Författare: lottalille

Vem bryr sig om de försvunna barnen frågar sig journalister och ledarskribenter. De gör det utifrån Jens Mikkelsens och Katia Wagners bok ”De förlorade barnen”.
Barnen som förlorats är ensamkommande flyktingbarnen, de som utreds och studeras, mäts och kontrolleras så att de inte ska vara för gamla eller komma från ”fel” länder eller ha inlett sin europeiska flyktingbana i ett annat EU-land.
Befinns de sedan tänder och skelett studerats vara för gamla, eller kom de först till Italien, Malta eller Grekland på sin väg till det de hoppas ska leda till säkerhet och en bättre framtid, då har de skickats tillbaka dit i specialchartrade plan.
Helt enligt Dublinkonventionen. Första asylland, nota bene.
Nu har konventionen ändrats, barnens flyktingskäl ska utredas i det land där de befinner sig. Förutsatt att de är, eller troligen/sannolikt är, barn under 18 år.
Felmarginalen vid tand- och skelettundersökningar ligger på +/- fyra år.

Men Migrationsverkets rutiner har också ändrats visar det sig.
De juridiska ombud som varje asylsökande ska få väljs ut av datorprogram där de jurister som för tillfället har få eller inga uppdrag får sig ett flyktingfall tilldelat. Det är tillgänglighet inte kunskap om asyllagstiftning som avgör.
Advokaterna Enar Bostedt och Linda Bostedt protesterar mot det nya systemet som enligt dem införts för att ”skapa millimeterättvisa mellan advokatbyråer”, och ”går att jämställa med att en simmare som tagit simborgarmärket får i uppdrag att bli livräddare, bara för att hon eller han bevisligen är simkunnig”. (SvD Brännpunkt 8 juni 2013).

De försvunna barnen är de som kommit till Sverige och sedan … försvunnit. 1202 barn de senaste sex åren, 783 är fortfarande borta.
De är barn som övertalats lämna asylboenden och familjehem, kanske i tron att de ska få det bättre men lika gärna kan ha hamnat i slav- och sexarbeten, drogmiljöer och miserabla levnadsförhållanden. Några av de här barnen intervjuas i boken, andra som författarna sökt har inte gått att spåra upp. De är försvunna.
Polisen letar inte efter dem. Oklart varför. Inte alla skribenter tar upp just den aspekten i sina texter om boken.

Av de som inte försvinner får en del stanna i Sverige, andra får avslag på sina asylansökningar.
Några av de som fått avslag återvänder frivilligt till sina hemländer. Sida har nyligen byggt upp ett återvändandehem i Kabul för barn som frivilligt återvänt sedan man från Sverige fått kontakt med deras föräldrar eller släktingar i Afghanistan.

För tvångavvisningar finns EU-projektet Erpum som ska skapa effektivare avvisningar av barn till till exempel Irak och Afghanistan, men också till Serbien dit framför allt romska barn avvistas.
Erpum, The European Return Platform for Unaccompanied Minors, finansieras med EU-medel, och har varit i gång sedan januari 2011. Förutom Sverige deltar också Norge, Nederländerna och Storbritannien i Erpum.
För varje avslutat barnärende får Migrationsverket 4 500 kronor.

Vem bryr sig om de utvisade barnen? Kan man också fråga sig. Vad är det som gör att barn på flykt hellre ”försvinner” än riskerar utvisning tillbaka till EU-länder de redan passerat och många gånger har förfärliga erfarenheter av, och sedan vidare till hemländer där många av dem inte har något annat än fortsatt misär som väntar.
Vilken del av FN:s barnkonvention är tillämplig när vi mäter och kontrollerar, lottar ut ombud och bygger barn- och återvändarhem i länder där levnadsförhållandena är så eländiga att föräldrar hellre skickar sina barn ut i det okända än behåller dem hos sig?

Om andra som tror att Europa är något annorlunda och bättre handlar ”Bilal. På slavrutten till Europa” av italienske journalisten Fabrizio Gatti. Med början i Dakar beskriver han hur det är att i händerna på människosmugglare och rövare, med och utan uniform, försöka ta sig från Mali genom Sahara och in i Europa. ” …för militärerna liksom för smugglarna är migranterna ingenting annat än inkomster.” skriver Elisabeth Hjorth i sin anmälan av boken i SvD, måndagen 10 juni 2013. ”Det finns ingen gräns för hur mycket det tjänas på slavarna som skördar Europas livsmedel” fortsätter hon. Det är tomaterna och sparrisen och jordgubbarna och salladen och persikorna och … allt som ska plockas och paketeras och fraktas och säljas billigt i våra stormarknader och varuhus det handlar om. I vårt demokratiska, på mänskliga rättigheter byggda Svergie och EU.

