Kategori: Böcker

Publicerat

IS, stater och skalstater

Definitionen på en stat är att dess ledning kontrollerar ett territorium, att där finns en fungerande administration, ett rättsväsende och en fungerande ekonomi. Det tycks som om IS har detta. Vad IS inte har är internationellt erkännande som stat.
Det utropade kalifatet är vad Loretta Napoleoni kallar en skalstat.
För alla som sett IS och det utropade kalifatet som enbart ett barbariskt terrorregemente är Loretta Napoleonis bok ”The islamist phoenix: The Islamic State and the redrawing of the Middle East”, Seven Stories Press, 2014, en väckarklocka.

Den ger också en möjlig förklaring till att IS lockar till sig muslimer, män och kvinnor, från hela världen, människor som ansluter sig till kampen för det nya kalifatet. Samt en förklaring till att IS då de lagt under sig territorium tycks vinna lokalbefolkningens gillande. Dvs den del av lokalbefolkningen som inte mördats eller flytt.

Napoleoni betonar också vikten av att IS är sunnimuslimskt, och ser attackerna riktade mot shiiter och shiitiska moskéer som ett väsentligt inslag i organisationens framgångsrika uppbyggnad och också i utropandet av kalifatet.
IS och kalifatet är för missnöjda muslimer över hela världen tecknet på att en sunnimuslimsk ny tid är här, att det historiska, mäktiga kalifatet har återuppstått i det geografiska område där det hade sitt kärnområde.

Det internationella samfundets ingripanden, eller brist på ingripanden, i Afghanistan, Irak, Libyen och inte minst Syrien och vilka effekter de fått ingår alla i Napoleonis förklaring av IS framgångar. Men också regeringarna och ledande skikt i andra muslimska stater, och behandlingen av muslimer i diasporan.

Loretta Napoleoni är ekonom, statsvetare med inriktning på internationella relationer och terrorism, journalist och författare. ”The Islamist Phoenix” är bara drygt hundra sidor lång, men det är sidor fyllda av information och inte minst förklaringar till händelserna i Mellanöstern de senaste decennierna.

Om hennes bok skrev Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, en understreckare i SvD 5 maj, under rubriken ”Statlig omsorg IS stora trumfkort”, och ingressen ”Framställningar av Islamiska staten som enbart en galen terrorsekt missar en viktig förklaring till deras genombrott. Två nya böcker visar att organisationens politiska program uppfattas som ett befriande, tryggt och modernt alternativ av många av världens sunnimuslimer.”

Den andra boken som Jönsson tar upp i sin artikel är ”Isis. Inside the army of terror”, Regan Arts, av Michael Weiss och Hassan Hassan. De två senares slutsatser om Isis sammanfattar Jönsson: IS är en maffia, en professionell krigsmakt, en Stasiliknanade underrättelseorganisation, en sofistikerad propagandamaskin, en paraplyartad partiapparat och (viktigast) en väldig byråkrati som strävar efter att uppfylla de flesta av en modern stats uppgifter. (Punkterna har förkortats). Länk till artikeln:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/statlig-omsorg-is-stora-trumfkort_4537184.svd

Läs!

Publicerat

Försvarsadministration och ”hul i hovedet”

I Danmark finns Lars R Møller, överste med en lång rad böcker om försvar i sin meritförteckning. Han har varit öppet kritisk mot delar av utvecklingen inom det danska försvaret. ”Hul i hovedet” är ett uttryck som dyker upp då och då i böckerna.
Det händer att den kritik han framför gäller företeelser kända och kritiserade även i den svenska försvarsmakten. Mig veterligen har ingen svensk överste i aktiv tjänst öppet refererat till sådana företeelser som effekten av ”hål i huvudet”.

Nu är oberst Lars R Møller pensionerad från det danska försvaret. Han har inte varit okontroversiell under sin mångåriga tjänst, framför allt inte bland överordnade och politiker. Det är inte svårt att förstå, det räcker att läsa baksidestexten på hans bok Tak for turen!, utgiven 2014, samma år som han gick i pension:
”Bogen er oberst Møllers kontroversielle bud på, hvad vi kan lære af en soldats erfaringer. Og et velrettet spark mod de skrivebordsgeneraler, Møller føler fylder alt for meget i landskabet.”

Räcker inte det kan man nämna titeln på en bok han gav ut 2008, ”Det danske Pearl Harbor – Forsvaret på randen af sammenbrud ”. Den boken ledde till att jag fick en kort intervju med honom i september samma år.

