Sputnik med Lajka och lajka

”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.

Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.

Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)

Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.

Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.

Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.

Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås

Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Queerfestivalen i S:t Petersburg: Ett slagfält

Pressmeddelande från Coming Out, 22.45, 23 september:

Russian LGBT festival QueerFest, traditionally a space for celebration, this year resembles a battleground, with each day – a fight for survival. 

September 18, QueerFest opening ceremony. Two hours before the event, main venue calls to cancel. Reason: “…compromised integrity of the arch over the entrance, which may result in its collapse.” At the same time, all other events continue.

The new venue is attacked by 20 “orthodox activists” accompanied by Vitaly Milonov, insulting, spraying green liquid and unknown gaseous substance (https://docs.google.com/file/d/0B8YADIXX9fqeQnRoVDQ3MVl6aFU/edit)

24 complaints were filed with the police, including one from the St. Petersburg ombudsman’s staff member.

September 19. The venue “Etazhi”, well reputable for its social projects in St. Petersburg, cancels QueerFest’s events, including the event by “Manifesta 10”, biennale hosted by St. Petersburg this year. Organizers learn that “Etazhi” received a phone call from the police. Another venue, planned for the next day’s event, cancels the same evening.

September 20. The planned “Night of Independent Music”, already having moved to a different venue, starts as planned, but mid-way receives a fake bomb threat.

September 24. The police attempts to shut down the press conference themed “Who is Shutting Down QueerFest?” There is now concrete proof that it is not the extremists that scare the venues but the police. Institute of Regional Press, hosting the press conference, is pressured by podpolkovnik and major of police to cancel the event under the pretext that “violations of public order may ensue”. IRP becomes the first and only venue that stands up to the pressure, exposing it to the media and the public.

At this point, the organizers no longer openly publish festival venues, instead inviting the wider public to view the event through the online feed. Hundreds of people view the events each day.

In the six years of organizing the festival, there has never been such a consistent and organized attack on our freedom of assembly and expression. Instead of ensuring public order by providing protections, the police use it as a pretext to shut down events. Instead of bringing the perpetrators to justice, the authorities look the other way,” says Polina Andrianova, one of the festival organizers . “Every means is used to push us into the “ghetto.” Yet, the festival is about dialogue and being open in society, and our best defense right now is to stay visible.”

QueerFest’s organizers ask partners to help bring visibility, and take a firm stand against the unlawful actions used to foil the festival with the acquiescence of the authorities.

QueerFest’s organizers urge the St. Petersburg authorities to:

1.       Ensure that the attacks at the festival’s opening are properly investigated and perpetrators are brought to justice
2.       Ensure that the festival’s events can proceed with sufficient police protection

./.

Queerfestivalen har arangerats sedan 2009, under allt hårdare attacker från politiker, polis och rena busar. Men Coming Out har också fått stöd från olika håll. Nedan är en länk till videofilmer med hälsningar från bland andra Stephen Fry och Ian McKellen.

Vid årets festival är Jenny Wilson en av de inbjudna artisterna.

http://queerfest.ru/galereya/video.html

Upp som en ROL och ned som en …. RAP

Om Sverige ska vara alliansfritt är uppenbarligen inte en fråga för svenska folket att avgöra, för det finns medborgare med särskilda befogenheter att avgöra det.
I små steg, men alla går åt samma håll.
Om anslutning till Nato kan man tycka vad man vill, men utvecklingen av det svenska försvaret kanske ändå borde vara en fråga för svenska folket?

Från värnplikt till frivillighet gick det med ett svisch och tre rösters övervikt i riksdagen 19 maj 2010.
Riksdagen består av 349 ledamöter, svenska folket av cirka nio miljoner.
Nu är alla inte röstberättigade, men alla berörs.

Från invasions- till insatsförsvar hade det då redan gått genom NBG, Nordic Battlegroup, det stolta flaggskeppet för försvarets omvandling.
EU:s snabbinsatsstyrka var uppgiften NBG rustades till. NBG ska stå insatsberett sex månader i taget, den första våren 2008, den andra våren 2011, och nu igen våren 2015. Plancykeln har gått till och med 2018.