”Framtidens skugga vilar över samtidens beslutssituation” citeras årets skytteanska pristagare Robert Axelrod. Det gäller inte bara i den statvetenskapliga värld och de beslutssituationer i komplexa sammanhang som hans teorier uppstått i.

Medvedev är på väg ut eftersom Guriev flyttat till Paris. Kudrin kanske kommer tillbaka som premiärminister, eller också kan Sjojgu som efterträdde Serdjukov som försvarsminister bli premiärminister. Serdjukov fick gå för att han var impopulär hos generalerna, för att han var korrupt, eller för att han försökte reformera armén men korruptionen inom försvar och försvarsindustri fick honom på fall.*

Enade Rysslands och Putins svar på Alistair Campbell och Peter Mandelson, Vladislav Surkov, har fått lämna såväl presidentens stab som posten som vice premiärminister.
Hökar vinner över liberaler, ekonomisk realism förlorar mot populism.
Fem dumaledamöter från Enade Ryssland lämnade sina poster i mars efter att bloggare (Zajakin i Spanien och Navalny i Ryssland) offentliggjort att de har oredovisade egendomar i Kanada och i Miami, tre andra (Malkin, Kerimov och Klishas) skulle enligt The Moscow Times i mars i år, komma att lämna duman efter att en lag som förbjuder dumaledamöter att ha konton utomlands trätt i kraft. Flera dumaledamöter, inte bara från Enade Ryssland, har anklagats för att ha plagierat akademiska avhandlingar.
Om Putin kommer att gifta om sig med Alina Kabajeva är oklart, enligt viss rapportering har det redan skett, eller kanske inte, andra rapporter låter förmäla att det skulle vara politiskt opassande och därför omöjligt, även om han, enligt återigen andra rapporter, redan har två barn med Kabajeva.

Mottagaren av årets Anna Politkovskaja-pris som delas ut av Publicistklubben, journalisten Michail Afanasiev, har misshandlats av okända och av poliser, han har åtalats för sin rapportering om maktmissbruk och rättsskandaler. Rättsosäkerheten inte bara för journalister utan för alla, är en av flera orsaker till att han enligt SvD:s reporter Jan Blomgren ”menar att det bara är en tidsfråga innan raseriet mot Putins styre mynnar ut i ett folkligt uppror”.

Rapporteringen från Ryssland är måhända en spegelbild av ryskt politiskt klimat fyllt av rykten, verkliga och inbillade konspirationer, verklig rättsröta och verklig fattigdom i breda lager, och till det förhoppningar om att en (annan) ledare ska ställa allt till rätta.
Anna-Lena Laurén, SvD:s förträffliga Rysslandskorrespondent, är en av mina källor till vad jag vet om Ryssland och rysk politik.
I en artikel från 13 maj med rubriken ”Medelklassen i Moskva besatt av mammon”, beskriver hon rysk medelklass sådan den lever i Moskva – ”Allt ska slösas omedelbart – på saker, resor, upplevelser.”

Är det inte medelklassen som annars beskrivs som den som kommer att tröttna på och få bort Putin, hans klan och korrupta underhuggare i Moskva, S:t Petersburg och alla provinser? Som kommer att införa en liberal demokrati och ett Ryssland som går att lita på i Arktis och överallt?

För övrigt är jag inte missbelåten med att Andreas Cervenka i sin lördagskrönika 1 juni 2013 refererade till Mark Hollingsworths och Stewart Lansleys bok ”Londongrad – from Russia with cash” som nämndes i min blogg 29 december 2012. Cervenkas ingång är en annan än min, han skriver om tvångsmässig överkonsumtion hos de superrika och vad den inneburit och kan innebära. ”Studiebesök i stormens öga” är rubriken. Läs den gärna.

Det är inte lätt att försöka följa rysk politik och utvecklingen i Ryssland. Och det är inte bara jag som tycker att det är svårt:

Tillåt mig citera Winston Churchill från ett tal i oktober 1939:

”I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma; but perhaps there is a key. That key is Russian national interest.”

*Enligt uppgift kostar alla ryska försvarsprojekt minst tre gånger så mycket som beräknat, på grund av korruptionen.
En tidigare officer i svenska försvaret sade en gång, lite obetänksamt kanske, att alla projektkostnader i Sveriges försvar måste multipliceras med pi (3,14) för att visa den slutliga kostnaden. Men det beror på dåliga mattekunskaper får jag tro, inte på korruption som anges vara orsaken för att rysk försvarsmateriel blir tre gånger så dyr som beräknat.
Den som orkar kan kolla om det gäller även kostnaden för Prio, detta datasystem som skulle göra alla andra system onödiga.

