Om arbetets värde, och arbetarens

”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern.
För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning.
För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)

Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö.
Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.

Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009.
Om egyptiern:
”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag.
Det är så det är med oss timanställda.
Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll.
Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar.
Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41)
Om Yassir:
”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda.
Inte nu längre.
Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48)
Om Amish:
”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).

Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri.
Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:

”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12)
”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20)
(JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30):
”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar
Jag börjar jobba/ Jag silar tofu

Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu
Jag silar tofu”(ss 51-52)
”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller

Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113)
… ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså
Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)

Och sen får JP jobba på slakteriet:
”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123)
”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo
… Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124)
”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125)
”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139)
”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148)
(Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar):
”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178)
( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.)
”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter)

Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)

Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor.
I månaden.
Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor.
I månaden.
Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.

Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!

Bry er om privatliv och integritet!

Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?

Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.

Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power.
PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”

I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.

I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat.
Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.

Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.

Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år.
Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande.
Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.

EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).

Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.

Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017.
Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.

Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas.
Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen.
Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013.
En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.

Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag.
För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.

Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.

I Wired skrev Brett Salomon i september 2018:
”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.

Och nu får vi vaccinpass …
Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav?
Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare.
”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.

I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).

Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna?
I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg:
”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”

Till lokaltidningens försvar

En demokratisk bastion som faller då kommun efter kommun råkar i medieskugga. Eller en onödighet fylld av returinformation och trista referat av ännu tristare debatter i politiska församlingar av olika storlek och dignitet.
Beskrivningar av medier i mindre samhällen/kommuner varierar. De som sällar sig till den första kategorin av beskrivare talar inte sällan om radio/tv. I den följande kategorin finns ofta de som talar om lokaltidningar, på papper och/eller webb, och tonen är gärna lätt hånfull.

I Karin Smirnoffs hyllade romanserie om Jana Kippo, beskrivs Janas syn på lokaltidningen:
”Den var tunn och trist eller om det var jag som var tunn och trist. Det lokala hade aldrig intresserat mig. Små människor som gjorde små saker. Odlade en speciell tomat. Sydde lampor av strutsfjädrar. Vann en skönhetstävling på Bahamas.
Kulturdelen var inte så mycket roligare. En litteraturkritiker som gillade deckare skrev ointressanta recensioner om ointressanta böcker. Medborgarskolan hade haft vernissage. En ikonmålare målade ikoner. ”
(Jag for ner till bror, Bokförlaget Polaris, Stockholm 2018, s 199)

Det är en syrlig beskrivning, och roande. Men också orättvis. Den döljer lokaltidningens funktion som lim i lokalsamhället, det som gör att det finns något att tala med grannen om över staketet, med vänner och bekanta när man möts i matbutiken, på macken eller när man hämtar barnen vid förskolan. Vare det kommunala beslut, vägbyggen, tomatsorter, strutsar, ikoner eller Bahamas.
De som talar om ”returinformation” förstår inte att informationen lika mycket, och mer, är viktig för dem som inte var där.

Även Jana Kippo blir varse nyttan med lokaltidningen:
”Men på näst sista sidan insprängt bland antikhandlare och kantarellförsäljning satt en liten rektangulär annons med svart ram. Konstutställning stod det.” (Ibid, s 199).

Små notiser, korta artiklar, längre artiklar, rentav några reportage, med en eller flera bilder, kanske en liten film. Polisnotiser, lokal politik, beslut om skolor och äldreboenden och kommande vägbyggen. Var ges sådan information om inte i lokaltidningar?
Lokaltidningar är en väg in för nyinflyttade och ett sätt att få och behålla kännedom om lokalsamhället för dem som redan bor. Med annonser dessutom, om konstutställningar, föreningsmöten och inte sällan butikserbjudanden.

