Tio år sedan Aaron Swartz drevs i döden

I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff.
Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.

När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.

Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:

https://www.aaronswartzday.org/

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Via länkarna ovan går det att följa det arbete som fortsatt sker i Aaron Swartz anda.

Aaron Swartz och den kamp han förde är lika aktuell här och nu.
Det klargörs i texten nedan:

Lottas Allehanda har tidigare publicerat en rad inlägg om Aaron, bland annat:

Äkta och oäkta – om trojeborgen igen

Trojeborgen på Kyrkåsen, ”den är ju inte äkta!” sade en medborgare som inte tyckte vanvården av trojeborgen, markerad på kartan över nydragningen av Upplandsleden, var något att uppröras över.
Den ursprungliga trojeborgen togs bort när kyrkogården utvidgades, möjligen på 1940-talet.
Trojeborgen återuppstod ett stenkast från kyrkogården åt Åsenstugan till för flera decennier sedan. Vackert återinvigd med specialkoreograferad dans och tal. Därefter fanns den där för små fötter att springa runt i och för större fötters ägare att överblicka efter att ha läst informationstavlan om den och andra trojeborgar.

Men de senaste åren har trojeborgen fallit i vanhävd. Det är tråkigt. Det är rent av bedrövligt. Jag har ondgjort mig över Kyrkåsens förfallna labyrint tidigare:

Och här:

Hopp för trojeborgen?

Inte blev det mindre bedrövligt efter ett besök på Badelundaåsen och vid Anundshög.
På åsen finns en imponerande trojeborg, labyrinten kallas den på turistkartorna, och även om dess stenar inte är överdrivet synliga så är området välskött och informationstavlan en glädje att ta del av.

Trappan upp på Anundshög, och utsikten över tvillingskeppen från högens topp.

När runstenar och Sveriges största tvillingsskepp beundrats från toppen av Anundshög är det lätt att söka sig till Café Anund strax norr om gravfältet. Och där, minsann, finns en trojeborg!

Stora labyrinten överst, informationstavlan till vänster och den ”oäkta”, vältrampade trojeborgen till höger.

Mycket mindre än den stora ursprungliga längre västerut, men välhållen. Nygjord är den förvisso, men det måste ju inte betyda ”illa underhållen”. För besökare, små och stora, är den likafullt rolig att se och att springa i.

Det vore en välgärning om Enköping kunde ta sin alldeles egna trojeborg bättre till vara än så här:

Så här såg trojeborgen ut i oktober, ogräset har växt kämpahögt och den allt resligare busken i det som varit en gång har tappat sina löv.

Det kanske finns föreningar, eller rent av skolklasser?, som gärna skulle bistå vid upprustningen? Lokaltidningen Enköpings-Posten gav ändå visst hopp om förbättringar kommande år då tydligen såväl Kyrkåsen som Vattenparken kommer att bli föremål för åtgärder, inte helt klart av vilket slag.

Att det inte saknas varken fantasi eller initiativkraft vid den kommunala parkförvaltningen är många, ortsbor och turister väl medvetna om efter stadsvandringar och parkbesök. Och säkert har en av årets julhälsningar i en rondell glatt många. Se själva:

Kryp inte för klandervärda

Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras.
Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.

I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse.
90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.

I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken.
Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.

Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder.
”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/turkiets-beslut-att-lamna-istanbulkonventionen_H8112287

https://sieuropaparlamentet.se/aktuellt/mycket-allvarligt-att-turkiet-lamnar-istanbulkonventionen/

https://www.europaportalen.se/2021/04/debatt-forhandla-inte-bort-kvinnors-rattigheter-i-handeln-med-turkiet

Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.

Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.”
En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.

I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”

För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”.
Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.

Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom.
Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”

I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.

Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.

När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.

Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.

Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.

Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021).
I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han
” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”

Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.

