Irish cooking

Konsten att brygga te och konsten att tillaga en hummer. A Little Irish Cookbook lär ut båda.irNYishCNY

John Murphy’s (text) och Karen Bailey’s (illustrationer) kokbok är verkligen liten, tio gånger femton centimeter, och 60 sidor lång men där får plats inte bara recept utan också små historier runt rätterna.
Att den irländska kosten omfattar te och scones är inte överraskande, men det är Murphy’s inledning till te-avsnittet: Ta en tepåse, lägg den i skvätt mjölk i en kopp, häll på varmt vatten, kläm påsen mot koppens kant, lyft upp påsen och kasta den. Och så: ”There you are. Awful.”

En tekonnässör har uppenbarligen en gång drabbats av en te-barbar och inte kunnat glömma. Förskräckligt, säkert … men roligt … och jag ska aldrig, aldrig mera göra barbar-te.

Från te-lektionen till innehållsförteckningen där en fåkunnig blir betänksam efter att har gått igenom recepten i alfabetisk ordning, apple, beef, ham, Irish, potato … och så kommer Spotted Dick.
Visst låter det … onödigt exotiskt?
Det är vetebröd. Med russin. Ah. Skönt.

Många av recepten innehåller potatis anrättade på olika sätt och i kombination med olika grönsaker, vilket inte bör förvåna någon, men det är lite överraskande att där är bara ett recept med fisk.
Det kompenseras av att laxen i foliepaket i ugn, kokas med grädde och cider. Udda. Spännande.

dublinlawyer

Men så finns där också hummer i whiskey och grädde,(Dublin Lawyer – namnet!),
biffstek respektive köttgryta i Guinness,
Porterkaka, och naturligtvis
Irish Coffee eller Hot Whiskey
(det senare är minus kaffe och grädde, plus vatten, citronskiva och nejlikor).

Samlat så här kan det låta som ett alkoholberoende kök,
men de allra flesta recepten är tagna från en vardagligare spis där potatis är basen.

 

Colcannon är till exempel potatis som mosats tillsammans med kokt finhackad vitkål och serveras med smörgrotta.Föredrar man salladslök i stället för vitkål så tar man det och serverar med smörgrotta och har en Champ till middag.

Naturligtvis finns där också desserter, efter Rhubarb Fool och Gooseberry Crumble följer Apple Tart.
Det är det där med namn igen. Rabarbernarr, krusbärssmulor och äppelfnask. Men så lär man sig synonymer, och att ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. Efter en stunds eftertanke är man också tacksam över att slippa försöka översätta eller förklara vad ölsupa, kroppkakor och klappgröt är för något.

Förutom att de bidrar med användbara recept, trevliga historier och andra tänkvärdheter bör författarna av den lilla irländska kokboken få särskilt beröm för att alla mått anges i såväl de vanliga engelska enheterna (pounds och pints), som i metersystemet (kilo och liter).

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Lögner, evangelium och mutor

Om lögner talade Stefan Einhorn under gudstjänsten i P1 söndagen 6 mars. Vi fick veta att i genomsnitt ljuger vi tio gånger per dag. Vem som räknat och hur framgick inte, men det gjorde topp-tre-lögnerna.

På tredje plats kom ”Tack, jag mår bra!”
På andra plats ”Jag hörde inte telefonen.”
Men allra vanligaste lögnen är ”Kul att se dig!”.

Församlingen skrattade, och det gjorde säkert radiolyssnarna också. Förhoppningsvis var de många eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet, och även om det inte skulle vara sant så är det trevligt att få skratta.

Det är inte alltid radiogudstjänsterna inbjuder till skratt, och det är inte alltid de känns angelägna.
Men det var i en radiogudstjänst som jag fick klart för mig att redan evangelietexter tillhöll myndighetspersoner att inte ta mutor. Det är något som kanske borde framhållas i kristna kyrkor världen över.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar:
“Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

(Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.)

https://lottasallehanda.wordpress.com/2013/12/15/evangelisten-lukas-om-korruption/

Andersson och Avtovaz

Ett lyckat exempel på hur misskötta gamla sovjetiska storföretag kunnat reformeras och bli lönsamma har en svensk vd kunnat visa.