Oberst Møller, september 2008.
Oberst Møller, september 2008.

Han kom direkt från en morgonsoffa i dansk tv. Intervjun var beställd av föregångaren till svenska Försvarets forum (se nedan), men omorganisationer på infostaben gjorde att den att aldrig publicerades.

Vid den tiden hade oberst Møller en egen stödgrupp på Facebook, skapad av ett stort antal soldater som haft honom som befäl – ”Tidligere mente Forsvaret, at dets vigtigeste aktiv var dets personel, men i de seneste to år har ingen i ledelsen nævnt denne tidligere så afgørende kendsgerning” skriver han i Tak for turen! (sid 564).

Hur viktig personalen är, och då i synnerhet de som tjänstgör i danska internationella operationer, går som en röd tråd i hans böcker. (lista följer).

Han har synpunkter på försvarsledning och försvarsdepartement, på försvarspolitiker, på spardirektiv, hur de genomförs och vilka konsekvenser det får.

Møller skriver i Tak for turen!:
”Særlig vigtige er dem, der støtter de operative kapaciteter. Alle dem, der holder tingene i gang. Dem, der taster reservedele ind i vores computere, tager sig af varer, bestiller rejser, klargør og reparerer materiel, gør rent både i missionen herhjemme. Dem der sørger for, at vores tjenestesteder fungerer, og alla dem, der tager sig af det helt nødvendige, men meget lidt glorværdige, administrative arbejde. (…)
Vi ser det samme i Forsvarskommandoen. Tidligere havde vi en handels- og kontorsuddannet person, en såkaldt HK’er, til at bestille rejser. Nu skal de rejsende selv gøre det. Det ville ikke være noget problem, hvis man blot gjorde som i det civile, men i Forsvaret er det en særdeles indviklet proces, og nu sidder der 300 personer og bøvler med indviklede bestemmelser, mens de taster og bruger oceaner af tid på noget, der tidligere blev fikset af en specialist. Det samme gælder indtastning og kontrol af arbejdstid. Det blev også tidligere af en HK’er, men nu bruger alle tid på noget totalt uproduktivt, ligesom kontrollen med arbejdstiden smutter, fordi kontrollanten ikke er specialist.” (sid 564-565)

Känns det igen från kommentarer och insändare i Officersförbundets tidning och ibland också i Försvarets forum? Jomen.

I svenska försvaret har också besparingar gjorts, och att spara på civilanställda för att låta truppbefäl utföra deras arbetsuppgifter via det av inte alla uppskattade men allomfattande PRIO-systemet, har varit en åtgärd för att minska kostnader.

Men nu har enligt en liten artikel i senaste numret av Försvarets forum någon tänkt till, och bevars! under rubriken ”Superadministratören som avlastar” får läsaren veta att åtta administratörer anställts på I19 för ”att lätta den administrativa bördan för förbandets plutonchefer.”
De åtta administratörerna registrerar arbetstid, sjukfrånvaro, ledighetsuttag, tilläggstid, jourer och övertid och mycket mera.
Det är ett pilotförsök och testas förutom på I19 också på F17 och 3.sjöstridsflottan.
”Det går fortare för mig än för en sällananvändare” säger den lokala administratör som intervjuas.
http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/6-aktuellt/forsvarets-forum/2015/forum_2_2015.pdf

Det är ju skönt inte bara för plutoncheferna att FM förstått att administration tar tid och kräver kunskaper, oavsett PRIO.
Men det är trist att FM inte har sanningssägare som oberst Møller.

Böcker av Lars R Møller:
Tak for turen! Lindhardt og Ringhof forlag A/S, 2014
Snigskytter
Vi slår ihjel og lever med det, Informations Forlag, 2010
Det danske Pearl Harbor, Forsvaret på randen af sammenbrud, Informations Forlag, 2008
Kvinder i kamp, Books on Demand GmbH, 2006
Operation Bøllebank – soldater i kamp, Høst & Søns Forlag, 2001

Dessutom:
Operation Hurricane (2000)
Pavemordet (2003)

