Schrems vann igen!

Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.

USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.

Läs BBC:s artikel om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen) beslut:

https://www.bbc.com/news/technology-53418898

I artikeln citeras Max Schrems:

”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy.
”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”

USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”.
Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.

Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:

Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:

https://noyb.eu/en

Besviken pirat kandiderar inte för återval

20190304_183359
Julia Reda framför väggen i hennes kontor som dekorerats med målningar hennes assistenter gjorde under ett seminarium i Amsterdam.

 

 ”2014 var målet var att få bort hinder för digital utveckling, nu handlar direktivet om att straffa amerikanska plattformar”.

Julia Reda, Europaparlamentets enda piratpartist är inte imponerad av vare sig politiker eller media. ”Politiker som vill bli återvalda väljer att inte ta strid mot mediaföretag”, säger hon som själv inte kandiderar för återval.

Under hennes tid som parlamentariker har ett nytt upphovsrättsdirektiv varit en av hennes största frågor. 2016 lämnade kommissionen ett förslag till nytt direktiv som enligt Julia Reda, många akademiker, nätaktivister och -experter, FN:s specielle representant för rätten att fritt uttrycka sina åsikter och många andra skulle kraftigt förändra hur internet kan användas.
– När arbetet med ett nytt upphovsrättsdirektiv inleddes 2014 sade Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, att målet var att få bort det som skapar barriärer mellan EU:s länder och hindrar digital utveckling. Det var också inriktningen i den rapport jag var ansvarig för 2015, moderniserad och harmoniserad upphovsrätt i EU, säger Julia Reda.

När kommissionen 2016 lade sitt förslag till direktiv var inriktningen en annan, och på helt fel väg säger Julia Reda.
– Naturligtvis är jag väldigt besviken, nu handlar det inte längre om att förbättra möjligheterna till digital utveckling, nu handlar det om att straffa stora amerikanska plattformar och stärka traditionell upphovsrätt.

Det är artiklarna 11 och 13 i det förslag som kommissionen lade som väckt Redas och många andras förskräckelse och vrede.
– ”Länkskatten” i artikel 11 innebär att sajter som Facebook förväntas betala licenser till mediabolag för att få visa bilder, rubriker och ingresser i sina flöden har redan provats i Tyskland. Det slutade med att de stora mediabolagen gav fria licenser till de stora plattformarna, säger Julia Reda.

Artikel 13 föreskriver att den som äger en sajt är ansvarig för att inte upphovsrättsskyddat material illegalt visas där. Att visa sådant material kan leda till höga böter, och lösningen är filter som ska känna av om materialet är skyddat, och om sajten i så fall köpt licens för att visa det. Alla kommersiella sajter, med några undantag, måste ha filtret. ”Censurfilter” har det kallats.

Om direktivet och de omdebatterade artiklarna har Internetstiftelsen skrivit en förklarande text under rubriken ”Nya EU-lagen – ett fattigare internet eller journalistikens räddning”.

Men det är inte bara upphovsrättsdirektivet som gjort Julia Reda besviken. Kommissionens förslag om e-bevis är ett annat. Det innebär att myndigheter i EU-länder ska kunna begära ut elektroniska bevis direkt från olika internet- och tjänsteoperatörer i andra länder utan inblandning av det landets myndigheter. Ett förslag som Cecilia Wikström (L) i en artikel i Europaportalen kallat ”sjukt dåligt”.
– Vi har inte harmoniserade lagar i Europa, det innebär att det som är olagligt i ett land inte nödvändigtvis är olagligt i ett annat. Så länge det är så måste varje enskilt lands myndigheter ta ställning till vad som ska lämnas ut, säger Julia Reda.

