Sorgligt på Kyrkåsen

Den nya dragningen av Upplandsleden genom Enköping är om inte genialisk så åtminstone väldigt trevlig. Så trist då att labyrinten på Kyrkåsen, trots att den finns med på informationskartan vid de nya entréerna är i ett så sorgligt skick.

Ursäkta den skakiga pilen, den är i samma skakiga skicka som labyrinten.

När labyrinten invigdes för några decennier sedan var det med tal, specialkoreograferad dans och en skylt sattes upp med information om vad en trojeborg är för något historiskt, och mera specifikt om Kyrkåsens egen trojeborg.
Nu har inte bara informationsbladet försvunnit, skivan den satt på är också borta. Kvar på stolpen är en hittaut-kontroll, nog så vällovligt i sig.
Och trojeborgen/labyrinten. Ja, se själva:

Tallplantan är ännu så liten att den inte syns på bilden, men busken, ogräset och de desorienterade stenarna…

En buske växer sig allt större år från år inne i labyrinten. En bit ifrån busken har en tall etablerat sig också, och hur någon ska kunna leta sig in till labyrintens mitt är en gåta mer svårlöslig än vad skaparna avsett. Stenar har flyttats i labyrinten och utanför, gångar blockerats eller öppnats på ställen som saknar motivering.
Labyrinten har gått från att vara ett roligt tidsfördriv för barn och vuxna till en skamfläck.

Därför är det sorgligt på Kyrkåsen, trots att leden och entréerna gjorts så fina.

Klotterplank och reservat

Den har beskrivits som en praktristning. Ett hundratal figurer, 40 skepp, 32 människor och 22 djur på en berghäll i Övre Rickeby. Det är hällen längst i öster, och den liknar mest ett bronsålderns klotterplank.

Bilden gör på intet sätt hällen rättvisa, den bör upplevas där den är vid Övre Rickeby. Grishällen är det namn den fått i broschyrer.

Det går utmärkt att fylla en dag med hällristningsexkursioner sydväst om Enköping. Många av ristningarna är målade och därför lätta att se, andra kan anas i hällarna. ”Klotterplanket” i Övre Rickeby är på sitt sätt överväldigande, men ändå inte den med flest ristningar. Det är Stora Hemstahällen med omkring 400 figurer varav 200 skepp.

Svin på Hemstahällen. I reservatet finns tydliga spår också efter dagens vildsvin.

De många skeppen i Hemsta är imponerande, men än mer imponerande är faktiskt Brandskogsskeppet. En välmarkerad stig leder till hällen med den drygt fyra meter långa skeppsristningen. Med sex människor som ror och under kölen en människofigur som tycks lyfta skeppet, är ristningen inte bara säregen, den är unik i sitt slag.
Det går att jämföra med skeppet strax intill som, om än drygt två meter långt och med många med streck markerade roddare, ändå känns traditionellt i sin utformning.

Det lilla skeppet i Brandskogen, fören på det stora skymtar uppe till höger.

Hällristningarna kan ha gjorts av religiösa skäl, eller kanske för att markera platsernas betydelse som samlingspunkter i bronsålderslandskapet då vattnet låg så mycket högre än nu, Enköping var ett skärgårdslandskap. Människorna livnärde sig på jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske, och det avspeglas i hällarnas figurer.

Många skepp, gott om djur och män, men också några kvinnofigurer finns på hällarna. De här två syns på stora Rickebyhällen, intill vägen mot Lillkyrka.

Enköpings museum har utomordentliga utställningar om inte bara hällristningar, ett besök rekommenderas, före eller efter besök i det fria.
Vad museet inte berättar om är naturreservatet i Hemsta som också innefattar Hemstahällen, en av så många som ett 80-tal registrerade fornlämningar. Beteslandskapet med hagar och mindre skogspartier är en upplevelse i sig, att vandra genom längs Upplandsleden som passerar där, eller stillsamt packa upp matsäcken i, med full respekt för samtliga reservatsregler.

Hemsta naturreservat bjuder på ett vackert hållet beteslandskap, och exempel på envis växtkraft som den här björken.

Invallning och utvallning

Skvalbäcken invallad på fredagen överst, gäss och änder på fotbollsplanen på söndagen därunder.

Mellan tre och fyra miljoner har kostnaden för nya vallar på båda sidor om Skvalbäcken vid Pepparrotsbadet uppskattats till.
Invallningen beställde kommunen som tilläggsuppdrag från Cobab, bolaget som byggt Enköpings nya familjebad.
Den gångna veckans regnande blev ett test för invallningen, och den bestod testet. Det förelåg ingen fara för att Skvalbäcken skulle flöda över sina bräddar.