Publicerat

Religion, seder, samhälle … och Pratchett

UPPDATERAD Medeltida är måhända en felaktig benämning på det rättssystem som wahabbiter använder sig av.
Grunden för systemet kom till mycket tidigare än så – på 600-talet efter Kristus.
”Ökenislam” är en term som används för det samhällsskicket i en bok av Irshad Manji, kanadensisk muslimsk feminist, författare, journalist och aktivist.
”Det muslimska problemet – en maning till uppriktighet och förändring” är bokens titel, och Manji ser en möjlighet till utveckling och reformation av islam i diasporans miljöer av tanke- och yttrandefrihet.
Kvinnors roll inom islam, hatet mot judendom och förekomsten av slaveri i muslimska länder är problem hon ser och skriver om.
Boken gavs ut på förlaget Fri Tanke 2008. Den rekommenderas för alla som är intresserade av islam i världen, och då inte bara i den IS-form den tagit sig.

Radikala idéer om reformering av islam har också författaren Ayaan Hirsi Ali framfört. Nu senast i en bok som kommer på svenska under titeln ”Reformera islam”. Enligt en TT-artikel publicerad i UNT lördagen 25 april (sid A36) anser hon att ”hjärtat i sharialagarna är familjerätten som godkänner barnäktenskap, tvångsäktenskap och hedersmord och tar bort kvinnans alla rättigheter.”
Om Ayaan Hirsi Ali har rätt i alla delar i detta är jag inte tillräckligt kunnig om islam för att uttala mig om.
Men det är intressant att det är två kvinnor som uttalar sig starkt för en reformering av hur islam praktiseras.

I UNT 28 december 2014 publicerades en intervju med Sedigheh Vasmaghis, doktor i juridik, teolog, författare och journalist. Ingressen lyder: ”Ordet är Sedigheh Vasmaghis vapen mot orättvisor. Som muslim och kvinnorättskämpe ägnar hon var dag åt kampen för jämställdhet. Nu föreslår hon en revolutionernade förändring i Uppsala moské.” Det revolutionernade är en kvinnlig imam i moskén. Tyvärr är artikeln inte utlagd på nätet, men tidningen går att hitta.

Intressant är också en israelisk film som just nu går på svenska biografer, ”Rättegången – Amsalem vs Amsalem”. Den handlar om Viviane Amsalems kamp för att få igenom en skilsmässa i rabbindomstolen i Israel, en skilsmässa som hennes man vägrar att gå med på. ”Den gastkramande berättelsen om…(de fem år processen pågår)… en situation som blir alltmer absurd.”

Kristenheten är inte nödvändigtvis bättre på familjepolitik, men det är otvivelaktigt en fördel om stat och religion skiljs åt, och om det finns borgerliga/statliga sätt att reglera inbördes förhållanden makar/sammanboende emellan.
I en understeckare i SvD 13 april refereras en idéhistorisk avhandling om slöjor och kvinnligt huvudhår i Sverige genom historien.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/slojan-har-en-lang-historia-i-sverige_4475973.svd
Det är inte länge sedan gifta kvinnor även här förväntades dölja sitt hår med slöja, dok eller klut.
Och fortfarande finns det nunnor i Svenska kyrkan som döljer sitt hår och bär långa täckande klänningar/kappor.

Men vem av alla de som stormar mot muslimska kvinnors slöjor har sagt något ont om nunnorna i Vallby eller Alsike?
Ingen, som jag känner till.
Det är jag tacksam för, och ännu tacksammare vore jag om antislöjfanatikerna kunde se sig om lite bättre i dagens Sverige, och lära sig lite mera om den svenska historia de hänvisar till i andra sammanhang.
För den som inte känner till det kan jag berätta att kvinnor fortfarande förväntas täcka sitt hår då de går in i en rysk-ortodox kyrka.

Avslutningsvis, Terry Pratchett, skaparen av Skivvärlden, Discworld, men också av fantasyromaner som inte är direkt knutna till Discworld. En av dem är ”Dodger” (Doubleday 2012).
Så här beskrivs huvudpersonen på bokens omslag: ”Dodger is a tosher – a sewer scavenger living in the squalor of Dickensian London. Everyone who is nobody knows him. Anyone who is anybody doesn’t.”
Dodger får husrum hos Solomon, som har en hund, Onan, och livnär sig på att reparera ”tiny things”. Om Solomon skriver TP:

”Some years ago, after he (Dodger, min kommentar) had brought home a piece of pork that had remarkably tumbled out of a kitchen window and right into the innocent hands of Dodger, who had merely been passing by, Dodger had said to Solomon, ’I thought you Jews were not allowed to eat pork, right?’.