Ännu mera besviken och rent av arg är hon över hur kommissionen har hanterat resultaten av samråd och opinionsyttringar från medborgare runt om i Europa:
– När man från kommissionen säger att mejl till dem och till parlamentariker genereras av automatiska datorprogram, bottar, så visar man att medborgarnas åsikter inte betyder något (se fotnot). Men det är inte något som kommissionen själv kommit på utan är resultatet av en medveten kampanj från stora företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen och som startade redan sommaren 2018 då parlamentet inte sade ja till direktivet, säger Julia Reda.

Hon är positiv till EU och vill se att EU utvecklas:
– Men då behövs unga människor, och om de engagerar sig i en fråga som upphovsrättsdirektivet men blir avfärdade som bottar, vilka ska då föra EU framåt? Hoppfullt är ändå att tusentals människor i Köln och Berlin samlas till demonstrationer mot direktivet.
Hon har sedan länge bestämt sig för att inte kandidera för ännu en period som parlamentariker. Men hennes förhoppning är att parlamentet inte kommer att stå utan piratpartister efter valet i maj:
– Säkert kommer några pirater från Tjeckien att väljas in, och förhoppningsvis också någon eller några från Tyskland.

Fotnot: Intresseorganisationer har tillhandahållit mallar med förslag på texter till mejl som medborgare har kunnat skicka till bland annat EU-parlamentariker

Intervjun gjord i Bryssel/EU-parlamentet, 4 mars 2019

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

Trollfabriker och paper mills

Falska nyheter och trollfabriker är inte så nytt som vi kan förledas tro. Det är bara sättet att sprida ’fake news” som är nytt.
”Paper mills” beskrivs i Eric Ambler’s thriller The Intercom Conspiracy (Fontana Collins 1972):

”Paper mills was the term they used to describe the innumerable political warfare and propaganda groups engaged in feeding misinformation to the international news-gathering agencies. Some paper mills had government subsidies, others were financed by émigré organisations and separatist movements; a few of the smaller, more furtive paper mills – those for instance, which specialised in the manufacture of false intelligence documents – were businesses run for profit. Since the output of the paper mills had always to be evaluated – the kind of misinformations being propagated by an opponent could sometimes give and indication of his true intentions – the work load they created was a perennial source of inconvenience to intelligence agencies.” (p 41).
Sannerligen – att det förekom är inte överraskande, det är namnet och den distinkta beskrivningen som gör Ambler’s bok än mera läsvärd. Boken är gammal men går förhoppningsvis ännu att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Det är ofta Ryssland som pekas ut som trollfabrikernas hemland, och det finns ingen anledning att betvivla deras existens. Men i Wired (May 2017) finns Samanth Subramanian’s artikel ”How algorithmic advertising engines made Veles, Macedonia, Fake news factory to the world”.
Subramarian låter Boris, 18 år, berätta om hur han kom på att med copy-paste, två egna pro-Trump hemsidor, länkar till dem på pro-Trump Facebook-sidor i USA och Googles AdSense tjänade 16 000 dollar augusti-november 2016. I Makedonien är medellönen per månad 371 dollar, skriver Subramarian.

Artikeln refererar också The Guardian och Buzzfeed som skrivit om hur Veles hade åtminstone 100 pro-Trump sidor registrerade.
”For a week in July, he experimented with fake news extolling Bernie Sanders. ’Bernie Sanders supporters are among the smartest people I’ve seen’ he says.’They don’t believe anything. The post must have proof for them to believe it.’”
Varken Boris eller andra Velesbor med pro-Trump-sidor var sannolikt intresserade av valutgången i USA. They were only in it for the money, as it were.
24 november stoppade Google annonser till Boris’ sidor.

Men tekniken finns kvar, trollen, AdSense och möjligheten för dem som har små eller inga andra möjligheter att tjäna pengar, i varje fall inte så mycket pengar som man kan göra som troll och producent och spridare av ’fake news’.
Det som skiljer paper mills från internet är  möjligheterna att sprida osanningar, och också möjligheterna att tjäna pengar på dem.
Skiljer gör också det faktum att det inte längre är bara regeringar och intressegrupper med pengar som kan styra information och opinioner.

