Om åsnor

Jag har en gång hört en predikan som tog sin utgångspunkt i åsninnans fåle.
Ni vet, den som Jesus red in i Jerusalem på för att sedan instifta nattvarden, be i Getsemane, hela en romersk soldat som fått sitt öra avskuret, och slutligen tas till fånga, dömas och avrättas.

Hur kände sig fålen? Var den medveten om sitt gudomliga uppdrag eller var det bara tungt att bära en vuxen man? Blev det halt av palmbladen som ströddes för dess fötter eller lindrade bladen fålens steg?
Prästen hade med sig en käpphäst som illustration, en käpp med en stoppad socka som huvud. En käppfåle, snarare då, den gången.

Åsnor sägs vara dumma, men Bileams åsna var om inte klok så definitivt street smart.
Dum var i varje fall åsnan som inte använde Karlssons klister.

Åsnor figurerar där man minst väntar sig det.
I Simon Sebag Montefiores gigantiska biografi Jerusalem, en drygt 800-sidig redogörelse för Jerusalems historia från de första spåren av en bosättning fram till våra dagar, citeras ett utdrag ur en FN-skrivelse från 1950 då organisationen var ”mellanhand vid utfodringen av en tiger, två lejon och två björnar i den bibliska zoologiska trädgården på det israeliskkontrollerade Scopusberget och förklarade officiellt:
”Beslut måste fattas om huruvida (a) israeliska pengar ska användas för att köpa arabiska åsnor som mat till det israeliska lejonet eller om huruvida (b) en israelisk åsna kan passera genom områden som hålls av Jordanien för att ätas av lejonet i fråga.” Till sist eskorterades djuren genom FN:s försorg genom jordanskt område till västra Jerusalem.” Ibid. sid. 649.

Man kan undra över det andra lejonet, fick det ingen mat, eller gick det inte på åsnediet?
Och tigern och björnarna, vad åt de?

De 800 sidorna tar tid att ta sig igenom, många av dem redogör för intriger, förtryck, strider, våld och död. Förövarna är olika beroende på årtusende/århundrade, offren likaså.
Åsneproblemet är den enda episoden i hela boken där läsaren trots den allvarliga politiska situation den speglar, ändå kan dra på munnen.

Men hur kände sig åsnan? Eller åsnorna, det kan ha varit flera. Inget gudomligt i deras uppdrag, inga palmblad och inget hosianna. Men åtminstone del i ett problem som gick att lösa utan vapen, om än på åsnornas bekostnad, i en omgivning där problemen annars var monumentala.

Wiseman igen

Ofog har inte serverat Wiseman’s huvud på ett fat , och gjort sig till ”maktens nyttiga idiot” som Stefan Olsson skriver i en kolumn på SvD:s ledarsida 22 december.
Ofog har däremot givit FML och informationsdirektören Erik Lagersten tillfälle att framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens fanbärare och försvarare.
Det är för dem som inte har en tanke på MUST, FRA och SÄPO och deras möjligheter att lyssna spåra och kartlägga att tro på det.

Missförstå mig inte – men det fanns naturligtvis en anledning till att Wiseman var anonym på sin blogg om försvarsfrågor och -utveckling.
Det finns en anledning till att två av de 64 kommentarer till Lagerstens bloggtext ”Det duger inte” skriver om att anställda ”inte vågar” kliva fram alt. sticka ut hakan.
När FM:s personal ska minska så vill det till att man inte är obekväm.

”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket” är inte en maxim som nödvändigtvis framhålls, varken i FM eller på andra arbetsplatser.
Några formuleringar i Lagerstens text speglar också hans position i hierarkin, som t ex kommentaren till efterforsknings- och repressalieförbud: ”Sverige är i vissa delar unikt med en så stark ställning för individen på bekostnad av arbetsgivaren.”

Lagersten väljer att attackera Ofog som avslöjat Wiseman’s identitet. Det är klokt som taktik inom organisationen, och säkert också externt. Men huvudfrågan är egentligen varför Wiseman valde att vara anonym.
Han har själv motiverat det med att anonymiteten gav fokus på sakfrågor i stället för på person.
Jag har ingen anledning att argumentera emot detta – men att det var en väl insatt försvarsanställd, med all sannolikhet inom flygvapnet, som skrev, kunde t o m jag som synnerligen oinsatt förmoda.

