Högtider som påsk och jul, och västeråsare

Storhelger och det som tidigare benämndes högtider har i Sverige alltmer lämnat sina ursprungliga religiösa innebörder.
Att det ändå kan finnas sådana vittnar följande citat om att skaffa julgran:
”…han ville veta om de sagt något om att skaffa julgran. Det var flera månader till jul, men farfar var orolig för han visste hur snabbt man kunde förvandlas till en västeråsare om man inte såg upp. (…) En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” (källa se nedan)
Jacob är den tonårige berättaren i romanen om Göteborg, judiskt liv, gemenskap, assimilering, och om fotboll. Citatet ovan berör möjlig effekt av assimilering.

Här och nu för de svenskar som gärna beskriver sig som goda följare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svenska grund- och andra lagar där religionsfrihet ingår, är det inte julgranar som är problem.
Det är julen som högtid. Ok med gran, julmat och klappar, men Jesus och Betlehem?
”Sagor”.
Eller påsken, sista måltiden, korsfästelse och uppståndelse?
Sagor, eller uttryckt annorlunda, en intetsägande helg.
Lika lite som ”sagan Betlehem” är ett hinder för julklappar är dock uppståndelsen något hinder för att acceptera extra lediga dagar eller kvalificerad OB.
Det måste kännas skönt, förneka kakan och äta upp den s a s.

Att vara fattig i anden innebär nu inte att man skadar andra, men att vara kort om huv’et däremot får konsekvenser.
Hoppar man över de intetsägande sagorna blir närmare 2000 års historia till inte obetydliga delar svårförståelig. De kyrkliga högtidernas innehåll skyfflas undan, och med dem försvinner krig och korståg och pogromer, katedraler, kloster, häxprocesser, övergrepp på urbefolkningar och väckelserörelser.
Samtidigt tycks det vara helt i sin ordning att läsa Bröderna Lejonhjärta, Sagan om ringen, se Lejonkungen och Star Wars.
Tonåringen Jacob refererar hur delar av den judiska församlingen ser på svenskar:
”… ett folk så upp över öronen uppfyllt av sin egen moraliska förträfflighet att det inte ens ansåg sig behöva någon gud.”

Man behöver nu inte gå i vare sig gudstjänst eller mässa, under varken julen eller påsken, men att stoltsera med vald okunnighet är inte förträffligt, och dessutom respektlöst.
De som vill och kan må tro, respektera dem som inte tror, liksom dem som har en annan tro. Det minsta man kan begära är ändå att kunskap sökes. Även om pesach och chanukka.
I enkäter är det inte ovanligt att människor på frågan om de tror på (någon) gud svarar att ”Jag är inte religiös, men … ”.
För kristenheten sammanfattas påsken med ortodoxa prästers ord till församlingen:
Kristus är uppstånden!
Och församlingens svar:
Han är sannerligen uppstånden!

Citaten ovan kommer från Stephan Mendel-Enks roman Tre Apor (Bokförlaget Atlas, Stockholm 2010). Det första citatet finns på sidan 25, det andra på sidan 78.
Samme författare gav 2020 ut Apan i mitten (Norstedts, Stockholm), en fortsättning på Tre apor.
Jag rekommenderar båda böckerna varmt, det är humoristiska och delvis sorgliga romaner om tonåringen Jacob och människorna omkring honom och hans familj.
Mendel-Enk gav 2004 ut reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om fotbollshuliganer.
Kyrkans tidning publicerade en lång intervju med Stephan Mendel-Enk i samband med att romanen Apan i mitten gavs ut.

Den dystraste och hemskaste delen – knallebygden

Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.

Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”

Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.

Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”

O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.

Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.

I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.

Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”

Självförgudning! Kantänka.

Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.

Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m

http://ludvignordstromsallskapet.se/

Lotta Lotass porträtterar honom här:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Nordstr%C3%B6mL

Paradoxer, principer, en effekt och invandring

Innehåller: Simpson, Norman, Hanlon, Peter, non-refoulement, EU, FN och
Dunning-Kruger.
Det handlar om flyktingar, om non-refoulement, om vad vi alla borde tänka på när vi läser om eller lyssnar på de skäl som anförs för att på olika sätt kraftigt begränsa eller helt stoppa invandring och flyktingmottagning.

