Kategori: Böcker

Publicerat

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Publicerat

Om bankkonkurser, Volvo och ”…ett besynnerligt uppdrag från Ryssland.”

Pehr G Gyllenhammar talar till svenska folket genom Anders Palmgren och boken Oberoende är stark.
Boken, utgiven av Albert Bonniers förlag, bygger på ett flertal intervjuer och är skriven som direkt tilltal, Gyllenhammar till läsaren, välsignat fri från stämningsskapande krusiduller om intervjusituationer och -miljöer.

Pehr G Gyllenhammar har av förklarliga skäl synpunkter på media, politiker och näringsliv i samband med Volvo-Renault-Nissan och Volvo-Norge-affärerna som båda gick i stöpet, och på hur Volvo hanterades efter att han lämnat vd-posten.
Men också på World Economic Forum, på FN, på korruption i Sverige, på Folkpartiet, på banker som borde låtas gå i konkurs, på EU och på ungdomsarbetslöshet.

Ohemult höga chefslöner och deras bristande intresse för arbetsmiljö och -villkor, är några aspekter av utvecklingen inom näringslivet som Gyllenhammar tar upp och kritiserar, ämnen som sannerligen inte brukar stå på företagsledares agenda.

Det är en intressant, uppfriskande bok som ger perspektiv på inte bara svenskt näringsliv och Volvo som det var då Gyllenhammar var dess vd och tiden därefter, utan också i ett kort avsnitt på Ryssland, och på effekten av ett amerikanskt riskkapitalbolags satsning:
”Jag skulle hjälpa till att lösa problemet med det som varit världens största lastvagnsfabrik, Kamaz med huvudkontor i Uralbergen…. På fabriken rådde ren anarki i produktionen. Den officiella leveranstakten stämde inte alls med den reella. Tillverkningen stod i verkligheten nästan stilla. I stället för att producera lastbilar tillverkade de anställda tvättmaskiner och tv-apparater och annat som de själva sålde … (resultatet av konsultuppdraget blev ett) tufft programförslag…Kamaz chef, som inte varit nere i verkstäderna på länge, hade absolut ingen koll på läget … Efter att jag haft min genomgång om hur bolaget skulle kunna räddas, informerade han mig kort om att mitt förslag inte skulle genomföras. ”herr Gyllenhammars uppdrag är härmed över” lade han till … Det som hade hänt var att bolaget fått ett bra bud från ett stort amerikanskt riskkapitalbolag … Kamaz gick senare i praktiken i konkurs.”

Det korta avsnittet om Ryssland är, om än en fascinerande tidsbild från Ryssland efter Sovjetunionen, en bagatell i helheten – det är allt det andra som gör boken verkligt läsvärd.

Publicerat

Nr 6: Paviljong och kupé

Anton Tjechov och Rosa Liksom skriver om sjukhus respektive tåg. Ryssland på 1880-talet och Sovjet på 1980-talet. Lika och olika.
Där Rosa Liksom i Kupé nr 6 på transsibiriska järnvägen sammanför en grovkorning rysk suput med en finsk gäststudent, berättar Tjechov om en läkare som accepteras så länge han missköter sitt jobb men själv blir inlagd och dör i sjukhusets Paviljong nr 6 då han samtalar med och visar förståelse för en paranoid patient.

Rosa Liksom är bitvis poetisk i sina beskrivningar av förfall och elände, bitvis humoristisk genom personerna som berättar historier och livsöden. Men mest är det plågade överlevares cynismer, och samma överlevares hjälpsamhet och vänlighet som med ojämna mellanrum kommer fram.

Den barska tågvärdinnan säger ”Kirov var Leningrads store ledare som spetsades av Stalin. Först slaktar man fienden tillsammans med egna bundsförvanter, sedan bundsförvanterna med vännerna och till sist vännerna. Resten lottas ut. Det finns inga oskyldiga…”
Samma tågvärdinna längre fram:
”Vårt älskade Seger-lokomotiv med röd stjärna i pannan har gett sitt allt. Om det inte först får svalna i lugn och ro och sedan vila, kommer det att dö ifrån oss. Det vill ju ingen. Vi ger honom en stunds andningspaus, ett par dagar ledigt.”
Den ryske suputen då de ska gå av tåget:
”Du kan inte ge dig av på egen hand. Jag släpper inte iväg dig. Novisibirsk äter upp dig. Vi går tillsammans. Jag tar hand om allt.”
Och beskrivningen av Novisibirsk:
”-djupa sprickor i våningshusens väggar, det rann och droppade från snötunga balkonger, dörrar från vilka man stulit handtagen hängde frivolt i sina gångjärn och förröppningen var full med snö. Begravda i snön låg slocknade gatlyktor, förvridna gatlyktor och sönderslagna gatlyktor. Elledningar hängde i luften, öppna kloaker, kabelknippen huller om buller mitt i drivorna. Och över allt detta lyste den yppiga solen från en klarblå himmel. Sida vid sida kom de fram till kulturparken….”
Misären och förfallet, yppigt solsken och … kulturparken.