Att det skulle vara en ”liten major”, som han beskrivit sig, och inte någon högre rankad på högkvarteret som fått sådan genomslagskraft, har jag över huvud taget inte reflekterat över. Tvärtom tycks det mig troligare att det är en ”liten major” som har synpunkter på försvaret och hur det utvecklats de senaste decennierna.

Jag vet inte hur gammal Wiseman är. Men jag vet att försvaret gärna ser att officerare över 40 inte blir kvar alltför länge i FM om de inte klättrar i karriärsstegen och så småningom hamnar i HK som en del i samma karriärutveckling.

Under några år har jag med stort intresse tagit del av Wiseman’s blogg – den är initierad, kul, kritisk. Och också av kommentarerna till inläggen – inte alltid lika välformulerade men ofta givande.

Slutligen kan jag konstatera i dessa tider när försvarsministern gång efter annan talat sig varm för behovet av flera kvinnor i försvaret, inklusive på topposter som generaler, att bara fem av de 64 kommentarerna till Lagerstens blogg kommer från kvinnor. Ett av inläggen avslutas med ”Och om jag får säga det så avundas jag din fru …”.
Öh.

Ofog har för övrigt kommenterat att de avslöjade Wiseman’s identitet med att de vill ha ”en öppen försvarsdebatt.” Det är något annat än det en av Lagersten-kommentatorerna skriver: ”Ofog ska inte inskränka vår frihet att tycka fritt utan det ska vi kunna göra utan att bli hotade eller kränkta.”

Det är positivt att Wiseman kommer att fortsätta blogga, positivt att Lagersten ger uttryck för att det är FM:s åsikt att W ska fortsätta skriva vad han tycker och tänker på sin blogg.
Men, med förlov sagt, jag har större förtroende för Wiseman’s ärliga avsikter än jag har för Lagerstens.

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Utan ideologiska glasögon

Tänk så skönt det vore om LAS-motståndarna någon gång kunde se, och säga, att LAS turordningsregler inte bara kan rundas, utan att det också sker.
LAS-regeln sist-in först-ut kan rundas efter förhandlingar med facket, och med fackets medgivande. Så sker till exempel när en anställd har kunskaper som är nödvändiga för att företaget ska kunna fortsätta sin verksamhet.
Om fack och arbetsgivare inte kommer överens kan den anställde ändå bli uppsagd och företaget kan tvingas betala skadestånd/ersättning till den uppsagde.
LAS är inget ovillkorligt skydd för anställda, oavsett anställningstid.

Därför blir Andreas Berghs kolumn i SvD 23 november med utgångspunkt i den prisade filmen Äta Sova Dö, dum.
Rubriken lyder ”Film som bör ses utan ideologiska glasögon”, och det är huvudpersonen det handlar om. Rasa blir uppsagd trots att hon packar grönsakslådor snabbast av alla, och uppsägningen får katastrofala konsekvenser för henne och för hennes utslitna far.
Jag har inte sett filmen, det borde jag ha gjort, men av andra orsaker än Bergh framhåller.
Uppenbarligen tyckte varken arbetsgivaren eller facket att det fanns anledning att gå ifrån LAS turordningsregler. Om av okunnighet, bristande medkänsla, eller av medkänsla med andra som de kanske bedömde att skulle ha ännu svårare att hitta nytt jobb. Vad vet jag? Vad vet Bergh?

Han borde se filmen utan ideologiska glasögon.

Samma dag, i samma tidning, protesterar tre centerpolitiker och ordföranden i Tjockö ekonomiska förening mot Posten AB:s planer att övergå från sortering och utdelning av post på Tjockö och grannön Fejan, till bryggpost så att all post lämnas i en gemensam låda på ångbåtsbryggan. Besparingsskäl anger Posten, det rycker undan mattan för en rad andra servicefunktioner, skriver centerpolitikerna, en riksdagsledamot, ett landstingsråd, och en gruppledare för C i Norrtälje kommun, samt ordföranden.

Har politikerna inte förstått vad det innebär att infrastrukturtjänsten Kungliga Postverket numera är bolag med avkastningskrav från ägaren staten, och konkurrens av andra bolag som kan ta över lönsamma postutdelningsdistrikt och -tjänster? Eller vad det gör med ett bolag när lönsamma delar tas bort och olönsamma måste bibehållas, på order av ägaren?
Kanske center- och andra politiker borde ta av sig de ideologiska glasögonen innan de fattar beslut som gör att nödvändig infrastruktur bolagiseras och/eller hel- eller delprivatiseras.
Post, apotek, järnväg, skolor för att nämna några. Bilbesiktning, viktig för trafiksäkerheten, kan tas med också.