En annan sak, som gäller inte bara lokaltidningar, är att det inte alltid är i rubrik eller ens i ingress som det verkligt tänkvärda finns.
Exempel från den tidning som ligger mig varmast om hjärtat är att utredningen om kraftvärmeverkets framtid gäller om man ska gå vidare med försäljning av delar eller hela kraftvärmeverket. För framtida elförsörjning i Enköping har ju detta stor betydelse, men det står i artikelns sista tredjedel.
Ett annat exempel är utredningen om västra skolans framtid där det framgår att det privata alternativet, IES, som har starka förespråkare i minoritetsledningen, inte är intresserat av att driva grundsärskolan som är en del av nuvarande Enöglaskolan. I det fallet finns upplysningen i artikelns första tredjedel.
Osökt drar jag mig då till minnes Fay Weldons roman Landets hjärta som kom på svenska 1989:
”Lokaltidningarna tar aldrig upp sådana saker (miljögruppers protester, min anm) på förstasidan utan ger dem en undanskymd plats längst ned till vänster på andrasidan.” (Stenströms bokförlag (pocket), s 156.

Men åter till nyttan med lokalmedia som framhålls i flera böcker.
Se bara:
”Några närmare detaljer om deras seder och bruk känner vi inte till, som ni förstår. Studera gärna småannonserna i deras tidningar, det brukar vara mycket givande.”
(Stanislaw Lem, Stjärndagböckerna, Bokförlaget Alba, 1983, s 84.)

Och här:
”Du lyssnar ju inte ens på mig, mannen. Det är på lokalradion man får veta vad som händer. Där och i de lokala tidningarna, inte sant? De är ens ögon och öron.”
(Peter James, Död vid första ögonkastet, Harper Collins Nordic AB, 2021. s 210.)

I James’ deckare är det visserligen storskurken och nätromansbedragaren som uttalar sig, men att han är skurk och bedragare betyder inte att han har fel om nyttan med lokaltidningar och -media.

Så var rädd om era lokaltidningar och -media, de är era ögon och öron. Se, hör, läs och lär!

Rutten is och annat språksvårt

Våtmark, myr, kärr … men inte marskland, inte i Fagerskogen.

­ Is kan väl inte ruttna heller, sade en ung redigerarvikarie på den tiden sådana fanns på redaktionen, föregivet språksäker men kanske framför allt angelägen om att visa på textens och den äldre lokalreporterns tillkortakommanden.
Lokalreportern som var trött på att hunsas, men också lärd att välja sina strider, sade att nähä, Mälarfiskaren som beskrev hur drunkningstillbudet gått till visste väl inte det då.
Vikarien skrev om, utan rutten is.

Några år senare visste en ung redigerare att sjöar inte sköljer om våren, och den då ännu tröttare lokalreportern sade att nähä, skriv om då.

Ytterligare framåt i tiden, när webben kommit in tidningsvärlden, hade en kut en morgon förirrat sig upp på land och orsakat bryderi för polismakten som larmats av bekymrad allmänhet. Kuten var inte särskilt samarbetsvillig men hjälp togs av kommunjägare som såg till att rymmaren togs om hand.
Lokalreportern skrev rubriken ”Kut på villovägar” till webbnotisen. Några timmar senare kom kollega och undrade varför reportern inte skrivit något om sälungen?
– Sälungen? ”Kut på villovägar” har legat ut sedan i morse.
-­ Kut? En sälunge var det ju, skriver andra medier.
– ­ Jaha, men kut heter det.
– ­ Jaså, men …
Det är oklart om rubriken skrevs om den gången, men ”sälungar” är tyvärr inte ovanliga i media.

Ännu något senare var det marskland som inte fanns. Myr eller kärr eller våtmark, men inte marskland. Nähä, dåså.