Jag slutar skämmas. Jamen. Jag har all rätt i världen att tycka pornografi är för jävlig. Just det. Jag skiter i ”yttrandefrihet”.
Det är inte yttrandefrihet att filma eller fotografera hur någon eller några kör upp flaskor i folk, oberoende av kön. Eller penetrerar alla upptänkliga hål, samtidigt, med tänkbara och otänkbara attiraljer.
Om tidsbestämda tabun skrev Annina Rabe en krönika i DN 19 februari 2013. ”Pedofili i folkhemmet” löd rubriken.
Rabe utgår från en artikel i Hemmets Journal (!) av år 1975. Artikeln handlade om den indiska muria-stammen där barn redan från femårsåldern börjar ha sex med äldre, initiationsriter som beskrivs utan höjda ögonbryn. Dessutom framhölls det i artikeln att barnen inte behöver tröttna på någon eftersom de byter partner var fjärde natt. Det ansågs exotiskt, främmande.

Jahaja. 1975. Det var långt innan pedofiler, barntrafficking och barnsexhandel började beskrivas som de förfärliga övergrepp de är.

När handlingssätt är så främmande att de ses som exotiska, eller som något man kan skratta åt, då är det ännu något som de flesta inte kan tänka sker IRL, här.
Har det otänkbara däremot blivit en del av en verklighet ständigt tillgänglig via bilder och filmer, då kan det inte bara tänkas, det kan utföras. På prov kanske? Eller som en variant av vardagen?

Och förövarna finns IRL. De som vill ha orörda, outvecklade kroppar att hantera utan empati och respekt för barns rättigheter, eller se andra hantera dem utan empati och respekt för barns rättigheter.
Europarådet, EU och USA har gemensamt och var för sig antagit direktiv och uttalanden om att kampen mot sexuellt utnyttjande av barn är en viktig del av strategin i arbetet för barnens rättigheter. Barnpornografi på internet är en av de saker som ska bekämpas.
Varje dag anmäls minst ett barnpornografibrott till rikspolisstyrelsens grupp mot sexövergrepp mot barn och barnpornografibrott enligt en TT-artikel från december 2012. Det skulle kunna vara fler, om det fanns resurser att ta emot dem.

Det finns tusentals domäner och communities på nätet som innehåller barnpornografi, många av barnen som figurerar i filmer och på bilder är tio år eller yngre, ned till spädbarn. Merparten är flickor.
”Det jobbas rätt lite med att identifiera vilka barnen är” säger polisen som intervjuas av TT. Polisen spårar i stället de som tittar, innehavarna.
I Sverige har polis och åklagare också arbetat med att utreda och åtala innehavare av tecknad barnpornografi, japansk manga. HD friade så småningom innehavaren, en mangaexpert och översättare av manga, i alla fall utom ett, den 39:e teckningen där HD ansåg att det nog ändå såg ut som en verklig och underårig människa på teckningen.

Att barnpornografi där verkliga barn utsätts för vuxnas sexualitet och våld, sexuell eller inte, är förbjuden är självklart. Det borde också vara självklart att de som gör och medverkar i filmer där barn utsätts för sexbrott jagades med större energi och outtröttlighet än fildelare som laddar ner och tittar på ordinära filmer och lyssnar på ordinär musik på sina datorer.

Men det är uppenbarligen inte bara så att energin och outtröttligheten är mindre, den är i det närmaste obefintlig. De drabbade barnen har kanske inga ekonomiska muskler eller advokater som för deras talan?
Så långt barnpornografi. Mina åsikter om detta är sannolikt inte kontroversiella.

Men ”vanlig” pornografi då?

Pornografin släpptes fri i Sverige 1971 med hänvisning till yttrandefriheten. Att förbjuda porr har nu blivit något som förefaller så verklighetsfrämmande att det är något som bara stygga, dumma EU ibland sägs vilja göra.

Men varken hårdporr, porr eller ens sexmässor är nödvändigtvis friskhetstecken i samhällen. Inte artiklar som framställer prostitution som normalitet heller.
Lila jättedildoar och knytnävar i vaginan, snaror runt ballarna och piskmärken på skinkor, plastfår och kön som rakas för att se outvecklade ut.
Men vaffan.

Det finns en kortfilm, Porrskadat, som jag bara läst om. Men jag är glad att den finns och jag hoppas att inte bara jag som redan är anti-, utan många, många som tror att porr är något som måste finnas, för att … för att … ja, varför?, kommer att se den.
Inte minst killar. I filmen berättar tjejer om hur det är ”att leva upp till den bild som pojkvänner har onanerat till”. Killar som inte ens orkar fantisera tydligen – de har väl ingen fantisator, kantänka. Pffft.
Läste förresten om en porrstjärna specialiserad på analsex. Före inspelningar fastade hon i 24 timmar och gjorde flera tarmsköljningar. Efter inspelningar låg hon i fosterställning i dygn, tills såren läkte och smärtorna vek. Hon tyckte det var roligt om hon beredde nöje för dem som såg filmerna. Vill ni leva upp till det, tjejer?
Nej vaffan.