Fotnot. Andreas Bergh presenteras som ”docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund”.

Om tjatter, skolpeng och arbetsro

Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har fallit som en sten från Pisa-mätningen år 2000 fram till den mätning vars resultat publicerades i början av december.
I SvD skriver Roland Poirier Martinsson i en kolumn på ledarplats lördagen 7 december att ”skolpolitiken inte existerar opåverkad av vad de tänkande och tjattrande klasserna påstår är rätt, skönt och sant”. Vänd om, tillåt kvarsittning och läxor, klipp magisterns hästsvans, säg åt honom att byta jeansshortsen mot kostym, underkänn dåliga resultat i stället för att ursäkta dem, är RPM:s beska råd i förkortad form.

I de tänkande klasserna ingår de som som ska föra en övergripande diskussion om ”bildningens och humanioras betydelse för lärarna och yrkets status”, får man tro. Det är SvD:s kulturchef Daniel Sandström som söndagen 8 december anser att bildning och humaniora måste uppvärderas, och att ett skolsystem som anpassas till marknadens behov gör att bildning förlorar sitt egenvärde.
Sandström och RPM vill båda stärka lärarnas roll och status, men med lite olika medel.

Ingen av dem nämner skolpengens betydelse för lärarens roll och status, och för skolorna. Inte heller nämns rätten att överklaga betyg.
Om skolans ekonomi är beroende av skolpengar, och lärarna inte ens anses kapabla att sätta betyg, hur värderas då deras kunskaper, deras bildning och deras kompetens?
Om deras lön sätts i förhållande till elevernas betyg, hur påverkar det betygssättningen?

När det nu dessutom är så att duktiga lärare kan utses till förstelärare och få fem tusen kronor mer i månaden och nedsatt undervisningstid i tider då undervisande lärare går på knäna med otillräcklig tid för förberedelser och efterarbete, och administrativa skyldigheter som tar upp det mesta av den förberedelsetid som finns, vad gör det för pedagogisk lust? Och för betygssättning?

Och nej, för säkerhets skull skriver jag, jag tror inte att lärare lättvindigt sätter betyg för att gynna egen lönesättning eller skolans ekonomi genom att stoppa elevflykt.
Men jag tror alldeles bestämt att det påverkar yrkesroll och status att betyg kan användas som hävstång för elever, föräldrar, skolledningar och skolpolitiker i diskussioner med lärare.

RPM skriver först om ”vänstern – en vindflöjel i tidsandan” och sedan om att ”Jan Björklund försöker kämpa ner de låga förväntningarnas mjuka hyckleri men tyvärr är han chanslös”.
Om det kan man säga att Britt Mogård (M) skrev under Lpo -80, och Beatrice Ask (M) Lpo -93.
Den senaste LPO:n som antogs 2010, bär Björklunds namn. Vindflöjlarna finns inte bara till vänster tycks det.

Resurserna för skolorna har ökat med 8 procent mellan 2000 och 2012, och kostnaden per elev i grundskolan under samma period med 11 procent. Det brukar hävdas att det är inte pengarna som avgör elevernas resultat, inte heller grupp- eller klasstorlekar. Det är oftast politiker som säger så. Lärare har ofta en annan uppfattning. Men lärarnas roll och status påverkas kanske inte av att deras åsikter i dessa fall negligeras?

Jag skulle vilja se VAD det är som gör att kostnaderna per elev har stigit. VILKA kostnader är det som ökar? Lokaler? Material? Skolskjutsar? Löner? Vilka personalgruppers löner i så fall?
I en intervju med Jonas Almqvist, pedagogiklektor vid Uppsala universitet som publicerades i UNT 7 december -13, säger Almqvist att ”Vad skolan behöver nu är arbetsro. Inte nya reformer…(problemet med reformer är att) lärarna måste ägna mer tid åt att dokumentera och och implementera förändringar, tid som borde gå till undervisning.” Han säger fler kloka saker, tyvärr har jag inte hittat intervjun utlagd på UNT:s hemsida, men den borde gå att hitta i papperstidningslägg.