Bo Andersson lyckades med Gaz Group och flyttades, (passivum-s:et är avsiktligt eftersom det antytts att det var ett erbjudande som inte kunde avvisas), till Avtovaz i Togliatti.

Reformera stora industrier innebär att reformera organisationen och effektivisera produktionen. Av det följer uppsägningar och det ät självklart inte populärt, även om ledningen säger att det är nödvändigt för att företaget ska överleva.

Att Togliatti och Avtovaz inte var någon söndagsskola framgick i en intervju Maja Suslin, TT, gjorde med Bo Andersson i Stockholm januari 2015.

Nu har Bo Andersson fått sparken som vd för Avtovaz, Rysslands största biltillverkare ägt att holdingbolaget Alliance Rostec Auto BV.
Renault-Nissan är majoritetsägare. Redan vid bilmässan i Genève hade antydningar om att Andersson skulle få lämna gjorts offentligt.
I SvD 8 mars -16 bekräftades uppsägningen i notisform. ”Beskedet kommer efter redovisningen av en rekordförlust för Avtovaz, vilket tvingat fram en nedskrivning av värdet på aktierna i bolaget med 70 procent för Renault-Nissan”, skriver SvD.

Bo Andersson har sagt som det är snarare än vad aktieägarna ville höra.

Lottas Allehanda skrev om Bo Andersson och Avtovaz 2 janauri 2015. Där finns också länk till TT-intervjun.
https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/01/02/gaz-avtovaz-och-bo-andersson/

The Borg, 1984 och Mr McChrystal

En artikel i Wired från mars 2015 porträtterar en amerikansk general som ledde JSOC, Joint Special Operations Command, 2003-2008 med uppgift att besegra al-Qaeda i Irak och Afghanistan.

General Stanley McChrystal lyckades enligt artikelförfattaren Kevin Gray genom att få Navy Seals, Army Deltas, SAS i Storbritannien och Australien, och CIA, ”to think and act with a single hive mind”.
Resultatet av detta var en organisation så dödligt effektiv att den slog ut al-Qaeda i Irak och ”dealt a significant blow to insurgents in Afghanistan.” skriver Gray.

Efter att ha gått i pension från USA:s krigsmakt startade den drygt 50-årige generalen tillsammans med en officer som tidigare lytt under honom en ny karriär som föreläsare och ledarskapsutbildare i egna företaget CrossLead, som ingår i koncernmodern McChrystal Group.
Ledarskapsutbildningarna handlar om hur personal och ledning i alla företag måste dela information och arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål.
Det låter inte svårt, snarare självklart, men rätt framfört är det säkert vad som kan behöva höras på många nivåer i såväl små som stora företag.

Det är annat som förvånar i reportaget:

Jo, al-Qaeda slogs ut i Irak, men det var aldrig starkt där, och IS/ISIS/Daesh kom i stället. Och det betydande slaget mot upprorsmän i Afghanistan … är det verkligen en sannfärdig beskrivning av vad som uppnåddes, och vad har det lett till?

”To think and act with a single hive mind”.
Men kära nån
– det är ju the Borg i Star Trek, The Next Generation, ”the Borg, a cybernetic hive mind that threatens to assimilate all intelligent life”. Hoten mot människor och allt annat liv i rymden, Borgs som inte har ett rymdskepp utan en rymdkub, Borgs som är människomaskiner, som tänker och agerar som en varelse, och som blixtsnabbt kan anpassa den teknologi som är inbyggd i dem för att försvara sig mot yttre hot:
”We are Borg. We will assimilate you. Resistance is futile.”