If Onan was the king of curling up, Solomon was a prince of the shrug. ’Strictly speaking’ he had answered, ’that may be so mmm, but another set of rules applies. Firstly, this is a gift from God and one should never refuse a gift given freely, and secondly, this pork appears to be quite good, better than ususal, and I am an old man and I am mmm very hungry. Sometimes I think that the rules made centuries ago for the purpose of getting my excitable and bickering forebears across the desert cannot easily be said to apply in this town with its rains, smogs and fogs. Besides, I am an elderly man and I am quite hungry, and I have mentioned this twice, because I think it is very relevant. I think in the circumstances that God will understand, or He is not the God I know. That is one of the mmm good things about being Jewish. After my wife was killed in a pogrom in Russia I came to England with only my tools, and when I saw the white cliffs of Dover, alone without my wife, I said ’God, today I don’t believe in you anymore.’

What did God say? Dodger had asked.

Solomon had sighed theatrically, as if he had been put upon by the question, and then smiled and said, ’Mmm, God said to me, ’I understand Solomon, let me know when you change your mind’, and I was really pleased with that, because I’d had my say and the world was better, and now I sit in a place that is rather dirty, but I am free. And I am free to eat pork, if God so wills it that pork comes my way’.” (ss115-116, Corgi edition 2013)

Skivvärlden är fylld av figurer som säger eller gör saker som får läsaren att fnissa, skratta, rynka ögonbrynen … men ofta också att tänka.
”Dodger” är en fristående del av den litterära skivvärlden, Solomon är en sån figur.

Kan inte motstå frestelsen att citera ett stycke längre fram, sid 174, då Dodger av olika skäl hamnat hemma hos Benjamin Disraeli, och häpnar över huset, möblerna, tavlorna, mattorna och tjänstefolket, och sedan kommer till slutsatsen att den gata där Disraelis hus var belägen var ”just another street where people jostled for advantage and power and a better life for themselves if not for everybody else.”

Forntida, medeltida, viktoriansk, oscariansk, efterkrigs- och nutid. Alla dessa tider.
Fiskeavtal, dammar, korruption, vapenförsäljning, övergrepp, flyganfall, flykt. Alla dessa dödade.
Alla dessa som strävar efter egna fördelar och makt.
Alla dessa dödade.
Alla dessa döda.
Alla dessa i alla tider, som strävat och strävar efter ett fritt och bättre liv. För sig själva, och för andra.

Publicerat

Perm-36 och kultur

Är museer kultur? Som poesi, som böcker?
Javisst.

Hur förödande då att museer i form av bevarade miljöer, inte hopsamlade och uppbyggda som vårt Skansen, utan där de en gång var delar av ett samhälle eller en samhällsordning utesluter delar av den verklighet som var orsak till att miljön alls skapades.

Som Perm-36 nordöst om Perm, det mest välbevarade av Gulagarkipelagens arbetsläger där historiker och frivilligarbetare byggde upp utställningar om lägerlivets fasor och dissidenterna som hölls fångna där.
Anna-Lena Laurén har beskrivit Perm-36 i en artikel i SvD 22 mars 2015.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gulagmuseet-ska-inte-langre-tala-om-fangarna_4418411.svd

Ryska staten har hela tiden ägt mark och byggnader, drift och verksamhet har de frivilliga ansvarat för.
Förra året tog staten över verksamheten, ändrade inriktning och fotoutställningen med dissidentfångar togs bort. ”Arbetskoloni” ska det nu heta, inte ”läger”. ”I praktiken försöker de göra om det till ett museum för fångvaktare” citeras en historiker som leder organisationen Memorial i Perm.

Irina Ratunsjinskaja, urkainsk poet, arresterades 1982 och dömdes till sju års fångläger och fem års förvisning på grund av sina dikter, de ansågs vara ”anitsovjetisk verksamhet”.
Hon tackar Solzjenitsyn i andra kapitlet: ”Skulle jag själv ha kommit på internens stora princip: Tro inte, frukta inte, tigg inte?”
Hon frigavs hösten 1986.

Efter frigivningen skrev hon boken ”Grå är hoppets färg” (Forum 1986) om tiden efter arresteringen och i läger. Om Lefortovofängelset, om transitfängelset i Potma och om lägret med STRISO, straffisoleringscellen, aldrig varm, alltid fuktig och med strikt begränsad tillgång på kläder, och om BCT, ”byggnad av cell-typ”, det lägerinterna fängelset, med mat ”enligt begränsad norm”, dvs undernäring, vilket för övrigt gällde redan för ordinarie norm i ’zonen’, som avdelningen för politiska fångar kallades, och i avdelningen för kriminella fångar.

