De mäktigas lögner

”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson har jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar den varmt.
I boken citeras Timothy Snyder, historiker specialiserad på Östeuropa, om trestegsprogrammet som ledare världen över nu använder:
”- Du ska aldrig erkänna ett misstag, och du fyller upp offentligheten med alla dessa osanningar. Det andra steget är att säga att att det är inte jag som gör det här, det är bara journalisterna och medierna som ljuger eftersom de är folkets fiender. Det tredje steget är att ingen tror på sanningen längre.” ( s. 172)
Det är Putin och Trump som anförs som exempel.

Men nyvalde premiärminister Johnson i UK refereras i SvD av Theresa Küchler torsdagen 25 juli från ett möte med partivänner veckan innan där han viftat med en kylförpackad fisk och påstått att en fiskare på Isle of Man givit honom den, förbannad på ”Brysselbyråkrater” som tvingat fram att varje fisk ska förpackas med en kylkudde.
Ujujuj, så dumt, Brexit, Brexit, Brexit!

Men, skriver Küchler, redan dagen efter hade en Brysselbyråkrat svarat att kylförpackningen inte är ett EU-krav, utan en regel Storbritannien infört, samt att Isle of Man inte tillhör EU.
Det är ju inte den första okontrollerade, felaktiga uppgiften som spridits om EU och ”Brysselbyråkrater” i Storbritannien, men tyvärr också i andra EU-länder.

När nationella politiker vill införa lagar och förordningar som väcker ilska skyller de gärna på EU, eller omvänt, säger att önskade lagar och förordningar inte går att införa, på grund av EU.
Implementeringen av EU:s vapendirektiv är ett gott svenskt exempel på det förstnämnda. Det går att läsa om jakttidningar, men också i EP, för den som är intresserad.
Transportnäringens stora bekymmer med cabotagetransporter är ett svenskt exempel på det senare. När det lika mycket handlar om att det inte finns trafikpoliser som kan genomföra kontrollerna utländska fordon. Antalet trafikpoliser i enskilda medlemsländer bestämmer som bekant inte ”Brysselbyråkraterna”.

Gelin-Petterssons bok handlar om hur Facebook och Google monopoliserat och skapat direkt farliga sätt att sprida falsk information. Monopolföretag som bara vill tjäna pengar är något som skulle kunna hanteras politiskt med lagstiftning. Men när det är politikerna som skamlöst ljuger och sprider, eller låter lögner spridas, via sociala medier, vilka ska då försvara oss?

Kram på dig Phil!

Britter tycker naturligtvis vad de vill om EU och sitt medlemskap, men jag tycker det är tråkigt för alla dem som vill stanna om/när de tvingas lämna.
I början av mars stod Phil Jones på torget framför huvudentrén till EU-parlamentet i Bryssel med ett handskrivet litet plakat: Hug a Brit to keep UK in EU.

NYPhiljones

Det är ett stort torg och det var långt ifrån trängsel runt Phil Jones.
Det kändes också tråkigt. Han fick en kram. Då log han lite grann.
Nu ska UK välja parlamentariker och Farage sägs ha stöd av 30 procent i senaste opinionsundersökningen.

Jag är förtjust i väggmålningar, och det här är mitt bidrag till debatten om EU-medlemskap:

NYväggen
Bryssel, mars 2019.

 

Lundgren och mobilitetspaketet

Texten nedan bygger på en intervju gjord 4 mars 2019. Avsikten var att anknyta till en serie artiklar om svensk transportnäring  i UNT i juli 2016. Serien byggde på intervjuer med bland annat åkare, chaufförer, poliser och politiker. En av politikerna var Peter Lundgren som valts in till EU-parlamentet på SD-mandat, transportfrågor var hans huvudfråga efter decennier som yrkeschaufför. Resultatet av intervjun följer nedan, det går att söka artiklarna från 2016 på unt.se.

