Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.

Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.