Situationen i läger, på båtar och längs rutterna i Afrika och Mellanöstern där flyktingar finns eller rör sig beskrivs med förfärande tydlighet i tidningar och andra media. Jag kan nämna Erik Esbjörnssons reportage Kulan missar men helvetet har bara börjat i DN Lördagsmagasinet 9 mars 2019 och Johan Persson-Anna Roxvalls nyss utgivna bok Till varje pris – Europa utifrån (Myteri förlag).

Här börjar vi i stället med siffror, för kvantifiering är grunden för det vi brukar acceptera som evidensbaserade insatser. Räkna, mät och presentera. Men kvantifiering och mätbarhet behöver inte leda till rätt eller ens trovärdiga slutsatser.
Det handlar om urval, men också om det där med korrelation och kausalitet – som storkförekomst och födelsetal. Korrelation finns, men kausalitet föreligger inte.
Det finns modernare exempel, som korrelationen mellan ”number of worldwide non-commercial space launches” och ”number of US children killed by parents”. Ingen kausalitet där heller – Tyler Vigen ger fler exempel i sin bok Spurious Correlations, det finns en webbsida med samma namn.

Så kommer vi till Simpson’s paradox. Simpsons paradox innebär att grupper kan ha en viss tendens, men när grupperna sätts ihop blir tendensen den omvända. Ett exempel visas i länken nedan, det finns flera föreläsningar i ämnet på youtube.
https://brilliant.org/wiki/simpsons-paradox/

En paradox är enligt Wikipedia ”en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. En paradox är en tillämpning av allmänt accepterade och till synes sunda premisser och regler som leder till oväntade motsägelser. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel.”
Mer om paradoxer i allmänhet kan man se på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=-Vvn0rlRA6c

Om den teknologiska paradoxen, för många av oss lätt att ta till sig, skriver Donald Norman, författare till The design of everyday things (1988):
The same technology that simplifies life by providing more functions in each device also complicates life by making the device harder to learn, harder to use. This is the paradox of technology. Läs mera:
https://usabilla.com/blog/the-paradox-of-technology-and-5-ways-to-avoid-it/

Peter’s princip lanserades, mest skämtsamt, i boken The Peter Principle (1969) av Laurence J. Peter. Innebörden är att alla framgångsrika medarbetare i en hierarkisk struktur kommer att befordras till sin högsta kompetensnivå eftersom de har visat sig vara bra på det de gör. Efter detta kommer de att befordras till sin inkompetensnivå.

Om anställda tycker sig ha anledning att ifrågasätta syfte och klokskap i beslut fattade av chefer/ledare, oavsett på vilken nivå, kan Hanlon’s princip vara bra att påminna sig:
”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Principen om non-refoulement är en internationell princip som appliceras av stater i samband med flyktingar. Den ska skydda flyktingarna mot utvisning eller avvisning när deras liv eller frihet är i fara och innebär att en fördragsslutande stat inte får ut- eller avvisa flyktingar till eller till gränsen mot ett område där dennes liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet, språk, sexuell läggning, tillhörighet till samhällsgrupp, politisk åskådning eller minoritet.
Det gäller också ut- eller avvisning till område där en asylsökande riskerar utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.
Principen om non-refoulement finns bland annat i stadgans Artikel 19.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Slutligen Dunning-Kruger-effekten. Den sammanfattas så att ”Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv (dvs förstår inte att han/hon är inkompetent), den kompetente om andra (dvs tror att det som är lätt för den kompetente är lätt också för andra).”