Vad som däremot inte skiljer är människors olika förmåga att skilja sant från falskt, och att analysera även den information som är sann när det gäller relevans, logik och syfte.

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net

 

 

 

 

 

 

Tesla och tesslor

Uppdrag från nyhetschefen: Skriv om Tesla och företagspark i vardande.
Föredrag om tessla? Vad har mumintroll med företagsparker att göra?
Eller var det Nalle Puh … ja, Nalle Puh var det ju, men ändå.Tessla

Så kommer föredraget om Tesla som är fantastiska nya men mycket dyra bilar som går på el och har otroliga batterier som ska bli ännu otroligare i en Gigafactory och vd Elon Musk har sagt att Apples satsning på elbilar är inget att ha för ”Apple anställer folk som vi sparkat”, och Tesla ska gå på autopilot.
Men Tesla har släppt alla patent, så det låter bra fast det fungerar inte riktigt som inom makerrörelsen. Men kanske lite ändå.
Och Elon Musk säger också att han vill förändra världen, han vill ge jorden klimatvänliga transporter och han vill kolonisera nya planeter.
http://www.svd.se/5-snabba-om-elon-musk/#sida-4
(det var en artikel om Elon Musk också 12 november, men hittar ingen länk till den)

Väldigt oroväckande är det ändå med elektronik, programvara och uppdateringar som kan göras till alla Teslor överallt av en tekniker någonstans som kommer på att det går att förbättra något.
Men inte vill jag åka i väg på morgonen med en autopilot som fått för sig att det är bättre att köra 110 på 90-vägen. Eller inte ser filmarkeringarna för att de är översnöade.
Det finns ju det som är värre när nu ögonen öppnats för ämnet  s a s. Att någon tar kontroll över bilen med sms till exempel.
http://www.theguardian.com/technology/2015/aug/12/hack-car-brakes-sms-text?CMP=twt_gu
eller på svenska:
http://www.nyteknik.se/tekniknyheter/article3922433.ece?extcmp=newsletter
och (läs även kommentarerna)
http://www.vibilagare.se/nyheter/tesla-model-s-hackad

Det känns lugnare med tesslor. Och mycket billigare.

Om tesslor liksom Tesla fått namn efter Nikola Tesla (1856-1943) är oklart. Nikola Tesla var en serbisk-amerikansk uppfinnare, maskin- och elektroingenjör och den som uppfann radion även om Marconi länge tillskrevs detta och t o m fick Nobelpriset för det. Tesla ska också ha bidragit till utvecklingen av robotteknik, fjärrkontroller, radar- och datavetenskap. Inte så underligt att hans namn valdes för den teknik och bil som Elon Musk hävdar kommer att revolutionera trafik och dess effekter på miljö och klimat.
Möjligen skulle också en av de beskrivningar som gjorts av Musk också passat på Tesla: orädd, arbetsnarkoman, galen, genialisk, dumdristig, kall, visionär. (SvD, 12 nov 05).

Så även om det nu är både lugnare och billigare med tesslor kanske det är Teslan som borde uppmuntras, med tanke på vad Nikola förebådade och Musk drömmer om.

Tesla Roadster (CC)
Tesla Roadster (CC)

Om entartete kunst och upphovsrätt

Vem bestämmer vad som är konst, hur den ska framställas, var den ska vara? Och hur är det med konst och upphovsrätt?
Det är frågor som engagerat många Uppsalabor sedan Erik Krikortz’ målat väggarna på ett elskåp i Carolinabacken med en version av en muralmålning gjord på beställning av dåvarande makthavarna i DDR.
Motivet hyllar en totalitär regim, det är DDR-kitsch, en oförskämdhet mot flyktingar från DDR och en vanprydnad för det som ska bli Uppsalas paradgata säger några. Andra tycker att motivet manar till eftertanke och kan tjäna som en varning för att tro på politiska utopier, och många har sett kakelplattornas svarta fogar bilda en gallerbur runt de leende människorna, som en del av varningen.
http://www.unt.se/kultur-noje/har-finns-unts-artiklar-om-konstbraket-3931201.aspx

