan jag tycka. Det vore ju annars en bra devis för papperstidningar att föra fram, snarare än ”klicka-in-hos-oss-det-kostar-inget”.
(På en annan står det ”Sermitsiak”. Det är skrytigt, men jag har ju faktiskt varit på Grönland. Och kassen är väldigt bra också, kraftigt tyg, rekorderliga sömmar, och lagom lång.)

Alla har inte samma okomplicerade förhållande till tygkassar.

En bibliotekarie med spaltplats i DN förefaller vara en av dem. I ”läsglädjens kacklande hönsgård” (bokmässan 2010) ser hon ”en liten dam i borstig fläta” som ”bulldozrar” sig fram, med uppsträckta armar och ”händerna krökta runt ett grällt tygstycke”. Kvinnan tvärstannade ”liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek:”
Kvinnan skrek att det delades ut tygkassar ”oppe hos Gudrun Sjödén”.

Sannerligen, det är en målande beskrivning av ett kacklande höns, en Gudrun Sjödén-kvinna som säger ”oppe”, inte uppe.

Iiinte bra, inte alls rätt.
Men det är värre ändå, för bibliotekarier har enligt skribenten inte bara en faiblesse för tygkassar de har också ”alltid haft ett världssamvete samt en fuktig dragning till Birger Schlaug.”
Jaha. Och det avslutas med att tygkassen är ”bokälskarens svettiga rocktrofé”.
Texten är som sagt målande och kontrasten ”liten dam” med ”borstig fläta” och fortsättningen, är fyndig. Läsaren ges några uppgifter om hur tygkassar kan ha uppstått också.

Men mest är det faktiskt är det bara larvigt, fördomsfullt och lett.

Varför är kvinnor med fotfäste i media ibland så dumlea mot andra kvinnor? I synnerhet mot äldre kvinnor? Det ska sättas fart på gäddhäng och det bulldozras och det är grå trassliga (eller som ovan borstiga) flätor och ”du kan väl skriva det på en postitlapp så du kommer ihåg?”.

Visst kan man undra över tygkassars popularitet, och man kan undra över vad som gjorde/gör Gudrun Sjödén-kassar så eftertraktade.
Men mest undrar jag efter att ha läst spalten refererad ovan över lehet och över hur skribentens orgasmer ter sig: ”… liksom genomfors av en skälvning och med euforin hos en våldsam orgasm skrek…”.

Ja, käre.

”Begränsad avlyssning”

”Obama begränsar avlyssning”, ropade en rubrik 18 januari.
O så bra! Nobels fredspristagare värnar mänskliga rättigheter och personlig integritet!
Efter alla sommarens, höstens och vinterns avslöjanden om NSA:s och allierade länders omfattande spioneri på egna och andras befolkningar och ledare skrev Peter Wolodarski förhoppningsfullt i DN 12 januari 2014 att Obamas rådgivningspanel angående NSA:s verksamhet kommit med förslag om förändringar på 46 punkter. Den viktigaste rekommendationen enligt PW var att NSA inte längre ska få lagra metadata själva.
Det var en av få förändringar Obama föreslog, och den förefaller snarare kosmetisk – NSA får de data de vill, men risken för nya visselblåsare blir mindre.

PW skrev också att ”Runt om i världen finns det åtskilliga politiska ledare som delar oron (för dåliga kontrollmekanismer och bristande öppenhet) – den svenska regeringen är en av få som absurt nog fortsätter att låtsas som om ingenting hänt.”

I Sverige har vi politiker som talar varmt om ”nätets frihet” och ger bistånd till länder som behöver bygga upp möjligheter för människor att fritt kommunicera med varandra och omvärlden. För frihet och mänskliga rättigheter.
Att friheten kommer med teknologi och apparater som det finns anledning att tro att avlyssnas om inte av den egna regeringen så av många andra, är knappast något som inger förtroende eller förhoppningar om annat än att ett annat alltomfattande kontrollsystem byggs upp.