Nu när strider inte längre behövs kan lokalreportern, dvs jag, meddela att rutten is finns och beskrivs enligt följande:
”… på våren när solen kommer högre upp på himlen når dess strålar djupt in i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör, förlorar sin hållfasthet och blir livsfarlig att ge sig ut på … När vi talar om rutten is, ofta mattsvart och grynig på ytan, så är det i betydelsen av ett material som har nedbruten struktur och sämre hållfasthet. (SMHI)

Uttrycket ”sjön sköljer” förklaras bland annat sålunda:
”När stark vind börjar riva upp vågor, virvlas varmt djupvatten upp till ytan och deltar i den slutliga, ofta snabba bortsmältningen av isen. Sjön sägs ”riva” eller ”skölja”. (SMHI)

Marskland finns. Definitionen är följande:
”Marskland (av medellågtyska marsch, ursprungligen av ett gemensamt indoeuropeiskt ord *mari ’hav’, ’vatten’), marsk, flackt, tidvattenpåverkat kustområde där leriga–sandiga sediment avsätts eller transporteras bort i växlingen mellan flod och ebb. ”(NE)
Så marskland finns på södra Jyllands västkust och vid tyska och nederländska Nordsjökuster, och i England, East Anglia finns ”marshlands”.

Men i Uppland är det myr, kärr, våt- eller sumpmark det handlar om, eller kanske bara vattensjuk mark under vårens snösmältning. (Tur att jag fortsatt inte tog strid.)

När mitt då unga jag skrattade, möjligen en aning ironiskt, åt att det skulle säljas ”åror” vid ett föreningsmöte, var det den mognare och kunnigare kontoristen som, om inte tog strid så åtminstone en aning skarpt, tillrättavisade mig, men också förklarade att åror, det är lotter.
Definitionen av åror finns i SOU 1979:30, sidan 108:
”En viss typ av öppna lotter som tillverkas av styv kartong och har formen av en åra. Varje lott är försedd med tre nummer, vilket således ger tre vinstchanser. Efter avslutad försäljning förrättas dragning med särskilda dragningsbrickor. Lottypen … är avsedd att användas vid mindre tillställningar.”

Marskland ska jag i fortsättningen aldrig kalla våra svenska kärr, men Mälarfiskares kunskap om isar tror jag fortfarande på, att sjöar sköljer har jag hört sedan barnsben och att sälar föder kutar är jag helt säker på.
Men jag är en aning skamsen över att inte ha förklarat vad rutten is och sköljande sjöar är för yngre kollegor, så att de fick den hjälp av mig som jag fick av kontoristens tillrättavisning.
Och det är osannolikt, trots ”sälungarna”, att vi kommer att få se kobarnsstek på menyer och i recept, och det dröjer förhoppningsvis innan ston föder hästungar.

Nytt och fint på Kyrkåsen

Entrén öster om trappan upp till Vårfrukyrkan.

(Uppdaterad flera gånger, och OBS invigningen av den nya led-delen sker coronaanpassat. Hur det sker berättas i Enköpings-Postens artikel 29 april -21, s 8) Upplandsleden från Gånstagården genom staden dras om och nu håller en ny entré till ledens dragning via Kyrkåsen på att färdigställas.
Den nya dragningen går från Gånstagården via nya vattentornet, Pilotbacken, Vattenparken, Kyrkåsen och därefter som tidigare förbi Älvdansen, regementet, över E18, förbi Åkerby och vidare norrut.

Samtidigt som entréstolpar satts upp kom också också ett bord med bänkar på plats, och gångvägen fått ny beläggning en bit upp längs kyrkogårdsmuren. Välkommet och trevligt!

Sedan tidigare finns bänkar och bord utplacerade uppe på åsen, där finns en trojeborg och området mot Åsenstugan avgränsas med en kort gärdesgård.

Efter att inlägget skrevs har nu hela vägen från entrén till vägen som går högst upp på åsen och förbi Åsenstugan fått ny beläggning, allt är slätt och lättgånget även med gånghjälpmedel. Och även vid gärdesgården söder om Åsenstugan har en ny fin entré ställts i ordning.

Fina nya entréer till Upplandsledens sträckning på Kyrkåsen, i norr som här, och i söder på översta bilden. Men vad som ska hända med trojeborgen verkar oklart.

