Det svenska biståndet ska koncentreras till färre länder för att öka kvaliteten och effektiviteten i biståndet skrev Sida i sin årsredovisning 2011. Biståndsminister Gunilla Carlsson är mycket bestämd i sina och regeringens föresatser att inte med biståndspengar göda korruption. Det är bra.
Carlsson satte också i oktober 2010 bestämt stopp för svenska utbetalningar till FN:s samarbetsorganisation Globala fonden mot aids, malaria och tuberkulos, sedan det avslöjats att korruption förekommit i fyra av 130 mottagarländer: Zambia, Mali, Kamerun och Mauretanien. De fyra ländernas respektive placeringar i Transparency Interantionals korruptionsindex 2012 var i tur och ordning (88), (105),(144) och (123).
Beslutet kritiserades, och ändrades i oktober 2011 efter att ”nödvändiga reformer inom Globala fonden” genomförts.
I juli 2013 skrev regeringen och Gunilla Carlsson på sin hemsida att ”Globala fondens nya operativa tillvägagångssätt går nu i samklang med svenska biståndspolitiska prioriteringar. Ledord är ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”
I augusti 2012 kunde SvD berätta om att förre chefen för en anti-korruptionsenhet i Kosovo åtalats för korruption, mera specifikt utpressning och olaga vapeninnehav. Han var en i en grupp av åtta domare, två affärsmän och en advokat som åtalades. Chefen för anti-korruptionsstyrkan utnämndes av då- och nuvarande premiärministern Hashim Thaci. Enligt SvD-artikeln (8 augusti-12) är Thaci EU:s och USA:s favorit som ledare i Kosovo, samt misstänkt för att tidigare ha styrt ett brottssyndikat.
”Åtalen härrör i sin tur från en rättshärva kring privatiseringen av offentligägda företag och mark … ekonomer och anti-korruptionsorganisatione har varnat för att processen blivit en grogrund för utbredd korruption och maktmissbruk, inte olikt det som skedde i före detta kommunistländer i Östeuropa efter murens fall.” skriver Theresa Küchler, och referar till European Voice, en tidning som ges ut i Bryssel.
I juli 2013 skrev regeringen också om utrikesminister Bildts besök i Kosovo, som får biståndspengar för reformarbete.
”Det svenska biståndet till Kosovo uppgår till cirka 80 miljoner kronor (90 mkr 2012 enligt openaid.se) per år och inriktas på sektorerna demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, utbildning samt miljö och klimat. Stödet har till syfte att bidra till Kosovos EU-närmande, stabilitet och ekonomiska tillväxt. Sverige bidrar även genom EU:s förmedlemskapsstöd som syftar till att främja landets reformarbete, bland annat på rättstatsområdet och för att stärka de demokratiska institutionerna som ett led i att påskynda EU-integrationen. Det totala förmedlemskapsstödet till Kosovo uppgår till cirka 69 miljoner euro för år 2011.”
Och så Afghanistan då. Andra största biståndslandet, militären oräknad. Tanzania fick 806 mkr 2012, Afghanistan 720 mkr och Västbanken-Gaza 712 mkr. Men de omkring 200 mkr till Västbanken-Gaza som är inriktat på att bygga upp palestinska myndigheter kan komma att dras in. Gunilla Carlsson anser att om det inte sker några framsteg i fredsförhandlingarna, kan den delen av biståndet till palestinierna tas bort.
Enligt Svenska Afghanistankommittén, Kvinna till Kvinna och Operation 1325, uppgick kostnaderna för svenskt bistånd, militärt och civilt, till Afghanistan 2011 till drygt 2,6 miljarder kronor. Elva års svensk militär närvaro kostade 8,3 miljarder kronor.
Carsten Jensen, dansk debattör och journalist, har i DN beskrivit insatserna i Afghanistan som ”fundamentalt misslyckade”. Han skriver utifrån danska insatser i Helmand, och skräder inte orden. ”För länge sedan har vi givit upp idén att skapa en fungerande demokrati tillsammans med president Karzais korrupta klanstyre. Vi samarbetar med narkotikabaroner och krigsherrar, för några allierade måste vi ju ha när nu befolkningen på landsbygden vänt oss ryggen.” ”Afghanistans burkaklädda kvinnor skulle frigöras. Det hörde vi under en lång rad av krigets första år. Tills vi plötsligt inte hörde det längre…Så var det skolorna. Men det är bara lite över hälften av Afghanistans barn som går i skolan och frånvaroprocenten bland dem som är inskrivna är lika hög som bristen på kvalificerade lärare är dramatisk…”.
”… pengarna från knarkekonomin överträffar allt annat. Bistånd, alla försök till demokrati, det ruckliga försöket till rättssystem. Det är också ett av de erkänt bästa sätten att finansiera terrorism.” skriver SvD:s kolumnist Jenny Nordberg från Kabul 5 juli 2013 under rubriken ”Opium-rosa åter högsta mode”.
”Villkora biståndet till Afghanistan” skrev representanter för de tre oragnisationerna ovan i en debattartikel i Expressen i november 2012. Några sådana villkor har inte hörts av, i stället blev det palestiniernas bistånd som kan komma att villkoras.
I Sidas årsredovisning 2011 finns en lista över myndighetens största samarbetsländer. Den tredje kolumnen visar ländernas placering på Transparency Internationals Corruption Perception Index 2012. (jämför gärna med länderna som ledde till stoppade utbetalningar till Globala fonden )
Samarbetsland Bistånd milj.kr -11 Korruptionsplats-12
Tanzania 806 277 102
Afghanistan 720 994 174
Mocambique 705 992 123
Sudan 557 351 173
Kongo DR 529 408 160
Kenya 496 186 139
Västbanken och Gaza 413 906 (ingen uppgift)
Somalia 362 134 174
Uganda 264 875 130
Etiopien 261 990 113
Så, biståndsminister Gunilla Carlsson, när ska korruption bekämpas, var och hur?
2009 skrev ministern i en debattartikel att ”Fattigdom och korruption går ofta hand i hand. Korruption är på samma gång både ett uttryck för och en följd av underutveckling…det finns (på Sida) policies och riktlinjer och handlingsplaner för att bekämpa korruption. Det finns antikorruptionsmanualer och antikorruptionsprojekt…kanske är bistånd inte en del av en möjlig lösning, utan faktiskt en del av problemet?”
Kanske det. Men framför allt är det en del av en regerings positionering, inte i förhållande till mottagarlandet, eller i förhållande till människors nöd och behov eller FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, utan i förhållande till egna utrikespolitiska strävanden, och till ledorden ”ägarskap, ländernas prioriteringar och anpassning av verksamheten till processer på landnivå.”