Tjechovs sjukhus, ”välgörenhetsinrättningen” i provinsstaden, ”befann sig i ett bedrövligt skick. Stanken i sjuksalarna, i korridorerna och på sjukhusgården gjorde att man knappt kunde andas. Vårdarna, sköterskorna och deras barn sov i salarna tillsammans med patienterna. Man klagade över att vägglössen, kackerlackorna och mössen gjorde livet till ett elände. På operationsavdelningen kunde man inte bli kvitt rosfebern…Uppsyningsmannen, föreståndarinnan för linneförrådet och läkarbiträdet stal från de sjuka, och om den gamle doktorn (…) berättades det att han i hemlighet ägnade sig åt försäljning av sjukhussprit och höll sig med ett helt harem av sköterskor och kvinnliga patienter. I staden var man mycket väl bekant med missförhållandena (…) men man förhöll sig lugn …”
Den nye läkaren, Andrej Jefimytj, ”hyser en enorm kärlek till förnuft och hederlighet, men hans karaktär och tro på sig själv räcker inte till för att inrätta ett förnuftigt och hederligt liv omkring sig på sjukhuset.”
Det är genom den paranoide patienten, Ivan Dimitrij, Tjechov tar avstånd inte bara från brutalitet och människoförakt, utan också från de förment humanistiska ideal som med hänvisning till att ”vi ska ju ändå alla dö så varför minska lidandet” låter allt bero.

Rosa Liksoms gäststudent har suputen som trots grovt språk och återkommande försök till närmanden som ändå hjälper henne.
Tjechovs läkare har postmästaren som försöker stå honom bi, om än oförstående till hans själsliga våndor.

Andrej Jefimytj dör i paviljong nr 6. Flickan och mannen i kupé nr 6 överlever.
Flickan registrerar miljöer och människor, mannen dövar med vodka effekterna av egna och andras brutaliteter i dagligt liv, på arbetsplatser och i arbetsläger från tiden för ”det stora fosterländska kriget” och framåt. ”Farfar var partimedlem och en av hans favoritmeningar lydde att under Stalin var det här landet det farligaste och mest ohälsosamma stället att leva på för en kommunist.” berättar han för flickan.

Tjechov och Liksom skildrar ett Ryssland i förfall där överlevnad eller undergång tycks avgöras lika nyckfullt som gränsen mellan vad som är galenskap och vad som är friskt.
Karen Sjachnazarov har gjort en film fritt baserad på Tjechovs novell, inspelad på ett mentalsjukhus norr om Moskva under andra halvan av 00-talet. Kalle Kniivilä har skrivit om filmen på sin blogg www.glasnost.se.
Om Sovjetunionens sammanbrott inneburit att nyckfullheten minskat vad gäller psykdiagnoser och överlevnadschanser för folkflertalet är osäkert. Att rättssäkerhet inte är ett utmärkande drag för det post-sovjetiska Ryssland är i varje fall klart. Kanske kommer detta Ryssland att skildras i en roman eller novell där nummer 6 går igen som beteckning på … något.

Publicerat

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.
Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Publicerat

Sputnik med Lajka och lajka

”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.

Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.

Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)

Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.

Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.

Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.

Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås

Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!

Publicerat

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Publicerat

Sveriges svaga och lata (och lite Tjechov)

”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.

EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.

Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.

Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).

Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”

Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.

Man ska göra sitt bästa. 

I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:

”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.

Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).

Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.

Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.

Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:

”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar  bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.

 

 

 

 

Publicerat

Mä mä mä mä mä mä

Jag återkommer till Bodil Malmsten, denna underbara författare som får mig att skratta och tänka.
Skrattar gör man för att man känner igen sig, eller för att man blir överraskad.
Bodil Malmsten behärskar båda formerna.

I ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper” skriver hon om lyckoproblemet:
”All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak – det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. (…)
Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet så har man i alla fall ett städat skåp.”

Eller hur?

Om det vietnamesiska språket, språkkursen på band och de sex olika tonfall som en stavelse kan uttalas med:
”… en vietnamesisk röst som på bandet säger ett ord som för ovana öron är: mä.
Ordet mä upprepas sex på varandra följande gånger för att eleven ska lära sig höra skillnad på de sex olika tonerna.
Jag hör ingen skillnad.
mä
mä
mä
mä
mä
mä
Efter tre månader i Hanoi är det omöjligt för mig att få taxicahuffören att förstå vad jag säger när jag ber om att få bli körd till Quoc Hoa Hotel på Bat Dan Street.”

Vad ska den säga som aldrig hört skillnad på avô och avò? Bara skratta.

Eller följande, om att bli inparkerad på franska:
”Vinkar gubbarna åt höger vrider jag åt vänster och tvärtom. Min franska som inte är något vidare till vardags blir inte bättre av att stå i centrum för spektaklet.
’Jag förstår mig inte om ni behagar’. Säger jag och lämnar över åt gubbarna. Hoppar ur och glömmer att dra åt handbromsen. Hade jag inte i sista stund lyckats kasta mig på spaken hade en katastrof av aldrig tidigare skådat slag hänt där på parkeringen, men jag lyckas och belönas med en stående ovation av folkmassan.
Baskrar kastas i luften. Marseljäsen sjungs.
Till folkets jubel lämnar jag parkeringen … ”

Men hon skriver också om Georg Henrik von Wright, eftertänkaren. Det bör inte citeras, det bör läsas.
Hon skriver om Kapucsinski, hon skriver om Eva Joly, den norska utredningsdomaren, och Elf under rubriken ”Om sluskars mätresser”.
Hon skriver under rubriken ”Pol Pot och Posten” där elförsörjningen får följa med i samma svep som Posten, och hon skriver
”Om brottsförebyggande bedrifter”:
”Som en del i förskingringsprocessen ska biblioteken privatiseras.
Läggas ut på lägsta anbud. Som snöröjningen i Stockholm som gick till lägstbjudande vilket medför att stockholmarna inte längre kan gå ut i den händelse av nederbörd. Innebörden av begreppet insnöad aktualiseras.”

Och om ”Titta ett tåg”:
”Bara för några år sedan var det ovanligt med stopp i lokaltrafiken i Stockholm.
’Det var stopp i tunnelbanan’ sa man när man kom för sent.
’Åh fan’ sa den till vilken ursäkten gavs.
(…)
Vintern 2000 var det dramatiskt om ett tåg kom.
(…)
Titta ett tåg!”

Det finns mycket , mycket mer att glädjas åt och fundera över i Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”. Albert Bonniers förlag gav ut den i Bonnierpocket 2004.

Publicerat

… men ingen gör nåt åt det

”… söndagarna är värst. Alla vet det, men ingen gör något åt det, söndag, satans söndag.”
Ur Bodil Malmstens ”Nästa som rör mig”, Bonniers Månpocket 1997, s 73.

Revansch är ett tema, hot ett annat, hot som får Grön ungdoms språkrörs i Uppsala facebook-inlägg om ”pil-i-huvudet” att blekna.
Det är osannolikt att språkröret skulle galoppera fram med pilbåge eller armborst och perforera ”blond jävels” skalle med en pil.
Men Malmstens f d fotomodells knuff av svikaren över en klippkant. Hon är möjlig att föreställa sig. En liten knuff, bara. Så vad ska hända med pojken?

”Smärtan – jag vet hur det känns. Stå på tå, stå snett, stå för rak – det kändes fel, men det såg inte fel ut, sa James, så länge man inte log.
Jag log inte.” s 172

Läs ”Nästa som rör mig”.
Läs den för att den stilistiskt är Bodil Malmsten som i Priset för vatten i Finistère och andra, men tematiskt något annat.
Det är en bok man därför förleds tro att man vet var man har, men som visar sig vara något annat.
Det är en bok om svek, svek mot ett barn och mot en kvinna.
Någon mera förtvivlad, ännu grundligare försmådd och förrådd än det som bara ”samhället” förmår.
Något människor gjort mot människa, och vart det fört den försmådda/förrådda.

”Jag behöver andrummet i de stora städerna, skulle kunna döda för det och det gjorde jag.” s 52.