I de debatter i olika forum och media om hot och kriser, i synnerhet i samband med invandring, som pågår i Sverige, EU och världen borde många av deltagarna ta sig en funderare över vad non-refoulement betyder och förpliktigar fördragsslutande stater att följa, liksom vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter innebär.
Enligt artikel 33 i 1951 års flyktingkonvention är flyktingar som skäligen kan antas utgöra en fara för mottagarlandets säkerhet, eller dömts för grova brott i mottagarlandet, inte omfattade av principen om non-refoulement.

Även detta är något att fundera över, och samtidigt när debattvågorna går höga hålla ovannämnda principer, paradoxer och Dunning-Kruger-effekten i minnet.
När det gäller Dunning-Kruger är det bra att också hålla i minnet att man inte nödvändigtvis ingår i gruppen kompetenta.

PS Sedan jag ksrev detta inlägg har jag uppmärksammats på Dilpert’s princip, utvecklat av Scott Adams, skaparen av serietidningen Dilbert. Principen säger att företag tenderar att systematiskt främja inkompetenta anställda till ledningen för att få dem ur arbetsflödet. DS.

Yahya Hassan

Den unge palestiniern är död. Men hans dikter, skrivna helt igenom i versaler, som skrik från en tillvaro som är bara för mycket att bära, finns kvar.

Jag vill inte låtsas som att jag tycker att det är alltigenom bra poesi. Men det är definitivt bra för en gammal besserwisser att läsa hur en ung ”invandrare” tänker och ser på livet. För det spelar ingen roll om vem som invandrade, far- och/eller morföräldrarna, föräldrarna eller barnen: medialogiken, och den logik som gäller i sociala media är säker. Det handlar om ”invandrare”. Vilka är alternativen som erbjuds dem, av familjen, av samhället?

Hur ska barn och ungdomar kunna förstå?
Yahya Hassans diktsamlingar är inte njutbara, men de är absolut nödvändiga.
Och i den andra och sista samlingen, lika nödvändig men inte mera njutbar, finns den här strofen. Jag har delat upp den grafiskt, för det är så den slår. Hårt.

Jag smörjer in
mina fiender
i skottsalvor

Det hjälper ingen om jag säger att mitt hjärta blöder för Yahya Hassan som har drivits till att kunna skriva detta.
Men jag hoppas … att jag på något sätt kan bidra till att inte fler drivs i döden som Yahya Hassan. Eller att andra drivs i döden.

Endast ett kan du göra, en annan människa väl”. Stig Dagerman.
Jag hoppas jag kan visa upp åtminstone denna enda människa på domens dag.

Banksy. Journalister. Turkiet.

Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.

I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna.
Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen.
Hon heter Zehra Dogan.
https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york

Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre.
Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.

”För dem som vill styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”

Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.

Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84).
Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.

Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)

Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.

International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april:
”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ”
Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.

Besök gärna IFJ:s webbplats:
https://www.ifj.org/media-centre/news/detail/category/press-releases/article/twenty-four-rights-groups-call-on-turkey-to-release-all-those-arbitrarily-detained-now-at-risk-of-c.html

I denna värld behövs Banksy.
Besök därför gärna Banksy’s instagramkonto, eller se Banksy på Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=FjWXkC99ZFI
(tio bidrag till konst och installationer)
https://www.youtube.com/watch?v=sSsjC-F9bwk
(graffiti, bitskt, roligt, tänkvärt)

Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till.
https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845
Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.

Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.

Filmen som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt efter att ha sålts på auktion finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=-KYwNGx6n0s

Shakespeare

O du odödlige bard, eller vad du var, och vem du var. Det råder ju olika uppfattningar om såväl vad som om vem. Oavsett hur otidsenlig och misogyn du ibland ter dig så är det häftigt med The Globe återuppbygd:

The Globe, märkvärdigt yttre, och ännu märkvärdigare på insidan.

Häftig är också den serie romaner som Hogarth Shakespeare Project resulterat i. Projektet inleddes 2016, fyrahundra år efter Shakespeare’s död, och ett antal förlag och några välkända och mycket uppskattade författare har accepterat uppdraget att tolka göra sina egna tolkningar av hans verk .Ingen av dem har åtagit sig att tolka Cymbeline, den pjäs guiden som visade runt på The Globe i januari 2017 framhöll som sin egen favorit.