Vill vuxna som är överens om både inledning och stopp testa något nytt så ok då.

Men de allra flesta vill garanterat inte ha varken flaskor eller knytnävar inkörda i någon kroppsöppning, eller bli bundna och blåslagna.

Vägra pornografi! Låt det otänkbara förbli otänkbart.

Vägra behandla barn, kvinnor och män utan empati och respekt!

Våga göra egna erfarenheter, som jämbördiga parter.

Våga ge, våga ta, våga styrka, våga svaghet. Våga vara vuxna, våga älska!

Det kan vara lämpligt att spara 500 kronor i månaden till nyfödingen föreslår en privatekonom i svaret till en nybliven förälder i en frågespalt.

Ett svar som belyser skillnaderna i inkomster och perspektiv mellan olika grupper i Sverige.
Några har jobb och jobbskatteavdrag, villa och rut- och rotavdrag, tjänstebil och båt och sommarhus.
Andra är i fas 3 och linkar till praktikplatsen för att inte mista det ekonomiska stöd som återstår efter att ha bortrationaliserats från arbetsplatsen där de jobbat i trettio år.

Klyftorna ökar i Sverige, alltfler blir fattiga, relativt sett.
Det är inget problem tyckte Ebba Busch (KD), hon är också fattig relativt sett, jämfört med Ingvar Kamprad.

Problemet är inte Busch eller Kamprad. Problemet är att det blivit allt svårare att ta sig bort från den relativa fattigdomen i Buschs Sverige. Utsorteringen börjar redan på förskolenivå och fortsätter genom skoltiden och resten av livet.
Och ja, det finns de som klarar sig bra trots sorteringen. Förr kallades de maskrosbarn.

Maskrosbarnen kan ofta berätta hur någon i deras omgivning, inte sällan lärare eller fritidsledare, sett dem och hjälpt dem stå emot utsorteringen. Med färre vuxna tillgängliga, med allt fler barn och unga som pockar på uppmärksamhet blir chanserna mindre att någon ska orka se och hjälpa.

Så några ber om råd hur mycket de ska spara för nyfödingens räkning, andra räknar på hur de ska få ihop till hyra, mat och nya gympaskor till dottern som börjar trean.
Skridskor är inte att tänka på när vintern kommer, slalomutrustning är ett skämt. Det får bli stärkande promenader på gympalektioner och friluftsdagar i stället.

* – * – * – * –  * – * – * – * – * – *  – *
Every night and every morn,
some to misery are born.
Every morn and every night,
some are born to sweet delight.
Some are born to sweet delight
Some are born to endless night

William Blake

Storbolags och bankers it-nät attackeras av virus, trojaner och spioner. Attackerna förutsätts vara fientliga, och det är konkurrenter eller främmande makt som står bakom dem. Främmande makt är antingen Kina eller Ryssland.

Är det Kina är det ”Kina”, är det Ryssland är det antingen Putin eller kriminella.
Ska it-brottsligheten ges riktigt hög prioritet kallas den cyberbrottslighet.

I denna och i annan rapportering finns det saker som stör mig.
Storbolag och banker attackeras förvisso, säkert av konkurrenter och stormakter. Men bankerna attackeras också av kriminella som samlar konto- och personuppgifter. Uppgifter som sedan används för att tömma kundernas konton. När så hänt skriver journalister om ”casen” (jag har också gjort det), frågar säkerhetsansvariga på bankerna som förnekar att det är bankens säkerhet som brustit, och ”caset” nekas ersättning.
Bevisbördan ligger på kunden.
Små kunder är små irritationsmoment, stora kunder däremot kan hävda sina rättigheter, har råd med jurister och till och med egna utredningar. Är kunden så stor att banken måste erkänna att något är fel, går det också att finna en, eller kanske flera, syndabockar. Någon som brustit i säkerhet när det gällt förfarandet på banken, eller vid installation av systemen kanske.

Kundens/konsumentens rätt heter pengar. Pengar som inte handhafts av banken.
Det är svårt att tycka synd om storbolag och banker som klagar över it-brottslighet. De har resurser att lägga på säkerhet.
Resurserna används uppenbarligen inte till detta.
Jag har svårt att tycka synd om Skatteverket eller danska polisen också, när det har gjorts intrång i deras dataregister. De har visserligen hittat en syndabock, Svartling-Warg, och kanske är det han som tagit sig in i registren. Det verkar troligt att han kommer att dömas för det.
Men borde inte Skatteverket och danska polisen också dömas för oansvarig förvaring av personuppgifter?
Och S-W, när han döms skyldig, få strafflindring för att han visat på detta?