Arbetsro alltså, en begränsning av skolpengens/”valfrihetens” effekter och en granskning av ekonomin, inte bara utifrån ”för dyrt”, utan utifrån ”hur beräknas och fördelas kostnader”.
Och det vore inte fel att poängtera för såväl elever som föräldrar att utbildning inte bara är en rättighet, det är också ett arbete som inte bara kräver ro, det kräver … arbete.

Nätskvalp och habeas corpus

MSB varnar för bristande säkerhet i datorer på myndigheter och lärosäten. ”Kriminella grupper” infekterar datorerna med skadlig programvara varnar Myndigheten för samhällskydd och beredskap.
Ojojoj. Det låter riktigt illa, och den offentliga sektorn är inte alls lika säkerhetsmedveten som privata företag och banker som hanterar kreditkortsuppgifter, anser MSB. Att säkerheten vad beträffar banker inte är vattentät tror jag många misstänker, inte minst de som fått sina konton tömda trots att bankkorten aldrig varit på vift och den personliga koden aldrig utlämnad.

Att kunskapen om internet och datasäkerhet är ojämn blev tydligt vid en sammankomst på Akademiska sjukhuset i Uppsala dit media kallats för att av chefsläkare, verksamhetschef och divisionschef läxas upp vad gäller hantering av patientsekretess. Cheferna assisterades av juristen på sjukhusets ledningskontor, Mats Holmberg.

Om det motsägelsefulla i att vägra uttala sig om patienter även om dessa lämnat skriftligt samtycke/fullmakt att göra detta till mediarepresentanter, då samtliga patientjournaler lagts ut på nätet utan möjlighet för patienterna att säga ja till detta, och också utan möjlighet att dra bort sin journal från nätet, sade Holmberg:
– Journalerna ligger inte ute på nätet och skvalpar heller, de ligger i vårt program Cosmic, och man måste ha lösenord för att komma in i det. Sade Mats Holmberg.
– Har du hört talas om hackare? Sade häpen reporter.

Att sjukhuset inte längre anser sig kunna ens bekräfta om personer, utan angivande namn, bostadsort eller ens kön, kommit till sjukhuset i samband med trafik- och andra olyckor om inte patienten eller anhöriga givit tillstånd till det, motiverades också med patientsekretess.
Men vad det också innebär är att personer kan läggas in och sedan ”försvinna”. Bara nära anhörig får information. Om ingen nära anhörig finns och oroliga vänner, arbetskamrater, eller kanske meddemonstranter som attackerats av Svenska motståndsrörelsen eller polisen, avvisas, då är patienten ”borta”.
Inget habeas corpus i sjukvården inte.

Det är ett hisnande perspektiv på patientsekretessen, eller hur?

Ett annat är att patientjournalerna som alltså ligger på nätet, är möjliga att hacka av kriminella grupper, och fullt möjliga att kontrollera av FRA/NSA och Quantum som ”infekterar datorerna” och/eller redan programmen, och ger säkerhetstjänsterna tillgång till de data som finns där.

Ett tredje är vilken typ av data som samlas in från medborgarna av myndigheter och lärosäten, för forskningsändamål. Hanne Kjöller skrev om detta i DN 29 november under rubriken ”Regeringen rundar integriteten”, och den rundas så att projektet Lifegene ska kunna fortsätta: ”I propositionen ”Vissa register för forskning om vad arv och miljö betyder för människors hälsa” som alltså är specialskriven för att göra ett olagligt projekt lagligt, finns ett särskilt avsnitt som beskriver Lifegene”.

Hur frågor om oral- och anasexvanor, och frågor om egna barns utveckling vad beträffar könsbehåring och eventuella tics som ögonrullningar ska kunna användas för att öka kunskapen om diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar, undrar Hanne Kjöller.
Det undrar jag med.
Forskningsprojektet Lifegene stred enligt Datainspektionen mot PUL och lades på is under två år, men kan återupptas när lagen nu ändrats. S och SD har stött alliansregeringens proposition.
500 000 svenskar ingår i Lifegene-projektet.

Evangelisten Lukas om korruption

”Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar.
Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.
Att ha söndagsgudstjänsten i P1 på medan man diskar muntrar upp ibland.
En evangelisk antikorruptionsuppmaning, med hot om kommande vrede, jojo.
Det kan vara bra att höra för alla som kallar sig kristna, oberoende av vilken kyrka de tillhör, och oberoende av nationell tillhörighet.
Och bra att höra för alla som inte kallar sig kristna också, för den delen.

Glad advent!