Högtider som påsk och jul, och västeråsare

Storhelger och det som tidigare benämndes högtider har i Sverige alltmer lämnat sina ursprungliga religiösa innebörder.
Att det ändå kan finnas sådana vittnar följande citat om att skaffa julgran:
”…han ville veta om de sagt något om att skaffa julgran. Det var flera månader till jul, men farfar var orolig för han visste hur snabbt man kunde förvandlas till en västeråsare om man inte såg upp. (…) En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” (källa se nedan)
Jacob är den tonårige berättaren i romanen om Göteborg, judiskt liv, gemenskap, assimilering, och om fotboll. Citatet ovan berör möjlig effekt av assimilering.

Här och nu för de svenskar som gärna beskriver sig som goda följare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svenska grund- och andra lagar där religionsfrihet ingår, är det inte julgranar som är problem.
Det är julen som högtid. Ok med gran, julmat och klappar, men Jesus och Betlehem?
”Sagor”.
Eller påsken, sista måltiden, korsfästelse och uppståndelse?
Sagor, eller uttryckt annorlunda, en intetsägande helg.
Lika lite som ”sagan Betlehem” är ett hinder för julklappar är dock uppståndelsen något hinder för att acceptera extra lediga dagar eller kvalificerad OB.
Det måste kännas skönt, förneka kakan och äta upp den s a s.

Att vara fattig i anden innebär nu inte att man skadar andra, men att vara kort om huv’et däremot får konsekvenser.
Hoppar man över de intetsägande sagorna blir närmare 2000 års historia till inte obetydliga delar svårförståelig. De kyrkliga högtidernas innehåll skyfflas undan, och med dem försvinner krig och korståg och pogromer, katedraler, kloster, häxprocesser, övergrepp på urbefolkningar och väckelserörelser.
Samtidigt tycks det vara helt i sin ordning att läsa Bröderna Lejonhjärta, Sagan om ringen, se Lejonkungen och Star Wars.
Tonåringen Jacob refererar hur delar av den judiska församlingen ser på svenskar:
”… ett folk så upp över öronen uppfyllt av sin egen moraliska förträfflighet att det inte ens ansåg sig behöva någon gud.”

Man behöver nu inte gå i vare sig gudstjänst eller mässa, under varken julen eller påsken, men att stoltsera med vald okunnighet är inte förträffligt, och dessutom respektlöst.
De som vill och kan må tro, respektera dem som inte tror, liksom dem som har en annan tro. Det minsta man kan begära är ändå att kunskap sökes. Även om pesach och chanukka.
I enkäter är det inte ovanligt att människor på frågan om de tror på (någon) gud svarar att ”Jag är inte religiös, men … ”.
För kristenheten sammanfattas påsken med ortodoxa prästers ord till församlingen:
Kristus är uppstånden!
Och församlingens svar:
Han är sannerligen uppstånden!

Citaten ovan kommer från Stephan Mendel-Enks roman Tre Apor (Bokförlaget Atlas, Stockholm 2010). Det första citatet finns på sidan 25, det andra på sidan 78.
Samme författare gav 2020 ut Apan i mitten (Norstedts, Stockholm), en fortsättning på Tre apor.
Jag rekommenderar båda böckerna varmt, det är humoristiska och delvis sorgliga romaner om tonåringen Jacob och människorna omkring honom och hans familj.
Mendel-Enk gav 2004 ut reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om fotbollshuliganer.
Kyrkans tidning publicerade en lång intervju med Stephan Mendel-Enk i samband med att romanen Apan i mitten gavs ut.

Dödskallar och annat kreativt

Förklaring kommer…

Muralmålningar går att missköta och det går att högtryckstvätta bort dem, men kreativiteten går inte att stoppa.
I en kommun nära mig går det att hitta dem, se bara här:

Håll med om att fisken är fin, även om det kluddats på den!