Ledningsregmentet ska vara basen för NBG enligt den förste operative chefen, general Engelbrektsson. Så blev det också, en permanent rörlig operativ ledning etablerades, ROL, stommen i NBG:s ledningsstab och även ledningsstab i händelse av konflikt där svensk militär sätts in. Kort sagt en rörlig operativ ledning för svenska styrkor.

Nu avvecklas ROL.
Och plancykeln för NBG har kortats från 2018 till 2016.

Men i NATO har man enats om en Readiness Action Plan, RAP.
I den ingår en spjutspetsstyrka.
Natos Rapid Forces.
Och Sverige har fått ett ”Gold Card” av Nato, enligt SvD 3 september 2014. Ett fördjupat samarbete med Nato som också Finland, Australien, Georgien och Jordanien betrotts med. Tidigare var Sverige ett av Natos 22 partnerländer. Nu är Sverige snäppet finare.

Jaså.
Jaha.
Jahaa!

Ryssland är vårt största grannland. Det är inget ofarligt grannskap. Nu är Ryssland inte längre strategisk EU-partner, och Nato diskuterar placering av styrkor i Baltikum. USA:s och EU:s handelssanktioner mot Ryssland har blivit allt strängare på grund av Ukrainakrisen. Sanktionerna drabbar inte bara Ryssland, de drabbar också EU, och Sverige. Väderstad säger upp anställda för att exporten av jordbruksmaskiner till Ukraina och Ryssland i praktiken upphört enligt pressmeddelande 18 september. Några dagar senare oroade sig bönder för att mjölkpriset sjunkit igen, exporten till Ryssland har upphört.

Kritiken mot Putin och Ryssland har länge varit stark, av flera olika skäl, och i synnerhet efter annekteringen av Krim som i Ryssland beskrivs som en frivillig anslutning efter en folkomröstning med överväldigande majoritet för att tillhöra Ryssland.
Det är som bekant segraren som skriver historia. Och att den som förlorat skriver en annan är inte heller obekant. Väst har inget intresse av fortsatt rysk dominans i Ukraina, Ryssland har definitivt inget intresse av att förlora Krim eller de östra delarna av Ukraina där en del av ”deras” försvarsindustri är belägen.
Tydligen har det ukrainska parlamentet nu beslutat att rysktalande i östra Ukraina ska få tala ryska i kontakter med myndigheter. Det var ju hyggligt av det ukrainska parlamentet. Men borde det inte vara en självklarhet? Så få är väl inte de som har ryska som modersmål i Ukraina att det ens skulle behöva vara en parlamentsfråga?
Det finns naturligtvis många aspekter av denna konflikt, detta krig som förs av reguljära och irreguljära trupper i östra Ukraina, med hjälp och stöd från Ryssland och från västländer. Ännu en frusen konflikt är vad som befaras bli resultatet.
De som lider värst är civilbefolkningen, som i alla krig.
Placering av Natotrupper i Baltikum lär inte medverka till en lösning av konflikten/kriget.

Nato:s överbefälhavare i Europa heter Breedlove.
Ironin!
Och Sveriges försvarsmakt har varken invasionsförsvar, snabbinsatsstyrkor eller rörlig operativ ledning.

Sveriges svaga och lata (och lite Tjechov)

”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.

EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.

Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.

Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).

Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”

Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.

Man ska göra sitt bästa. 

I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:

”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.

Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).

Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.

Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.

Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:

”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar  bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.

 

 

 

 

Mä mä mä mä mä mä

Jag återkommer till Bodil Malmsten, denna underbara författare som får mig att skratta och tänka.
Skrattar gör man för att man känner igen sig, eller för att man blir överraskad.
Bodil Malmsten behärskar båda formerna.

I ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” skriver hon om lyckoproblemet:
”All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak – det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. (…)
Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet så har man i alla fall ett städat skåp.”

Eller hur?

Om det vietnamesiska språket, språkkursen på band och de sex olika tonfall som en stavelse kan uttalas med:
”… en vietnamesisk röst som på bandet säger ett ord som för ovana öron är: mä.
Ordet mä upprepas sex på varandra följande gånger för att eleven ska lära sig höra skillnad på de sex olika tonerna.
Jag hör ingen skillnad.






Efter tre månader i Hanoi är det omöjligt för mig att få taxicahuffören att förstå vad jag säger när jag ber om att få bli körd till Quoc Hoa Hotel på Bat Dan Street.”

