Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Ett svar på ”Romska tiggare, EU och Gauss”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.