Vältalig och kunnig ciceron i och utanför The Globe.

Stormen däremot, Othello, Köpmannen i Venedig, Macbeth, En vintersaga, Så tuktas en argbigga och King Lear har samtliga fördelats till olika författare.

Edward St Aubyn åtog sig King Lear. Resultatets titel är Dunbar. Dunbar är mediamagnaten som lämnar sitt imperium till två inställsamma men otacksamma döttrar, och gör den tredje dottern arvlös.

Naturligtvis är resultatet en roman där förlagan ger temat, men anpassat till vår tid med styrelsesammanträden, privata jetplan och tvångsinskrivning och -medicinering på vårdhem, men också en medpatient som gör Dunbars flykt från vårdhemmet lik Edmond Dantès från If möjlig.

Att Dunbar är mediamagnat, var snuskigt rik och tjänade mycket pengar på nyhetsmedia, media som måste locka läsare slår naturligtvis an en särskild sträng i dessa tider då media gör allt för rädda sjunkande intäkter och nyhetsförmedling ifrågasätts från alla håll.

St Aubyn’s beskrivning av den världsbild som förmedlas i media är roande, liksom beskrivningen av Dunbar’s idealläsare: ”… the person who hates chavs and welfare scroungers and perverts and junkies, but also hates toffs and fat cats and tax dodgers and celebrities, in fact the person who hates everybody, except other people like him, who hates everything that makes them feel fear or envy.” (ss 117-118, Vintage edition 2018)

Så tuktas en argbigga föll på Anne Tyler att ge nutida dräkt. Vinegar Girl är titeln på resultatet, (Vintage, London, 2017). Dunbar är liksom King Lear en tragedi, Vinegar Girl baserad på en komedi. I båda fallen är grunden i förlagorna tydlig, men i båda fallen har författarna också givit utrymme för såväl tragedi som komedi när samtidens absurditeter blir del av deras berättelser.

I Vinegar Girl är det bland annat forskning och -anslag, Djurens Rätt och uppehållstillstånd som ger romanen såväl allvar som komik.

Andra romaner i serien har skrivits av Margaret Atwood, Hag-Seed baserad på The Tempest, Tracy Chevalier, New Boy baserad på Othello, Howard Jacobson, Shylock Is My Name baserad på Köpmannen i Venedig, Jeanette Winterson, The Gap of Time baserad på En vintersaga och Jo Nesbø, Macbeth, baserad på densamme. 2021 är Gillian Flynn’s Retelling Hamlet planerad att ges ut.

På The English Bookshop i Uppsala fanns de engelska upplagorna, Gestbloms bokhandel i Enköping hade den svenska översättningen av Macbeth.

Det går utmärkt att som jag i januari 2017 besöka The Globe i London och låta sig hänföras av byggnaden, historien om hur den kom på plats, hantverksskickligheten som det krävt och föreställningarna som ges där.

Bortom det gräsbevuxna taket skymtade det moderna London.
Underhållsarbete.

Den som vill veta mer om och se vackra bilder från The Globe kan följa länken:

https://www.shakespearesglobe.com/

De som vill att läsa de nya tolkningarna av Shakespeare’s dramer har författare och titlar ovan. Nesbøs Macbeth finns på svenska, liksom Atwood’s Hag-Seed vars svenska titel är Häxyngel.

Citat ur och om varjehanda

Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl.
En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34:
”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”

Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan:
”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.”

Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig.
Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles:
”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”

Fundera på det ett tag.

Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019):
”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.”
Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.

På det kan man tänka en stund när man läst följande:
”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”

Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999.
I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”:
”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)

Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia.
Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen:
”Överst på hans hjässa satt,
sliten blank, hans faders hatt,
ärvd vid Villmanstrand på näset,
där hans farfar bet i gräset.”

Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.

Masha eller Kristina?

Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).

Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.

Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.

Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.

Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)

Maria Aljochina och Pussy Riot på Katalin i Uppsala 2018.