Och i Sverige vill polisen ha rätt att gå raka vägen in till systemadministratörer och begära ut nättrafikdata om sms, mejl och telefonsamtal. Systemet för automatisk polisinhämtning, ITS 27, har tagits fram i organisationen Informationstekniska standardiseringen, där operatörerna ingör. Det är mest bara bredbandsoperatören Bahnhof och vd:n Jon Karlung som hörts protestera mot Säpo:s begäran.

Notisvis fick vi i dagarna också veta att CIA håller på att bygga upp en databas för att spåra internationella ekonomiska transaktioner och personliga uppgifter från bland andra Western Union. I terrrorbekämpningens namn förstås. Som Swift-avtalet.

I alla dessa insamlade uppgifter, informationer och data som NSA sparat och sparar, bearbetar och analyserar, finns också uppgifter om den flygkrasch i Kongo 1961 där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog. Men de uppgifterna vill NSA inte lämna ut.

Ola Wong kommenterade i juli 2013 Snowdens avslöjanden, då var det fortfarande ”bara” Prism det handlade om. Han skrev ”En vanlig reaktion på Prism var att det var väl inget nytt: Det visste vi väl hela tiden! Men just det är problemet. Kriget mot terrorismen har vant oss vid det oacceptabla. Men det var inte cynism som gjorde att Mandela kunde lämna cellen. Det var genom tro på principer. Och det gäller även i it-åldern. USA borde kritiseras, säkerhetstjänster tyglas och Snowden erbjudas asyl.”

Så hur var det nu, ”Obama begränsar avlyssning”. Gör han? Näe. Han har tydligen lovat att NSA inte längre ska lyssna på ”ledare” som är nära vänner och allierade. Men det går väl an att lyssna på deras medarbetare och familjer, och då åker ledarna med på köpet.
Någon minskning av avlyssning och lagring av uppgifter om telefon- och internetdata är det inte fråga om. Data ska bara lagras av någon annan än NSA, och lämnas ut om NSA begär det.
Det låter som det svenska systemet, som inte inger värst mycket förtroende för varken myndigheter eller ”domstolar”. Eller politiker, för den delen.

Prism, Sardine, Xkeyscore, och Quantum har förvandlat ”nätfrihet” och rätt till personlig integritet till ett hån.
Det är lätt att hålla med Peter Wolodarski om att svenska regeringens hållning är absurd.

Turing förlåten

Drottning Elisabeth II har förlåtit Alan Turing.
Det skedde på julafton 2013.
Alan Turing var matematiker, datorpionjär och knäckte det tyska Enigmakryptot under andra världskriget.
En hjälte och ett geni.
Och homosexuell. Så han tackades av England med att efter rättegång 1952 få välja på kemisk kastrering eller fängelse. Han valde kastrering och begick två år senare självmord.

Redan 2009 bad dåvarande premiärministern Gordon Brown offentligt Alan Turing om ursäkt, men i februari 2012 beslutade House of Lords att inte postumt benåda Alan Turing.
Men nu, efter 61 år (!), har Alan Turing upprättats och förlåtits av drottningen.

Att driva datorgenier till självmord av en eller annan anledning är alltså inget nytt, inte heller att det sker med stöd av lag.
Det är en skam för världarna, analoga och digitala, här och hinsides, i universum och bortom.

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Språk men inga ord

Tomas Tranströmer:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Det vilda torget, Norstedts 1983.

Lördagen 11 januari 2014, nysnö i motionsspåret.
En räv var först. Och där en hare, nej, se här skrämde räven haren från stigen.
Och här var … en älg! Räven fick bråttom … bort i galopp.
Språk. Men inga ord.

Tack, Tomas Tranströmer!

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.

Mobil utveckling och försåtlig vänskap

Mobil uppkoppling i stället för bredbandsnät. Det är den teknik som väljs i länder där fast infrastruktur är omöjlig av ekonomiska och geografiska skäl.
Jakob Svensson, fil dr i media och kommunikation verksam vid Uppsalas och Karlstads universitet och en av de som forskat om nya media i utvecklingsländer, gav i december vid en föreläsning arrangerad Uppsala utrikespolitiska förening en snabbgenomgång av hur mobiltelefonin revolutionerat stora delar av världen.