Vad ska den säga som aldrig hört skillnad på avô och avò? Bara skratta.

Eller följande, om att bli inparkerad på franska:
”Vinkar gubbarna åt höger vrider jag åt vänster och tvärtom. Min franska som inte är något vidare till vardags blir inte bättre av att stå i centrum för spektaklet.
’Jag förstår mig inte om ni behagar’. Säger jag och lämnar över åt gubbarna. Hoppar ur och glömmer att dra åt handbromsen. Hade jag inte i sista stund lyckats kasta mig på spaken hade en katastrof av aldrig tidigare skådat slag hänt där på parkeringen, men jag lyckas och belönas med en stående ovation av folkmassan.
Baskrar kastas i luften. Marseljäsen sjungs.
Till folkets jubel lämnar jag parkeringen … ”

Men hon skriver också om Georg Henrik von Wright, eftertänkaren. Det bör inte citeras, det bör läsas.
Hon skriver om Kapucsinski, hon skriver om Eva Joly, den norska utredningsdomaren, och Elf under rubriken ”Om sluskars mätresser”.
Hon skriver under rubriken ”Pol Pot och Posten” där elförsörjningen får följa med i samma svep som Posten, och hon skriver
”Om brottsförebyggande bedrifter”:
”Som en del i förskingringsprocessen ska biblioteken privatiseras.
Läggas ut på lägsta anbud. Som snöröjningen i Stockholm som gick till lägstbjudande vilket medför att stockholmarna inte längre kan gå ut i den händelse av nederbörd. Innebörden av begreppet insnöad aktualiseras.”

Och om ”Titta ett tåg”:
”Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.
’Det var stopp i tunnelbanan’ sa man när man kom för sent.
’Åh fan’ sa den till vilken ursäkten gavs.
(…)
Vintern 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.
(…)
Titta ett tåg!”

Det finns mycket , mycket mer att glädjas åt och fundera över i Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Albert Bonniers förlag gav ut den i Bonnierpocket 2004.

… men ingen gör nåt åt det

”… söndagarna är värst. Alla vet det, men ingen gör något åt det, söndag, satans söndag.”
Ur Bodil Malmstens ”Nästa som rör mig”, Bonniers Månpocket 1997, s 73.

Revansch är ett tema, hot ett annat, hot som får Grön ungdoms språkrörs i Uppsala facebook-inlägg om ”pil-i-huvudet” att blekna.
Det är osannolikt att språkröret skulle galoppera fram med pilbåge eller armborst och perforera ”blond jävels” skalle med en pil.
Men Malmstens f d fotomodells knuff av svikaren över en klippkant. Hon är möjlig att föreställa sig. En liten knuff, bara. Så vad ska hända med pojken?

”Smärtan – jag vet hur det känns. Stå på tå, stå snett, stå för rak – det kändes fel, men det såg inte fel ut, sa James, så länge man inte log.
Jag log inte.” s 172

Läs ”Nästa som rör mig”.
Läs den för att den stilistiskt är Bodil Malmsten som i Priset för vatten i Finistère och andra, men tematiskt något annat.
Det är en bok man därför förleds tro att man vet var man har, men som visar sig vara något annat.
Det är en bok om svek, svek mot ett barn och mot en kvinna.
Någon mera förtvivlad, ännu grundligare försmådd och förrådd än det som bara ”samhället” förmår.
Något människor gjort mot människa, och vart det fört den försmådda/förrådda.

”Jag behöver andrummet i de stora städerna, skulle kunna döda för det och det gjorde jag.” s 52.

Till slut är söndagen ändå inte längre satans och värst. Johanna och pojken går över Pont Neuf, kniven i Seine.
Bodil Malmsten är en författare att ta till sitt hjärta – för hennes torra aforismer, för hennes arga klarsyn, och för hennes återkommande attacker mot tanke- och känslomässig slapphet.

Nissar och statyer

Tryckfelsnissar är vi allihopa snart när inte bara korrekturläsare utan också redigerare tycks försvinna från redaktionerna.
Det är inte roligt alls, men ibland är tryckfel ändå ganska kul.