Muralmålningen som Krikortz’ tagit en del av till Carolinabacken gjordes ursprungligen av Max Lingner. Den finns kvar på Wilhelmstrasse i Berlin. Upphovsrätten till Lingners verk,inklusive muralmålningen innehas nu av Max Lingner Foundation.
Får en konstnär nästan exakt avbilda en annan konstnärs verk som Krikortz’ utan tillstånd från stiftelsen?

”Konst görs av konst” ansåg Ivan Aksionov, ingenjör, poet, konstnär en del av det ryska avantgardet på 1920-talet. Lars Klebergs bok om honom, ”Vid avantgardets korsvägar: om Ivan Aksionov och den ryska modernismen” recenserades av Joanna Persman i SvD 11 oktober.
Aksionov ska ha refererat till Ingres, och ansåg att Picassos rötter fanns i barocken.
För Krikortz i dagens upphovsklimat skulle det inte räcka med en hänvisning till varken Aksionov eller Ingres, men som han sade till UNT i en artikel där Susanne Sigroth-Lambe förtjänstfullt reder ut upphovsbegreppen och också meddelar att stiftelsen nu godkänt hans projekt:
”- Det är ganska vanligt att konstnärer utgår från andra verk när de skapar egna, säger Erik Krikortz.”
http://www.unt.se/kultur-noje/citatkonst-i-konsten-3938610.aspx

Om sedan Lingner-versionen får stå kvar i Carolinabacken återstår att se. Inte bara politiker (M och C) vill att det tas bort. Andra tycker att ”intressantare är reflexen att vilja förbjuda ord, bilder och åsikter man personligen ogillar”. Något som ofta brukar förknippas med diktaturer. Före DDR fanns Nazityskland som redan 1933 hade synpunkter på vad som var ”riktig” konst, och vad som var ”entartete”.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Entartete_Kunst

Tony Craggs stora skulptur Chains of Events vid Uppsala centralstation har i varje fall ingen velat flytta, men den ger å andra sidan inte upphov till några debatter om varken DDR, upphovsrätt eller vad som är lämpligt att visa i offentliga rum heller.
http://www.unt.se/kultur-noje/konst/varken-daligt-eller-spannande-913416.aspx

Upphovsrätt berör Andres Lokko i en krönika 6 november i SvD som länge handlar om René Girard, nyligen avliden fransk filosof.
http://www.svd.se/popbandet-som-fick-mig-att-lasa-en-fransk-filosof
Riktigt varför han avslutar med att det är passande att han skrev sin krönika på Guy Fawkes night är oklart. Och att han påstår att Guy Fawkes är kvällen då britter tänder brasor ”till minnet av Alan Moores inflytelserika grafiska roman V for Vendetta” är förmodligen ironiskt. Men avslutningen att aktivistgruppen Anonymous ”stulit” sina masker från V for Vendetta är direkt fel.

”Alan Moore had this to say about the use of the Guy Fawkes motif adopted from his comic V for Vendetta, in an interview with Entertainment Weekly:
I was also quite heartened the other day when watching the news to see that there were demonstrations outside the Scientology headquarters over here, and that they suddenly flashed to a clip showing all these demonstrators wearing V for Vendetta Guy Fawkes masks. That pleased me. That gave me a warm little glow.”
David Lloyd, som gjorde illustrationerna i den grafiska romanen, har sagt om användningen av den mask som huvudpersonen bär:
”During the Occupy Wall Street and other ongoing Occupy protests, the mask appeared internationally as a symbol of popular revolution.
Artist David Lloyd stated: ”The Guy Fawkes mask has now become a common brand and a convenient placard to use in protest against tyranny – and I’m happy with people using it, it seems quite unique, an icon of popular culture being used this way.”
https://en.wikipedia.org/wiki/Guy_Fawkes_mask