Det är en ohygglig historia som Irina Ratunsjinskaja skriver om. Många drabbades likt henne, inte alla överlevde för att berätta.
Historien om ett omänskligt rätts- och straffsystem borde berättas också i fängelsemuseet Perm-36.

Kultur är odling, odling ger växt, växt innebär sannolikt kunskap, kunskap leder förhoppningsvis till att misstag inte upprepas.
Det rätts- och straffsystem som Ryssland i dag har och tillämpar är tyvärr i behov av inte bara ett, utan flera museer som Perm-36 där dissidenterna finns med som en väsentlig del.

Publicerat

Culture is bigger than politics

… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.

”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”

Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.

Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?

Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.

Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.

Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.

Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.

För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.

Publicerat

Malmsten igen

Den fragmentariska stilen har fått sin förklaring. Bodil Malmsten skriver. Skriver episoder, kapitel, och sen sätter hon ihop dem. Flödet är inte jämnt, det är inte så att historierna, böckerna, flyter fram i en inspirerad sammanhängande våg.
Inspirationen är fragmentarisk. Varje del är sär, men varje särskildhet är en del av helheten. Bodil Malmsten formar helheten.

När hon skriver i första kapitlet av del III i Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån att ”… lägg dig med städhjälpen om du vill komma nära det arbetande folket, akta dig för arbetets söner, underklassen har inget till övers för oss och vore det något med den så vore den överklass och vi underklass.” s 102
Då är den skrivningen, och kanske hela kapitlet, en del av ett flöde av tankar som inte nödvändigtvis följde av kapitlet före, det om Pauline och Hopper och annat.
Och var det en del, så var det kanske inte alls något som först hörde samman med Thelonius Monk.
Men i boken hör de samman – delarna blir del av helheten.

Så är det också med det som huvudpersonen Maurice, den försupne äktenskapsbrytaren och lögnaren Maurice tänker om flickan som förmätet tagit livet av sig på ”hans” plats.
”Att tro att man är den minst älskade, hur kunde du vara så förbannat förmäten. Någon har alla – en pappa, en mamma, en syster, en bror, någon skullde du ha fått – en väninna, en man, ett barn, någon hade du.”
Säger svikaren som super skallen och livet av sig då han lämnats av dem han ständigt svikit.
Ständigt beredd att klandra, ständigt beredd.

Jag har läst Malmsten och förtjusts, och också skrivit om hur jag förtjusts av henne böcker från Finistère, och av andra mera rapsodiska böcker. Jag har trott att stilen var anpassad till den formen.
Det är den i och för sig också, men sättet att skriva är uppenbarligen det samma. Men när en roman är målet har berättelserna, ofta korta, haft ett mål: romanen.
Det kräver en speciell begåvning att i de korta formaten hålla fast vid romanens mål, dess huvudpersoner och miljöer. En roman är trots allt fiktiv och skulle kunna löpa iväg vart som helst om tankeflödet fick fritt spelrum.
Jag vet inte hur många episoder skrivna om Maurice och hans värld som aldrig kom med i romanen, men det färdiga resultater som en bedrift. Jag beundrar Bodil Malmstens teknik som jag, arma brödskrivare i dagspresstjänst är så fjärran, och jag beundrar hennes sätt att göra en genuint osympatisk person som Maurice, ändå begriplig.
Men, ska sägas, jag föredrar hennes korta, ofta bitska, berättelser och kommentarer till liv och samhälle i Frankrike och i Sverige.

Jag har skrattat gott åt Det franska paketet och Det franska paketets färdväg i Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Det är igenkänningsfaktorn förstås. Att skicka rekommenderade brev till Belgien har satt sina spår. Men så underbart att någon, Bodil Malmsten, har satt ord på min frustration över postliga irrvägar och fullkomligt irrationella postregler och -entreprenörer.
Bodil Malmsten går också till rätta med det franska telekombolaget Orange också. ”Den ende som någonsin lyckats säga upp ett abonnemang hos Orange är min franske granne, vilket säger allt om min grannes exceptionalitet.”