I CrossLeads lokaler sitter ”inspirational slogans on the walls” skriver reportern.
Kära nån igen. Vad det står på plakaten framgår inte, och säkert är det inte ”War is peace”, ”Freedom is slavery”, ”Ignorance is strength” eller ”Big brother is watching you” som i George Orwells Nineteen Eighty-Four. Och inte ”Vår store ledare Kim Jong-Un” heller.

Storlek betyder något i media, liksom layout. ”Battlefield teachings” och ”Companies at war” (kunder till CrossLead) är inlagda som faktarutor i spalterna i artikeln som löper över tre uppslag. Det hela inleds med ett bilduppslag med klar reklamkänsla och mörkbrun bakgrund där generalen i profil och grön kortärmad skjorta på vänstersidan ser beslutsamt mot en stor logotyp på högersidan. Logotypen är en cirkel som innesluter en örn greppande pilar och blixtar i sina klor, och på dekorativa band texten The New art of War Business, för säkerhets skull också på latin, Bellum et negotium.

Kära kära nån. Det är ett reportage och ett personporträtt av en man, hans karriär och hans företag. Sådana brukar ha en positiv och som här rent av beundrande ton. Men kombinationen oreserverad beundran och ”hive mind-Borgs”, militära insatser i Irak och Afghanistan, och de inspirerande textplakaten är förvånande.

Är det kanske en form av Newspeak, fast tvärtom?

Reportaget är intressant. Läs det gärna:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/03/features/new-art-of-business

Angående byhålor

Hållnäs och Grillby är byhålor slog en företrädare för det urbana samhällsskiktet fast, och det var inte sagt i välmening.

Om byar skriver Kerstin Ekman i Skraplotter, den sista delen av trilogin Vargskinnet som i huvudsak utspelar sig i Svartvattnet, Jämtland, från 1800-talet och ett sekel framåt.
En by, skriver Ekman, är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
Svartvattnet är en plats där människor angår varandra, på gott och ont, skriver hon också.

Vad krävs då för att något ska vara en byhåla? Tillräckligt få människor boende där?
Enligt SCB:s siffror från årsskiftet 2013-14 bodde 3 408 personer i Villberga församling där Grillby är huvudort. I Hållnäs församling 2 786 personer.
I Öregrund-Gräsö bodde 2 274 personer, i Almunge 2 797, Skokloster 2 027 och Ramsta 746.
Vilka som är byhålor av dessa orter/församlingar må var och en tänka vad den vill om.

Men gissningsvis inte Skokloster eftersom där finns ett magnifikt slott.
Sannolikt inte heller Ramsta eftersom det till stor del är ett villasamhälle med pendlare.
Och troligen inte heller Öregrund. Det är ju en sommar … stad.

Om byn är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
En plats där människor angår varandra på gott och ont.

Vad är då alla andra samhällen, vad är städerna?
Bristfulla och bräckliga och aktningsvärda.
Men angår människorna där varandra?

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Tillåtet om inte förbjudet eller tvärtom?

Är allt tillåtet som inte är förbjudet, eller är bara det tillåtet som uttryckligen sagts vara det?

I det ena fallet förutsätts man veta vad man inte får göra – inte stjäla, inte döda, inte bedra, inte förstöra andras egendom och så vidare.
I det andra fallet förutsätts man veta vad man får göra. Det låter kanske enklare, men rimligen blir det tolkningsproblem oavsett vilken typ av lagstiftning man väljer.

Den första varianten av lagstiftning är vad en svensk sannolikt förväntar sig.
Den andra beskrivs i Gilles Kepels bok Saint-Denis berättelsen om en Parisförort, (Atlantis AB 2014).
Gilles Kepel är islamolog och boken handlar om utvecklingen av islam i Frankrike med utgångspunkt i Saint-Denis.