Rent mjöl i grå kuvert (FRA och integritet igen)

Några utdrag ur en text om övervakning, kartläggning och om hur uppgifter kan användas:

”Min enda skuld i det här fallet består i att jag umgåtts för flitigt med en av medlemmarna i poetens stab, en gammal vän och doktor i litteraturvetenskap. Min vän finns bara några hundra meter från det soldränkta arbetsrummet, där man förhör mig. Han sitter i det inre fängelset.

Under tiden har förundersökningsledaren tagit fram en hög med grå kuvert, alla likadana. Han plockar fram en cd ur ett av dem. Stoppar in skivan i datorn. Ur högtalarna hör jag min egen glada röst. Jag säger något till min flickvän. Det är en mycket märklig upplevelse: att höra sin muntra, fåniga röst i det här högkvarteret. Tjänstemannen klickar på musen och återigen hörs min röst: den här gången är jag inbegripen i ett skämtsamt samtal med min vän litteraturvetaren. Vännen kallar mig ”chefen”, trots att jag är tio år yngre och flera akademiska grader under honom.
– Varför kallar han er ”chefen”? frågar förhörsledaren och gör sig redo att anteckna.
– Det är ett skämt, försöker jag förklara.
– Ett dumt skämt.
Till min fasa slår det mig att de kanske tänker göra mig till huvudansvarig för alltihop – bara för att stabsmedlemmen kallat mig ”chefen”.

Min vän frikändes och vi ringer ofta till varandra. Men ”chefen” kallar han mig inte längre. Sedan dess är jag väl medveten om det faktum att varje ord jag säger, varje ord jag skriver – inklusive dessa rader som ni läser just nu – kan hamna i ett grått kuvert. Och att jag kan tvingas förklara dem på förundersökningsledarens kontor.”

Ett grått kuvert för mina ord löd rubriken till artikeln som utdragen ovan kommer från.
Den som skrev är Viktor Martinovitj, vitrysk författare. Texten publicerades i Dagens Nyheter 14 november 2012, översatt av Ola Wallin. Det var en av flera artiklar om tillståndet i Belarus, Vitryssland, inför Fängslade Författares Dag 2012.
Viktor Martinovitjs roman Paranoia publicerdes på svenska i oktober 2013, Ersatz förlag.

Jag och de flesta med mig kan känna skräck och avsky för ett samhällssystem som ägnar sig åt avlyssning och kartläggning av medborgare de misstänker vara oppositionella.

”Allt du säger kan användas emot dig”.

Minnesgoda kanske också har Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll som en referens för vad övervakning har kunnat användas till. Närmare i tid ligger filmen De andras liv, om Stasi och Östtyskland.

Och nu har vi FRA, tralala. Och NSA och GCHQ och de har Xkeyscore och Quantum, och som om inte det vore nog var det tydligen inte alltför svårt att avanonymisera kommentatorer om anonymiseringstjänsten Disqus MD5hash användes.

Upprörda röster har höjts efter Researchgruppens och Expressens offentliggöranden av namn på ett relativt stort antal personer, först förtroendevalda politiker, sedan också personer utan offentliga uppdrag, som skrivit anonymt på Avpixlat men via MD5 avanonymiserades av Researchgruppen. Några av de som hängts ut ska ha varit där som debattörer MOT rasistiska och invandrarfientliga inlägg, men nu ändå utpekats som näthatare.

Det är just det, ”umgåtts för flitigt med” (se ovan), haft kontakter med, är avlägset släkt med, har familjeband till, skrev en gång, sade en gång …

Allt kan användas mot dig.

Researchgruppen och Expressen hade stort medialt genomslag med sina artiklar om SD-politiker som skrivit anonymt på Avpixlat, och också för fortsättningen med de icke-offentliga personerna.
Men de har åtminstone inte våldsmonopol, och det går att granska och debattera öppet vad de gör. Inklusive framhålla att medlemmar i Researchgruppen har en bakgrund i AFA, en vänsterorganisation med ett flertal våldsaktioner i sitt cv.

Trojaner och virus och hackare blir vi regelbundet varnade för, men hur ska vi skydda oss när myndigheter använder samma metoder, samlar, sparar, sammanställer och analyserar när någon, svensk eller utländsk myndighet, anser att behov uppstått?
Personlig integritet finns inte på nätet. Den finns inte i telefoner, fasta eller mobila heller.