Gömt bakom barrträd och sly i en annan del av kommunen finns ett torn med väggar som färgglada målare hittat. Kommer man tillräckligt nära kan man se det här:

En tidigare målning ser ut att få ge plats för en ny. Så kan det också bli.

Dödskallarna i inledningen finns också vid tornet. Makabra förvisso, men efter att ha läst Sara Lövestams krönika under vinjetten Svenska språket 13 mars har det makabra givits en annan mening.
Det är, förklarar Sara Lövestam, inte längre en gul skrattande emoji som ska användas för att markera glädje i sms och mejl. Inte heller är förkortningen lol, från engelska laughing out loud, något som de som vet vad som gäller använder. Det är en dödskalle. Och det betyder ”dör av skratt”.

Kreativitet jag tidigare uppmärksammat är mc-siluetten någon tillverkat och prytt rondellen vid motorgården, f d Folkets park, med. Den har sedan den sattes upp fåtts att, eller tillåtits att, sjunka allt djupare i rondellens mylla, nu syns den knappast alls. Det är tråkigt, för den är ett fint exempel på kreativ medborgaranda, och sannolikt har den inte kostat några skattepengar heller. Konstnär och smed som står bakom den officiella rondellskulpturen fick förhoppningsvis skäligt betalt, och vattentornparafrasen misspryder inte. Men varför inte låta även medborgar-mc:n synas?
Så här ser rondellen ut:

Och här är mc-siluetten:

För säkerhets skull lägger jag till här som i tidigare inlägg att det är skillnad på taggar och målningar. De förstnämnda gör mig ömsom arg ömsom ledsen – jag tycker inte om dem, inte separata och inte kladdade över målningar. De senare, målningarna, gör mig tvärtom på gott humör, i synnerhet förstås de som tillkommit med vägg- och murägares tillstånd.
Det finns förresten en sådan målning på gaveln till Schaktbolagets byggnad i Örsundsbro – en stor del av den skymd av en bod, och tyvärr flagnar färgen, men likafullt glädjande.

Aha. Det är råttfällor …

Små stenplattekistor och några blänkande lådor dök för några veckor sedan upp längs gång- och cykelvägen mellan Salavägen och Sämskarbogatan i Enköping.
Passerande Rombergabor såg och undrade vad det var för något, och någon försökte men misslyckades med att lyfta på locket till en av ”kistorna”.
Att det dykt upp råttor, en och en och ibland flera samtidigt, i skogsdungen, i häcken mot fastigheterna i söder och diket mot Salavägen hade flera promenerande uppmärksammat redan före nyår.

Någon vecka efter det misslyckade locklyftet kunde en man från parkförvaltningen på kontrollrunda till kistor och lådor berätta att det var råttfällor, en vanlig och en elektrifierad.
SvD 15 mars ägnade en helsida åt en artikel med rubriken ”Stockholms råttinvasion ska bromsas med smarta fällor”, med stenkista och blank låda på bilden. I artikeln beskrivs den förra som en äldre variant där råttor lockas in med godkänt gift, den senare som en ny modell med en köttdoftande kloss som lockar in råttan i en tunnel där den dödas med elektricitet.

Om fällorna längs gc-vägen i Romberga är exakt likadana som de i Stockholm är oklart. Men inga råttor, varken enstaka eller flera tillsammans, små eller stora, har synts till i dunge, häck eller dike efter att fällorna kommit på plats.

Det som inte dödar dig, gör dig stark. Rysk kommentar till träning och råttfällor. Upphovsmannens/-kvinnans namn är tyvärr okänt. *

Den dystraste och hemskaste delen – knallebygden

Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.

Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”

Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.

Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”

O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.

Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.

I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.

Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”

Självförgudning! Kantänka.

Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.

Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m

http://ludvignordstromsallskapet.se/

Lotta Lotass porträtterar honom här:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Nordstr%C3%B6mL

När Ryssland valde Sveriges kung

Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.

Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.

Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.

Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.

Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.

Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.

12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.

Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.

Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.

Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.