Jesus var

bara en man som hörde världen ticka på fel sätt …

(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)

Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.

Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.

Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.

I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.

Amazon, Carrión och jag

Jodå, det går att hitta bra saker med Amazon. Snabba leveranser. Lätt att hitta det man letar efter. Till exempel.
Men, för att citera en av de författare som ger mig tröst när sådan kan behövas, Terry Pratchett.
”… a message as warm and human as a thrown knife. (Going Postal, p 221, pocketupplagan, Corgi edition 2005.) Det handlar visserligen om skillnaden mellan dyra telegram/e-mejl och brev, s k snigelpost. Men byt ”meddelande” mot ”boktips” och den kastade kniven mot ”algoritmstyrda ’andra har också köpt’” så kanske jämförelsen blir klarare. Terry Pratchett och Skivvärlden tipsades jag om av verkliga människor inte algoritmer, tips som Amazon’s algoritmer inte skulle ha givit utifrån en sökning på ”Generals in the Cabinet Room”.
Jag har också haft trevliga samtal om Skivvärlden med verkliga människor, i bokhandlar och på andra platser.

För Jorge Carrión har också Amazon dubbla värden. I den engelska förkortade upplaga ”Against Amazon” rader han upp argument emot Amazon i förhållande till bokutgivning, och framför allt i förhållande till bokhandlare.

jorge192248
Jorge Carrión, The English Bookshop, Uppsala september 2019.

”There were no booksellers in Amazon. Human recommendations were eliminated because they were understood to be inefficient, Because they torpedoed speed, the only value the company recognises.” (p 10, edition Biblioasis, Windsor, Ontario, 2017. ”Seven arguments/one manifesto” by Jorge Carrión).

För Jorge Carrión och för många som älskar att läsa, och många andra som söker en speciell bok, eller ett speciellt innehåll, är det bokhandlar, och bokhandlare som kan bistå med det som de behöver.

Goda råd, goda förslag till vidare läsning. Och inte sällan säkert också rätt namn på författare till den bok som den frågande bara har ett fragmentariskt minne av titeln på. (Det finns roliga böcker om frågor till bokhandlare, mera skämmig för som känner igen sig och frågorna). Samtidigt tacksam för att beskrivningen – ”omslaget var rött, med vit text, och det var många konsonanter i författarens namn” ledde till rätt bok. Eftersom bokhandlaren är kunnig, känner igen böckers omslag och vet vilka författare som har många konsonanter i sitt efternamn.
Det är den kunskapen om litteratur Jorge Carrión omhuldar, och med all den kraft han har vill bevara, i kontrast mot Amazons algoritmer ”har du läst den här är du kanske intresserad av den här?”
Nej, jag ville ha en bredare historisk kontext till något jag läst, kanske en annan genre om samma tidsperiod, en poet från tiden men en annan plats …
För en bokhandlare, eller bibliotekarie, hade detta kunna förklaras. För en algoritm, icke.

Jorge Carrión är förälskad i bokhandlar, han har skrivit en bok om bokhandlar han besökt och deras särdrag. Han har också varit i Uppsala, på The English bookshop, och han beskriver denna bokhandel som har blivit en älskad institution i Uppsala, med beundran i en artikel i Via Empresa.
https://www.viaempresa.cat/ 
specifikt i artikeln:
https://www.viaempresa.cat/economia/jorge-carrion-contra-amazon_2075268_102.html

Om ni vill läsa mer om Amazon och vad Amazon kan göra så läs Cary Doctorow på Boingboing, kommentaren först:
”Back in 2009, when Amazon settled the lawsuit over its remote deletion of Orwell’s Nineteen Eighty-Four (you really can’t make this stuff up), it promised that it would not perform any further deletions unless ordered to do so by a court. I repeatedly asked Amazon whether DRM-free ebooks, or files that users load onto their Kindles themselves, could be remotely deleted. I never received a response of any kind. My guess is that Amazon has the capability to wipe any file from any Kindle, and likely also has the ability to read any file on any Kindle.”
Artikel:
https://boingboing.net/2012/10/http://boingboing.net/2012/10/22/kindle-user-claims-amazon-dele.html22/kindle-user-claims-amazon-dele.html