Wikipedia om Rojava:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Länkar från Amnesty International:
https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-osman-kavala-och-sex-andra-som-domts-protester-i-geziparken-ar-samvetsfangar

https://www.amnesty.se/aktuellt/rattvisan-har-segrat-i-turkiet-domarna-mot-fyra-manniskorattsforsvarare-havs/

https://www.amnesty.se/aktuellt/flyktingar-som-atervant-till-syrien-har-blivit-torterade-valdtagna-och-forsvunnit/

https://www.amnesty.se/aktuellt/turkiet-maste-dra-tillbaka-beslutet-om-att-lamna-istanbulkonventionen/

Reportrar utan gränser:
https://rsf.org/en/turkey-25-journalists-imprisoned-half-year

Bockar och annat i Gävle

Gävle är inte en väldigt stor stad, men där finns ett väldigt stort pepparkakshus, på länsmuseet. Stora pepparkakshus är tradition på museet, Margareta Persson, Högbo, skapade 2022 års upplaga. Se här:

24 kilo mjöl och 70 paket florsocker gick åt till det tre meter och 30 centimeter höga huset. Det är lika brett som högt, och på djupet en meter och 60 centimeter. Imponerande.

Annat väldigt stort och väldigt känt är julbocken. I år står den på Rådhusesplanaden i stället för på Slottstorget, men det gör den inte mindre imponerande, 13 meter hög och tre ton tung. Under de 56 år som Gävle haft en jättebock har den inte sällan blivit lågors rov och säkerheten runt bocken har därför förstärkts alltmer. I år omges den av dubbla rader gärdsgårdar, kameraövervakas och ett vaktbolag har särskilt ansvar för att bocken ska stå kvar så länge bockkommittén önskar. (Kommittén har bildats av Gävle City och Gävle kommun, Gävlebocken är ett registrerat varumärke, och bocken har en egen talesperson).

Att bocken har ett eget trafikmärke bör kanske inte förvåna.

I Rådhusesplanadens andra ände står Vasaskolans NF-förenings egen julbock, inte fullt lika monumental som den officiella, men nästan. En Vasaskolebock uppfördes första gången i advent 1971 och åren sedan dess har den inte sällan rönt samma öde som den officiella. Inte mindre än 28 NF-bockar har bränts, sex har skadats på annat sätt och en har stulits (!). Men 14 har förblivit orörda, och även årets bock har fått stå i fred, utan staket och vaktbolag. Lite underlig ser den ändå ut, ”den har ingen hals” som en Vasaskoleelev beklagande berättade, utan närmare förklaring. Men hals eller inte är bocken imponerande, även om den är några meter lägre och några kilo lättare än den officiella bocken.

Mindre i omfång men inte mindre imponerande är Vasaskolans elevers julbock.

En fördel med årets bockplacering är att besökare bara genom att vända sig ett halvt varv får se den likaledes stora skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”, skapad av Eric Grate i massiv granit och invigd 1956. Den nakna gudinnan i dammen väckte protester i vissa kretsar, och folkhumorn gav snart skulpturen namnet ”Fnasket i plasket”. Vilket visar att det inte är bara västkustfolk som är vitsiga, det samma gäller på östkusten.

Eric Grates gudinna är inte särskilt upprörande nu så här snart 70 år efter invigningen.

Det finns mycket mera att läsa på nätet, Gävles och Vasaskolans hemsidor.

Snösätra, en plats för entusiaster

Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka.
Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.

Läs om Kulturkvarter Snösätra:
https://www.kulturkvartersnosatra.com/

Läs om Snösätraområdet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%B6s%C3%A4tra_upplagsomr%C3%A5de

Läs om årets festival:
https://www.arbetaren.se/2022/06/04/hall-of-fame-gatukonsten-blomstrar-i-snosatra/

Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns.
Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.

Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.

Försvunna lärjungar och poetissor

Vem vill vara ”doktorinna”? Eller ”överstinna”, eller ”poetissa”? Möjligen ”författarinna”, men det är tveksamt.
David Isaksson berättar i en intressant artikel i Språktidningen 5/2020 om Natalja Beschlebnaja som kämpar för feminina yrkesbeteckningar i ryskan. Hon är poetissa och journalissa. Kvinnliga beteckningar finns alltså till viss del, men kan då användas med nedsättande betydelse. Hon exemplifierar med doktorsja:
”Om jag berättar för någon att jag har varit hos doktorsja så tror den pratar med att jag menar att besöket inte har varit bra, fast jag bara markerat att läkaren var kvinna.”

Artikeln är lång och tankeväckande, så tankeväckande att den blivit liggande. Isaksson tar naturligtvis i sin artikel upp exempel på hur yrkesbeteckningar i svenskan på olika sätt anpassats till könsneutralitet.
”Talesperson”, ”riksdagsledamot” är några exempel. ”Överstinna” i betydelsen överstens fru, eller ”doktorinnan” gift med doktorn används inte längre, annat än möjligen som satiriskt/historiskt inslag i revyer eller pjäser. En kvinnlig överste är överste. En kvinnlig doktor är doktor. Yrkesbeteckningarna är könsneutrala.
Det förefaller fullkomligt rimligt i svenska öron – därför blev David Isakssons artikel liggande, trots att Natalja Beschlebnaja säger att ”om man är feminist märker man snabbt att kvinnor osynliggörs i språket”.

Att Språktidningen och Isaksson letades fram igen beror på Jonas Gardell. Han skriver i boken Om Jesus (Norstedts Stockholm 2009, sid 111) om kvinnliga lärjungar till Jesus, och en möjlig förklaring till att de ”försvann”:
”Det hebreiska och arameiska språket hade helt enkelt inget ord för kvinnlig lärjunge. Ordet – talmid – är i maskulin form! Så hur mycket Jesus än kan ha betraktat Maria från Magdala och andra kvinnor som fullvärdiga lärjungar saknades på deras eget språk en term som kunde benämna dem så!”

Det är ett språkets osynliggörande som ruskar om. Konsekvenserna av detta osynliggörande har vi levt, och kommer vi att leva med, länge, länge.
Riskerar vi rent av att kvinnor försvinner i framtida historieskrivning som en följd av vår strävan att få könsneutrala titlar och beteckningar?

Deckare då och nu, här och där

”The tappity-tap-tap and the thin bell and muffled whir of …”
Vad kan nu detta beskriva?
Eller det här:
”… a thin white union-suit, grey socks, black garters …”

Svaret på den första frågan är skrivmaskin av den modell som fanns för minst fem decennier sedan.
Svaret på den andra är underkläderna på en detektiv av den gamla skolan.
Sekreteraren som skriver på maskinen heter Effie Perine. Detektivens namn är Samuel Spade. Platsen är San Fransisco, bokens titel The Maltese Falcon, författarens namn Dashiell Hammett.
En deckare som liksom underkläderna är av den gamla skolan, en osannolik historia, mängder av machomentalitet, misshandel, mord och misogyni.

Likafullt underhållande även om det inte skulle vara det bästa lästipset för varken sommar eller vinter. Roligast är tidsmarkörerna, The Maltese Falcon’s utgivningsår var 1930. Då skrev man ”automobile” om bilar, och ”union-suit”, vem har ens hört talas om kombinationer, kalsong och undertröja i ett, nu för tiden? I varje fall för män, kvinnor kanske kan luras in i en ”body” med spetsar och allt, men annars är det nog bara väldigt små barn som kan kläs i en ”union-suit”.
Och ”garters”? Strumpeband! Nej, det är inte heller vad dagens detektiver vanligen behöver för att komplettera klädseln, varken svarta eller kolorerade.
Det kan tilläggas att i baksidestexten för pockeupplagan från Vintage Books, Random House, 1984, citeras London Times Literary Supplement från utgivningsåret:
”This is not only probably the best detective story we have ever read, it is an exceedingly well written novel.”
För jämförelse finns svenska thrillers/deckare från 1920-talet, om inte annat så på antikvariat. Skillnaden mellan den svenska ”Silverskatten” och Samuel Spade är milsvid, inte bara geografiskt utan också i stil och intrig.

Vara hur det vill med London Times Literary Supplement av år 1930. Det är ändå lätt att ledsna på Sam Spade. Man blir inte särskilt mycket gladare av Raymond Chandler, även om han är senare och kanske mera lättsmält trots n-ord, rent av med dubbel-g – det senare ett ord jag aldrig hörde användas ens i min barndom som är fjärran om än inte så långt fjärran som 1939 då Chandlers första bok med Marlowe i huvudrollen publicerades.

Det är faktiskt roligare att läsa Dick Francis, lika mycket macho, och visst finns där såväl misshandel som mord, men där finns också galoppsport (hinderlöpning) och annat som till exempel flygplan och piloter. Som i Flying Finish. Francis skrivarkarriär inleddes på 1950-talet och fortsatte flera decennier till hans död 2010. I de senare böckerna var sonen Felix medförfattare.

Och sen finns förstås The Riddle of the Sands av Erskine Childers. Utgiven 1903, och ansedd som den första thrillern, en genre som växt om inte exponentiellt så näst intill, sedan dess.
Läsningen av gamla deckare och thrillers är ett roande, om än ibland förskräckande tidsfördriv. Nyare böcker i genrerna ger andra insikter och ibland geografiska perspektiv.

Mina personliga favoriter? Louise Penny, (Kanada, Quebec), Peter May (i synnerhet de som utspelas i Hebriderna), Elly Griffiths (Norfolk, Brighton), Ann Cleeves (Newcastle-upon-Tyne, Shetland) och förstås Anne Holt (Norge). Samt Sara Paretsky, den deckarförfattare som först öppnade mina ögon för genrens möjligheter att ge kunskap. Titeln på ögonöppnaren är Tunnelseende (Tunnel Vision) som delvis utspelar sig i det som bokstavligen är Chicagos undre, undre värld. Två ”undre” är ingen felskrivning.

Tilläggas kan att deckare i dag fungerar som sagor för vuxna: där finns den/de onda som nästan utan undantag åker dit på slutet, och den/de goda som ser till att så sker. De senare kan vara mer eller mindre tilltufsade stereotyper och troligen oförbätterliga i den bemärkelsen. De förra mer eller mindre korrupta eller fördärvade på annat sätt. Men utgången är (nästan alltid) given: häxan åker in i ugnen.

Faran med att ta fan i båten

”Varför berättas det inga sagor om prinsen som vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda?”
Skrev Cordelia Edvardson i boken Viska det till vinden (Brombergs, 1988 sid. 30) om det nazi-Tyskland hon växte upp i, om Tyskland och tyskarna som det och de var och hur det och de blev, och om hur hon, som överlevde Auschwitz, kunde förhålla sig till landet.

För Stefan Zweig (1881-1941) österrikisk jude som tvingades i landsflykt efter nazi-Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, gick det sämre. Han begick självmord i ett hotellrum i Brasilien 1941. Han hade då skrivit boken Världen av igår (Ersatz 2011) om hur Mellaneuropeiska länder från överväldigande, brusande kulturell blomstring via första världskriget, hyperinflation och politisk instabilitet slukades av fascism och nationalsocialism.
Zweig skriver om hur han som ung man från Wiens instängt högborgerliga värld kom till Berlin vid förra seklets första år och mötte världen:

”… de unga människorna i denna nya värld (kom) från vitt skilda samhällsskikt, uppifrån, nedifrån, den ene var preussisk aristokrat, den andre redarson från Hamburg, den tredje av westfalisk bondesläkt. Jag befann mig plötsligt i en krets där det även förekom verklig fattigdom med trasiga kläder och nedtrampade skor, alltså en sfär jag i Wien aldrig kommit i beröring med. Jag satt vid samma bord som förfallna drinkare, homosexuella och morfinister … ” (Världen av igår, sid 134)

Zweig beskriver sig som ständigt intresserad av kultur, aldrig politiskt engagerad. Men han var observant och skriver längre fram:

”Först efter kriget (första världskriget min anm) började nationalsocialismen förstöra världen, och som första synliga fenomen frambringade vårt århundrade den mentala epidemi som kallas xenofobi: främlingshatet, eller åtminstone främlingsrädslan. Överallt försvarade man sig mot utlänningen, överallt stötte man ut honom. Man måste låta fotografera sig från höger och vänster, i profil och en face, med håret så kortklippt att örat syntes. (…) man måste kunna åberopa moraliska och ekonomiska garantier (…) Om jag summerar (…) hur många timmar (…) hur många visiteringar och utfrågningar jag varit med om vid gränserna, då först märker jag hur mycket av människovärdet som gått förlorat under detta århundrade, som vi unga hade drömt om som ett frihetens tidevarv, världsmedborgarskapets kommande era.” (Ibid sid 442-443)

Fler som i nutid ingår i den kulturkrets som många av oss identifierar oss med borde ta sig tid att läsa och betänka vad Martin Niemöller skrev 1947:

”När nazisterna hämtade kommunisterna
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna
teg jag;
jag var ju inte jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Martin Niemöller grundade 1933 tillsammans med teologen Dietrich Bonhoeffer Bekännelsekyrkan, en evangelisk protestorganisation mot Nazitysklands ledning. Niemöller greps 1937 och fördes först till koncentrationslägret Sachsenhausen. 1941 flyttades han till Dachau där han var kvar till befrielsen av lägret i april 1945. Bonhoeffer avrättades av nazisterna i april 1945. Mer om de båda står att läsa på Wikipedia.

Skildringar av det framväxande skräckväldet i Tyskland på 1930-talet och de fasor som följde nazisternas maktövertagande och angreppskrig i Europa lämnar få oberörda. Samtidigt förefaller det svårt för många att se att det som bar fram nazisterna till makten inte skiljer sig i art om än i grad från vad vi ser i dagens samhällen.

Att känna sig förbisedd, utlämnad, rent av revanschlysten är inte ovanligt oavsett om det gäller medmänskliga relationer eller samhälleliga funktioner. I synnerhet om det man tagit för givet, eller fördelar man anser att man har rätt till, hotas. Vare det billig värme, maxtaxa på dagis eller rot- och rutavdrag för altanbyggen och läxläsning med barnen.

Men det är något djupt olustigt med samhällsandan då den egna bekvämligheten, gången långt utöver livsnödvändigheter, vänds i ovilja att hjälpa de andra, de som har bara sig själv och sina närmaste kvar att försöka rädda i en kaotisk och krigisk värld.

Den oviljan kan sluta med att det visat sig vara fan man fått i båten. Eller som Cordelia Edvardson skrev, att prinsen vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda.

Höstresa? Världen i Lindbacken!

Ta buss 118 till Lindbacken nordöst om Uppsala och kolla in världens känslor speglade i skulpturer av Johan Svensson.
Det är fyra skulpturer, jordglober i klara färger, och några av dem har definitivt känslor. Stilla havet till exempel är inte ett glatt hav i rödlila. Inte heller i grönt.

Mår bra eller dåligt. Var finns björnen och varför?

Skulpturerna finns på gården vid Lindbackens förskola och är enligt tillförlitlig källa (förälder som visade till rätta från busshållplatsen) populärt hos såväl förskole- som eleverna i skolan strax intill.
Globerna sitter på stolpar i olika höjder, är i olika färger och representerar olika känslor: glad, arg, ledsen, överraskad. Landområdena har också försetts med djursymboler. En björn i Sibirien, en elefant i Afrika.
Det är skulpturer som gör såväl barn som vuxna glada. Men också skulpturer som går att resonera omkring – om kretslopp och klimat. Men också om jorden och världen, hur ser den ut, vilka lever där?

Jordens alla känslor kallas skulpturgruppen och det går att se den på närmare håll än från staketet runt förskolegården. Men då är det inte bara lämpligt att kontakta förskolan före besöket, det är något som definitivt måste ske – förskolan är just det, en förskola, och gården är deras och inte öppen för alla att dyka upp på utan föranmälan.

Lottasallehanda.eu tog kontakt med förskolan före besöket, bestod av en person, och det visade sig att besöksdagen tillika var utbildningsdag, så ordinarie verksamhet stördes inte. Gårdsgrinden stängdes enligt instruktionen. Kontaktuppgifter till förskolan finns på Uppsala kommuns hemsida.
https://www.uppsala

Om Simone Giertz, om kultur och vad Enköping saknar

Det finns hopp. En av anledningarna till hoppfullhet är svenska Simone Giertz, nu i Los Angeles efter några år i San Francisco.
Först uppfinnare av onödiga, dysfunktionella robotar – en tandborstningsmaskin och en väckningsrobot är några av dem. Dysfunktionella robotar i den mening att de gör vad de gör på ett, låt säga, oväntat sätt. Men så roliga. Och det roliga går att se på Giertz Youtubefilmer. Därefter skapade hon en Truckla, en Tesla pickup, går också att se på Youtube, liksomfilmen om hur hon renoverar en gammal husvagn och förvandlar den till gästrum till mamman som kommer på besök i Los Angeles efter två år av covid-restriktioner. Underbart! Både Simone och hennes mor!
Länk till renoveringen https://www.youtube.com/watch?v=_XxqEHg4s2g
Se hennes filmer som ger hopp och vidarebefordrar glädje även under svåra omständigheter (Simone Giertz har behandlats, lyckosamt, för en hjärntumör, det finns videor som berättar även om detta) är precis vad vi behöver.

Wired med Giertz på förstasidan 2020 till vänster och Wired med Giertz på insida 2016. Lägg märke till robotorna längst ned på sidan.

Visst har svenska medier också skrivit om Simone Giertz och hennes ”shitty robots”, SvD Näringsliv hade i augusti 2021 en artikel om henne under rubriken ”Simone Giertz – från Musk och skitrobotar till rymden”. Där presenteras hennes produktbolag Yetch (jfr uttalet av hennes namn) och berättas om hennes önskan att åka ut i rymden, som turist, inte med en egenkonstruerad raket. Rymdturism … är det verkligen grejen? Njaä.

Det är hennes teknik- och hantverksglädje och uppfinningsrikedom som är omtumlande. Och inspirerande.
På Wikipedia presenteras Simone Giertz som ”uppfinnare, maker, robotentusiast, TV – och videomakare.”
Maker? Som i maker space? Varför har Enköping inte ett maker space, en plats för unga uppfinnare och konstruktörer?
Där datorprogram är grunden och 3D-printrar gör det programmeraren bestämt. I Enköping som gärna framhåller sig som uppfinnaren JP Johanssons stad – uppfinnaren som gjorde rörtänger och Bahco till ett namn känt över världen. Vad hade inte han kunnat göra vid ett maker space?

Kräv att det ges plats för ett maker space på stadsbiblioteket i Enköping! Det är vad staden behöver, inte att det förnämliga stadsmuseet kläms in på minimal plats i det som varit och borde förbli Medborgarhuset Joar Blå!
Om politiker vill spara pengar genom att ta pengar från kulturen (museet) kan det vara värt att hänvisa till frågan Winston Churchill ställde under andra världskriget då generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären:
”Vad ska vi då försvara?”
Låt museet vara ifred, satsa på biblioteken i Enköping, i skolor och i kransorter, på maker space och, varför inte? på symaskiner att låna, på samma sätt som man nu kan låna datorer?

Kolla Giertz! För som hon citerades i en artikel i Wired redan 2016: ”Electronics are getting more and more accessible now – you don’t have to be an engineer to start building things. I really want to spur on that democratisation of technology.”
Läs om Simone Giertz:
https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
https://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
Sök Simone Giertz på Youtube, hennes filmer är lätta att hitta. SvD Näringslivs artikel publicerades 2 augusti 2021. I januari 2020 hade Wired en lång intressant artikel skriven av Lauren Goode om Giertz väg från ”Queen of shitty robots” till ägare av produktbolaget Yetch med produkter som inte är ”shitty” utan fullt funktionella (men också berättar om roboten ”Pussy Grabs Back” som Giertz gjorde tillsammans med Laura Kampf 2016):
https://www.wired.com/story/simone-giertz-build-what-you-want/

PS. I den i våras invigda nya delen av Ångströmslaboratoriet i Uppsala finns ett stort maker space, för studenter att använda och öppet att se för besökare. Där finns också en Foucaults pendel. Häftig! DS