När svenska företag och myndigheter klagar på virus som Flame, ett av flera som används för att samla känslig information, inklusive försvarsanknuten sådan, så kan det ju vara värt att komma ihåg att just detta virus enligt SvD (31 maj -13) misstänks ha utvecklats av USA och Israel för att spionera på stater, men ”de många varianterna av det indikerar att det tagits över av och vidareutvecklats av organisationer i andra länder”.

Jaha ja. Hur gick det till då?
Banker och betalföretag blockerade Wikileaks i efterdyningarna av deras publicering av dokument från amerikanska försvaret, Assange sitter på Ecuadors ambassad i London, och Bradley Manning står inför militärdomstol i USA. Wikileaks och Assange var lätta att hitta, och Manning erbjöd inte heller något större problem. Men Flame, hur togs det över?

I spåren av it-spioner och -brottslighet växer it-säkerhetsföretagen, it-forensiska labb, it-polisgrupper. Samtidigt växer it-trafiken via datorer, surfplattor och mobiler, sjukjournaler ska skickas och läsas via nätet, till och med busstidtabeller ska hämtas via nätet. Och e-böcker förstås, så skönt att slippa både sjukvårdspersonal och böcker, och alla uppgifter om läsning och sjukdomar finns ju i tryggt it-förvar!
Affärssystemen för kartläggning av kunder via medlems- och betalkort blir allt större och effektivare. Det framställs som förbättringar.

Enligt en rapport från Europol publicerad i januari i år stjäls 1,5 miljard euro varje år från EU-medborgare via bankkort som kapats eller stulits.

HALLÅ!  Säkerheten? För persondata! För kunddata! För företagsdata! För försvarsdata!

Vad vi behöver är inte en Cyber Security Strategy,
vi behöver ett Cyber Stupidity Centre.
För att än en gång citera Anne-Marie Eklund-Löwinder, säkerhetschef, .SE.

https://www.iis.se/blogg/cyber-security-strategy/

I Almedalen 2010 fanns Piratpartiet på plats under ett litet soltak, och förutom piratpartisterna fanns under taket också ett bord där en makalös manick var i verksamhet.

Manicken var en 3D-skrivare som skulle bli en reprap-kopiator. En 3D-skrivare gjord för att kopiera sig själv.
Om den skulle ha kunnat göra just detta är osäkert, och om den någonsin fick i uppgift att kopiera sina egna delar är oklart.

Manicken i Almedalen har veterligen förpassats till glömska i ett förråd, men Isak Gerson och Gustav Nipe som satte ihop den har beställt och monterat en 3D-skrivarbyggsats som de 2013 gärna visar upp med ett bara delvis skämtsamt stridsrop ”3D-kopior till folket!”.
2010 fanns inget stöd för att berätta om 3D-skrivare för en vidare krets, men sedan dess har de kommit i ropet och skrivits om även i många papperstidningar. Byggsatser finns att beställa på nätet i olika format och prisklasser beroende på vad man vill kunna kopiera, och datafiler med ritningar för tillverkning av omkring 20 000 olika produkter finns att ladda ned gratis från nätet.

Arkitekter och ingenjörer var de som började använda sig av 3D-skrivare för framställning av prototyper och modeller. När nu skrivare i olika prisklasser och möjligheter att skriva ut i olika material finns tillgängliga, kan också mindre resursstarka företag och privatpersoner använda tekniken och göra till exempel reservdelar, leksaker och spel.

Makers-grupper har bildats och makersverkstäder etablerats som låter människor med idéer om konst, produkter och produktion samarbeta och gemensamt söka lösningar på problem.

Kopior kan göras i olika material och för olika syften. Vapendelar i plast har demonstrerats, och till och med kroppsdelar kan kopieras och användas till exempel inom transplantationskirurgi. Självklart krävs helt andra skrivare för framställning av kroppsdelar än de skrivare som finns att köpa för några tusenlappar på nätet.

Hur gick det med utveckling av reprap-skrivare då? Det är oklart. Förkortningen står för ”replicating rapid prototyper”, målet var att skapa en skrivare som snabbt skulle kunna kopiera sig själv och andra produkter i en ny industriell revolution. Den första reprapskrivaren som gjordes känd för en bredare publik 2007 kallades Darwin. En senare modell, Mendel, presenterades 2009. Säkert har en del hänt sedan dess, aktiva reprap-grupper finns på nätet, men likaväl som Lego sannolikt inte är imponerat av möjligheterna att skriva ut legobitar på 3D-skrivare hemma på skrivborden, är tillverkare av 3D-skrivare roade av möjligheten att de skrivare som saluförs är fritt kopieringsbara,

Som så mycket annat har 3D-skrivarindustrin sin egen hemsida där piratkopiering, och hot mot patent och immateriella rättigheter tas upp som en icke önskvärd del av den växande marknaden.
Föga förvånanade är hemsidan försedd med en informationsruta: ”3D Printing Industry. Reproduction without explicit permission is prohibited. All rights reserved.”
Det är en bit kvar till den nya industriella revolutionen, är en slutsats som förefaller riskfri att dra.