– Man måste bygga relationer och det är lika viktigt vad som sägs när man sitter och fikar som vad som sägs i utskott och plenum.
Peter Lundgren är åtminstone delvis nöjd med åren som EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna.
Nöjd är han med körkortsdirektivet som han med sin bakgrund som lastbilschaufför såg till att inte innehålla ett förbud mot ”lärlingsverksamhet vid kommersiella förhållanden”.
– Det skulle ha förstört vårt system med utbildningar inom transportprogram och efterföljande lärlingsperiod vid ett åkeri med en van chaufför som handledare. De har ett likadant system i Finland.
Peter Lundgren tillägger att det är klart att skolor inte kan utbilda elever för alla situationer som kan inträffa eller på alla typer av lastbilar, och lika klart att lärlingstid behövs och att kommersiella verksamheter som åkerier är där utbildningen kan kompletteras och fullföljas.
– Jag är nöjd också med att det kom med i direktivet att det måste ingå hur man lägger på snökedjor.
Snökedjor?
– Åkerierna har lärt sig att snökedjor måste finnas med i lastbilarna men det hjälper ju inte om chauffören inte vet hur de läggs på. Men det kan man lära sig med ett vanligt personbilshjul och en snökedja på ett bord. Det är samma princip.
Snökedjeinkluderingen i direktivet gjorde inte bara Lundgren nöjd, en norsk statssekreterare blev så nöjd att han skrev ett långt brev till Lundgren och tackade:

lundgren
Peter Lundgren och brevet med tack för snökedjetillägget.

– I Norge har de haft jätteproblem med lastbilar och utländska förare som inte haft någon vana vid körning i snö och som kört av, kört fast och orsakat olyckor för att de inte haft någon vana vid vinterkörning, och inte kunnat lägga på snökedjor.
Han letar runt i högarna av papper på skrivbordet och hittar brevet med norska statens brevhuvud och håller glatt upp det, första fullskrivna sidan, och fortsättningen på baksidan med underskrift av statssekreteraren.

Mindre nöjd var han då intervjun gjordes i början av mars med mobilitetspaketet som förhandlats i två år och omfattar regler bland annat för cabotage (1), utstationering, kör- och vilotider, allt frågor som rör konkurrenssituationen för svenska åkerier och chaufförer.
I en kort intervju 2016 med UNT sade Peter Lundgren att han inte riktade in sig på de sociala aspekterna för utländska chaufförers villkor, utan på cabotageregler.
– Det har varit besvärliga förhandlingar, öst vill kunna köra så mycket de vill, väst vill ha rättvis konkurrens. Men lönedumpning går inte bara ut över deras chaufförer som kan tjäna 250-300 euro i månaden, det gör det också omöjligt för svenska åkerier att konkurrera, säger Peter Lundgren.

I Bryssel i mars var Peter Lundgren osäker på hur det skulle gå med paketet i parlamentet.
– Det finns krafter som vill att kravet på att lastbilar måste lasta eller lossa en gång var fjärde vecka i medlemsstaten där det är registrerat ska strykas, men det kommer S&D-gruppen (socialdemokraternas partigrupp i parlamentet, min anm.) inte att gå med på. Det kan leda till att talmanskonferensen väljer att inte ta upp förslaget till omröstning i Strasbourg, hela paketet flyttas fram till efter valet och vi blir tvungna att ta om alltihop. Det vore verkligen sorgligt.
Han har en klar bild av orsaken till att rörlighetspaketet skulle kunna komma att stoppas:
– Öst vill kunna åka hem och säga till sina väljare att ”se så bra, vi stoppade cabotagereglerna”. De struntar i att de dödar inhemska marknader där vi försöker ha justa regler
Han anser att en regel om återvändande efter fyra veckor inte bara skulle utjämna konkurrensförhållanden, den skulle också förbättra trafiksäkerheten:
– Nu är tusentals bilar stationerade i Sverige året om, svenska verkstäder anses för dyra så de servas och repareras vid vägkanterna. Men det är ju ett nationellt bekymmer också att det inte finns trafikpoliser med utbildning för kontroll av tunga fordon. Det har inte blivit bättre sedan 2016, snarare tvärtom.

