Definitionen på en stat är att dess ledning kontrollerar ett territorium, att där finns en fungerande administration, ett rättsväsende och en fungerande ekonomi. Det tycks som om IS har detta. Vad IS inte har är internationellt erkännande som stat.
Det utropade kalifatet är vad Loretta Napoleoni kallar en skalstat.
För alla som sett IS och det utropade kalifatet som enbart ett barbariskt terrorregemente är Loretta Napoleonis bok ”The islamist phoenix: The Islamic State and the redrawing of the Middle East”, Seven Stories Press, 2014, en väckarklocka.
Den ger också en möjlig förklaring till att IS lockar till sig muslimer, män och kvinnor, från hela världen, människor som ansluter sig till kampen för det nya kalifatet. Samt en förklaring till att IS då de lagt under sig territorium tycks vinna lokalbefolkningens gillande. Dvs den del av lokalbefolkningen som inte mördats eller flytt.
Napoleoni betonar också vikten av att IS är sunnimuslimskt, och ser attackerna riktade mot shiiter och shiitiska moskéer som ett väsentligt inslag i organisationens framgångsrika uppbyggnad och också i utropandet av kalifatet.
IS och kalifatet är för missnöjda muslimer över hela världen tecknet på att en sunnimuslimsk ny tid är här, att det historiska, mäktiga kalifatet har återuppstått i det geografiska område där det hade sitt kärnområde.
Det internationella samfundets ingripanden, eller brist på ingripanden, i Afghanistan, Irak, Libyen och inte minst Syrien och vilka effekter de fått ingår alla i Napoleonis förklaring av IS framgångar. Men också regeringarna och ledande skikt i andra muslimska stater, och behandlingen av muslimer i diasporan.
Loretta Napoleoni är ekonom, statsvetare med inriktning på internationella relationer och terrorism, journalist och författare. ”The Islamist Phoenix” är bara drygt hundra sidor lång, men det är sidor fyllda av information och inte minst förklaringar till händelserna i Mellanöstern de senaste decennierna.
Om hennes bok skrev Per Jönsson, Utrikespolitiska institutet, en understreckare i SvD 5 maj, under rubriken ”Statlig omsorg IS stora trumfkort”, och ingressen ”Framställningar av Islamiska staten som enbart en galen terrorsekt missar en viktig förklaring till deras genombrott. Två nya böcker visar att organisationens politiska program uppfattas som ett befriande, tryggt och modernt alternativ av många av världens sunnimuslimer.”
Den andra boken som Jönsson tar upp i sin artikel är ”Isis. Inside the army of terror”, Regan Arts, av Michael Weiss och Hassan Hassan. De två senares slutsatser om Isis sammanfattar Jönsson: IS är en maffia, en professionell krigsmakt, en Stasiliknanade underrättelseorganisation, en sofistikerad propagandamaskin, en paraplyartad partiapparat och (viktigast) en väldig byråkrati som strävar efter att uppfylla de flesta av en modern stats uppgifter. (Punkterna har förkortats). Länk till artikeln:
Omkring 40 miljoner ton torsk fiskas upp utanför Lofoten och Nordlands kust från januari till april varje år. Inte vilken torsk som helst, det är skrei.
Könsmogen, 4-5 år gammal torsk som ätit sig stor i Barents hav och nu simmar sig stark mot strömmen ned till Lofoten och platsen där deras föräldrar en gång lekt. Det är när de fiskas upp som de blir skrei, ett kvalitetsmärke för den norska torsk som levt i Ishavet långt från stationära torskstammar längs kusterna. ”Vit, fast och smakrik” beskrivs torsken i Norges sjømatråds broschyrer, och också i broschyrerna från olika fiskefabriker.
Ahniwa Ferrari CC The Cod of Ethics See: friendfeed.com/lsw/4ad34a8d/inspired-by-this-thread Original fish here: www.photolib.noaa.gov/htmls/figb0314.htm
En del av de 40 miljonerna ton landas på Røst, Lofotens sydligaste kommun som består av 365 öar, är 10,6 kvadratkilometer stor och har drygt 600 bofasta familjer. På huvudön, Røstlandet, finns sex fiskfabriker som köper in fångsterna från de omkring 600 fiskebåtar från hela Norge som landar sina fångster i hamnen.