När alla påsar som anser att deras mjöl är rent en dag blir varse att deras ingifta mosters brylling hade en misstänkt kontakt med en flyktigt bekant på ett kafé i Madrid 1998, och detta föranleder SÄPO att göra en noggrann undersökning av såväl påsen som mjölet. Då går det bra att tänka på vad den tyske teologen och antinazisten Martin Niemöller (1892-1984) skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller arresterades av nazisterna 1937 och sattes först i koncentrationslägret Sachsenhausen, för att 1941 flyttas till lägret Dachau där han satt fängslad till befrielsen 1945.

Ingen Mandela på Balkan

Martti Ahtisaari, välrenommerad, för att inte säga legendarisk, fredsförhandlare, sade i en intervju i Uppsala nyligen om ett av de uppdrag han haft att
”Det fanns ingen Nelson Mandela på Balkan”.

Nej, det fanns en Nelson Mandela, och nu är han borta.

Det borde finnas en Mandela överallt.
I Syrien, i Kongo, i Nigeria, i Libyen. I Ukarina rent av.

Mandela borde finnas.

Nationalism 2

”Douce France, cher pays de mon enfance, bercée de tendre insouciance … Douce France …
Charles Trenets patriotiska, vackra sång förknippas av många fransmän med befrielsen från de tyska ockupanterna efter andra världskriget.

När Rachid Taha, med algeriskt ursprung men sedan länge bosatt i Frankrike, gjorde en egen version av Douce France förbjöds den från att spelas i fransk radio. ”Because of the way he recorded it spitting it out in such ironic punk fashion” enligt presentationen i texthäftet till cd:n där den ingår. Taha spelade in sin version 1986.

Nationalism förekommer inte bara i Ryssland, eller för den delen i USA. Den finns också hos oss mera historiskt, kulturellt och geografiskt närliggande länder. Och i östeuropeiska länder som har en historia skild från vår under decennier av kallt krig och sovjetisk överhöghet.
Det är bara alltför lätt att inte förstå nationalism, eller lokalpatriotism.

Svenskarna, vi, tog till sig/oss  Evert Taubes Briggen Blue Bird of Hull i den tunga, känslostarka version som Thåström gjorde. ”Han stod surrad och glömdes ombord”. Vem ryser inte vid detta. Föräldrarnas ångest, de räddades skam, det oförlåtliga, ändå mänskliga.

Men vad händer om Valsen på Sunnanö görs i ”ironisk punkversion”, eller Cecilia Lind blir kysst i rapversion, med betoning på ”fyller snart sjutton” och ”Fredrik är gammal”?

Vi klarar inte skolavslutningar i religiösa/icke-religiösa lokaler utan diskussioner, det blir ramaskri om pepparkaksgubbar och tomtar får/inte får vara med i luciatåg. Det finns faktisk de som har synpunkter på mörkhåriga lucior. Märkligt nog, Lucia själv torde ha varit mörkhårig. Utlänning, rent av.

Johannes Nesser hade 13 december -13 en utmärkt sammanfattning av luciatraditionen och svenska samhälleliga konvulsioner i samband med firandet av detta katolska helgon på Facebook:

”Okej, det här är storyn. En 21-årig tjej ska giftas bort mot sin vilja. Innan hon ingår tvångsäktenskapet skänker hon bort sin förmögenhet till fattiga. Detta gör den blivande brudgummen så arg att han anmäler henne till det lokala rättsväsendet, som dömer henne till tvångsprostitution på en lokal bordell. När hon vägrar blir hon torterad och sedan dödad.
1 700 år senare firar vi minnet av denna modiga tjej genom att bråka om vad pojkarna ska få ha för kläder på sig i åminnelseprocessionen.”

Tack Johannes för den! Det är inte bara informativt, det är tankeväckande, som så mycket annat du skriver!

Så bra det vore om fler läste Nessers reflektion, på Facebook eller här, eller varhelst den kan tänkas dyka upp.

(Med detta sagt kan jag erkänna att jag är starkt lokalpatriotisk (Dalarna), och har bestämda synpunkter på allt möjligt. Jag vet att jag har fördomar om mycket och många. Jag gör mitt bästa att mota dem, inte det myckna och de många, utan fördomarna. Läsa, lyssna och se, försök lära och förstå är bra utgångspunkter. Det lyckas inte alltid, men ofta. Tidigt insåg jag till exempel att Skåne är helt ok. Stockholmare också. I stort sett. 🙂 Nota bene, den sista meningen är ironisk,. ’schäkta.)