Två tredjedelar av världens mobiltelefoner finns i utvecklingsländer, telefonerna ger helt nya möjligheter att hålla kontakt mellan människor, men också till kontroll av människor.
Två exempel presenterades av Jakob Svensson.

I Kenya har mobiltelefonerna gjort det möjligt för centrala sjukvårdsmyndigheter och -institutioner att snabbt få kunskap om var malariautbrott sker. Från läkarstationer och vårdcentraler runt om i Kenya rapporteras malariafall in, och gör det därmed möjligt att snabbt skicka mediciner och eventuellt personalförstärkningar dit där de behövs.

I Afghanistan delade USAID, motsvarigheten till Sida, ut mobiltelefoner till klanledare för att de skulle kunna hålla jirga utan tidsödande resor för att samlas. (Wikipedias förklaring av jirga finns nedan).

Ett exempel från Ghana som inte kommer från JS utan från en tidningsartikel, gäller kakaoodlare som med hjälp av telefoner och mobila bredband kan kolla priser hos olika uppköpare, och därmed få bättre ersättning för sina produkter.

Telefoner och mobila bredband är en verklig teknisk revolution, något som förbättrar villkoren på såväl personliga som samhälleliga nivåer.
Kontrollen av kommunikationerna är därmed oerhört viktig.
VEM kontrollerar näten och systemägarna, VILKEN information samlas in, från vilka?

Det är lätt att se att kakaoodlaren och malariasjukvården har stor nytta av mobiltelefonerna.

Men hur är det med de afghanska klanledarna? Självklart är det bra att få kontakt med andra klanledare via telefon och slippa långa resor. Men mobilerna kan ju spåras och avlyssnas också. De kan lämnas över till andra användare som i sin tur spåras.
Leder hjälptelefonerna drönare till sina mål?
Jakob Svensson uttalade inga synpunkter på jirga-mobilerna.

Den arabiska våren byggde enligt många bedömare på sociala mediers genomslagskraft.
Men det finns även där skäl att ställa frågor runt näten och kontrollen av dem. TOR är en viktig möjlighet för oppositionella att nå ut med information och budskap. Men TOR är också det som många refererat till som darknets i betydelsen tillhåll för pedofiler, knarklangare och allsköns skumraskaffärer.
I förlängningen kräver myndigheter nationell kontroll och utvecklar som vi sett samarbete med varandra internationellt.
Det en kan kontrollera, kan flera kontrollera. Och opposition i går är regering i dag, och förrädare i morgon.

Jakob Svensson tog upp flera andra saker att fundera över och läsa mer om.
Något som andra redan både tänkt på och forskat om, är ”The Age of Auditing, Obsessive Measurement Disorder”, Pollitt: 2011, det är lätt att mäta bistånd som består av teknik som datorer eller mobiler.
Det finns också en ”Geneva Declaration of Principles at the WSIS (World Summit on the Information Society)”, 2003.

Och ”beeps”, helt nytt för mig. Att ringa utan att vänta på svar – en signal som talar om att man finns, och kanske väntar. Utan svar uppstår ingen kostnad – så fiffigt, och tydligen utbrett, inte minst kvinnor använder sig av ”beeps”.

Samt symboler och hur viktiga de är när mobilmenyer utformas. Nottecken som symbol för en ringsignal är oanvändbart i stora delar av världen, en bjällra däremot fungerar. En bild av våra gamla fasta telefoner eller en telefonlur säger ingenting, medan en bild av en mobiltelefon förstås av alla.

Fotnot: ”A jirga (occasionally jarga or jargah) is a tribal assembly of elders which takes decisions by consensus, particularly among the Pashtun people but also in other ethnic groups near them; they are most common in Afghanistan and among the Pashtuns in Pakistan near its border with Afghanistan… ‎A loya jirga is a type of jirga regarded as ”grand assembly”, a mass meeting usually prepared for major events such as choosing a new king, adopting a constitution, or discussing important national political or emergency matters.” (Wikipedia)