Bara en sån sak! Men mindre roligt blir det när Bodil Malmsten skriver ”Sedan februrai 2008 har 25 personer anställda vid Orange France télécom tagit livet av sig. De många självmorden beror, enligt den av Le Monde vidtalade experten på de, efter privatiseringen, orimliga arbetsförhållandena.”
Se där. Le management par la terreur.

Ni måste läsa själva för att fullt ut förstå Malmstens förmåga att med få ord teckna en bild av samhällsförhållanden som vi känner igen, eller kanske inte känner igen men då får se en skymt av.
Det finns för övrigt en rolig film om Belgacom på Youtube, apropå bolag med makt över mäniskors vardag. Det behövs faktiskt en ”dra-åt-helvete-garanti”, i form av konkurrens.

Som förut kan jag inte annat än rekommendera Bodil Malmsten.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Modernista 2012
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bonniers 1994

Publicerat

Skämma ut sig som människa

”Åtminstone vid ett tillfälle i livet skämde han inte ut sig som människa. Vem kan säga detsamma?”
Philippe Claudel i Grå själar, citatet om överste Matziev återfinns p sid 98 i Månpocketupplagan.

Om feghet, dumhet och bekvämlighet handlar Grå själar, men också om kärlek och förluster, och om livet i en fransk by nära fronten under första världskriget. Om kanonernas dån som blev ett normalt inslag i vardagslivet, om alla de sårade och lemlästade som inte blev det, och om hur klassamhället var grundmurat, krig eller inte krig.
Överste Matziev hörde till dem som stod ovanför, som visste, då, att hålla ihop med klassfränderna. Det tillfälle då han inte skämde ut sig varnärhan som ung militär tog ställning för Dreyfus och därmed förstörde sina möjligheter att göra militär karriär.

”På en enda natt hade Mierck (domaren) och Matziev lyckats få en bondpojk att bli både galen och erkänna sig skyldig … Men jag tror det finns något som är starkare än hat, och det är samhällsklassens kutym … Över gärningar och lynne, högt över de lagar som människan skriver, svävar ett samförtånd och en belevad grundregel: ”Om du inte stör mig så stör jag inte dig”. Att tro att en av de egna kan vara en mördare är detsamma som att tänka att man själv kan vara det. Det är att inför alla medge att även de som snörper på munnen och ser ner på oss som om vi vore hönsskit är lika fördärvade som alla andra. Och det skulle kunna vara början till slutet, deras världs ände.” s 170.

Grå själar är en kriminalroman med en velig och feg polis som berättare. Han lyssnar och letar vittnen, får veta saker ibland för att han envist söker, men ibland också för att han har tur, och för att han är hönsskit, så det går att tala med honom, gärna över ett och flera glas vin.
Det är inte bara krigets tragedier utan också personliga tragedier helt fristående från masslakten vid Västfronten som bygger upp historien om Grå själar och Affären, mordet på den 10-åriga flickan Belle du Jour.

Det är också en kriminalroman med överraskande vändningar, och utan glasklara lösningar på vad som verkligen hände.
I Månpocket kom den ut 2007. Det gör den inte mindre läsvärd.

Det kan vara värt att fundera över epitetet ”åtminstone en gång skämde hen inte ut sig som människa.”

Publicerat

Boundless informant m m

Prism, Xkeyscore, MonsterMind … vad allt finns det inte som konstruerats enbart för att skapa ett panoptikon vars räckvidd kanske skulle ha gjort Jeremy Bentham avundsjuk men mer troligt förfärad över utvecklingen mot en allseende och aldrig förlåtande överhet.
I synnerhet som överheten inte är förutsägbar – eller kanske den är det ändå?
Övervakningen och insamlingen av data om oss alla, hela tiden överallt, kan ju faktiskt användas på sätt som varken vi eller övervakningsprogrammens skapare kan förutse.
Ett fiffigt bildprogram för utbyte av fotomeddelanden blir till Instagrammålet vid en gymnasieskola i Göteborg och enorma konsekvenser inte bara för de direkt inblandade utan också för deras familjer. Postade bilder på Facebook blir till DeepFace med avancerad ansiktsigenkänning och nya möjligheter till spårning. En möjlighet att samla uppgifter på nätet om misstänkt kriminella, blir en gigantisk håv som samlar så mycket som möjligt om så många som möjligt, för det kan vara bra att ha.