Sprickorna mellan öst och väst i partigrupperna i parlamentet när det gäller mobilitetspaketet bekymrar honom, men det är inte alla frågor där skillnaderna är så stora:
– Mitt förslag att det ska räcka med B-körkort för att köra eldrivna distributionsbilar röstade till och med miljöpartister för. Det innebär att man kan gå ifrån dieseldrivna lätta lastbilar på upp till 3500 kilo, lägga tillett elbatteri som väger 750 kilo och bibehålla B-körkortsbehörighet på dem. Det är framför allt i storstäder som det kommer att göra skillnad, säger han.

1. Cabotagetransporter är transporter i ett annat EU-land efter en leverans från ett annat land.

Så gick det med mobilitetspaketet:
Först i början av april kom mobilitetspaketet upp till omröstning i parlamentet. Då stod det klart att parlamentet med 370 röster för och 254 emot röstat för cabotageregler som innebär att lastbilschaufförer får göra cabotagekörningar under tre dagar åt gången, därefter måste lastbilen återvända till sitt landet där den är registrerad i minst 60 timmar.
Samma regler som gäller för utstationering, lika lön för lika arbete, ska gälla lastbilschaufförer, med undantag för om färden börjar och slutar i hemlandet ansåg 317 röster för och 278 emot, och bättre vilovillkor bland annat med tidtabeller som gör det möjligt för chaufförer att komma hem minst var fjärde vecka röstade 385 för och 244 emot. (Röstsiffrorna från Tidningen Proffs 4 april 2019)
Förslaget går nu vidare till trialogförhandling där ministerråd, parlament och kommission deltar och återkommer till parlamentet för ännu en omröstning.

Besviken pirat kandiderar inte för återval

20190304_183359
Julia Reda framför väggen i hennes kontor som dekorerats med målningar hennes assistenter gjorde under ett seminarium i Amsterdam.

 

 ”2014 var målet var att få bort hinder för digital utveckling, nu handlar direktivet om att straffa amerikanska plattformar”.

Julia Reda, Europaparlamentets enda piratpartist är inte imponerad av vare sig politiker eller media. ”Politiker som vill bli återvalda väljer att inte ta strid mot mediaföretag”, säger hon som själv inte kandiderar för återval.

Under hennes tid som parlamentariker har ett nytt upphovsrättsdirektiv varit en av hennes största frågor. 2016 lämnade kommissionen ett förslag till nytt direktiv som enligt Julia Reda, många akademiker, nätaktivister och -experter, FN:s specielle representant för rätten att fritt uttrycka sina åsikter och många andra skulle kraftigt förändra hur internet kan användas.
– När arbetet med ett nytt upphovsrättsdirektiv inleddes 2014 sade Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, att målet var att få bort det som skapar barriärer mellan EU:s länder och hindrar digital utveckling. Det var också inriktningen i den rapport jag var ansvarig för 2015, moderniserad och harmoniserad upphovsrätt i EU, säger Julia Reda.

När kommissionen 2016 lade sitt förslag till direktiv var inriktningen en annan, och på helt fel väg säger Julia Reda.
– Naturligtvis är jag väldigt besviken, nu handlar det inte längre om att förbättra möjligheterna till digital utveckling, nu handlar det om att straffa stora amerikanska plattformar och stärka traditionell upphovsrätt.

Det är artiklarna 11 och 13 i det förslag som kommissionen lade som väckt Redas och många andras förskräckelse och vrede.
– ”Länkskatten” i artikel 11 innebär att sajter som Facebook förväntas betala licenser till mediabolag för att få visa bilder, rubriker och ingresser i sina flöden har redan provats i Tyskland. Det slutade med att de stora mediabolagen gav fria licenser till de stora plattformarna, säger Julia Reda.