Till slut är söndagen ändå inte längre satans och värst. Johanna och pojken går över Pont Neuf, kniven i Seine.
Bodil Malmsten är en författare att ta till sitt hjärta – för hennes torra aforismer, för hennes arga klarsyn, och för hennes återkommande attacker mot tanke- och känslomässig slapphet.

Publicerat

Schengen och shopping i Dubai

Det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Det är också bättre att se ”västerländsk” ut än ”vad-som-helst-annan-ländsk” ut, i varje fall i Sverige, och även i resten av länderna inom Schengenområdet.
Om Schengenområdet och avtalet som bär sitt namn efter platsen där det ursprungliga avtalet skrevs 1985, skriver Lena Sundström ingående, initierat och argt i sin bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (Leopard förlag 2005).

De flesta bryr sig just inte om Schengenavtalet eftersom det där med att man ska kunna resa utan pass över gränserna till länder inom Schengen aldrig har fungerat.
Det krävs till och med pass av färjeresenärer för att de ska få gå i land i Tallinn. Inget pass? Nej, då får du inte lämna båten. Och det spelar ingen roll hur de ser ut – på det viset gör esterna inte skillnad på folk.
Tackar, tackar.
Om det fungerar likadant när resenärer från Estland kryssar till Stockholm är oklart.

Men Sundströms huvudkritik mot Schengenavtalet är att det innebär att människor ska kunna röra sig fritt mellan länderna. Det innebär också att id-kontroller i stället görs i länderna. Och de som då kontrolleras är till övervägande del de som inte inte ser ”europeiska” ut.

Vi hade Reva-projektet i Sverige, visserligen ett något missvisande namn eftersom Reva var ett i huvudsak administrativt projekt – men för att det skulle kunna bli effektivt krävdes att det fanns något, dvs människor som illegalt befann sig i Sverige, att stoppa in i den effektivare administrativa hanteringen. Men Reva är lättsagt och lättskrivet och går bra in i rubriker och på löpsedlar, så Reva fick det bli, och klappjakt på människor handlade det om oavsett vad det fick heta i media och folkmun.

I Sverige är det ännu inte krav på att vi alla ska kunna legitimera oss varhelst vi rör oss i landet. Men det kanske kommer. I några Schengenländer krävs det redan.

Schengenavtalet med förment öppna gränser har alltså gjort Schengenländerna till nationer där formellt alla men i praktiken de som ser icke-europeiska ut närhelst kan avkrävas besked om vilka de är och om de har rätt att vistas inom Schengen.
Det är ett rasistiskt system, och ett system som vi alla är del av, utan att reflektera särskilt över det.

Men åter till shoppingen. Ett citat ur Sundströms bok (sid 299):
”Borde vi inte akta oss för den sortens system som uppmuntrar godtycke och fördomar? Nu när vi alla är rasister.
Dahir Abdi är en svensk kille som skulle åka hem till Somalia och hälsa på lite släktingar, och allting gick hur bra som helst på vägen ner. Det varnär han skulle åka hem igen, som han vid mellanlandningen i Dubai plötsligt inte fick gå ombord på planet till Stockholm med hänvisning till att hans svenska pass säkert inte var äkta. När Dahir protesterade tillkallades polis som misshandlade honom och låste in honom i tre dagar och tre nätter.
Sedan satte man honom på ett plat till Somalia. En biljett på 5 000 kronor som han tvingades betala själv. Det var först i Somalia som han fick hjälp med att ta sig hem till Sverige igen.”

Sundström skriver också historian om en svensk-iranier som skulle dyksemestra i Mexico men inte släpptes genom den mexikanska passkontrollen med hänvisning till att han hade ”fel turistprofil”. Resebyrån han kontaktade sedan han tvingats tillbaka till Sverige med vändande flyg, på egen bekostnad, sade att ”det är resenärens ansvar att uppfylla de krav som myndigheterna i olika länder ställer.”
Det var Apollo, ingen idé att diskret utlämna namnet.

Det är uppenbarligen lättare att vara europé med rätt utseende när man vistas i Europa och inom Schengenområdet, och också när man vill turista eller bara byta flyg i länder i andra delar av världen.
Vi får hoppas att de som reser till Dubai och shoppar med Albatross,  Jorns, Lime travel eller vem det nu är som arrangerar resor, inte bara har gott om pengar , utan också rätt utseende, så att de släpps in, och, lika viktigt, får åka hem igen med klapparna.