Bra att ha om … vadå? Om grupper av personer behöver samlas in i arbets- eller än värre läger? Om vänners vänner till någon som talat med någon i telefon som kanske är kriminell, behöver förhöras i preventivt syfte? Om en i familjen letar tryckkokare på nätet och en annan letar ryggsäck?
http://newsvoice.se/2013/08/03/farligt-googla-tryckkokare-ryggsack-i-usa-insatsstyrka-stormade-hem/
För tryckkokarsökningar ingår också bland de data som samlas in, liksom försäljning av sprit. Eller jäst och socker. Med hjälp av medlemskorten i butikerna kan inte bara försäljningsökningen noteras, utan också köparna spåras. Hej och hå så står polisen i dörren och undrar ”Hur var det här då” och vädrar efter spritlukten. Men bättre det än en insatsstyrka som slår in dörren och undrar var tryckkokaren är och vad den ska användas till, va? Va? Va?

En NSA-enhet samlade under 30 dagar 2013 in 97 miljoner mail och 124 miljarder telefonsamtal över hela världen med hjälp av Boundless Informant.
Uppgiften kommer från de dokument som Edward Snowden offentliggjort via Glenn Greenwald, och redovisas i Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, s 122.
Data samlas från fiberkabelnät och direkt från servrar. Det är PRISM som ger insamlingen från servrar möjlig.

Men det är inte bara mejl- och samtalstrafik som samlas, och det är inte bara NSA som samlar. GCHQ i Storbritannien är om möjligt ännu mera tjänstvillig i insamlingen än vårt svenska FRA. Greenwald skriver: ”Särskilt anmärkningsvärt är den brittiska myndighetens samarbete med NSA för att knäcka de standardiserade krypteringstekniker som används för att skydda personliga internettransaktioner som banköverföringar eller hämtning av sjukjournaler. Att de två myndigheterna lyckats ta sig in i dessa krypteringssystem bakvägen innebär inte bara att de kan tjuvkika på privata händelser utan ocksåa tt systemen försvagas och förvandlas till måltavlor för hackare och utländska säkerhetstjänster.” s 150

Känns det betryggande? Någon?
Men, som en av Uppsala läns landstings jurister sade om deras tilltag att lägga ut alla sjukjournler på nätet utan att ens fråga de berörda vad de ville (opt-in): ”De ligger ju inte bara där och skvalpar heller, vi har ju särskilda program för det.”

Metadata, det är information om kommunikationen, tid, vilka personer är involverade, hur länge, med vilken teknik … låter harmlöst? Nja, inte med det exempel som Greenwald citerar från professor Edward Felten, Princetons dataforskningsinstitut:
”Betänk följande hypotetiska exempel: En ung kvinna ringer sin gynekolog. Omedelbart efter ringer hon sin mamma, sedan en man som hon under de senaste månaderna upprepade gånger har talat med i telefon efter kockan elva på kvällen, och efter det en familjeplaneringsklinik som även utför aborter. Plötsligt framträder en trolig intrig på ett mycket mer uppenbart sätt än om innehållet i ett enda telefonsamtal skulle ha undersökts. ” s 166.

Har ni läst historien om pappan som blev arg när dottern fick rabattkuponger till blöjor och babyklärder? Han skällde ut butikschefen, men sedan visade sig att dottern faktiskt var med barn. Dotterns köpvanor sammanföll med de som utmärker en gravid kvinna, vilket butiken räknat ut genom att kolla vad hon handlade.
http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.523038/sa-blir-du-kartlagd–av-din-matbutik
Ni vet det där med medlemskort i Ica eller Coop och andra butiker? Vilka vet vad vi köper, och vart säljs informationen vidare?

”…primära motiv som driver USA att upprätthålla en global övervakningsdominans (enligt underrättelsetjänsteman vid NSA/Sigint): Put money, national interest and ego together, and now you’re talking about shaping the world writ large. What country doesn’t want to make the world a better place … for itself?” s 205
Yep. Which country doesn’t?

Britternas antiterrorlagstiftning, och förklaringen till varför David Miranda hölls kvar på Heathrow: ”… publiceringen av Snowdendokumenten ’har för avsikt att påverka en regering och syftet är att framhålla en politiks eller ideologisk ståndpunkt. Därför faller det inom ramarna för terrorism’.”
Öhh … ”framhålla en politisk eller ideologisk ståndpunkt”. Det är väl vad alla politiker, och många medborgare i samtal om liv och samhälle gör? Är vi då alla terrorister?