Arbetskraftsinvandrare från tidigare kolonier, infödda andra- och tredjegenerationsmuslimer och nyinvandrade har påverkats av olika strömningar inom islam, internationellt och nationellt. Industrinedläggningar och omfattande arbetslöshet har haft stor betydelse för utvecklingen, och på olika sätt söker framför allt unga att få fotfäste i samhälle och i religion.

Slöjförbud har varit en stridsfråga som berört hela samhället. En annan fråga har begränsats till de franska muslimerna och gäller halalslaktat kött. Vem kan garantera att slaktproceduren gått rätt till? Olika certifieringsorganisationer har blivit religiösa markörer, men också betydelsefulla ekonomiska och politiska maktfaktorer.

En av certifieringsorganisationerna är AVS som marknadsförs med stränga spårbarhetssystem för att garantera att köttet verkligen är halal. Men AVS sträcker sig längre än till kött – organisationen har också givit ut en skrift där två olika rättsprinciper beskrivs. Den ”islamiska principen, vilken innebär att inom området relationer mellan Guds varelser är allt tillåtet förutom det som uttryckligen förbjudits.” Och sen ”Principen om förbud träder i kraft inom ’området sexualitet: alla sexuella relationer är förbjudna förutom inom äktenskapet’ och inom ’området konsumtion av kött som är förbjudet förutom det som är tillåtet enligt skrifterna.’” (s 98).

Det låter enkelt, men kan snabbgiftermål och snabbskilsmässor ordnas, så har ju det tillåtna fått en lite annan betydelse än den som sannolikt avsågs.
Det är som att det i andra sammanhang är förbjudet för män att ”ligga tillsammans”. Det finns ju mycket annat män kan göra tillsammans. För att inte tala om män och pojkar.

Att vränga ord och betydelser, eller balansera på den tunnaste av linjer mellan vad som kan vara tillåtet eller förbjudet är inget som är förbehållet religionsutövare.

Det räcker att påminna sig ”the cold fish” från Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks om moral och etik i den internationella bankvärlden:
”… a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?”
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Boken om Saint-Denis handlar om mycket mer än lagar och tolkning av dem. Den som vill nå en djupare förståelse av hur islam i Frankrike etablerats och förändrats kan med fördel läsa den. Baksidestexten lyder: ”Gilles Kepel visar på de stora kontrasterna inom den muslimska gruppen i dagens Frankrike. Vissa dras till extrema tolkningar av religionen och vänder sig bort från det franska samhället, andra vänder sig mot traditionerna, tolka islam på sitt eget sätt och väljer att delta i det politiska livet”.

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Trovärdigt teknikskifte

Som varje journalist, eller för den delen debattör, vet, så döljs djävulen i detaljerna. Ett tveksamt fakta så vacklar läsarens förtroende, två fel så är det kört.

Stavfel ger inte riktigt samma förtroendefall men slarvet gör läsaren irriterad, och blir det för många så blir effekten densamma som vid faktafel.

När Stefan Fölster, nationalekonom, adjungerad professor vid KTH och chefsekonom vid Svensk Näringsliv, skriver om robotar och vad de kommer att betyda för svenskt näringsliv och samhället i stort vill man gärna tro honom, eller åtminstone ta hans ståndpunkter under allvarligt övervägande.

I Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern, Volante förlag 2015, skriver han:
”Smarta maskiner kommer att invadera våra arbetsplatser och hem under de kommande åren. De kan läsa, lyssna och tala. De lär sig av sina erfarenheter och de kan avläsa vår sinnesstämning och utveckla en sorts personlighet …I denna bok visar jag att robotrevolutionen har mycket mera omvälvande konsekvenser än bara jobben. Alla aspekter av våra liv berörs, till och med hur vi utvecklas som människor, och hur demokrati och välfärd fungerar. Häpnadsväckande lyft i livskvalitet är möjliga, men inte självklara. Stora risker finns också, särskilt i länder som nonchalerar teknikskiftet. Även Sverige har en hemläxa att göra. ” (sid 7).