Vad som däremot lades under vatten var en lång sträcka av marken mellan Skvalbäcksvallen och nya ishallen. Gång- och cykelvägen väster om bron över utloppet från Vattenparken översvämmades och stängdes av. Men vattnet stod också högt långt in på den intilliggande fotbollsplanen, och ännu på måndagen stortrivdes änder och gäss i den uppkomna våtmarken.

Utvallning är något som MSB i vissa fall rekommenderar för att förhindra att brandfarliga vätskor rinner in under skåp. Vid Skvalbäcken tycks vallen förhindra att vatten från bristfälligt dränerade områden rinner ut i bäcken.

Det mesta av vattnet från onsdags- och torsdagsregnet var borta från gc-banan på söndagen, men gässen och änderna noterades vara fortsatt nöjda på den översvämmade fotbollsplanen ännu på måndagen.
Man kan undra om det inte varit värt någon miljon på bättre dränering som komplettering till, eller kanske i stället för, en del av invallningen.

Kul holkar och snälla kor

Lillkyrka fornstig är lärorik, lagom lång och med just så många myggor att man vet att man är i skogen men utan att plågas.

Det går inte att missa var fornstigen börjar.

Det finns en kort och en lite längre sträckning av stigen. De snälla korna möter den som väljer den längre vägen. Men då ingår också en snårigare, och blötare, terräng med flera gravplatser från olika tidsåldrar. Finnhögen är en av dem, Bonde i hög en annan. Det första namnet låter traditionellt, men Bonde i hög mera som en beskrivning.

Utgå från Lillkyrka sporthall och följ markeringarna, långa stycken följer fornstigen, elljusspår och Upplandsleden varandra.
Fågelholkar pryder nästan varje stolpe i elljusspåret, och man ser dem innan den första fornstigsskylten nås. Den som tycker holkar är roligare än historia kan nöja sig med dem.

Några av holkarna längs elljusspåret och fornstigen som delvis löper parallellt.

Övriga har en cirka tre kilometer lång promenad med 26 olika fornminnen markerade och beskrivna att fortbilda sig med, en promenad väl värd mödan.
Gladast över en inhägnad blir man vid källan som ser liten och harmlös ut men är två meter djup. Att den är stenklädd ned till botten gör det inte mer lockande att gå ned sig i den, men talar om hur viktig den varit för djur och människor.

Två meter djup? Huvva, tur den är inhägnad och gallertäckt ….

Svårast att upptäcka om inte för skylten är hålvägen, mest fantasieggande bautastenen vid sidan av stigen på väg mot Storgraven. Är det inte en runsten? Det borde det vara, vid en gammal väg, om än hålväg …

Mest tankeväckande i ett klimathots- och havsnivåhöjningsperspektiv är skylten vid bron över Blackfjärdskanalen. Att stora delar av Trögdens bördiga åkrar en gång var täckta av vatten är lätt att glömma bort.

Notera tidsaxeln på skylten.

Det är på södra sidan av kanalen som de snälla korna och deras kalvar går. Vandrare är besökare och ska hålla sig diskret undan. Det är djuren som hör hemma där, och det går utmärkt att utan att störa dem se och begrunda såväl Bonde i hög som båtgrav, Finnhögen och i skogsområdet utanför hagen resterna av Lövnäs hemman och det gamla torpstället.

Finnhögen sedd från fornstigen och Upplandsledens vindskydd och rastplats.

Kulturföreningen Lillkyrka fornstig har gjort och gör ett gott arbete med stigen för såväl folkbildning som -hälsa, ett utflyktsmål så gott som något.

Funiculì, funiculà…!

En inte så liten Boy. Se fortsättningen.

Vad är det för fel på bergbana? Och vad är det för fel på Uppsala slott?
Hiss och gångbro/bergbana upp till slottet för att förbättra tillgänglighet och utveckling av konstmuseum och turism vid slottet var förslag som inte alls uppskattades i Uppsala, och som också dragits tillbaka.

Bergbana? Jodå, i Norge kan de. Bergen har en lång bana med tre hållplatser, i Trondheim har de en annorlunda bana anpassad till cyklar. I Finland går det bra att ha museum i Åbo slott. Det är visserligen ett historiskt museum, men utställningar, permanenta och tillfälliga, har de ju där också. Bergbanor finns i en rad andra städer.
Till och med Skansen har en bergbana.

Men i Uppsala går det inte an, inte konstmuseum i slottet och inte bergbana uppför backen. Annars hade det ju varit kul med en bergbana, om än kort, upp till slottet.
Och en bättre användning än museum i delar av Uppsala slott, finns det? Oavsett vilken typ av museum, men nu är det ju konst som det redan bitvis anpassats till.

