Jag försöker förstå Ryssland, jag försöker förstå rysk politik. Det är inte svårt att se Krims betydelse för Svartahavsflottan. Men det är obegripligt hur Ryssland behandlar sin befolkning.
Den rättsvidriga behandlingen av Jurij Dimitrijev är alldeles särskilt svår att förstå.
Jurij Dimitrijev är en 66-årig man som under decennier kartlagt massgravar i ryska Karelen, offer för Stalins terrorvälde. Namnen på offren, namngivna gravar för dem, och identiteten på deras bödlar. Det är vad Jurij Dimitrijev arbetat för att få fram.
Det tolereras inte av rysk säkerhetstjänst, domstolar och andra myndigheter. Efter falska anklagelser har han dömts till fängelse, domar som senare upphävts. Men nya anklagelser har lett till nya domar. Den 29 september 2020 dömdes han av högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fängelse, enligt domstolen för ”sexuell handling mot minderårig”.
Dimitrijev är människorättsaktivist och historiker. Han var ordförande för karelska Memorial. Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ryssland, har förtjänstfullt följt och rapporterat om Jurij Dimitrijev och skrev efter domen i september att ”Nu har han fått en – även för ryska förhållanden – osedvanligt sträng dom: 13 år i fängelse. Det är ingenting annat än säkerhetstjänstens hämnd.”
Hon skriver vidare: ”Den minnesplats som han (JD) har grundat i Sandarmoch är välbesökt och välvårdad, och varje år i augusti vallfärdar tusentals människor till platsen, både från Ryssland och från utlandet. … Det är det som Putinregimen inte kan förlåta honom för.”
Det är nu inte heller regimens förlåtelse han behöver. Däremot behöver Jurij Dimitrijev ett slut på förföljelserna av honom, och en rättvis rättegång. Kungliga Vitterhetsakademien skriver på sin hemsida att ”Kungl. Vitterhetsakademien har med största oro följt turerna kring åtalet mot historikern Jurij Dimitrijev och har nu skrivit till Rysslands Högsta Domstol för att stödja hans överklagan.” Läs hela brevet här.
Vi kan hoppas att Kungliga Vitterhetsakademiens brev, tillsammans med vädjanden och protester från många andra, i Ryssland och många andra länder, får avsedd verkan.
Amnesty International har uppmärksammat Jurij Dimitrijev och den förföljelse han utsätts för, och i en artikel i Amnesty Press nr 3/2020 meddelas att han tilldelats årets stipendium från Stiftelsen Anna Dahlbäcks minnesfond. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om att han av AI bedömts vara samvetsfånge.
Samvetsfångar är ”personer som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.” Forskning, sökande efter massgravar och anläggande av minnesplatser för terroroffer kanske inte ryms inom den definitionen.
Aleksej Navalny, politisk aktivist med målsättningen att stoppa den i Ryssland utbredda korruptionen, för fria och rättvisa val, oberoende domstolar och fria massmedier, är åter samvetsfånge efter en period då han i vad Amnesty press nr 2/2021 beskriver som ett internt beslut inte längre skulle betecknas som samvetsfånge. Han bedömdes ha överskridit gränsen för hatpropaganda i uttalanden från 2007 och 2008. Det interna beslutet blev känt, gladde ryska myndigheter men kritiserades kraftigt internationellt. Beslutet ändrades och Navalny är åter samvetsfånge.
Navalny och den rörelse han byggt upp och lett med medhjälpare och aktivister runt om i Ryssland beskrivs ingående i Kalle Kniiviläs bok ”Putins värsta fiende – Aleksej Navalny och hans anhängare”, Atlas, 2021.
Kniivilä beskriver också hur förgiftningen av Aleksej Navalny gick till, hur myndigheterna försökte stoppa transporten av honom till ett tyskt sjukhus för vård efter giftattentatet, och de rättsprocesser han utsatts för efter att ha återvänt till Ryssland.
Boken avslutas med Navalnys tal i domstolen:
”Man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt.” (s 199).
”…ni kan inte låsa in hela landet. Alla människor vars utsikter tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll. (…) Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre.” (s 200).
Vid demonstrationerna för Navalny under rättegången, efter domen och under den tid då han förvägrades specialistvård i fängelset och hungerstrejkade, var det inte längre bara demonstranter som greps och dömdes för olika brott. Det kunde räcka att stå på gatan bredvid. Bristen på rättssäkerhet är skriande och har beskrivits i böcker och artiklar under många år. Hur Magnitskij behandlades och hur det ledde till hans död är välkänt, hur medlemmar i Pussy Riot dömdes och behandlades av ryskt ”rättsväsende” likaså.
Sovjetepokens brott mot medborgare och mänsklighet är kända. Sovjetunionens sammanbrott följdes i Ryssland av chockterapi och ekonomisk kollaps – och nu fortsatt korruption och ett rättssystem som inte ens försöker värna lagar och människor. Påhittade brott, godtyckliga gripanden och trakasserier utan ände. Ännu saknas nackskotten, men det finns andra sätt att ta livet av folk.