Ett som kanske några läst om tidigare men som jag fann först i Agneta Ullenius kvalitetsredaktörsspalt i SvD i oktober 2011, och som jag nogsamt sparat och med ojämna mellanrum muntrar upp mig med är följande:

”Dag 1 skriver tidningen: På lördag är det torsdag i stället för på onsdag.
Dag 2 kommer en rättelse: Vi menar att det är torsdag på lördag och inte som brukligt på onsdag.
Dag 3 får läsarna äntligen veta sanningen: Det ska vara torgdag på lördag.”

Vill inte undanhålla ett annat av Ullenius exempel:
”Vi beklagar tryckfelet i gårdagens tidning där vi uppgav att den nya statyn på torget var gjord av farmor. Det rätta förhållandet är naturligtvis att den är gjord av mormor.”
Så det kan bli.

Den nyligen invigda statyn av JP Johansson vid Gustav Adolfs plan i Enköping är i varje fall gjord av brons. Och Peter Linde.

Schengen och shopping i Dubai

Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).

De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.

Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.

Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.

I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.

Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.

Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”

Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.

Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross,  Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.

Vems bankkonto blir det nästa gång?

Stora nyheten på fredagen kom från Ekot som visste berätta att Jimmie Åkesson spelar för stora summor hos spelbolag baserat på Malta.
JÅ:s bankkonton visade att han spelat för stora summor, och förlorat så mycket som 50 000 kronor under bara några timmars spel.

Det var en välsignelse att höra PM Nilsson, ledarskribent på Dagens Industri, säga i Ekots lördagsintervju att det mest oroande i denna nyhet var hur spelbolagen sköter sekretessen för sina kunder, och ännu värre, hur klarar svenska banker sekretessen för sina kunder.

Ja sannerligen!! Det är skandalöst, och det är inte skandalöst bara ur den vinkel som PM Nilsson avslutade med ”vilken riksdagsman ska få sitt bankkonto outat nästa gång”.
Det är en fråga om att allas våra bankkonton kan bli outade, och om inte outade så hackade, övertagna, tömda, därför att banker inte tycker sig behöva skydda våra konton.
Det är mer än skandalöst. Och det blir än mer skandalöst att den enda journalist som verkar inse att det är just så, är PM Nilsson.

Det är också skandalöst att det går att hacka sig in och avanonymisera inlägg i kommentarsfält på nätet, på Flashback, och var än människor tror att de kan diskutera, även anonymt.
Att Researchgruppen kan avanonymisera skribenter kan tyckas som en god gärning, för det är ju ”de onda” som avslöjas.
Och om nu ”de onda” börjar avanonymisera skribenter? Hacka bankkonton? Hur används då informationen?

Det är sannerligen på tiden att journalister inte bara ser sig själva som gudasända avslöjare utan också inser att det de gör kan också andra göra, och det behöver inte alls vara bra.
Och det riktigt allvarliga är att lagstiftare, och inte sällan också allmänhet och naturligtvis journalister, vänder sig emot dem som visar att intrång kan göras i förment säkra system! Det är naturligtvis de som tillhandahåller systemen, och de som använder sig av de osäkra systemen som ska hållas ansvariga!
Se till att mitt bankkonto inte blir tillgängligt för någon annan än mig, eller på mitt uppdrag! Basta!

Och klarar ni inte det ska ni förbanne mig betala höga skadestånd, HÖGA SKADESTÅND!

Och sajter som utlovar anonymitetsskydd och inte klarar det likadant! Har de ett så uselt system ska de betala till kunder de lurat! Jajamensan!
Sen får väl de i sin tur gå på systemleverantörerna.
Just så! Det ska kosta att bedra folk!

Men när det nu inte gör det, och varken journalister eller myndigheter, tjänstemän eller politiker verkar fatta, så se för i helskotta åtminstone till att INTE SJUKJOURNALER läggs ut på nätet!

FRA-lagen är en ren skandal, tack för den Annie Lööf och ni andra som röstade för, ingen nämnd och ingen glömd, (OBS det där sista är ironi!) men än värre är den allomfattande naivitet och ren dumhet som präglar användningen av nätet, via datorer, paddor och mobiler.

Läs gärna mer om Researchgruppen, Disqus och kommentarsfält m m:

https://ameliaandersdotter.eu/2014/09/12/fler-ansvarsplagor-i-cyberrymden