En till dom mot ”exorcister” har meddelats i svensk domstol. Den utsatta flickan är nu i tonåren, och ”exorcismen” utövades mot henne för fem år sedan, av hennes fosterföräldrar.

Det är tingsrätten i Borås som nu dömt mannen till fängelse i ett år och tio månader för grovt olaga tvång och grovt olaga hot. Kvinnan dömdes för grovt olaga hot till fängelse iåtta månader.
De har tvingat flickan dricka en blandning av rengöringsmedel, vatten och urin för att på så sätt onda andar skulle drivas ut ur henne.
Flickan omhändertogs 2008, efter att ha kräkts blod och förlorat medvetandet av det hon utsattes för.

Borås tingsrätt har tidigare behandlat ett liknande ärende. Om detta skrev jag i bloggen 16 maj, ”Häxor” och svensk rättvisa:
http://lottasallehanda.wordpress.com/2013/05/16/haxor-och-svensk-rattvisa

I det fallet frikände Borås tingsrätt, men hovrätten ändrade domen till fleråriga fängelsestraff.
Man får inte misshandla barn med hänvisning till ”kultur” och ”folktro” eller att det som skett förefaller så främmande att det inte kan ha hänt.

Ibland lär sig gamla hundar sitta. Det inger hopp.

”Approach thou like the rugged Russian bear!”
Kom som en björn från Ryssland!

Det är Shakespeare’s Macbeth som uppmanar Banquo’s spöke att anta formen av en rysk björn, så att kan Macbeth möta honom.
För svenskt försvar och vänner av Nato-anslutning räcker det med ett björnspöke. Någon önskan att möta det finns inte.
Frågan är kanske om det finns någon risk för ett möte. Försvarsreportrar och kommentatorer från olika försvarsinstitut och -högskolor är inte eniga om hur stor risken är.

Om att björnen vässar klorna är dock alla överens. Det skiljer lite emellan de som anser att vässandet sker från en så slö nivå att det egentligen inte innebär någon fara, och de som anser att vassare klor alltid kräver högre beredskap än slöa.
Sedan är frågan hur de vässade klorna ska bemötas. Natomedlemskap tycker FP, de flesta andra partier anser att det inte är en fråga att ta upp eftersom svenska folket inte är beredda att säga ja till ett sådant medlemskap.

Men att Sverige inte kan försvara sig självt är ändå något alla håller med om. Svårt att göra annat efter ÖB:s uttalande vid årsskiftet: Försvaret klarar att försvara en mindre del av landet under en vecka. Sen behövs hjälp utifrån.
Vem är egentligen förvånad? Sverige, oberoende av storlek, har väl alltid haft bundsförvanter när landet gått i krig? Allianserna har varierat, och för de flesta är det svårt att följa med i hur och varför allianserna skiftat genom århundrandena.

Nu sätter några sin tro och sitt hopp till ensidiga solidaritetesförklaringar med nordiska och baltiska länder. Solidaritetesförklaringar som vederbörande länder närmast tävlat om att förklara vara just ensidiga, för någon avsikt att rycka in till Sveriges försvar har de inte. De kommer att ha fullt upp att försvara sig själva, förstår man. Enligt rapporter från norska Aftenposten är för övrigt den norska försvarsförmågan inte alls lika bra som den vill verka: av flottans fem fregatter finns besättningar till tre, av flygvapnets 50 F16 finns bara 15-16 tillgängliga, och den internationella övningen Cold Response anses vara förlagd till fel område.

Om vi ska försvara oss mot något annat än den ryska björnen förefaller inte vara ett ämne att alls diskutera. Annat än om det handlar om ”terrorism”, men då deltar vi för fullt och Säpo lämnar uppgifter om svenska medborgare till amerikanska myndigheter som anklagar medborgarna för terroristbrott som inte är åtalbara enligt svensk lag.
Om det låter luddigt syftar det på de två svenska medborgare som utlämnades från Djibouti till USA, anklagade för medlemskap i al-Shabab som inte är terroriststämplat i Sverige eller EU.

Försvaret deltar i aktioner mot pirater i Adenviken. Gott så. Men kanske det vore bra att agera mot tjuvfiskarna i Adenviken och havet utanför Östafrikas kust. Också. Det har aldrig förts på tal vad jag vet. Ingår inte i mandatet. Men nog vore det bra att agera mot de krafter som gör piratverksamhet till den enda möjliga kvarvarande försörjningkällan för fiskarbefolkningar längs Afrikas kuster. Både vid Afrikas horn och i Västafrikanska länder.

