Kuba och Kunskapsparken vid SLU

I Kunskapsparken i Ultuna, runt dammen, finns ännu möjligheten att gå på återbrukssafari. Det är zimbabwiska konsthantverkare som återanvänt metall från gamla oljefat, bilar, kylskåp och annat och skapat djur som nu går att se i vegetationen runt dammen.
Minst iögonenfallande är kanske myrkotten, den utrotningshotade vars fjäll används i traditionell kinesisk medicin, men också i andra länder i sydostasien, och anses hjälpa mot allt från hudsjukdomar och dålig blodcirkulation, till feber, och astma. Läs mera om myrkotten på Wikipedia.

Beklagar att namnet på konstnären inte sparats här, det förringar inte skulpturen.


Mest i ögonenfallande är måhända zebrorna som står invid stigen och är genialt återgivna med bara de svarta ränderna av återvunnen metall.

Inte heller namnet på konsthantverkaren som gjort zebrorna är sparat här.

Roligast är utan tvivel gamarna där återvunna bildelar inte blygs. En mercedez-logotyp har rent av funnit sin plats på en av gamarnas bröst.

Konstnären som gjort gamarna heter Gadzirirai. Mercedez-loggan är markerad med en liten ring på den högra gamens bröst.

Utställningen i Kunskapsparken kombinerades under september med en utställning vid Kultur vid Ekoln i Graneberg, detta undanskymda men härliga kulturreservat Ekolns strand. Där ställdes textil från Demokratiska Republiken Kongo ut under september – en utställning som nu alltså är över. Textilierna är gjorda av palmfibrer, en teknik som utvecklats av folkgruppen Kuba. Lika fascinerande som framställningen av textilierna är, är resultaten, och de kan till viss del ses även nu i en butik vid S:t Eriks torg i Uppsala. Där går att få mera information om ”skrotskulpturerna” i Kunskapsparken.

Härkeberga och Alma i Uppsala

I konststråket med barnperspektiv längs Klostergatan i Uppsala har även Albertus Pictor och Härkeberga kyrka givits plats. Se bara:

Tre av Johan Wikings sitt- och lekvänliga träskulpturer i Klosterparkens lekpark.

Klostergatan börjar vid Fyrisån och konststråket sträcker sig fram till och med Stadsbibliotekets gårds- och barnbiblioteksingång. Det kallas Almastråket, efter Astrid Lindgren Memorial Award, och fem av konstverken är skapade för att uppmärksamma Alma-pristagare. Där ingår inte Johan Wikings Albertus-inspirerade skulpturer vid Klosterparkens lekpark, men det är i parken som, föga förvånande, många barn och föräldrar samlas.
Johan Thurfjells ljusskyltar i form av pratbubblor på fasaderna närmast ån, inspirerade av Barbro Lindgrens bok Jättehemligt, liksom Sara Möllers bronsskulptur Så har jag det nu inspirerad av Meg Rosoffs bok med samma namn placerad mittemot ingången till parken har svårare att dra till sig uppmärksamhet.

Eva Larssons skulptur Spårfinnarna i bibliotekshörnet Svartbäcksgatan-Klostergatan är lättare att se, och att följa metallbitarna mot ingången till gården. Skulptur och spår är inspirerade av Shaun Tans böcker.

Med mössor väcker Eva Larssons skulptur Spårfinnarna ännu mera uppmärksamhet i hörnet Klostergatan-Svartbäcksgatan..

Mittemot ingången har väggen till S:t Perskvarteret dekorerats med Kolbeinn Karlssons målningar I månskenet dansar vi med monstren med illustrationerna till Maurice Sendaks Till vildingarnas land som inspirationskälla.

Färgglada vildingar bidrar Kolbeinn Karlsson med på tegelväggen mittemot ingången till Stadsbibliotekets gård.

Inne på gården är det Kitty Crowthers böcker som gett Helena Piippo Larsson inspiration till skulturen Berättelser om natten, en koja med lägereld. En ung besökare på upptäcktsfärd identifierar också raskt kojan. I dagsljus är lägerelden, liksom Thurfjells pratbubblor, svårare att upptäcka.

Inne på gården finns Helena Piippo Larssons skulptur Berättelser om natten, och där finns också, glädjande nog, ett storschackspel.

Offentlig konst kan leda till rent vildsinta debatter. Att Almastråket inte väckt upprörda känslor är lätt att förstå, det är på alla sätt lovvärt att kombinera konst och litteratur.
Att Almastråket dessutom, även i informationsfoldern, inkluderar en uppenbart väldigt uppskattad lekpark med konst inspirerad av medeltida kyrkomålningar i Uppland gör det än mer lovvärt.

Obelix i Skolsta?

För Skolstabor och elever i Skolstaskolan är bautastenarna på åsen på vägen mot Kälsta ingen nyhet, men hur många Enköpings- eller för den delen Upplandsbor vet att de finns där?
Över stock och sten, men i sanningens namn mest ris efter nylig avverkning, får den ta sig som från vägen från Skolsta mot Härkeberga fått syn på informationstavlan om fornlämningarna.
Väl på åsen är det inte svårt att se åtminstone några av de mer än 200 fornlämningarna, låga runda stensättningar, andra mer kantiga. Och sen nästan som en överraskning efter en hastig blick åt sidan, där står de. De tre höga stenarna på rak linje omgivna av två högar.


Vad de tre bautastenarna markerar, en hövdingagrav eller en ritualplats, upplyser inte informationstavlan om. Vad som utspelade sig på åsen mellan Skolsta och Kälsta under äldre järnålder, 500 år före vår tideräkning och drygt fem sekler framåt är inte känt.
Det finns fler resta stenar än de tre att upptäcka på Trestensbacken. Spåren av människorna som levde i det som då var en relativt tätbefolkad bygd där vattenlinjen gick betydligt högre än i våra dagar är fascinerande.
Även om det sannolikt inte var Skolstas Obelix som satte bautastenarna på deras plats.