Mer om detta:
”Kindle an­vänder ett särskilt fil­format, azw. – Kindle blev kontro­versiellt sommaren 2009 när Amazon, på grund av problem med upp­hovs­rätten, utan för­varning raderade kundernas exemplar av boken 1984 av George Orwell. Kunderna fick pengarna till­baka, men många re­agerade kraftigt på att de inte äger böckerna som de har be­talat för. Det är också möjligt för Amazon att ändra texten i köpta böcker i efter­hand. Se artikel i New York Times. ”
Och i :
http://cstjanster.idg.se/sprakwebben/ord.asp?ord=e-bok 
undownloading – ”bakladdning” – när leverantören tar tillbaka något som en användare har laddat ner. Mest känt är att vissa försäljare av e-böcker kan ändra i kundernas betalda exemplar, eller ta tillbaka dem helt och hållet, alltså undownloading. Det senare motiveras med att kunden har tagit med sig filen till ett land där någon annan har rättigheterna till boken.

Rubrikerna i Seven Arguments Against Amazon, den förkortade upplagan:
– Because I don’t want to be an accomlice to sympolic expropriation
– Because we are all cyborgs, but not robots
– Because I reject hypocrisy
– Because I don’t want to be accomplice to a new empire
– Because I don’t want them to spy on me while I am reading
– Because I defend being slow yet quick, and only relative familiarity
– Because I’m not ingenuous

Jag har för övrigt exempel i min närhet på hur köpta böcker försvunnit från Kindle – samtliga, trots att det gällde betalning av en bok, och dessutom en bok som verkligen var betalad, först efter många mejl återställdes. Skamligt, är ordet.

Och vill ni läsa om bokhandlare och julhandel så kan ni vända er till SvD, lördag 21 december, där TT bidrog med en artikel om bokklapparnas betydelse för försäljningen. I julhandeln finns hopp för för hårda klappar fyllda med text, och ibland bilder.

Vill ni läsa mera om Amazon, läsplattor och stora bokkedjor uttalade sig förläggaren Andrew Wylie i en lång och lika delar förfärande och underhållande reportage i SvD Kultur söndag 20 april 2014.
Denne Wylie är ”världens mäktigaste litterära agent” och skulle aldrig ta i Hungerspelen eller Fifty Shades of Grey – om han ”bara ville tjäna pengar skulle jag sälja narkotika i stället”.
Det är såna uttalanden som kryddar texten.
Men mer intressant var hans uttalade aversion mot Amazon, vilket intresserade mig eftersom jag så långt jag kan avstår från att köpa (inte bara) böcker via nätet. Oavsett vilket företag som säljer dem. Inte har jag någon läsplatta heller. Inte ens för att kunna säga som Wylie:
”- …jag vet inte vad jag ska göra med den jävla grejen. Jag har den liggande här för att påminna mig om hur mycket jag jag hatar den.”
Om Amazon ”… ett företag han föraktar:
”- Amazon är bara en jävla distributör. Det är det hela. Det finns inget kreativt där, säger han…
– Det är möjligt att Jeff Bezos (Amazons grundare) tror att Amazon gör gott, säger Andrew Wylie.
– Om han ville göra det kunde han ge något tillbaka till det kulturlandskap han har blivit så rik på. I stället våldtar han det. Han bedriver rovdrift. Amazon borde förstå att man inte måste bränna ner alla andra för att tjäna pengar. Innan de förstår det bör de bekämpas med alla medel.”
Han inte bara ogillar utan ”är utan nåd” när han beskriver stora bokkedjor och hur de försöker leva på bästsäljare av tvivelaktig eller undermålig kvalitet, och inte mycket annat.

Det är som sagt underhållande.
Läs Vegard Tenold Aases reportage, med Linus Sundahl-Djerfs bilder.