Ryska björnungar får för övrigt tas om hand av människor finansierade av IFAW (International Fund for animal welfare), en amerikansk organisation. Tydligen har denna organisation inte behövt registrera sig som utländsk agent. Anna-Lena Laurén berättar om björnungarna och familjen som föder upp dem med flaska i en artikel i SvD 3 juni. Den uteblivna registreringen förklaras med Putins förtjusning i vilda djur. Fler ryska björnar alltså, riktiga björnar, med hjälp av Putin. Hm.

Det gick inte så bra för Macbeth som bekant.
Det var inte Banquo’s ande som besegrade honom.
Det var en levande Macduff, ”off his mother’s womb untimely ripped”.

Nu är rättegången inledd. Bradley Manning kläs i olika kläder i media. Förrädare och hjälte och ganska mycket däremellan.

Häromdagen sades det i en notis att han ”skröt” om hur duktig han var på datorer och på att knäcka koder.
Det var en överordnad som framställt det så. Nu. Inte då förmodligen när den överordnade var tacksam över att få en soldat som var duktig på annat än slå hårt, skjuta prick och gå långt med tung packning.
Bradley sökte sig alltså till en tjänst inom it- och analysverksamheten, särskilt fysisk var han kanske inte.
Enligt en artikel ska Mannings överordnade ha ifrågasatts därför att de satt en ”så ung och så labil nykomling” på en position där han kunde ta del av så känslig information.

Jo. Man kan ju undra. Men för att ta del av Colleteral Damage utan att reagera emot vad som skedde i videofilmen, ska man nog vara psykopat. Och då har det inte med åldern att göra, däremot med mänskliga rättigheter, empati och värdighet.
Det är kanske inte prio ett i träning av soldater i någon militärmakt, och inte heller i vad som premieras i hierarkierna.

Om Bradley Manning och ketchup skriver Jenny Nordberg, SvD-kolumnist placerad i New York, fredagen 7 juni. ”Förrädaren i ketchupfabriken”. Hon konstaterar att den sympati som Bradley Manning bemöts med från olika läger, om än inte alla förstås, i Europa, i stort sett är frånvarande i USA. Och förklaringen är – ketchup.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/forradaren-i-ketchupfabriken_8244034.svd

Nå, det är en min förenkling, och SvD:s rubriksättares. Det är helt enkelt så många miljoner människor som är beroende av det militära komplexet, inkluderat privata säkerhetsorganisationer och privata leverantörer av olika förnödenheter till militären, att det inte går att väcka en opinion mot militären och allt det den representerar.

Det är inte ”cherchez la femme” det handlar om, utan ”follow the money”.

Är man beroende av att fabriken man arbetar på får leverera ketchup till butiker vid USA:s militärförläggningar runt om i världen, då försvarar man militären och den egna försörjningen.
Vem bryr sig om mänskliga rättigheter, empati och värdighet? Vad är en whistleblower, om inte en förrädare som hotar – den egna försörjningen?
Det är kanske förståeligt, men inte mindre beklämmande för det.

Men allt vad i viljen att människor skola göra eder, skolen i ock göra dem.
För att ta till ett citat som kanske inte är i allmänt bruk i något Bibelbälte.

Bradley Manning kom till militären och trodde att han hade caught-up vad det handlade om: it, analysverksamhet, anti-terrorism och försvar av demokrati och mänskliga rättigheter.
Vad han inte hade koll på var att det är ketch-up som gäller.

Farväl folkhem, eller ska vi önska välkommen tillbaka?

Nu är tiden tillbaka då hembiträden fanns att tillgå för dem som hade råd och behövde tid till att bygga karriärer.

När Rut hette Ruth, har DN så fyndigt satt rubriken till en recension av en ny avhandling av Emma Strollo, ”Det städade folkhemmet. Tyskfödda hembiträden i efterkrigstidens Sverige”, Makadam förlag. Lars Linder recenserade 21 maj 2013.
Avhandlingen handlar om tyska kvinnor som kom till Sverige på 1950-talet och tog plats som hembiträden. ”En undantagslag gjorde det möjligt att trots strikta bestämmelser om arbetskraftsinvandring importera tyska kvinnor för hemarbete”.
Jomen. Så kan man få städat, diskat, tvättat och mat lagad till en billig penning. Lönerna kan hållas nere också, det är inte så dumt. Det heller.

Rut har inte nödvändigtvis hög lön, men hälften av den betalas med skattepengar. Och nu är det inte något krav på att Rut ska stå till tjänst i Sverige heller, det går bra att göra skatteavdrag för Rut inom hela EU. Precis som avdrag för Rot. ”Tack alla hyresgäster för halva min nya veranda” som en villaägare sa.
De där avdragen som sägs vara så bra för att de gör svart arbete vitt, och skapar arbetstillfällen. I Sverige. Däremot är det inte nödvändigtvis arbetslösa svenskar som får jobben, det finns många arbetslösa i EU och skatteavdragen gäller tjänster, vem som utför dem är inte reglerat.