AS Glea är en av fabrikerna. Vägen dit från Fiskarheimen, vandrarhem med restaurang som drivs av Inre sjömansmissionen, kantas av träställningar.
På ställningarna hänger skrei, hopknutna två och två och hängda där till tork i vinden som aldrig stillnar, och i temperaturen som aldrig är för kall, och aldrig för varm. Perfekt för torkning av skrei. I mars är långt ifrån alla ställningar tagna i bruk, men de som redan fyllts av torkande fisk täcker redan imponerande arealer.
Snön kommer under lossningen.
Vid Glea har en fiskebåt nyss lagt till. De stora trågen fyllda med torsk lyfts upp på kajen och forslas snabbt vidare in fabriken.
Först till rensning. En man står redo på en maskin stor som ett tröstverk där ett transportband för fiskarna från trågen upp till arbetsbordet där han snabbt skär ett snitt i buken och sedan skär av fiskhuvudet. Ett annat transportband för fiskkroppen ned till ett plastkar, huvudena samlas i ett annat kar.
Fiskkropparna går vidare och nya mannar tar ut inkråmet, rom åt ett håll, lever åt ett annat, och resten, som inte tas tillvara, samlas i ytterligare ett kärl.
Rom och levrar saltas in eller går till frysning. Fiskhuvudena samlas på långa spett som smultron på ett strå, och de kommer att hängas upp på ställningar för att torkas i det klimat som gör Røst unikt och mycket lämpligt för framställning av torrfisk.
Den som utan att blinka kallar Røst klimat unikt är Olaf Johan Pedersen, vd och ägare av AS Glea. Han är också ättling i rakt nedstigande led till Gleas grundare Olaf Pedersen som 1936 tog över det som då var en mindre anläggning.
Olaf Johan hade inte tänkt sig en framtid på Røst. Han utbildade sig vid Norges handelshögskola och såg sig som blivande ekonom vid något större företag. Men när det blev dags för generationsskifte på Glea återvände han till Røst. Det var till slut inte möjligt att lämna barndomsön och familjeföretaget. Det är inte omöjligt att det italienska arvet på Røst gjorde hemkomsten lättare.
Det italienska arvet – det stammar ändå från 1432 då Pietra Querinis skepp gick i kvav ute på Nordsjön och han räddade sig i land på Sandøy, nu en av Røsts fågelöar med världsrykte. Vedøya och Storfjellet, 267 meter högt, och flera andra klippöar söder och sydväst om Røst samlar inte bara fåglar i tusental, dit kommer också
I sydväst ligger fågelbergen.
ornitologer resande för att få se sillgrissla, tordmule, lunnefågel, tretåig mås, toppskarv och kanske häckande storlabb.
Men för snart 600 år sedan var Pietra Querini skeppsbruten på Vedøya tillsammans med några andra överlevande från skeppet. De höll sig vid liv på Vedøya i tre månader innan de upptäcktes, fördes till Røstlandet och togs väl omhand av Røstborna.
Pietra Querinis minne lever på Røst. Öns nybyggda samlingssal bär hans namn.
Där stiftae de bekantskap med den torkade fisk som var värdfolkets stapelföda. Tørrfisk. När Querini till sist återvände till Italien tog han med sig tørrfisk, och alltsedan dess är ”stoccafisso” mycket uppskattad i Italien. Den används på olika sätt i hundratals olika recept, ofta under namnet baccala. Den torkade och saltade fisken är lika populär i Portugal där den kallas bacalhau, och förr också i Sverige där den heter kabeljo.
Om det var stoccafisson som drog Olaf Johan Pedersen till Italien har inte framgått, men klart är att den raske norrmannen fann en hustru där, och hon hade inget emot att flytta till Røst med honom och bilda familj. Hon arbetar i företaget, och en stor del av Gleas produktion av tørrfisk går till Italien.