Att sedan V for Vendetta-masken och ger klirr i kassan på möjligen oväntat håll kan man läsa om i följande artikel:
http://newsfeed.time.com/2011/08/29/how-time-warner-profits-from-the-anonymous-hackers/

Om något som inte betecknas som stöld men som i själva verket är en stöld av vars och ens personliga integritet skriver Ola Wong en kolumn i samma tidning, samma dag. I tidningen lyder rubriken ”Big Data plockar fram en perfekt undersåte”. På nätet blev det:
http://www.svd.se/kinesiska-staten-satter-betyg-i-palitlighet
Förhoppningsvis har rubrikbytet tekniska orsaker, och är inte ett sätt att avvärja misstankar om att Big Data kan användas på samma sätt oavsett regering, kinesisk, rysk, amerikansk eller svensk.
Ola Wong skriver om ”Systemet för samhällskredit”, om social ingenjörskonst i Big Datas tidsålder. Kommunistpartiet kan ha hittat ett sätt att genom ständig betygssättning få lydiga undersåtar, ”Om nördar, jobbiga jävlar och de som slösar bort dagarna på dataspel inte kan få banklån eller finna en affärspartner även efter att de kammat sig förhundsas också många affärssuccéer, kvar blir en mardrömsvärld av rostfria mellanchefer i det socialistiska statsmaskineriet.”
Nöj er inte med referat, läs hela Wongs text!

Ett av allt flera sätt att samla in Big Data är via Instagram. Att vi genom att klicka godkänt på användaravtal för instagram och andra ”sociala medier” ger mediet rätten inte bara att själv spara och använda allt vi lägger där, de får också lämna dem vidare till tredje part.
Men att bilderna också kan användas på helt andra sätt har Metro skrivit om. Richard Prince tar skärmdumpar på instagrambilder, gör förstoringar och säljer dem som konst. Prince är ”re-fotograf” sedan flera decennier, och vinner upphovsrättstivster genom att göra små ändringar i de avfotograferade bilderna.
http://www.metro.se/nyheter/han-saljer-dina-instagrambilder-for-750-000-kronor-styck/EVHoeA!tkwo3UIpY3nZo/

Hur det slutar för Krikortz’ Lingner-version i Carolinabacken återstår att se; får offentlig konst väcka tankar och debatt eller inte?
Frågan om upphovsrätt är i varje fall utredd. Samma sak med Guy Fawkes-, eller rättare V for Vendetta-masken – Anonymous frågade inte om lov, men användningen ses med gillande av dem som skapade masken, och säkerligen av bolaget som säljer dem.

Värre är det med upphovsrätten till våra liv samlade i Big Data till syndakataloger att användas öppet eller dolt, av samlarna. Det var något som skedde i DDR och verkligen är entartete i stater som kallar sig demokratiska.

Schrems och Safe Harbour

Max Schrems fick rätt – först förklarade EU-domstolens generaladvokat Yves Bot 23 september att nationella myndigheter visst kan avbryta överföringar av personuppgifter om europeiska facebookanvändare till servrar i USA.
Pressmeddelandet:
”Generaladvokat Bot anser att det beslut, i vilket kommissionen fann att skyddsnivån för personuppgifter i Förenta staterna var adekvat, inte hindrar nationella myndigheter från att avbryta överföringar av uppgifter om europeiska Facebookanvändare till servrar i Förenta staterna”
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-09/cp150106sv.pdf

Tisdagen 6 oktober bekräftade EU-domstolen generaladvokatens förslag till beslut, och i pressmeddelandet betonades en annan del av beslutet:
”EU-domstolen ogiltigförklarar det beslut i vilket kommissionen fann att Förenta staterna säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter”.
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-10/cp150117sv.pdf

Hela domen finns här:
http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsftext=&docid=168421&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=144539

Det handlar om Safe Harbour. Ett beslut som EU-kommissionen tog 26 juli 2000 efter direktiv från Europaparlamentet och ministerrådet med innebörden att personlig integritet fick tillförlitligt skydd genom det så kallade ”Safe Harbor Privacy Principles”. Principerna ska skydda européers personuppgifter som kommer amerikanska företag till del. Detta system av principer kan företagen frivilligt ansluta sig till, och själva också garantera att efterföljs.