Artikel 13 föreskriver att den som äger en sajt är ansvarig för att inte upphovsrättsskyddat material illegalt visas där. Att visa sådant material kan leda till höga böter, och lösningen är filter som ska känna av om materialet är skyddat, och om sajten i så fall köpt licens för att visa det. Alla kommersiella sajter, med några undantag, måste ha filtret. ”Censurfilter” har det kallats.

Om direktivet och de omdebatterade artiklarna har Internetstiftelsen skrivit en förklarande text under rubriken ”Nya EU-lagen – ett fattigare internet eller journalistikens räddning”.

Men det är inte bara upphovsrättsdirektivet som gjort Julia Reda besviken. Kommissionens förslag om e-bevis är ett annat. Det innebär att myndigheter i EU-länder ska kunna begära ut elektroniska bevis direkt från olika internet- och tjänsteoperatörer i andra länder utan inblandning av det landets myndigheter. Ett förslag som Cecilia Wikström (L) i en artikel i Europaportalen kallat ”sjukt dåligt”.
– Vi har inte harmoniserade lagar i Europa, det innebär att det som är olagligt i ett land inte nödvändigtvis är olagligt i ett annat. Så länge det är så måste varje enskilt lands myndigheter ta ställning till vad som ska lämnas ut, säger Julia Reda.

Ännu mera besviken och rent av arg är hon över hur kommissionen har hanterat resultaten av samråd och opinionsyttringar från medborgare runt om i Europa:
– När man från kommissionen säger att mejl till dem och till parlamentariker genereras av automatiska datorprogram, bottar, så visar man att medborgarnas åsikter inte betyder något (se fotnot). Men det är inte något som kommissionen själv kommit på utan är resultatet av en medveten kampanj från stora företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen och som startade redan sommaren 2018 då parlamentet inte sade ja till direktivet, säger Julia Reda.

Hon är positiv till EU och vill se att EU utvecklas:
– Men då behövs unga människor, och om de engagerar sig i en fråga som upphovsrättsdirektivet men blir avfärdade som bottar, vilka ska då föra EU framåt? Hoppfullt är ändå att tusentals människor i Köln och Berlin samlas till demonstrationer mot direktivet.
Hon har sedan länge bestämt sig för att inte kandidera för ännu en period som parlamentariker. Men hennes förhoppning är att parlamentet inte kommer att stå utan piratpartister efter valet i maj:
– Säkert kommer några pirater från Tjeckien att väljas in, och förhoppningsvis också någon eller några från Tyskland.

Fotnot: Intresseorganisationer har tillhandahållit mallar med förslag på texter till mejl som medborgare har kunnat skicka till bland annat EU-parlamentariker

Intervjun gjord i Bryssel/EU-parlamentet, 4 mars 2019

Schrems och Safe Harbour

Max Schrems fick rätt – först förklarade EU-domstolens generaladvokat Yves Bot 23 september att nationella myndigheter visst kan avbryta överföringar av personuppgifter om europeiska facebookanvändare till servrar i USA.
Pressmeddelandet:
”Generaladvokat Bot anser att det beslut, i vilket kommissionen fann att skyddsnivån för personuppgifter i Förenta staterna var adekvat, inte hindrar nationella myndigheter från att avbryta överföringar av uppgifter om europeiska Facebookanvändare till servrar i Förenta staterna”
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-09/cp150106sv.pdf

Tisdagen 6 oktober bekräftade EU-domstolen generaladvokatens förslag till beslut, och i pressmeddelandet betonades en annan del av beslutet:
”EU-domstolen ogiltigförklarar det beslut i vilket kommissionen fann att Förenta staterna säkerställer ett adekvat skydd för överförda personuppgifter”.
http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2015-10/cp150117sv.pdf

Hela domen finns här:
http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsftext=&docid=168421&pageIndex=0&doclang=SV&mode=lst&dir=&occ=first&part=1&cid=144539

Det handlar om Safe Harbour. Ett beslut som EU-kommissionen tog 26 juli 2000 efter direktiv från Europaparlamentet och ministerrådet med innebörden att personlig integritet fick tillförlitligt skydd genom det så kallade ”Safe Harbor Privacy Principles”. Principerna ska skydda européers personuppgifter som kommer amerikanska företag till del. Detta system av principer kan företagen frivilligt ansluta sig till, och själva också garantera att efterföljs.