Ryssland och dess folk förtjänar en bättre ledning, och bättre myndigheter.
Kunde väst ha varit till bättre hjälp? Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94, Örjan Berner, skriver i boken ”Härskarna i Kreml, från Gorbatjov till Putin”, Albert Bonniers förlag, 2014:
”Kanske hade en kraftfull västlig insats med hjälp till Ryssland i dess första demokratiska fas från hösten 1991 till försommaren 1993 kunnat ändra den fortsatta kursen mot ett auktoritärt styre. (…) I väst saknades dock insikter, beredskap och intresse att forma ett sådant samarbete med Ryssland. Tänkandet präglades av skepsis mot de nya makthavarna i Moskva.” (s 347)
Lennart Dahlgren, chef för Ikeas satsning i Ryssland från 1997/-98 till 2006, skriver i ”Ikea älskar Ryssland, en bok om ledarskap, passion och envishet”, Natur och kultur, 2009, om hur Ikea etablerades i Ryssland, om alla problem men också hur de övervanns.
”Kunskapen om Ryssland i väst är märkbart liten, vilket inte minst har framgått av de många studiebesök som jag haft hand om. (s 84) (…) I Sverige råder av tradition en misstro gentemot det mesta som räknas som ryskt. På sikt måste svenska företag öppna ögonen för den delen av världen också, och målmedvetet arbeta för att minska det försprång som vissa andra länder skaffat sig. I Tyskland, till exempel, läser fler studenter ryska, relationerna mellan ryska och tyska företog är goda och även politiskt finns en förståelse och ett stöd för en etablering på den ryska marknaden.” (s 86)
”I dag förväntar sig omvärlden att Ryssland ska vara helt demokratiskt och många länder tar alla chanser att tillrättavisa landet när så inte är fallet. (…) De ryska ledarna, ofta med stort stöd av folket, reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier. Detta är naturligtvis direkt kontraproduktivt mot alla försök till enighet. De ryska reaktionerna gör att omvärlden kan säga: ’Titta, vad var det vi sa, så där gör ryssarna.'” (s 207).
Dahlgrens bok publicerades 2009. Före giftmord och -attentat, före rättegångar mot Dimitrijev, Pussy Riot, Navalny och andra aktivister. Hur Dahlgren skulle skriva idag vet jag inte.
Kol- och stålunionen bildades som ett sätt att genom ekonomiska samarbeten och beroenden förhindra framtida krig. Nordstream-projekten är en möjlighet att få till en sådan funktion i dag. Så har jag tänkt, och hoppats. Att Nordstream motarbetats av väst, utom Tyskland som är delägare i projekten, behöver kanske inte påminnas om.
Det finns andra samarbetsprojekt än ekonomiska, kulturella till exempel, som Östersjöfestivalen i Stockholm. Den internationella musikfestivalen med bas i Berwaldhallen i Stockholm grundades 2002 av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Valerij Abisalovitj Gergijev, chefsdirigent för Marinskijteatern i Sankt Petersburg, och dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen.
2014 kritiserades Gergijev för att ha tagit ställning för Putins politik och inte kritisera annekteringen av Krim-halvön och inte heller den anti-gay-lag som infördes i Ryssland 2013. Hans medverkan vid festivalen ifrågasattes, dåvarande chefen för SR Musik och Berwaldhallen citerades i media: ”… vi vill hålla samman via musik. Vi vill inte söndra via politik.” Gergijev deltog i Östersjöfestivalen fram till och med 2018 då en ny programansvarig tog över efter Michael Tydén.
I sitt sommarprogram torsdagen 12 augusti berättade den alltid lika intressanta författaren och journalisten Anna-Lena Laurén om hur hon och dottern under pandemin kunnat gå till Marinskijteatern i Sankt Petersburg och se en operaföreställning där den världsberömde Gergijev ledde orkestern.
Operan har inte stängt trots pandemin, därför att ryssar ser ”kulturen som absolut nödvändig”, konstaterar Laurén. En aspekt av Ryssland och ryssar vi inte ofta får höra om och som kan vara värd att tänka på när svenskar bekymrat sig över att tiden för offentlig alkoholservering begränsats.
Lyssna här på hennes sommarprogram som innehåller mycket mer.
Ryssland och det ryska språket har fascinerat och lockat mig sedan filmen Doktor Zjivago kom till den lilla biografen i det lilla samhället i början av 1970-talet.
Vi behöver lära känna och försöka förstå vad som hänt och händer, hur människor känt och känner i vårt största grannland.
Men ryska ledares och myndigheters behandling av den egna befolkningen skrämmer och går varken att förstå eller ursäkta.
Fotnot: I Navalnys tal i domstolen föreställer han sig det epitet som kommer att kopplas till Putins namn, Vladimir kalsongförgiftaren, något som refererats i media, och som Navalny kontrasterade till Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Ivan den förskräcklige nämndes inte i talet.