Det är inte bara så att man vill tro, man tror, eftersom det är den gängse bilden: robotarna förändrar Allt.Men så skriver Fölster att ”För drygt hundra år sedan lyckades den då 19-årige Guglielmo Marconi med det som inga professorer eller stora företag klarat – att göra radiovågor användbara, vilket i dag är grunden för mobiltelefoner och mycket annat.” (sid 62).

Då kanhända den reagerar som av olika skäl vet att Nikola Tesla av inte så få anses vara den som ”gjorde radiovågor användbara”. Se t ex http://www.teslasociety.com/tesla_against_marconi.htm
Tesla Society är nu kanske inte den mest objektiva källan, och Marconi har definitivt sina förespråkare: http://earlyradiohistory.us/tesla.htm
Det kan vara värt att notera att i den senare nämns flera personer som viktiga i utveckling och användning av radiovågor, Herz, Stone, Lodge … Men att Marconi redan som 19-åring gjort ”radiovågor användbara” har det inte gått att hitta andra belägg än Fölster för.

Längre fram skriver Fölster att ”Det låter misstänkt likt ett uttalande från ett socialdemokratiskt statsråd på 1990-talet, Ines Uusman, som dryftade att ”internet är en fluga” (Sid 240).
Då har läsaren redan en gång snubblat över ett tvärsäkert påstående om en omdiskuterad fråga, och undrar hur det var med internet-flugan egentligen. Den som söker på internet hittar detta:
”Internet är en fluga.”
Nej, nej, nej. Det är en seglivad myt att Ines Uusman som kommunikationsminister sade så 1996. Det var en redigerare på Svenska Dagbladet som satte en sådan rubrik till en artikel där hon sade: ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/bevingade-internet-citat/
Den uppmärksamme tänker att ”jaja, det är klart att DN tycker det är kul att SvD:s redigerare får en släng”, men även i SvD har det funnits artiklar där flugan förklarats vara en myt.

Men så i mars 2016, tjugo år efter artikeln där Uusman uttalade sig om den nya tekniken, så kommer en ny artikel om Uusman i SvD. Under vinjetten Vad hände sedan? inleds ett helt uppslag med att den f d ministern ger SvD rätt, hon hade sagt ”fluga”. Men flugan fanns inte med efter hennes pratminus utan i den inledande reportertexten, och av detta kunde mythistorien byggas.
I artikeln 3 mars 2016 säger Uusman (efter pratminus) om läget för tjugo år sedan:
– Användarvänligheten var otroligt dålig, det ska man inte glömma. Och det var bara nördar som nyttjade det här. Mina kolleger var så upprörda för att det var felciterat, men det var det ju inte. Jag sa det förvisso inte i den andan, men det är smällar man får ta.”

Uppfinnare och patent. Redigerare, reportrar, citat och ”anda”.
Om det som borde vara lättkontrollerat, historien, står på lerfötter. Vad ska man då tro om förutsägelserna om framtiden?
* Är det så säkert att vi som Stefan Fölster tror kommer att koppla upp oss till allt?
* Kommer vi att lita på e-allt-möjligt, och hur länge i så fall?
* Vill vi vara, och låta våra ”things” vara, uppkopplade i system vi inte kontrollerar, och med försvinnande små möjligheter att utkräva ansvar från dem som tillhandahåller systemen?

Hur länge produkt- och serviceföretag och myndigheter kan förlita sig på robotar och e-allt-möjligt beror delvis på hur (konsument) och annan lagstiftning kommer att utformas. Men också på hur människor kommer att acceptera robotisering och näthantering av allt från sjukvård via robotbilar till utvecklingssamtal med barnens lärare

Blir ständig uppdatering och tillgång till ett kontrollerat internet ett allomfattande krav från företag och myndigheter kanske det inte är ett teknikskiftat samhälle med nät och robotar vi har framför oss. Det kanske är ett, två, många parallella samhällen.