Om det var tveksamt från början, blev det direkt stötande efter Edward Snowdens avslöjanden om massövervakning.
”Since its implementation in 2000, civil society groups, data protection experts, and authorities have identified countless shortcomings in how the Safe Harbour is applied due to its complete reliance on self-certification and self-assessment. These loose rules, coupled with the lack of an efficient control mechanism, do not guarantee compliance with data protection standards.”
Citatet ovan och mera om Maximilian Schrems, facebook och Safe Harbor Principles finns att läsa om man följer länken nedan:
https://www.accessnow.org/blog/2015/10/05/how-safe-is-europes-safe-harbour-a-close-look-at-the-schrems-case-on-the-ev

Internationella medier och i viss mån svenska, har uppmärksammat EU-domstolens utslag.
Svenska medier borde intressera sig för om ”nationella myndigheter”, i vårt fall svenska myndigheter, kommer att avbryta överföringar av personuppgifter om svenska medborgare till servrar i USA.

Om svenska medier också kommer att uppmärksamma att PUL inte gäller för Facebook i Sverige återstår att se. Svensk lag borde gälla i Sverige – även för amerikanska företag med serverhall i Luleå och europeiskt huvudkontor på Irland.

Kapetan Aris, Grekland och skuldkrisen

”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.

Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven

Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”

Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan:
Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.

Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.

I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.

”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”

Läs hela artikeln! http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat

Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.

Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!

Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.

Rinnanbanden, ”sølvrevane” och ”stay behind”

Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.

Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.

”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.

I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.

När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).

”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.

Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.

Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011

Förbluffad

Politikers förmåga att säga förbluffande saker upphör inte att förvåna.
Som Cecilia Wikström (FP) och EU-parlamentariker i Ekot 25 maj apropå försöken att få EU-länderna att ta gemensamt ansvar för människor som flyr från Syrien och Eritrea till Europa.
Reportern frågar om hon tror att det kommer att nå fram till en uppgörelse de 28 länderna emellan.

– Ja, jag är optimist eftersom EU inte i första hand är en marknadsplats utan en union baserad på gemensamma värden och värderingar. Säger Cecilia Wikström.

Men snälla. Är det något EU är, så är det väl en marknadsplats? Fri rörlighet för varor och tjänster är själva grundbulten i EU. Kol- och stålunionen som var början på EU tillkom förvisso efter kris och katatstrof, som Wikström också säger, men unionens syfte var att genom ekonomiskt samarbete och beroende omöjliggöra krig mellan framför allt (Väst)Tyskland och Frankrike.

Värden och värderingar spretar som stråna i borsten på en automatisk biltvätt mellan de nuvarande 28 medlemsländerna, och även när det gäller nationell ekonomi och budget är länderna högst disparata.

Det vore hederligare av politiker som tillfrågas att tillstå detta, i stället för att låtsas som om EU är något det förvisso inte är.

Det där med skatter … och LuxLeaks

Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.

I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481

Arbetet med publiceringen av materialet har gjorts inom The International Consortium of Investigative Journalist, (ICIJ).
Läs presentationen av projektet här: http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/leaked-documents-expose-global-companies-secret-tax-deals-luxembourg
80 journalister i 26 länder har hjälpts åt med att bearbeta dokument och undersöka om företag verksamma i de egna länderna varit inblandade.

Revisionsbyråer har varit behjälpliga i skatteplaneringen, de som nämnts i rapporter är PricewaterhouseCoopers, Deloitte, Ernst & Young, och KPMG.

