Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff.
Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.

När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.

Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:

https://www.aaronswartzday.org/

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Via länkarna ovan går det att följa det arbete som fortsatt sker i Aaron Swartz anda.

Aaron Swartz och den kamp han förde är lika aktuell här och nu.
Det klargörs i texten nedan:

Lottas Allehanda har tidigare publicerat en rad inlägg om Aaron, bland annat:

Aaron Swartz

Igår , 11 januari, för nio år sedan dog Aaron Swartz för egen hand. Han drevs i döden av det amerikanska rättsväsendet.
I dag när vi alla förväntas sprattla i internätet och halas in av fula fiskare utan att rättsväsenden varken här eller där verkar ha särskilt mycket att sätta emot kan det vara extra viktigt att komma ihåg Aaron och det han bidrog med för att göra internet till ett verktyg för demokrati och delaktighet i samhälle och forskning.
Det finns tidigare inlägg i lottasallehanda om Aaron Swartz:

https://lottasallehanda.eu/2014/01/11/aaron-11-januari/

https://lottasallehanda.eu/2015/01/11/vi-plagar-ihjal-och-kastar-i-fangelse-vara-it-entreprenorer/

Den som söker på Wikipedia hittar mycket mer. Till exempel:

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Remembering Aaron-evenemang sker på hans födelsedag, 8 november. Jag är tacksam för att hans vänner och kollegor uppmärksammar hans liv och verk, och hur de förvaltas. Det är vad han framför allt ska minnas för. Inte för rättsliga myndigheters tillkortakommanden.

Aaron Swartz finns också här:

https://internethalloffame.org/inductees/aaron-swartz

Riktigt dåligt SJ!

Hur svårt ska det vara att resa med SJ?
På lördagen, Alla helgons dag, bestämde jag på morgonen att ta tåget från Uppsala till Hedemora för att sätta ljus på morfars grav.
I Uppsala gick det att köpa biljett i automat, till Hedemora. Men inte att köpa returbiljett samma dag, avresestation gick inte att ändra på automaten.
På tåget kunde tågvärden berätta att automater tas bort från stationer, och biljettköp ska ske via nätet, sj.se eller app. Tågvärden kollade om automaten tagits bort från Hedemora station, men kunde bara ge besked om att de redan är borta i Borlänge och Avesta-Krylbo. (Avesta-Krylbo, detta missvisande, ohistoriska stationsnamn!) Om Hedemora fanns ingen uppgift.
Jag hänvisades till nätet, eller kanske en anhörig kunde hjälpa mig?

Det kunde en anhörig, men det var ren tur.

Jag använder min mobil till sms och samtal, och som kamera. Inte ens på min hemdator går jag in via bankID om det kan undvikas. Jag har tagit bort eller avaktiverat så många appar som möjligt på mobilen, och jag vill definitivt inte ladda ned fler.

Det är URUSEL service att inte ens ha automater för biljettköp på tågstationerna!
Det är URUSEL service att det inte ens på stora stationer går att köpa biljetter manuellt, med kontanter. Kontanter är faktiskt giltiga betalmedel i Sverige!

Att tågkonduktörer omvandlats till tågvärdar och att biljetter inte går att köpa på tågen kan jag ha viss förståelse för, av säkerhetsskäl för tågvärdarna.
Men att ta bort automaterna är otillständigt.

Vill SJ inte ha spontanresenärer på sina tåg?
Green Cargo i all ära, men det borde inte vara mindre viktigt att göra tågen tillgängliga för persontrafik, även för spontanresenärer.

Bry er om privatliv och integritet!

Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?

Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.

Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power.
PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”

I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.

I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat.
Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.

Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.

Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år.
Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande.
Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.

EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).

Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.

Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017.
Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.

Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas.
Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen.
Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013.
En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.

Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag.
För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.

Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.

I Wired skrev Brett Salomon i september 2018:
”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.

Och nu får vi vaccinpass …
Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav?
Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare.
”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.

I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).

Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna?
I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg:
”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”

Schrems vann igen!

Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.

USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.

Läs BBC:s artikel om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen) beslut:

https://www.bbc.com/news/technology-53418898

I artikeln citeras Max Schrems:

”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy.
”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”

USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”.
Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.

Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:

Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:

https://noyb.eu/en

Besviken pirat kandiderar inte för återval

20190304_183359
Julia Reda framför väggen i hennes kontor som dekorerats med målningar hennes assistenter gjorde under ett seminarium i Amsterdam.

 

 ”2014 var målet var att få bort hinder för digital utveckling, nu handlar direktivet om att straffa amerikanska plattformar”.

Julia Reda, Europaparlamentets enda piratpartist är inte imponerad av vare sig politiker eller media. ”Politiker som vill bli återvalda väljer att inte ta strid mot mediaföretag”, säger hon som själv inte kandiderar för återval.

Under hennes tid som parlamentariker har ett nytt upphovsrättsdirektiv varit en av hennes största frågor. 2016 lämnade kommissionen ett förslag till nytt direktiv som enligt Julia Reda, många akademiker, nätaktivister och -experter, FN:s specielle representant för rätten att fritt uttrycka sina åsikter och många andra skulle kraftigt förändra hur internet kan användas.
– När arbetet med ett nytt upphovsrättsdirektiv inleddes 2014 sade Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, att målet var att få bort det som skapar barriärer mellan EU:s länder och hindrar digital utveckling. Det var också inriktningen i den rapport jag var ansvarig för 2015, moderniserad och harmoniserad upphovsrätt i EU, säger Julia Reda.

När kommissionen 2016 lade sitt förslag till direktiv var inriktningen en annan, och på helt fel väg säger Julia Reda.
– Naturligtvis är jag väldigt besviken, nu handlar det inte längre om att förbättra möjligheterna till digital utveckling, nu handlar det om att straffa stora amerikanska plattformar och stärka traditionell upphovsrätt.

Det är artiklarna 11 och 13 i det förslag som kommissionen lade som väckt Redas och många andras förskräckelse och vrede.
– ”Länkskatten” i artikel 11 innebär att sajter som Facebook förväntas betala licenser till mediabolag för att få visa bilder, rubriker och ingresser i sina flöden har redan provats i Tyskland. Det slutade med att de stora mediabolagen gav fria licenser till de stora plattformarna, säger Julia Reda.

Artikel 13 föreskriver att den som äger en sajt är ansvarig för att inte upphovsrättsskyddat material illegalt visas där. Att visa sådant material kan leda till höga böter, och lösningen är filter som ska känna av om materialet är skyddat, och om sajten i så fall köpt licens för att visa det. Alla kommersiella sajter, med några undantag, måste ha filtret. ”Censurfilter” har det kallats.

Om direktivet och de omdebatterade artiklarna har Internetstiftelsen skrivit en förklarande text under rubriken ”Nya EU-lagen – ett fattigare internet eller journalistikens räddning”.

Men det är inte bara upphovsrättsdirektivet som gjort Julia Reda besviken. Kommissionens förslag om e-bevis är ett annat. Det innebär att myndigheter i EU-länder ska kunna begära ut elektroniska bevis direkt från olika internet- och tjänsteoperatörer i andra länder utan inblandning av det landets myndigheter. Ett förslag som Cecilia Wikström (L) i en artikel i Europaportalen kallat ”sjukt dåligt”.
– Vi har inte harmoniserade lagar i Europa, det innebär att det som är olagligt i ett land inte nödvändigtvis är olagligt i ett annat. Så länge det är så måste varje enskilt lands myndigheter ta ställning till vad som ska lämnas ut, säger Julia Reda.

Ännu mera besviken och rent av arg är hon över hur kommissionen har hanterat resultaten av samråd och opinionsyttringar från medborgare runt om i Europa:
– När man från kommissionen säger att mejl till dem och till parlamentariker genereras av automatiska datorprogram, bottar, så visar man att medborgarnas åsikter inte betyder något (se fotnot). Men det är inte något som kommissionen själv kommit på utan är resultatet av en medveten kampanj från stora företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen och som startade redan sommaren 2018 då parlamentet inte sade ja till direktivet, säger Julia Reda.

