Erpum, uppmätta barn och en slavrutt

Vem bryr sig om de försvunna barnen frågar sig journalister och ledarskribenter. De gör det utifrån Jens Mikkelsens och Katia Wagners bok ”De förlorade barnen”.
Barnen som förlorats är ensamkommande flyktingbarnen, de som utreds och studeras, mäts och kontrolleras så att de inte ska vara för gamla eller komma från ”fel” länder eller ha inlett sin europeiska flyktingbana i ett annat EU-land.
Befinns de sedan tänder och skelett studerats vara för gamla, eller kom de först till Italien, Malta eller Grekland på sin väg till det de hoppas ska leda till säkerhet och en bättre framtid, då har de skickats tillbaka dit i specialchartrade plan.
Helt enligt Dublinkonventionen. Första asylland, nota bene.
Nu har konventionen ändrats, barnens flyktingskäl ska utredas i det land där de befinner sig. Förutsatt att de är, eller troligen/sannolikt är, barn under 18 år.
Felmarginalen vid tand- och skelettundersökningar ligger på +/- fyra år.

Men Migrationsverkets rutiner har också ändrats visar det sig.
De juridiska ombud som varje asylsökande ska få väljs ut av datorprogram där de jurister som för tillfället har få eller inga uppdrag får sig ett flyktingfall tilldelat. Det är tillgänglighet inte kunskap om asyllagstiftning som avgör.
Advokaterna Enar Bostedt och Linda Bostedt protesterar mot det nya systemet som enligt dem införts för att ”skapa millimeterättvisa mellan advokatbyråer”, och ”går att jämställa med att en simmare som tagit simborgarmärket får i uppdrag att bli livräddare, bara för att hon eller han bevisligen är simkunnig”. (SvD Brännpunkt 8 juni 2013).

De försvunna barnen är de som kommit till Sverige och sedan … försvunnit. 1202 barn de senaste sex åren, 783 är fortfarande borta.
De är barn som övertalats lämna asylboenden och familjehem, kanske i tron att de ska få det bättre men lika gärna kan ha hamnat i slav- och sexarbeten, drogmiljöer och miserabla levnadsförhållanden. Några av de här barnen intervjuas i boken, andra som författarna sökt har inte gått att spåra upp. De är försvunna.
Polisen letar inte efter dem. Oklart varför. Inte alla skribenter tar upp just den aspekten i sina texter om boken.

Av de som inte försvinner får en del stanna i Sverige, andra får avslag på sina asylansökningar.
Några av de som fått avslag återvänder frivilligt till sina hemländer. Sida har nyligen byggt upp ett återvändandehem i Kabul för barn som frivilligt återvänt sedan man från Sverige fått kontakt med deras föräldrar eller släktingar i Afghanistan.

För tvångavvisningar finns EU-projektet Erpum som ska skapa effektivare avvisningar av barn till till exempel Irak och Afghanistan, men också till Serbien dit framför allt romska barn avvistas.
Erpum, The European Return Platform for Unaccompanied Minors, finansieras med EU-medel, och har varit i gång sedan januari 2011. Förutom Sverige deltar också Norge, Nederländerna och Storbritannien i Erpum.
För varje avslutat barnärende får Migrationsverket 4 500 kronor.

Vem bryr sig om de utvisade barnen? Kan man också fråga sig. Vad är det som gör att barn på flykt hellre ”försvinner” än riskerar utvisning tillbaka till EU-länder de redan passerat och många gånger har förfärliga erfarenheter av, och sedan vidare till hemländer där många av dem inte har något annat än fortsatt misär som väntar.
Vilken del av FN:s barnkonvention är tillämplig när vi mäter och kontrollerar, lottar ut ombud och bygger barn- och återvändarhem i länder där levnadsförhållandena är så eländiga att föräldrar hellre skickar sina barn ut i det okända än behåller dem hos sig?

Om andra som tror att Europa är något annorlunda och bättre handlar ”Bilal. På slavrutten till Europa” av italienske journalisten Fabrizio Gatti. Med början i Dakar beskriver han hur det är att i händerna på människosmugglare och rövare, med och utan uniform, försöka ta sig från Mali genom Sahara och in i Europa. ” …för militärerna liksom för smugglarna är migranterna ingenting annat än inkomster.” skriver Elisabeth Hjorth i sin anmälan av boken i SvD, måndagen 10 juni 2013. ”Det finns ingen gräns för hur mycket det tjänas på slavarna som skördar Europas livsmedel” fortsätter hon. Det är tomaterna och sparrisen och jordgubbarna och salladen och persikorna och … allt som ska plockas och paketeras och fraktas och säljas billigt i våra stormarknader och varuhus det handlar om. I vårt demokratiska, på mänskliga rättigheter byggda Svergie och EU.

”Framtidens skugga vilar över samtidens beslutssituation” citeras årets skytteanska pristagare Robert Axelrod. Det gäller inte bara i den statvetenskapliga värld och de beslutssituationer i komplexa sammanhang som hans teorier uppstått i.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.