Hela listan över företag som nyttjat Luxemburgs tjänster har publicerats på nätet, det går att söka på land alternativt sektor:
https://s3.amazonaws.com/iw-files/apps/2014/12/luxleaks/industries/index.html

Företag med svensk anknytning på listan är:
ACE Group, Altor Funds, Apax Partners, Argan Capital, Bjarne Borg, Catalyst Investment Managers, Cordea Savills, Dexia, DNB Nor Group, Doughty Hanson, Eon Group, EQT, EVRAZ Group, Hutchison Group, IAM, IK Investment Partners, IKEA, Innisfree Fund, Lion Capital, Maus Freres, McGraw-Hill Companies, Nordic Capital, Skandinaviska Enskilda Banken, STAR Capital Partners, Tele2 Group, The Walt Disney Company, White Mountains Insurance Group

Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor:
ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.

På ICIJ:s hemsida finns inte bara presentation av projektet och listor över företag och publicerade, där finns också länkar till de artiklar och program som journalisterna i projektet publicerat. Det går bra att börja på ICIJ-länken ovan, och läsa vidare här:
http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/new-leak-reveals-luxembourg-tax-deals-disney-koch-brothers-empirea

LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14:
http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd

Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.

Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.

En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.

 

 

LUX Prize – filmer i Europa

EU-parlamentet delar ut filmpris!
Jodå, parlamentet ägnar sig åt film och hur film kan påverka och påverkas av europeisk debatt. Visste ni inte det?

Nehej. Det beror nog på av svenska media inte tycker att det är något att skriva om, inte ens på kultursidorna.

På Lux Prize hemsida http://luxprize.eu/why-and-what finns frågor och svar om priset:

”Why a LUX Prize?
Since 2007, the European Parliament LUX prize casts an annual spotlight on films that go to the heart of the European public debate. The Parliament believes that the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.

What does it offer?
The films selected for the LUX Prize competition help to air different views on some of the main social and political issues of the day and, as such, contribute to building a stronger European identity. They help celebrate the universal reach of European values, illustrate the diversity of European traditions and shed light on the process of European integration.”

Om ni hade möjlighet att övervara Stockholms filmfestival i november kanske ni ändå fick en möjlighet att bli varse detta EU-parlamentets filmpris som också nämndes i programmet.
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/under-festivalen/lux-film-prize-2014

I december 2014 delades priset ut till den polska filmen Ida.
http://luxprize.eu/news/european-parliament-crowns-ida

Ida har visats på svenska biografer och fått väldigt goda recensioner.
En annan av de tre nominerade filmerna, den franska filmen Girlhood, har också visats på svenska biografer, med likaledes goda recensioner.
Värre är det med den tredje tävlingsfilmen, Class Enemy från Slovenien. Den som inte hade möjlighet att gå på filmfestival i Stockholm verkar få svårt att se filmen på biograf. Det är tråkigt. Faktiskt ännu tråkigare än att det inte anses angeläget att berätta om Lux prize i media.

Varför skulle det nu vara viktigt att meddela läsare av pappers- och/eller nättidningar att EU-parlamentet delar ut ett filmpris?
Jo, därför att det är viktigt att tala om att parlamentet är mer än omröstningar om budgetar och utskottsbehandlingar av mer eller mindre, oftast mer, komplicerade ämnen med slutresultat som kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.

Det är visserligen viktigare att tala om utskotten och vad de gör eftersom det … kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.
Men det kan vara svårt att hitta ”lokala krokar” eller ”cases”. Så det får oftast vara tills bestämmelserna trätt i kraft och EU ”plötsligt” har bestämt såväl längden på långtradare som var bullar får bakas och var man får köpa snus.

Men just därför att mycket är svårt och komplicerat är det viktigt att ge andra och lättare ingångar till parlamentet och till diskussion om EU och Europa, till exempel genom Lux Prize.
Dessutom kan jag inte annat än hålla med om att ”… the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.”

Om Ida och Girlhood ska jag skriva i ett annat inlägg. Det kommer att ha rubriken Sonja, Ida och Marieme.
För att få se slovenska Roy Biceks Class Enemy får jag väl lära mig fildela. Eller nåt.