”När Wikileaks började publicera hemligstämplade dokument rörande krigen i Irak och Afghanistan, i synnerhet diplomatmeddelanden, höjdes röster från den amerikanska journalistkåren om åtal mot Wikileaks (…) När Wikileaks tog emot hemligstämplad information från en källa inom staten och sedan delade denna information med världen gjorde de i själva verket samma sak som officiella nyhetskanaler gör varje dag.” s 105.
Om hur Greenwald bemöttes av vissa mediai USA skriver han:
”Gregorys fråga antydde att varje grävande reporter i USA som arbetar med källor och tar emot hemligstämplad information är en brottsling. Det var exakt den här uppfattningen och det här klimatet som hade gjort grävande journalistik så vanskligt.” s 267
Men frågan kritiserades också, och Greenwald fick stöd från bl a Huffington Post och reportrar och krönikörer i flera andra tidningar. s 269

Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, Leopard förlag 2014, rymmer 312 högintressanta sidor. Läs den! Mitt exemplar är så fyllt av hundöron vid häpnadsväckande och i högsta grad oroande information att den blir skev när den läggs samman.

Hör också Glenn Greenwald tala om integritet, och om uppdelningen i dåliga människor, och människor (de där som har rent mjöl i påsen, får man tro), och vad det gör med ett samhälle:
http://www.ted.com/talks/glenn_greenwald_why_privacy_matters

”Dissidents have reason to worry, those who resist. Maybe not now, but maybe some day in the future.”
Jag skulle säga att alla har anledning att oroa sig. Mainstream i dag kan vara dissident i morgon. Informationen finns kvar, samlad färdig att analyseras med tillkommande sökord.

Läs den långa intervjun med Edward Snowden som publicerades i Wired:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/

Publicerat

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Publicerat

Om bankkonkurser, Volvo och ”…ett besynnerligt uppdrag från Ryssland.”

Pehr G Gyllenhammar talar till svenska folket genom Anders Palmgren och boken Oberoende är stark.
Boken, utgiven av Albert Bonniers förlag, bygger på ett flertal intervjuer och är skriven som direkt tilltal, Gyllenhammar till läsaren, välsignat fri från stämningsskapande krusiduller om intervjusituationer och -miljöer.

Pehr G Gyllenhammar har av förklarliga skäl synpunkter på media, politiker och näringsliv i samband med Volvo-Renault-Nissan och Volvo-Norge-affärerna som båda gick i stöpet, och på hur Volvo hanterades efter att han lämnat vd-posten.
Men också på World Economic Forum, på FN, på korruption i Sverige, på Folkpartiet, på banker som borde låtas gå i konkurs, på EU och på ungdomsarbetslöshet.

Ohemult höga chefslöner och deras bristande intresse för arbetsmiljö och -villkor, är några aspekter av utvecklingen inom näringslivet som Gyllenhammar tar upp och kritiserar, ämnen som sannerligen inte brukar stå på företagsledares agenda.

Det är en intressant, uppfriskande bok som ger perspektiv på inte bara svenskt näringsliv och Volvo som det var då Gyllenhammar var dess vd och tiden därefter, utan också i ett kort avsnitt på Ryssland, och på effekten av ett amerikanskt riskkapitalbolags satsning:
”Jag skulle hjälpa till att lösa problemet med det som varit världens största lastvagnsfabrik, Kamaz med huvudkontor i Uralbergen…. På fabriken rådde ren anarki i produktionen. Den officiella leveranstakten stämde inte alls med den reella. Tillverkningen stod i verkligheten nästan stilla. I stället för att producera lastbilar tillverkade de anställda tvättmaskiner och tv-apparater och annat som de själva sålde … (resultatet av konsultuppdraget blev ett) tufft programförslag…Kamaz chef, som inte varit nere i verkstäderna på länge, hade absolut ingen koll på läget … Efter att jag haft min genomgång om hur bolaget skulle kunna räddas, informerade han mig kort om att mitt förslag inte skulle genomföras. ”herr Gyllenhammars uppdrag är härmed över” lade han till … Det som hade hänt var att bolaget fått ett bra bud från ett stort amerikanskt riskkapitalbolag … Kamaz gick senare i praktiken i konkurs.”

Det korta avsnittet om Ryssland är, om än en fascinerande tidsbild från Ryssland efter Sovjetunionen, en bagatell i helheten – det är allt det andra som gör boken verkligt läsvärd.