Låter det främlingsfientligt? Det är inte det är som är poängen. Poängen är skatteavdragen. Rut- och rotavdragen utomlands ökade från 20 miljoner kronor 2011 till närmare 30 miljoner kronor 2012. Totalt har bara 100 miljoner kronor av de totalt 55 miljarder som Skatteverket betalat ut sedan 2009 gått till rut- och rotavdrag i utlandet.

Och förlåt, men det är 55 miljarder som förefaller ha behövts till vård och inte minst skolor i Sverige.
Av Lars Linders artikel framgår att undantagslagen för hembiträden var utformad så att ”social turism” skulle motverkas. Det innebar att de som kom skulle ägna sig åt hushållsarbete i minst två år innan det var tillåtet att ta andra jobb, eller få förlängt uppehållstillstånd.

Ringer det inte en klocka där också? Om äktenskap och fruimport? Hembiträdena behandlades inte nödvändigtvis väl. Det gör inte nödvändigtvis hustrur till svenskar som anser att exempelvis asiatiska kvinnor är mera behagliga att ha med att göra än svenska kvinnor heller. Om äktenskapet upplöses inom två år blir kvinnan utvisad, oavsett om hon misshandlats och plågats så till den grad att hon tvingats söka skydd för att överleva.

Men cynismen i dag är ännu mera omfattande med de bestämmelser som sedan 2008 gör det möjligt att sälja arbetserbjudanden som leder till arbetstillstånd i Sverige. Det har skrivits om hur människor fått betala för arbetserbjudanden och sedan tvingats arbeta under slavliknanade förhållanden. Har Migrationsverket godkänt arbetserbjudandet går det inte att lagföra ”arbetsgivarna”. Två tredjedelar av de utfärdade tillstånden gäller enklare jobb inom städ- eller restaurangnäringen. Bärplockning och skogsplantering. När lagen infördes var det efter många års lobbying från företag som sade sig behöva kvalificerad och högutbildad arbetskraft som inte fanns att tillgå i Sverige.

Migrationsverket utövar ingen tillsyn över ”arbetsgivarna”. Enligt en artikel i SvD 15 april 2013 (Negra Efendic skrev) säger en tjänsteman vid Rikskriminalen att de ”sett exempel på pizzerior som anställt hundra personer via arbetstillstånd”.

En lucka i lagen. O, så tråkigt då.
Det är inte bara en kriminell hantering av människor från andra länder. Det är förlorade arbetstillfällen för dem som är arbetslösa i Sverige, i Husby till exempel, eller Enköping. Det är lönepress nedåt, och det är underminering av facket.
Samtidigt som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör livet surt för alltför många som av sjukdom och/eller stress inte klarat villkoren i arbetslivet.
Samtidigt som ersättningar i a-kassa, sjukpenning, barnbidrag, och statsbidrag till kommunerna inte räknas upp med inflationen.
Samtidigt som pensionerna inte räknas upp.
Staten sparar mångmiljardbelopp varje år på uteblivna uppskrivningar, pengar som används till … till exempel rut- och rotavdrag, och jobbskatteavdrag.

Arbetslinjen gäller.
Varför då jobbreseavdragen blir allt mindre värda, är något att fundera över. Det gör jag.

Sannerligen. Vi ser hur samhället skiktas, i de som har rättigheter och de som inga har, de som har jobb och de som inga har.
De som äger bostäder, och de som hyr.
Ingen gräns för andrahandshyror längre, och höjda gränser för skattefria inkomster för uthyrning av hus och fritidshus.
Det har blivit avdragsgillt till och med att idka välgörenhet om välgörenheten är tillräckligt stor, och om välgörenhetsorganisationen är tillräckligt stor för att finansiera registrering hos Skatteverket.

Och det var just det som var meningen.
Enligt uppgift ska Anders Borg i en skrift 1992, ”Generell välfärdspolitik – bara magiska ord” ha skrivit att politikens viktigaste uppgift var ”att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken”.
Jag har inte kollat citatets autencitet. Men nedmontering pågår.
”De ökande klyftorna är chockerande” lyder rubriken på en artikel i SvD 23 maj 2013, signerad Ove Sernhede, professor och föreståndare för Centrum för urbana studier i Hammarkullen, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Chalmers. Husby är inte en segregerad stadsdel, Stockholm är en segregerad stad, anser Sernhede.

Och visst, det är vad som var meningen med utförsäljningar och privatiseringar, gentrifiering och ”arbetslinje”.
Åt den som har, ska vara givet. Och den som fått, ska få alltmera.

Det lönar sig att äga, av arbete blir man trött och sjuk och fattig.

PS. EU:s jordbruksbidrag gör inte saken bättre – bidrag utbetalas för ägande av mark, inte för produktion/arbete. DS