Om det var tveksamt från början, blev det direkt stötande efter Edward Snowdens avslöjanden om massövervakning.
”Since its implementation in 2000, civil society groups, data protection experts, and authorities have identified countless shortcomings in how the Safe Harbour is applied due to its complete reliance on self-certification and self-assessment. These loose rules, coupled with the lack of an efficient control mechanism, do not guarantee compliance with data protection standards.”
Citatet ovan och mera om Maximilian Schrems, facebook och Safe Harbor Principles finns att läsa om man följer länken nedan:
https://www.accessnow.org/blog/2015/10/05/how-safe-is-europes-safe-harbour-a-close-look-at-the-schrems-case-on-the-ev

Internationella medier och i viss mån svenska, har uppmärksammat EU-domstolens utslag.
Svenska medier borde intressera sig för om ”nationella myndigheter”, i vårt fall svenska myndigheter, kommer att avbryta överföringar av personuppgifter om svenska medborgare till servrar i USA.

Om svenska medier också kommer att uppmärksamma att PUL inte gäller för Facebook i Sverige återstår att se. Svensk lag borde gälla i Sverige – även för amerikanska företag med serverhall i Luleå och europeiskt huvudkontor på Irland.

Dålig säkerhet ger skadestånd

Umeå kommun har fått 25 000 kronor i ersättning för att säkerheten i deras datasystem var undermålig.
Det framgår av en notis i Svenska Dagbladet 22 augusti. En elev hackade sig in i datasystemet och åtalades för detta. Eleven, nu 18 år gammal, dömdes till 35 dagars ungdomstjänst, men kommunen ville också ha 487 485 kronor i skadestånd. Efter en uppgörelse mellan parterna kom man fram till att eleven i stället skulle betala 25 000 kronor till kommunen, och parterna ska stå för sina advokatkostnader. Hur mycket de uppgår till framgår inte av notisen.

Eleven har sagt att han hackade sig in för att visa på säkerhetsbrister.

Och att säkerhetsbrister fanns är väl uppenbart för alla. Även för Umeå kommun. Och för tingsrätten som dömde till ungdomstjänst i 35 dagar.

Men att påtala dem, det är straffbart. Om det utnyttjas av annan än ”hackaren” för egen vinning, vem straffas då? Kommunen? Företaget som levererat det osäkra systemet? Går det att hitta en part att åtala och straffa, eller har parten gått upp i en annan part som inte åtagit sig ansvar för tidigare leveranser?Det framgår inte av notisen.

Men nog är det väl underligt att den som påtalar en säkerhetsbrist straffas i domstol, medan den som bevisligen haft bristen vinner domstolsprövningen? (Du har en undermålig vara, att påvisa det är brottsligt). Och att som i det här fallet det gäller en tonåring, är det rimligt? Leverantörerna av det bristfälliga systemet hade väl inte bara imbeciller i sin stab? Eller beställarna i kommunen, hade de också bara mindre kunniga i sin enhet?
Gud förbjude.

Men framförallt kanske Umeå och andra kommuner borde ställa krav på leverantörer:
Svarar de system ni levererar mot de krav vi ställer på säkerhet och skydd för personlig integritet hos våra medborgare?
Visar det sig att så inte är fallet, PAY UP!
Vi vill inte hamna i domstol för att tonåringar (eller andra) kan bryta sig in i våra system!