För skattebetalare kan det kanske rent av vara en fördel att kommun och stat samnyttjar och -finansierar lokaler och verksamheter i Statens fastighetsverks slott, i stället för att som andra vill, flytta det kommunala konstmuseet till Kaniken, ägt av Uppsala akademiförvaltning.

Museet i Åbo slott hade för nu ganska många år sedan en tillfällig utställning där bland många andra föremål en t-shirt hängts upp. Texten löd ”Mercenaries never die, they go to hell and regroup”. Det är lite så det är i Uppsala, inte med legoknektar, men med protesterande. Det ska protesteras, oavlåtligt, i olika konstellationer och mot olika saker, och effekten av det blir långbänkar. Det har protesterats mot långbänken vid Forumtorget också förresten. Den är för lång och står för skuggigt och …

I Århus, Danmark var det inte tal om konstmuseum i Marselisborgs slott. Det är sommarresidens för kungafamiljen. Men när de kungliga inte är i slottet är sedan 1974 slottsparken med dess många skulpturer öppen för allmänheten.
Konstmuseet Aros byggdes nytt och stort och påkostat. Boy (bilden ovan) kan ses där, Boy är som museet, stor. Följ länken och se själva.

Det är tråkigt att det inte heller i framtiden ska gå att åka bergbana upp till Uppsala slott med konst följd av slottslunch som utgångspunkt för strövtåg i Carolinaparken, Linnéanum och Botaniska trädgården, med eller utan besökare utifrån.

Att sjunga glatt om bergbanan på Vesuvius går i varje fall. Själva banan finns visserligen inte kvar men sången om banan är välbekant, flera olika versioner finns på Youtube. Refrängen lyder:

//: Jammo, jammo, ’ncoppa jammo jà://
//:Funiculì, funiculà://
’Ncoppa jammo jà funiculì funiculà!

Varg? Gå etter’n me käppen

Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva.
Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.

Johannes Janssson/Norden.org

Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar.
Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.

Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?

Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor.
Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter?
Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt.
Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.

För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”

Collage med förhinder. Så här blev det.

Det blev inget inramat collage med fotokort och motiv knutna till krig och vapen. Korten ville inte låta sig kombineras till ramvänligt format. I stället blev det detta:

Lite taffligt sammanställda på den omanglade linneduken.

Det var färgbildens nöjt uppåtblickande soldat speglad i bilrutan, och fången som med förbundna ögon och bävan likaledes vänder ansiktet uppåt, som inledde samlingen av militär- och vapenanknutna bilder.
Jorge Silvas
bild nere till höger från utställningen ”Vittnesmål Irak – fem års krigsrapportering” på Galleri Kontrast våren 2008 är fortfarande den av de fyra som utan blod, våldsutövande och vapen speglar krigets maktförhållanden.

Det är sannolikt flygplan eller helikoptrar Silvas personer riktar uppmärksamheten mot. Vilken typ av plan som Johan Bergmark fångat i effektfull siluett mot molnet på fotot uppe till vänster, är oklart. Men i det tänkta collaget passade hans foto, även det från Galleri Kontrast, bra.

Pojken med hjälm, gevär och flera handeldvapen fotograferades av Vee Speers 2007 (kortet från Fotografiska). Den unge mannen med patronbälten över huvud och axel fotograferades av Gilles Caron i Biafra 1968, (kortet från Musée de l’Elysée, Lausanne).

Unga människor i verkligt krig och krig som en lek. Hur det var och hur det förespeglas bli.

Annie Leibovitz svartvita foto från Sarajevo 1994 (kortet är märkt Fotofolio.com, sannolikt köpt på Fotografiska). Bilden säger mer än ord.

Galleri Kontrast ägs av Pressfotografernas Klubb och finns på Hornsgatan i Stockholm. www.gallerikontrast.se

Fotografiska museet, finns vid Stadsgårdshamnen, Stockholm. https://fotografiska.com

Om arbetets värde, och arbetarens

”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern.
För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning.
För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)

Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö.
Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.

Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009.
Om egyptiern:
”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag.
Det är så det är med oss timanställda.
Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll.
Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar.
Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41)
Om Yassir:
”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda.
Inte nu längre.
Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48)
Om Amish:
”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).

Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri.
Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:

”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12)
”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20)
(JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30):
”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar
Jag börjar jobba/ Jag silar tofu

Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu
Jag silar tofu”(ss 51-52)
”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller

Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113)
… ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså
Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)

Och sen får JP jobba på slakteriet:
”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123)
”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo
… Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124)
”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125)
”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139)
”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148)
(Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar):
”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178)
( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.)
”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter)

Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)

Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor.
I månaden.
Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor.
I månaden.
Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.

Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!

Bry er om privatliv och integritet!

Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?

Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.

Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power.
PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”

I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.

I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat.
Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.

Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.

Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år.
Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande.
Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.

EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).

Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.

Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017.
Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.

Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas.
Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen.
Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013.
En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.

Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag.
För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.

Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.

I Wired skrev Brett Salomon i september 2018:
”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.

Och nu får vi vaccinpass …
Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav?
Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare.
”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.

I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).

Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna?
I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg:
”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”

Till lokaltidningens försvar

En demokratisk bastion som faller då kommun efter kommun råkar i medieskugga. Eller en onödighet fylld av returinformation och trista referat av ännu tristare debatter i politiska församlingar av olika storlek och dignitet.
Beskrivningar av medier i mindre samhällen/kommuner varierar. De som sällar sig till den första kategorin av beskrivare talar inte sällan om radio/tv. I den följande kategorin finns ofta de som talar om lokaltidningar, på papper och/eller webb, och tonen är gärna lätt hånfull.

I Karin Smirnoffs hyllade romanserie om Jana Kippo, beskrivs Janas syn på lokaltidningen:
”Den var tunn och trist eller om det var jag som var tunn och trist. Det lokala hade aldrig intresserat mig. Små människor som gjorde små saker. Odlade en speciell tomat. Sydde lampor av strutsfjädrar. Vann en skönhetstävling på Bahamas.
Kulturdelen var inte så mycket roligare. En litteraturkritiker som gillade deckare skrev ointressanta recensioner om ointressanta böcker. Medborgarskolan hade haft vernissage. En ikonmålare målade ikoner. ”
(Jag for ner till bror, Bokförlaget Polaris, Stockholm 2018, s 199)

Det är en syrlig beskrivning, och roande. Men också orättvis. Den döljer lokaltidningens funktion som lim i lokalsamhället, det som gör att det finns något att tala med grannen om över staketet, med vänner och bekanta när man möts i matbutiken, på macken eller när man hämtar barnen vid förskolan. Vare det kommunala beslut, vägbyggen, tomatsorter, strutsar, ikoner eller Bahamas.
De som talar om ”returinformation” förstår inte att informationen lika mycket, och mer, är viktig för dem som inte var där.

Även Jana Kippo blir varse nyttan med lokaltidningen:
”Men på näst sista sidan insprängt bland antikhandlare och kantarellförsäljning satt en liten rektangulär annons med svart ram. Konstutställning stod det.” (Ibid, s 199).

Små notiser, korta artiklar, längre artiklar, rentav några reportage, med en eller flera bilder, kanske en liten film. Polisnotiser, lokal politik, beslut om skolor och äldreboenden och kommande vägbyggen. Var ges sådan information om inte i lokaltidningar?
Lokaltidningar är en väg in för nyinflyttade och ett sätt att få och behålla kännedom om lokalsamhället för dem som redan bor. Med annonser dessutom, om konstutställningar, föreningsmöten och inte sällan butikserbjudanden.

En annan sak, som gäller inte bara lokaltidningar, är att det inte alltid är i rubrik eller ens i ingress som det verkligt tänkvärda finns.
Exempel från den tidning som ligger mig varmast om hjärtat är att utredningen om kraftvärmeverkets framtid gäller om man ska gå vidare med försäljning av delar eller hela kraftvärmeverket. För framtida elförsörjning i Enköping har ju detta stor betydelse, men det står i artikelns sista tredjedel.
Ett annat exempel är utredningen om västra skolans framtid där det framgår att det privata alternativet, IES, som har starka förespråkare i minoritetsledningen, inte är intresserat av att driva grundsärskolan som är en del av nuvarande Enöglaskolan. I det fallet finns upplysningen i artikelns första tredjedel.
Osökt drar jag mig då till minnes Fay Weldons roman Landets hjärta som kom på svenska 1989:
”Lokaltidningarna tar aldrig upp sådana saker (miljögruppers protester, min anm) på förstasidan utan ger dem en undanskymd plats längst ned till vänster på andrasidan.” (Stenströms bokförlag (pocket), s 156.

Men åter till nyttan med lokalmedia som framhålls i flera böcker.
Se bara:
”Några närmare detaljer om deras seder och bruk känner vi inte till, som ni förstår. Studera gärna småannonserna i deras tidningar, det brukar vara mycket givande.”
(Stanislaw Lem, Stjärndagböckerna, Bokförlaget Alba, 1983, s 84.)

Och här:
”Du lyssnar ju inte ens på mig, mannen. Det är på lokalradion man får veta vad som händer. Där och i de lokala tidningarna, inte sant? De är ens ögon och öron.”
(Peter James, Död vid första ögonkastet, Harper Collins Nordic AB, 2021. s 210.)

I James’ deckare är det visserligen storskurken och nätromansbedragaren som uttalar sig, men att han är skurk och bedragare betyder inte att han har fel om nyttan med lokaltidningar och -media.

Så var rädd om era lokaltidningar och -media, de är era ögon och öron. Se, hör, läs och lär!