Hon är positiv till EU och vill se att EU utvecklas:
– Men då behövs unga människor, och om de engagerar sig i en fråga som upphovsrättsdirektivet men blir avfärdade som bottar, vilka ska då föra EU framåt? Hoppfullt är ändå att tusentals människor i Köln och Berlin samlas till demonstrationer mot direktivet.
Hon har sedan länge bestämt sig för att inte kandidera för ännu en period som parlamentariker. Men hennes förhoppning är att parlamentet inte kommer att stå utan piratpartister efter valet i maj:
– Säkert kommer några pirater från Tjeckien att väljas in, och förhoppningsvis också någon eller några från Tyskland.

Fotnot: Intresseorganisationer har tillhandahållit mallar med förslag på texter till mejl som medborgare har kunnat skicka till bland annat EU-parlamentariker

Intervjun gjord i Bryssel/EU-parlamentet, 4 mars 2019

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

Trollfabriker och paper mills

Falska nyheter och trollfabriker är inte så nytt som vi kan förledas tro. Det är bara sättet att sprida ’fake news” som är nytt.
”Paper mills” beskrivs i Eric Ambler’s thriller The Intercom Conspiracy (Fontana Collins 1972):

”Paper mills was the term they used to describe the innumerable political warfare and propaganda groups engaged in feeding misinformation to the international news-gathering agencies. Some paper mills had government subsidies, others were financed by émigré organisations and separatist movements; a few of the smaller, more furtive paper mills – those for instance, which specialised in the manufacture of false intelligence documents – were businesses run for profit. Since the output of the paper mills had always to be evaluated – the kind of misinformations being propagated by an opponent could sometimes give and indication of his true intentions – the work load they created was a perennial source of inconvenience to intelligence agencies.” (p 41).
Sannerligen – att det förekom är inte överraskande, det är namnet och den distinkta beskrivningen som gör Ambler’s bok än mera läsvärd. Boken är gammal men går förhoppningsvis ännu att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Det är ofta Ryssland som pekas ut som trollfabrikernas hemland, och det finns ingen anledning att betvivla deras existens. Men i Wired (May 2017) finns Samanth Subramanian’s artikel ”How algorithmic advertising engines made Veles, Macedonia, Fake news factory to the world”.
Subramarian låter Boris, 18 år, berätta om hur han kom på att med copy-paste, två egna pro-Trump hemsidor, länkar till dem på pro-Trump Facebook-sidor i USA och Googles AdSense tjänade 16 000 dollar augusti-november 2016. I Makedonien är medellönen per månad 371 dollar, skriver Subramarian.

Artikeln refererar också The Guardian och Buzzfeed som skrivit om hur Veles hade åtminstone 100 pro-Trump sidor registrerade.
”For a week in July, he experimented with fake news extolling Bernie Sanders. ’Bernie Sanders supporters are among the smartest people I’ve seen’ he says.’They don’t believe anything. The post must have proof for them to believe it.’”
Varken Boris eller andra Velesbor med pro-Trump-sidor var sannolikt intresserade av valutgången i USA. They were only in it for the money, as it were.
24 november stoppade Google annonser till Boris’ sidor.

Men tekniken finns kvar, trollen, AdSense och möjligheten för dem som har små eller inga andra möjligheter att tjäna pengar, i varje fall inte så mycket pengar som man kan göra som troll och producent och spridare av ’fake news’.
Det som skiljer paper mills från internet är  möjligheterna att sprida osanningar, och också möjligheterna att tjäna pengar på dem.
Skiljer gör också det faktum att det inte längre är bara regeringar och intressegrupper med pengar som kan styra information och opinioner.

Vad som däremot inte skiljer är människors olika förmåga att skilja sant från falskt, och att analysera även den information som är sann när det gäller relevans, logik och syfte.

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net