… men ingen gör nåt åt det

”… söndagarna är värst. Alla vet det, men ingen gör något åt det, söndag, satans söndag.”
Ur Bodil Malmstens ”Nästa som rör mig”, Bonniers Månpocket 1997, s 73.

Revansch är ett tema, hot ett annat, hot som får Grön ungdoms språkrörs i Uppsala facebook-inlägg om ”pil-i-huvudet” att blekna.
Det är osannolikt att språkröret skulle galoppera fram med pilbåge eller armborst och perforera ”blond jävels” skalle med en pil.
Men Malmstens f d fotomodells knuff av svikaren över en klippkant. Hon är möjlig att föreställa sig. En liten knuff, bara. Så vad ska hända med pojken?

”Smärtan – jag vet hur det känns. Stå på tå, stå snett, stå för rak – det kändes fel, men det såg inte fel ut, sa James, så länge man inte log.
Jag log inte.” s 172

Läs ”Nästa som rör mig”.
Läs den för att den stilistiskt är Bodil Malmsten som i Priset för vatten i Finistère och andra, men tematiskt något annat.
Det är en bok man därför förleds tro att man vet var man har, men som visar sig vara något annat.
Det är en bok om svek, svek mot ett barn och mot en kvinna.
Någon mera förtvivlad, ännu grundligare försmådd och förrådd än det som bara ”samhället” förmår.
Något människor gjort mot människa, och vart det fört den försmådda/förrådda.

”Jag behöver andrummet i de stora städerna, skulle kunna döda för det och det gjorde jag.” s 52.

Till slut är söndagen ändå inte längre satans och värst. Johanna och pojken går över Pont Neuf, kniven i Seine.
Bodil Malmsten är en författare att ta till sitt hjärta – för hennes torra aforismer, för hennes arga klarsyn, och för hennes återkommande attacker mot tanke- och känslomässig slapphet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *