Om Simone Giertz, om kultur och vad Enköping saknar

Det finns hopp. En av anledningarna till hoppfullhet är svenska Simone Giertz, nu i Los Angeles efter några år i San Francisco.
Först uppfinnare av onödiga, dysfunktionella robotar – en tandborstningsmaskin och en väckningsrobot är några av dem. Dysfunktionella robotar i den mening att de gör vad de gör på ett, låt säga, oväntat sätt. Men så roliga. Och det roliga går att se på Giertz Youtubefilmer. Därefter skapade hon en Truckla, en Tesla pickup, går också att se på Youtube, liksomfilmen om hur hon renoverar en gammal husvagn och förvandlar den till gästrum till mamman som kommer på besök i Los Angeles efter två år av covid-restriktioner. Underbart! Både Simone och hennes mor!
Länk till renoveringen https://www.youtube.com/watch?v=_XxqEHg4s2g
Se hennes filmer som ger hopp och vidarebefordrar glädje även under svåra omständigheter (Simone Giertz har behandlats, lyckosamt, för en hjärntumör, det finns videor som berättar även om detta) är precis vad vi behöver.

Wired med Giertz på förstasidan 2020 till vänster och Wired med Giertz på insida 2016. Lägg märke till robotorna längst ned på sidan.

Visst har svenska medier också skrivit om Simone Giertz och hennes ”shitty robots”, SvD Näringsliv hade i augusti 2021 en artikel om henne under rubriken ”Simone Giertz – från Musk och skitrobotar till rymden”. Där presenteras hennes produktbolag Yetch (jfr uttalet av hennes namn) och berättas om hennes önskan att åka ut i rymden, som turist, inte med en egenkonstruerad raket. Rymdturism … är det verkligen grejen? Njaä.

Det är hennes teknik- och hantverksglädje och uppfinningsrikedom som är omtumlande. Och inspirerande.
På Wikipedia presenteras Simone Giertz som ”uppfinnare, maker, robotentusiast, TV – och videomakare.”
Maker? Som i maker space? Varför har Enköping inte ett maker space, en plats för unga uppfinnare och konstruktörer?
Där datorprogram är grunden och 3D-printrar gör det programmeraren bestämt. I Enköping som gärna framhåller sig som uppfinnaren JP Johanssons stad – uppfinnaren som gjorde rörtänger och Bahco till ett namn känt över världen. Vad hade inte han kunnat göra vid ett maker space?

Kräv att det ges plats för ett maker space på stadsbiblioteket i Enköping! Det är vad staden behöver, inte att det förnämliga stadsmuseet kläms in på minimal plats i det som varit och borde förbli Medborgarhuset Joar Blå!
Om politiker vill spara pengar genom att ta pengar från kulturen (museet) kan det vara värt att hänvisa till frågan Winston Churchill ställde under andra världskriget då generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären:
”Vad ska vi då försvara?”
Låt museet vara ifred, satsa på biblioteken i Enköping, i skolor och i kransorter, på maker space och, varför inte? på symaskiner att låna, på samma sätt som man nu kan låna datorer?

Kolla Giertz! För som hon citerades i en artikel i Wired redan 2016: ”Electronics are getting more and more accessible now – you don’t have to be an engineer to start building things. I really want to spur on that democratisation of technology.”
Läs om Simone Giertz:
https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
https://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
Sök Simone Giertz på Youtube, hennes filmer är lätta att hitta. SvD Näringslivs artikel publicerades 2 augusti 2021. I januari 2020 hade Wired en lång intressant artikel skriven av Lauren Goode om Giertz väg från ”Queen of shitty robots” till ägare av produktbolaget Yetch med produkter som inte är ”shitty” utan fullt funktionella (men också berättar om roboten ”Pussy Grabs Back” som Giertz gjorde tillsammans med Laura Kampf 2016):
https://www.wired.com/story/simone-giertz-build-what-you-want/

PS. I den i våras invigda nya delen av Ångströmslaboratoriet i Uppsala finns ett stort maker space, för studenter att använda och öppet att se för besökare. Där finns också en Foucaults pendel. Häftig! DS

Sticka för livet med Loretta Napoleoni

Sticka för livet med
Loretta Napoleoni

Loretta Napoleoni, italiensk ekonom och journalist, kan verkligen överraska.
Efter böcker som Kidnappningsindustrin (Fri tanke förlag, 2017) om hur kriminella gäng gjort kidnappning av västerlänningar och smuggling av flyktingar till en miljardindustri, Oheligt krig, den moderna terrorismens ekonomiska rötter (Leopard förlag, 2004), Uppror i Irak, Al-Zarqawis heliga krig (Leopard förlag 2005) som beskrivs som en initierad skildring inifrån det ockuperade Irak, och Skurkkapitalismen, hur bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin (Leopard förlag, 2009) har hon nu skrivit boken Sticka för livet, ett hantverk för ro och revolution ( Mondial, 2019).

Stickning? Med beskrivningar av Soldatstrumpor, Stickad hjärna, Frygisk mössa och Bikini. Med flera.
Vad har hänt med ekonomen som i decennier analyserat världsekonomi och politiska kriser och krig i ett ekonomiskt perspektiv?
En personlig kris med ekonomiska konsekvenser visar det sig. Krisen gör att Napoleoni tar till stickorna. Hon förklarar själv i förordet:
”Det var stickning som visade mig vägen upp ur avgrunden, som hjälpte mig att klättra upp ur sprickan igen…Det (här) är historien om ett fantastiskt hantverk, en mycket behövd samhällelig helare som påminner oss om att för att existera, behöver vi varandra.” (sid 12-13)

Loretta Napoleoni föddes 1955 i Rom. Hon har varit Fulbright-stipendiat vid John Hopkins universitet (SAIS) i Washington DC, och Rotarystipendiat vid London School of Economics. Hon har en masterexamen i terrorismstudier från University of East London och en master i internationella relationer från SAIS.
I mitten av 1970-talet blev hon aktiv feminist och marxist. De perspektiven märks i Sticka för livet.

I bokens första kapitel går hon, och hennes farmor, till rätta med ”några detaljer i Första Moseboken”. Ormen i Paradiset ”är bara ett sätt att få kvinnor att framstå som svaga” var farmoderns åsikt. Eva ville smaka på frukten och gjorde det, hon hade en fri vilja. Till skillnad från Adam.
Stickningens historia börjar med tillverkning av fiskenät med nålbindning. De första spåren av stickning har hittats i Israel och daterats till 6 500 år före vår tideräkning. Texten rasar vidare genom seklerna, och Loretta, hennes farmor och historiska händelser passerar revy, allt i ljuset av stickningens betydelse för ekonomi och samhällsliv. Att stickning även har en plats i litteratur Charles Dickens Två städer exempel på.

Det är en annorlunda Napoleoni-bok, men en bok där hennes akademiska expertområden knyts samman med stickning och därmed kvinnors kunskaper och deras betydelse för inte bara de egna familjernas utan hela nationers ekonomi.
En bok att glädjas åt, och den som kanske inte vill ägna sig åt att sticka en hjärna (lugn, det är en mössa med speciell dekoration), kan kanske prova på att sticka en vallmo?

Glädjande rondellkanter och trist trojeborg

Se så låga kanterna till rondellen vid Österleden är nu, och lika låga är de runt Fannarondellen.

I tidigare inlägg ondgjorde jag mig över de höga stenkanterna i Enköpings senaste rondeller, de vid Österleden och nedanför Hejarbacken. När cirkulationsplatserna nu sedan en tid tillbaka fått sina asfaltslager lagda är höjdskillnaden mellan stenkanter och asfalt minimal men märkbar. Det glädjer säkert alla chaufförer av små men framför allt stora fordon. Den senare typen, buss och lastbil, kan som synes på bilderna komma förbi utan att ens nudda kanten, men likväl utmärkt att kanter inte blir riskmoment.

Annat är mera sig likt, tyvärr. Som labyrinten, trojeborgen, på Kyrkåsen.

Verklighetens labyrint motsvarar inte riktigt informationstavlans.

Det är naturligtvis så att det finns mängder av uppgifter för parkavdelningen så här på våren, och gångbroar och rastplatser vid Dyarna har gjort området närmast stad och hamn fantastiskt fint och tillgängligt. Det finns mycket gott att säga om Enköpings parker, och Upplandsledens nya sträckning från Gånstagården via Vattenparken och Kyrkåsen lockar säkert vandrare. Men varför lämnas just labyrinten i ett så bedrövligt skick? Nästa år, 2023, blir det 30-årsjubileum, för trojeborgen. Låt oss hoppas att den senast då återgår i ursprungsskick.

”Vad är det för ena dårar
som härjar i stan, serru!”

Det är lätt att vissa textrader dyker upp i minnet när man ser sig om i Enköping.*
På Stora Torgets södra sida har vi en stattgrop bakom plank, och i öster ett Paushus som står inför rivning och nybygge.
Om det senare väckte detaljplaneförslaget så upprörda protester att det ändrats. Dock inte så att det nya förslaget ska överensstämma med den av fullmäktige antagna fördjupade översiktsplanen. Det behövs inte anser tf stadsarkitekt i lokaltidningen Enköpings-Posten, ”det nya förslaget tänjer på dessa riktlinjer (i FÖP:en) men (han) menar att de går att överskrida om det medför ett värde för staden.”
Tidigare i artikeln förklarar tf stadsarkitekten att det inte går att förändra detaljplaneförslaget mera än att våningsantalet sänks från tio till åtta eftersom det då ”inte blir ekonomiskt genomförbart”.
Så det är inte värdet för staden, utan för byggherren det handlar om.
En insändarskribent i lokaltidningen 13 april kallar det kommande bygget för ”en riktig klumpeduns”. Det är lätt att le instämmande. Insändarskribenten har också läst planbeskrivningen noggrant och på sidan 19 i en ritning funnit utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”. Mer om kommunhus nedan.

Värdet för företaget snarare än för staden handlar det förmodligen om när det gäller Stattgropen också. Hur höga husen i gropen blir återstår att se, men att man där skulle rätta sig efter FÖP:en är osannolikt. I ett nytt markanvisningsavtal med exploatören har kommunen i varje fall avstått från att ange pris per kvadratmeter.
Prisuppgifter fanns med i det första avtalet, inför vilket den lokalt etablerade hotellentreprenören inte inbjöds till diskussion/förhandling. Avtalet överklagades till förvaltningsrätten, som avslog överklagandena men hade invändningar mot prissättningen. Så plex, kommunens plan- och exploateringsutskott, hade ändå lärt sig något av överklagandena förklarades det nya avtalet i Enköpings-Posten.
Det tackar vi för. Kunskaper sitter ju inte i vägen.
Sen får vi se vad som anses vara ekonomiskt genomförbart. För exploatören.

Så här ser den ut bakom planket, stattgropen. 2026 kan den vara bebyggd med bland annat hotell sägs det.

Genomförbart är det också att stänga av trottoarer till båtnad för kunder hos öl- och matserveringar, i varje fall på en av stadens gator. Arrangemangen för att leda om gångtrafikanter ut i gatan, med avskärmande cementblock och asfaltavfasning upp och ned från trottoaren, har kommunen åtminstone tidigare år skött, på samma skattebetalares bekostnad som får ge plats för företagen som ju betalar statlig skatt.

Detta kan ju irritera en gång- och cykeltrafikant, men än värre är det med busshållplatser. Nu pågår samtidigt bygget av två nya hållplatser på Fjärdhundragatan mellan Lidl och OkQ8. Fotgängare och cyklister fick försiktigt ta sig fram på tillfälliga grusgångar.
Statusen för den nya hållplatsen vid Ica Maxi bådade inte gått. Där stängdes gc-vägen av redan i höstas. Innan den gjorts klar påbörjades ombyggnad i korsningen Fjärdhundragatan-Lastbilsgatan, oklart vad det ska leda till men förbifart även på cykel är möjlig.
Måndagen 11 april återupptogs arbetet vid Ica Maxi-hållplatsen, och gc-vägarna förbi de nya hållplatserna på Fjärdhundragatan asfalterades, välkommet och bra. Så det finns hopp.

Bilden överst är den asfalterade men på tisdagen ännu inhägnade gc-vägen vid IcaMaxi-hållplatsen – den undre bilden visar hur det alltför länge såg ut efter att hållplatsbygget inletts.

Vid den busshållplats som sedan några år stått färdig på Mästergatan invid Älvdansen där Kunskapsskolan finns i bostadsområdet fyllt av lägenheter i en- och flerfamiljshus, är framkomligheten god för såväl fotgängare som cyklister.
Man kunde tro att det skulle vara bra för elever och boende att ha nära till busshållplatser, men tydligen inte för där ska inga bussar stanna. Upp till gamla Stockholmsvägen, under järnvägen till Resecentrum eller upp till Fjärdhundragatan är vad som gäller för Älvdansarna.
Men hallå? Är det inte cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter som ska prioriteras i stan?

Ombyggnaden av Resecentrum är i varje fall klar, och säkert uppskattas det av många. Dock inte av passagerare som vill åka kollektivt i buss till Ålands-, Finlands- och möjligen andra färjor.
Före ombyggnaden fanns hållplatsen till färjorna vid Resecentrum, på stadssidan av järnvägsstationen.
Nu är hållplatsen i stället placerad på andra sidan järnvägen, genom tunneln och därefter till höger så långt det går att komma på den första pendlarparkeringen.
Komma förresten, där finns en trottoar som inte snöröjs, en trottoar som inte är färdigställd fram till hållplatsen, en trottoar som inte heller anslutits till asfalten på parkeringen.

Det är den lilla vita pricken längst bort som Viking lines logga skymtar på.

Om den orolige äldre man som sökte färjebussen på dess gamla plats vid Resecentrum till sist hittade hållplatsen flera hundra meter längre bort är oklart. Det finns ingen som helst upplysning vid Resecentrum om vart färjehållplatsen flyttats, inte heller vid gångtunneln, varken på stads- eller pendlarparkeringssidan.
Det är så dåligt att ord saknas.

Det nya parkeringssystemet, som nu sannolikt kommer att revideras i strid med parkeringspolicyn antagen av fullmäktige, är om inte annat något som driver administrativa kostnader. Innehavare av landsbygdstillstånd och boendeparkeringstillstånd , nyttoparkeringstillstånd eller parkeringstillstånd för rörelsehindrad, ska kontrolleras, godkännas och administreras.
Att så kallade smarta telefoner och såväl bilregistrerings- som fullständigt personnummer krävs för att betala p-avgift i Enköpings stad, oavsett om man laddar ner appar eller betalar via sms är naturligtvis horribelt.

Så här ser de ut, instruktionstavlorna för hur p-platser ska betalas i Enköping.

Den revidering av p-systemet som kan komma att ske skulle innebära att en timmes gratis parkering införs i zon A. Det finns tre zoner. ”Det är väl bara en liten förändring i appen”, förmodade en förhoppningsfull politiker i fullmäktige.
Zoner, appar, landsbygdstillstånd, boendeparkeringstillstånd … kan detta p-system göra någon gladare? Jo, några är naturligtvis glada. Tillhandahållare av automater, smarta telefoner och de som satts att kontrollera att avgifter betalas enligt vederbörliga tillstånd och i rätt zoner.

Och så Medborgarhuset Joar Blå. Hur många utredningar har gjorts om detta hus? Inget blev bättre när kommunen tog över driften av Joar Blå från föreningen som byggde och drev huset. Det blev högre hyror med det kommunala hyresberäkningssystemet, och underhållet förefaller inte ha blivit bättre.
Den senaste utredningen föreslog att museum och konsthall flyttas in i Joar Blå. Vad som ska hända med den ärevördiga byggnad på Rådhusgatan där museet nu finns är oklart. Att konstföreningen som under lång tid drivit en berömvärd verksamhet i gamla tingshusets anpassade lokaler, inte kommer att flytta med till Joar har klart deklarerats av flera berörda. Om deras verksamhet kan flytta till andra lokaler är oklart, liksom vad de nuvarande lokalerna ska användas till om föreningen tvingas flytta. Kulturskolan är någras gissning. Det kan säkert behövas, men hallå? Hur tänker ni med gamla gymnastikhuset i Kyrkbacken då?

Det är rent märkvärdigt att en kommun som växer så det knakar, som har blivit näst intill dubbelt så folkrik som när staden/kommunen, som en av få, etablerade ett eget museum, nu inte längre har råd att ha det kvar i en byggnad som anpassats till verksamheten. Eller ha råd med en konsthall med kvalitativt höga utställare från hela landet?
Om nu Joar Blå ska renoveras och verksamheterna där förändras, vore det inte så mycket klokare att satsa på biblioteket med större lokaler, med fler datorer, med maker space och kanske som i Sävja, Uppsala, med symaskin(er) till låns, och kursverksamheter under ledning av studieförbund kanske?
Biblioteken är redan viktiga mötes- och utbildningsplatser, och de kommer inte att bli mindre viktiga, också i ett beredskapsperspektiv.

Beredskap ja. Gamla kommunhuset rivs nu, närmare tre år efter att tekniska nämnden beslutade att det skulle rivas. Men hej och hå, riva? Förvaltningar och kommunledning hade visserligen flyttat ut redan 2017 (om minnet inte sviker), men kvar fanns ju arkivet (hoppsan) och serverhallen (o voj o voj) och ett skyddsrum med plats för 170 personer som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, meddelade att inte fick rivas om platserna inte ersattes (nämenvaff..?).
Så det blev ett letande och parlerande och förhandlande, arkivet delades upp på ett fjärr- och ett när-, en ny serverhall byggdes, med viss tidsutdräkt eftersom it-avdelningen sent blev varse att bygglov krävs för byggen, och till slut sade också MSB ja till rivning av skyddsrummet eftersom kommunen inte visste vad som skulle ske med fastigheten efter rivning.
2022 skulle så rivningen äntligen bli av. Men så blev det 24 februari och krig i Ukraina, och plötsligt var det inte längre lika självklart att riva skyddsrum. Hur det gått med skyddsrummet i gamla kommunhuset är oklart som så mycket annat, men att det inte finns ett överflöd av skyddsrum i Enköping är i varje fall klart. Det har inte varit krav på skyddsrum i nybyggnationer sedan 2002.

Vid kommunsammanslagningen 1971 satsades på ett nytt och stort kommunhus. När, om och var skylten kan sättas upp igen är högst oklart. Det blir i varje fall inte på en egenägd fastighet, hyrda lokaler ska det vara för förvaltningar och kommunledning. Om de ska innehålla skyddsrum återstår att se.

I kommunen är det bara Lillkyrka kransort som över huvud taget har ett skyddsrum. Det finns i omsorgsboendet, Trögdsgården. Kommunen är angelägen om sina kransorter sägs det men Åsundagården i Hummelsta stängdes förra året. Det kanske kan bli ett trygghetsboende där. Man får i så fall hoppas att de som vill söka sig till ett sådant också får tillgång till busshållplatser så att de lätt kan ta sig till mat- och andra butiker. Behov kommer säkert att finnas och om man väljer att åka österut till Enköping eller västerut till Västerås är ju upp till var och en.

Men det är inte bara Åsundagården som lagts ned, omsorgsboendet Malin i Romberga har stängt, och Rosengården som drevs av ett privat bolag likaså. De boende på Rosengården flyttades till Regalskeppsvägen i Bredsand när husen på Kaptensgatan befanns alltför dåliga. Malin och Åsundagården stängdes med ekonomi som argument, och de boende flyttade till bland annat Stadsgården invid Kryddgården.
Kommunen tycks inte heller ha råd med träffpunkter för sina medborgare, träffpunkterna försvinner en efter en – funktionshindrade fick flytta från Villa Sandgatan. Snickeri, vävrum och bokbindare ska ut från Kryddgården och på Ljunggården har PRO:s tillgång till samlingssalar begränsats.
Vad flyttar och anpassningar av lokaler kostar i pengar klargörs nästan aldrig, vad de kostar i oro för organisationer och föreningar och deras medlemmar sällan.

Vad som oroar våra folkvalda när det gäller kommunens starka tillväxt är bland annat tillgång till skolor. När det från en talarstol i fullmäktige raljeras över att det för några år sedan till och med talades om ”att lägga ned S:t Ilansskolan”, förefaller ingen närvarande dra sig till minnes att en skola faktiskt har lagts ned. Enöglaskolan är inte bara nedlagd utan nedriven.
Att namnet gick vidare till Västerledsskolan (som UL i stor annons fortfarande i februari i år, liksom många gamla Enköpingsbor, ändå kallar Västerledsskolan) ändrar inte det faktum att en skola lagts ned.
Nu ska Västerleds- förlåt, Enöglaskolan, ersättas med en ny byggnad. Vid skolbyggen brukar en gräns sättas för vad byggkostnaden per elev i den nya skolan får uppgå till. Vad gäller Enöglaskolan har den styrande minoriteten med stöd av SD beslutat, efter ett förslag som inte beretts, presenterats för arbetsutskottet, eller enligt uppgift ens för alla partier i minoriteten, beslutat att kostnaden för en ny idrottshall ska ingå i den elevkostnaden. Det är synnerligen oortodoxt, och har inte skett tidigare. Oppositionen opponerade, men de blå-gröna och SD drev igenom beslutet.
Det innebär att skolan i det område som politiker och andra ibland omtalar som ”utanförskaps-” får mindre pengar till sina skollokaler än andra skolor. Kommunen satsar alltså mindre på dem som skulle behöva mer.
Det är desto egendomligare som kommunen för inte så många år sedan beslutade att upplevelseförvaltningen/-nämnden ska ansvara för samtliga idrottshallar och skolor hyra för de timmar som skolans elever faktiskt utnyttjar dem.
Den blå-gröna minoritetens tillsammans med SD:s vurm för etablering av Internationella engelska skolan i samma område är ännu konstigare med tanke på att betydelsen av det svenska språket brukar betonas när det gäller såväl barn som vuxna i ”utanförskapsområden”. Att IES på ett tidigt stadium förklarat att man, vid eventuell etablering, inte var intresserade av att bereda plats för Enöglaskolans särskoleklasser har inte dämpat entusiasmen för sagda skolbolag hos minoritetsledning och SD. Hur tänker ni?

Och apropå utanförskap och skolor: Komvux fanns tidigare i höghuset invid Korsängsskolan. Elevantalet i skolan växte, vad göra? Jo, flytta Komvux från de lokaler som stegvis anpassats för deras verksamhet, och göra en ny anpassning, nu till Korsängsskolan. Hur många miljoner detta kostat är obekant, men det kan inte ha varit gratis. Att lekutrustningen på skolgården tydligen ändå blev fel meddelades i lokaltidningen häromdagen – de var för låga för eleverna som nyttjar skolgården.
Och vart tog Komvux vägen? Jo till inhyrda lokaler i det som nu benämns Kompetensmagasinet på Östra Järnvägsgatan. Dit flyttade också det som var kvar av Jobbcentrum i gamla posthuset vid Prästgårdstullen, Integrationsenheten, Lärvux, SFI och Yrkeshögskolan. Lokalerna anpassades naturligtvis av den privata hyresvärden, hur mycket de kostar är lika oklart som hyreskostnaden för det anpassade höghuset vid Korsängsskolan.

Det är i öster, åt pendlarparkeringen till, som ingången till Komvux m fl i Kompetensmagasinet är. Lilla grinden är tillgänglig företrädesvis vid barmark. Statens serviecenter och Familjens hus finns kvar på Korsängsgatan.

Kvar på Korsängsgatan ligger Statens servicecenter med det som ännu återstår av service från Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten. Där har också kommunens enhet Familjens hus lokaler. Det är inte osannolikt att det är service som studerande vid Komvux, SFI m fl i Kompetensmagasinet har anledning att ha kontakt med, gärna nära. Som till exempel på väg till eller från undervisning.

Enköping har länge varit känd som rondellernas stad, och säkert är många trafikanter glada över stadens cirkulationsplatser med vackra planteringar i rondellerna. Mindre glada har de varit över trafiksituationen nedanför Hejarbacken. Nu finns där en cirkulationsplats, och vi får hoppas att vi inte får elaka vintervägar framöver, för då är det kasa ned och slira upp som kommer att gälla för bussar och kanske också andra fordon där.
Vad som är värre, och väderoberoende, är att rondellen, mittenpartiet i cirkulationsplatsen, försetts med höga kantstenar. Hur tänkte man där då för stora, långa fordon i snäva svängar?
Likadant är det i cirkulationsplatsen Stockholmsvägen-Österleden, höga kantstenar runt rondellen i mitten, och snäva svängar.

Som avslutning på denna lamentation över sakernas tillstånd en återgång till Stora Torget och Paushuset. Samme tf stadsarkitekt som ser detaljplanens uppgift att göra ett nybygge ekonomiskt genomförbart för byggherren, kunde i Enköpings-Posten också berätta att andelen bostäder i förslaget minskat från 40 procent av ytan till 10 procent i det nya.
Det är ju passligt med tanke på att kommunpolitikerna i denna starkt växande kommun inte har så mycket stolthet över sin stad och kommun att ett kommunägt nytt kommunhus anses behövas. I stället ska förvaltningar och kommunledning inhysas i hyrda lokaler.
En upphandling av dylika har för övrigt prövats, men det kom bara in ett anbud, så upphandlingen har skjutits upp.
Insändarskribenten citerad i början av texten har funnit svaret till det mycket begränsade intresset för upphandlingen från fastighetsägare och byggherrar i beskrivningen av Pausfastighetens detaljplaneförslag: på sidan 19 i en ritning fanns utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”.

Det blev långt det här, och då har ändå inget skrivits om Bredsand, inte om Möbelhustomten och bilparkering, under jord eller på gården (detaljplanen sade under jord, men det behövde tänjas på så det blev på gården), inte heller något om fjärrvärmeverket som ska flyttas vilket torde innebära att kraftproduktionen som skulle kunna förse merparten av staden med el, inte blir kvar i Enköping.

Det ska ändå konstateras att flytten av flaggstängerna på Stora Torget gick i ett huj, bort med de gamla som träden stod för nära, och upp med nya ett tiotal meter in mot torget. Nu kan det flaggas utan grentrassel. Jippi!

De gamla flaggstängerna togs bort och de nya högre stängerna är redan på plats mellan bänkar och parkering.

*Rubriken är citat från Olle Adolphsons Gustav Lindströms visa. De följande stroferna lyder ”Glada som barn, med sitt sattyg till plan!”

PS. Kan inte låta bli att kommentera intervjun med kommunalrådet (C) i Enköpings-Posten nyligen. Rådet är mest stolt över att kommunen gått från att göra budget för ett år i taget till att ha en långsiktig plan med mål som sträcker sig fyra år framåt i tiden.
Så bra det låter. Men så sent som i oktober 2021 fattade en enhällig socialnämnd beslut om att återgå till ettårsbeslut om bidrag till Hela människa Ria som driver Härbärget för hemlösa på Kryddgårdsgatan. Motiveringen för återgång till ettårs- från tvåårsbeslut var att nämnden ju får sin budget för ett år i taget.
Ria har under en följd av år önskat IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap) med kommunen för att få en ekonomiskt säkrare och mera planerbar verksamhet. Kommunen, socialnämnden, har vägrat.
I juni 2021 tog fullmäktige enhälligt beslut att riktlinjer för IOP-avtal för samtliga förvaltningar skulle tas fram. Sedan tidigare har upplevelseförvaltningen IOP-avtal med bl a OK Enen och konstföreningen. Inga riktlinjer har synts till, och tvärtom har förutsättningarna för Härbärget alltså försämrats efter fullmäktiges beslut.
Det kanske är fullmäktigebeslut som genomförs enligt en långsiktig plan, om fyra år eller så? DS.

Är du sangviniker lilla vän?

Eller kanske grön? Eller stenbock?
MED TILLÄGG NEDAN. Nå, om du är sangviniker är du i gott sällskap med Aramis, en av Dumas musketörer. De andra är melankoliker (Athos), flegmatiker (Porthos) och koleriker (d’Artagnan). Kan vara bra att veta i denna tid när det är viktigt att klassificera människor från unga år tills de avgår med döden.För Hippokrates var det kroppsvätskor som styrde människors väl- eller illamående. Det gällde att få dem, vätskorna, i balans: blod, svart galla, gul galla och slem.
Dominerade slem blev människan flegmatisk, trött och långsam. Dominerade svart galla blev hon melankolisk. Kolerisk blev den vars balans dominerades av gul galla, men dominerade i stället blodet blev människan sangvinisk, pigg och glad. Möjligen i överkant. Så mycket för humoralpatologin som den medicinska vetenskapen sedan länge övergivit.

Men att indela människor i färger har återuppstått i nya kläder, om uttrycket tillåts. DISA heter modellen som en psykolog på 1920-talet fann lämplig att använda för att klassificera människor.
Enligt tidningen Må Bra:s hemsida
https://www.mabra.com/psykologi/mabra-granskar-darfor-kan-du-inte-dela-in-folk-i-farger/6670547
beskriver DISA färger och människor som följer:
”Enligt DISA kan människors personligheter delas in i fyra färgkategorier:
Röd – man är drivande, viljestark och resultatinriktad, men också lite bufflig.
Gul – man är kreativ, entusiastisk och optimistisk, men snackar för mycket.
Grön– man är öppen, hänsynsfull och empatisk, men även konflikträdd.
Blå – man är logisk, punktlig och analytisk, men lite av en paragrafryttare.”

Samma sida konstaterar också att metoden inte stämmer.
”Forskare menar att DISA är en mycket grov förenkling av människor som är ungefär lika vetenskaplig som horoskop. Det vill säga inte alls.”

Det torde vara ovanligt att någon med anspråk på seriositet hänvisar till obalans i kroppsvätskor för att diagnosticera sjukdom eller människotyp, ungefär lika ovanligt som att hänvisa till födelsedatum och stjärnteckens indelning i element, jord, vatten, luft och eld, för att förklara karaktärer och beteenden.

Men de fyra färgkategorierna och indelningen av människor i dem vann väldig genklang hos många, inte minst på grund av kvasipsykologiska utläggningar i bokform, och efterföljande föreläsningar i de mest varierande sammanslutningar och sällskap.
Magasinet Filter skrev om företeelsen 2018
https://magasinetfilter.se/granskning/omgiven-av-idioti/
Artikeln är låst men går att köpa på nätet med swish.

Det som är oroande med astrologi, humoralpatologi och DISA-läran är kategoriseringen av människor, kategorier som fastnar som flugor på flugpapper.
Även normalbegåvade, oftast insiktsfulla och kritiskt tänkande människor, hörs referera till färgkategorier där andra människor enligt dem passar som hand i handske.
Extrovert eller introvert är andra kategorier som människor gärna placeras i, och naturligtvis den allt vanligare sorteringen av framför allt unga människor i diagnosgrupper med olika bokstavskombinationer.

TILLÄGGET: I Peter Olaussons bok Kvacksalveri (Ordalaget Bokförlag, 2021, s 46) går det att läsa i kapitlet om antroposofisk medicin att vi har fyra kroppar, den fysiska kroppen, eterkroppen, astralkroppen och jaget, och att sjukdomar beror på obalanser mellan dessa kroppar. Den som vill veta mera om detta må själv söka information, i Olaussons bok och i antroposofin.

Hur eftersträvansvärt vore det inte om människor, i synnerhet människor i någon form av beslutande positioner, kunde inse att människor är olika, unika, men inte beroende på färgkategorier, kroppsvätskor eller stjärntecken?
Och detta alldeles oavsett vilka pratglada föreläsare som till höga arvoden anlitats för att på vidareutbildningsdagar förnöja och förleda dem?

Vi är alla olika, vi har olika styrkor och svagheter, i organisationer och på arbetsplatser.
Vi kompletterar varandra. Det är det som är den stora grejen med mänskligheten.
Vi kompletterar varandra, och alla behövs. Styrkor, svagheter, kunskaper, erfarenheter. Det är när en grupp tillåts dominera som det går åt fanders. Och vi kan alla lära av misstag, stora som små, starka som svaga.
Och det är inte stjärnor, färger eller kroppsvätskor som visar vägen.
Det är insikten att människor är olika, men oavsett olikheter lika mycket värda.

Aaron Swartz

Igår , 11 januari, för nio år sedan dog Aaron Swartz för egen hand. Han drevs i döden av det amerikanska rättsväsendet.
I dag när vi alla förväntas sprattla i internätet och halas in av fula fiskare utan att rättsväsenden varken här eller där verkar ha särskilt mycket att sätta emot kan det vara extra viktigt att komma ihåg Aaron och det han bidrog med för att göra internet till ett verktyg för demokrati och delaktighet i samhälle och forskning.
Det finns tidigare inlägg i lottasallehanda om Aaron Swartz:

https://lottasallehanda.eu/2014/01/11/aaron-11-januari/

https://lottasallehanda.eu/2015/01/11/vi-plagar-ihjal-och-kastar-i-fangelse-vara-it-entreprenorer/

Den som söker på Wikipedia hittar mycket mer. Till exempel:

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Remembering Aaron-evenemang sker på hans födelsedag, 8 november. Jag är tacksam för att hans vänner och kollegor uppmärksammar hans liv och verk, och hur de förvaltas. Det är vad han framför allt ska minnas för. Inte för rättsliga myndigheters tillkortakommanden.

Aaron Swartz finns också här:

https://internethalloffame.org/inductees/aaron-swartz

Hopp för trojeborgen?

Hoppet att trojeborgen ska sättas i stånd finns ännu kvar.
Även om inget gjorts åt labyrintens svårföljda gångar, buskar och ogräs under det år som Kyrkåsens trojeborg funnits med på kartan över den i år restaurerade och omdragna Upplandsleden genom Enköpings stad.

Bilderna i övre raden togs i juli, augusti och september. Den undre radens bilder i oktober, november och september.

Det är bilden längst ned till höger som skänker hopp. Busken i labyrinten har ju fått växa i frid och ro under flera år, och den lilla tallplantan som syns bäst i bilden längst ned till vänster har tillkommit.
Men skylten med namnet på rondellen i korsningen Tullgatan-Drottninggatan-Västra Ringgatan som för inte alltför många år sedan namngavs med stor officiell ceremoni, den är nu borta.
Prästgårdstullen har blivit namnlös, åtminstone för dem som inte vet bättre.

I god Enköpingstradition kallade visserligen inte bara gamla Enköpingsbor utan även kommunens tjänstemän fortsättningsvis platsen för ”Postrondellen” eftersom Postens huvudkontor i staden låg där intill. Att tjänstemän höll fast vid posten framkom på den officiella turistkartan som gavs ut åren efter namngivningsceremonin.
Det är nu inte mycket att säga om det, orts- och platsnamn tenderar att hänga kvar. Tänk ”gamla äggcentralen”, ”gamla mejeriet”, ”gamla tennishallen”. De är alla nu minnen blott, liksom sedan flera år postkontoret och den illa medfarna skylten med Prästgårdstullens namn.
Det enda som finns kvar är faktiskt prästgården byggd på 1760-talet, och den klarade ju till och med stadsbranden 1799. Nu kallas den Prostgården, men skillnaden är inte alltför stor.

I varje fall, om en skylt med jämförelsevis få år och lite klotter på nacken kan tas ned, så kan väl innehållet i en bara ett år gammal skylt, den om Kyrkåsens del av Upplandsleden med en fin labyrint/trojeborg utritad, aktualiseras även IRL. I verkligheten alltså?
Hoppet lever.

Svårt att inte gilla Sala

Kan någon låta bli att gilla Sala efter att ha sett den här bänken?
Och det finns en till:

Dejtingbänken vid en ingång till Folkets park förhöjer ytterligare humöret, såväl bänken som folkparken. Att det finns en sådan, med scen, publikplatser och kurar färdiga att öppnas för lott- eller korvförsäljning precis som folkparker såg ut för ett halvsekel sedan, och förmodligen ännu längre tillbaka.

Gröna gången börjar i Salas stadspark och är väl skyltad längs Pråmån, genom Lärkträdsbacken, löper längs Mellandammen där folkparken ligger, Grissbachs kanal och Svarta graven till Måns Ols och vidare förbi Långforsen.
Gröna gången var den väg på dammvallarna som dammvakterna tog då de kontrollerade luckor, flöden och vattennivåer i magasinen. Vallarna dämmer upp Långforsen, Svarta graven och Mellandammen.
Promenaden längs Gröna gången är om inte hisnande, så tankeväckande. På ena sidan kanalens vatten, på den andra bitvis flera meter ned till marken.

Mellandammen överst. På bilden underst syns höjdskillnaden som dammvallen bildat.

Nu är kanalens syfte inte längre att reglera vattentillförseln till Sala silvergruva, men Gröna gången är en njutbar gångväg från centrala Sala till Måns Ols, utvärdshuset med namn efter dammvaktaren Måns Olsson Ruwall och anor från början av 1700-talet. Måns Ols som det ser ut i dag med restaurang och kafé byggdes i början av 1960-talet. Från uteserveringen ser man ut över Långforsen och kallbadplatsens omklädningshytter och hopptorn. En blåsig höstdag när vinden sliter i markiser och tornvimplar och händerna blir valna i kylan är det lätt att önska sig tillbaka till sommaren. Eller hellre framåt, till kommande sommar.

Gröna gången har mer än spännande kanalhistoria att erbjuda. Invid Mellandammen har djurskulpturer av trä placerats ut, och ännu en bänk som får vandrare att dra på smilbanden.

De är lite svåra att se på bilderna – missa inte örnen på stubben ovanför bänken.

Det är inte bara vilobänkar och Gröna gången som talar till Salas fördel. Även om också Salas gamla stadshotell rivits, så har det inte ersatts med en grop som i Enköping, och även om det som ersatte stadshotellet kanske inte ser så muntert ut så har hotellet ändå en vacker granne:

Och Sala har en monumental högstadieskola, Vallaskolan invid genomfartsleden. I rät vinkel fram mot skolans stora entré går Aguéligatan. Ivan Aguéli är för alla konstintresserade Salas store son och vid det som då hette Bergmästaregatan låg hans barndomshem. Byggnaden är borta, men minnesplattan finns i trottoaren. Intill ligger Kristina kyrka och där finns sedan 1981 Aguélis stoft begravt, ditflyttat från Barcelona där han dog efter en tågolycka 1917.

De vissna löven fick ligga kvar. Minnesstenar är inte oviktiga, men det är i konstnärens verk som hans minne verkligen bevaras, och de finns på Aguélimuseet.

Aguélimuseet i kulturkvarteret Täljstenen är tillsammans med silvergruvan Salas stora turistattraktioner. Historien om hur museet kom till är lika spännande som, men mindre exotisk än, historien om Ivan Aguélis liv och verk.
Det är ett museum väl värt ett besök, inte bara för att man där i de många bevarade verken kan följa Aguélis utveckling som konstnär. Där finns också verk av flera av hans samtida, och också temporära utställningar. På Wikipedia finns artiklar om Aguéli och om museet.

Det är svårt att inte tycka om en stad med gratis parkering, om än med p-skiva i och runt centrum, när där också finns gott om små och större butiker, vackra gamla hus och en galleria, allt i hanterliga storlekar och höjder.
Att en resenär i väntan på Upptåget har Järnvägskaféet att tillgå, med kaffe och synnerligen delikata chokladbiskvier med en klick saltlakrits i smörkrämen, gör en dag i Sala än mer tillfredsställande. En utflykt att rekommendera även för de som är tåg- i stället för bilburna.

Jakten i Hedemora

Hedemora är en sympatisk stad. Överblickbar. I synnerhet när det är soligt och lagom varmt en dag i november. Hedemorabor är vänliga och hjälpsamma. Men tyvärr blev dagen ändå en besvikelse.
Det var ju Alvar Aaltos arkitektoniska bidrag i staden jag ville se. Viftande med min Aalto-broschyr med bild på fabriksbyggnaden men utan gatuadress stoppade jag unga, lite äldre och personer i min egen ålder och frågade dem till råds.

Broschyren som viftades med, utgiven av Kultur Avesta och Kultur- och fritidsförvaltningen i Hedemora, bilden av magasinsbyggnaden tagen av Ann-Christine Hedström, broschyren upplockad i Avesta.

De unga visste inte alls. För unga. Men Svenska Arteks produktion upphörde ju redan 1957. Ett äldre par visade mig åt rätt håll.
”Bakom Lappens” löd uppmaningen. Lappens, för den som inte vet, är en grillkiosk vida känd av vägfarare och med gott renommé.
Ett inte bara gott utan direkt nödvändigt råd. Min tro hade varit att byggnaden där Arteks möbler tapetserades och lagrades, låg i närheten av järnvägsstationen, i sydväst. Helt fel. Jag skulle leta åt nordöst.
Paret var också ganska säkra på att byggnaden brunnit, för ett eller två men inte mer än tre år sedan.
”Aj då. Men den kunde ju ha klarat sig, åtminstone delvis”, var min förhoppning.
Paret trodde också att Aalto ritat badhuset vid Hönsan, så även om fabriksbyggnaden var brandskadad fanns det annat av Aaltos hand att se. De tipsade om att fråga vid Lappens grillkiosk.
Nja, grillkiosk. Det är väl ungdomar som jobbar där (fördomsfullt) …
Lång kö till luckan var det också. Så nä.
Studerade bilden, röd träbyggnad, valmtak…speciell utformning av fönster … bättre gå och kolla själv. En sväng upp längs Vintergatan och de röda byggnaderna där, sedan Callerholmsgatan, Vårgatan, Vallvägen … många stora byggnader med olika innehåll, en del av trä, men inga valmtak. Tillbaka till Lappens.
Testa Hönsan. Badhus. Det finns två. Högst osannolikt de är av Aaltos hand. Högst osannolikt.

Hönsan. Gamla varmbadhuset uppfört 1899 och ritat av Lars Israel Wahlman. Kallas därför Wahlmanska huset. Kallbadhuset vid Hönsan, hopptornet skymtar i bakgrunden.

Något missmodig, hungrig och med trötta fötter på väg tillbaka mot centrum hejdades ännu en vänlig Hedemorabo. Han bekräftade att visst hade Aaltohuset brunnit, det låg alldeles invid Lappens.
”Men där är ju en lång vit byggnad, inte röd? Och taket var inte rätt?
”Nä, Aaltohuset brann ned helt, det var ihopbyggt med den vita byggnaden.

Åhå. Efter lunch blev det ännu en tur till Lappens. Var kunde Aalto-fabriken ha stått? Där det nu är parkering och återvinningsstation? Eller intill kanske, där det ser sankt och skräpigt ut, som efter en brand?

Flera Hedemorabor tillfrågades. En vänlig dam var nyinflyttad och kände varken till Aalto eller brand. Därefter en lika vänlig man som prompt pekade mot den frodiga gräsmattan längs Vintergatan:
”Det försvann alltihop i branden, de hade samlat in några Aaltomöbler till ett litet museum, men allt brann. Inte ens grundstenar finns kvar, de lade gräs där i våras.”

Och gräs ligger där. Efter 12 kilometers irrande var det bara gräsmatta att se där enligt min broschyr Svenska Arteks fabriksbyggnad i ursprungligt skick med röd träfasad, valmtak och de speciella fönstren funnits.
Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för Hedemora som inte längre har något kvar av Aalto. Paviljongen han ritade och byggde för att visa sina och hustru Ainos möbler i då Hedemora firade 500 år sommaren 1946 revs när utställningen var över.
Svenska Arteks möbeltillverkning i Hedemora startade 1946 men lades ned 1957. De två fabriksbyggnaderna köptes så småningom av Hedemora kommun. En av dem, renoverad och ombyggd, står kvar. Det är den vita byggnaden bakom Lappens, till vänster på bilden. Den andra, den röda träbyggnaden, stod kvar i ursprungligt skick fram till branden.

Men bilden av den finns kvar. Och Hedemora kan man ju besöka även utan Aaltobyggnaden. Om inte annat så för att förundras över stadens märkliga topografi som tycks skapad av dödisgropar. Branta backar dyker upp på oväntade ställen, vid badsjön Hönsan, vid Vasaliden Arena och vid Sveaparken.
Men gärna också för att se Teaterladan, Vasakyrkan och Stora Torget med stadshotellet och rådhuset. Missa i så fall inte att kolla om klockan på rådhustornet fortfarande erbjuder val av tid.

Bilisten som skymtar på Åsgatan t v kanske tror att det är ett tvåvåningshus hen passerar. Men det är två souterrängvåningar också, de vetter mot p-platsen och aktivitetsparken invid Henemoren.

I Avesta står Aaltohuset kvar. Det går att läsa om, och se några bilder av det, här:

Riktigt dåligt SJ!

Hur svårt ska det vara att resa med SJ?
På lördagen, Alla helgons dag, bestämde jag på morgonen att ta tåget från Uppsala till Hedemora för att sätta ljus på morfars grav.
I Uppsala gick det att köpa biljett i automat, till Hedemora. Men inte att köpa returbiljett samma dag, avresestation gick inte att ändra på automaten.
På tåget kunde tågvärden berätta att automater tas bort från stationer, och biljettköp ska ske via nätet, sj.se eller app. Tågvärden kollade om automaten tagits bort från Hedemora station, men kunde bara ge besked om att de redan är borta i Borlänge och Avesta-Krylbo. (Avesta-Krylbo, detta missvisande, ohistoriska stationsnamn!) Om Hedemora fanns ingen uppgift.
Jag hänvisades till nätet, eller kanske en anhörig kunde hjälpa mig?

Det kunde en anhörig, men det var ren tur.

Jag använder min mobil till sms och samtal, och som kamera. Inte ens på min hemdator går jag in via bankID om det kan undvikas. Jag har tagit bort eller avaktiverat så många appar som möjligt på mobilen, och jag vill definitivt inte ladda ned fler.

Det är URUSEL service att inte ens ha automater för biljettköp på tågstationerna!
Det är URUSEL service att det inte ens på stora stationer går att köpa biljetter manuellt, med kontanter. Kontanter är faktiskt giltiga betalmedel i Sverige!

Att tågkonduktörer omvandlats till tågvärdar och att biljetter inte går att köpa på tågen kan jag ha viss förståelse för, av säkerhetsskäl för tågvärdarna.
Men att ta bort automaterna är otillständigt.

Vill SJ inte ha spontanresenärer på sina tåg?
Green Cargo i all ära, men det borde inte vara mindre viktigt att göra tågen tillgängliga för persontrafik, även för spontanresenärer.