Det är Olaf Johan som visar runt i fabriken. Stannar till vid det stora aluminium bordet där de urtagna torskarna dansar ned från ännu ett transportband efter att ha sköljts noga i stora vattenkar efter rensningen. Tre män hjäps åt att fästa ihop dem två och två och hysta dem vidare till ännu ett plastkar, nu redo att hängas upp till torkning.
I en avdelning intill prepareras torsken för insaltning. Två män tar bort ryggbenen i hisnande hastighet, och lägger sedan de stora filéerna tätt packade med salt i stora kärl. De två männen kommer från Portugal.
– De har varit här under fiskesäsongen i flera år, de är väldigt duktiga och vi är glada att de vill komma tillbaka. Det är trots allt väldigt långt hemifrån, och väldigt långt norrut, säger Olaf Johan.
Den sista arbetsstationen i fabriken är vrakningen. Det är dit all torkad fisk kommer tillbaka när de tagits ned från ställningarna strax före midsommar. I vrakningen sitter de verkliga tørrfiskkännarna. De vänder på varje torkad fisk, tittar från alla håll och bestämmer till vilken av de 20 olika kvalitetsgrupper den ska läggas. Liten, stor, tjock, tunn … allt har betydelse, också för köparna. Några italienska kockar vill ha tunn baccala, andra vill tjock. De ska få den kvalitet de söker.
Ute på lastbryggan väntar lårar och kartonger med fisk färdigpackad och klar att sända till Italien eller köpare i andra länder.
Långt borta på ett av fälten med torkställningar rör sig två färgglada figurer. De två männen hänger upp skrei, ett lagarbete som kräver inte bara styrka utan också god balans.
Den torkade skreien har länge varit en betydelsfull del i Norges ekonomi. När finska och åländska fiskare säger att det var fisket som höll nationen vid liv under hårda krigsår, så kan befolkningen i Lofoten och Nordnorge utan att överdriva säga att det var klippefisken och tørrfisken som inte bara höll dem vid liv genom sekler, den byggde landet.
Och på Norsk Luftfartsmuseum i Bodø, hundra kilometer öster om Røst, står det klart att det inte bara var mat och samhälllsbyggnad som skreien bidrog till. Den var också en del i den norska försvarssatsningen före andra världskriget.
Nu har oljan tagit över fiskets och skreiens huvudroll i de norska nationalräkenskaperna. Men för fiskarna och deras familjer, för dem som arbetar vid fabrikerna och för italienarna är den en omistlig del av livet. Stoccafisson från Røst.
Røstlandet.
Annat om Røst:
Sagan om Utrøst berättar om en ö som ligger flera mil ute i havet. De fiskare som har turen att passera Utrøst får extra fina fångster, de får feta veteax i garnen, och i fiskmagarna hittar de sädeskorn. ”Skarvene fra Utrøst” heter sagan, och skarvene, det är de tre sönerna till bonden på den mytiska ön, utsända av sin far att se till att godhjärtade fiskare inte råkar i olycka på havet.
För några år sedan upptäcktes det största hittills kända djupkorallrevet i havet utanför Røst. Det ligger på 300-400 meters djup och omfattar omkring 100 kvadratmilometer.
15 januari, är det premiär för skreien i Sverige. Första dagen med färsk skrei på menyn på ett antal restauranger, i butiker och hos fiskhandlare. Det är långt ifrån säkert att den skrei som når Sverige kommer från Røst, men den kan mycket väl komma från Lofoten.
Till sist en länk till recept på traditionell skreirätt i nordland, Skreimølje:
http://www.godfisk.no/Oppskrifter/Norge/Skreim%C3%B8lje
Nu har den sista NBG:en trätt i aktiv tjänst, Nordic Battle Group, EU:s snabbinsatsstyrka under svensk ledning.
NBG var motorn i omgörningen av det svenska försvaret från ett invasions- till ett insatsdito sade den första operativa chefen, general Karl Engelbrektson.
Insatsförsvaret bygger på välutbildade rörliga styrkor klara att snabbt sättas in där de behövs.
”Fitter, faster and more flexible” skulle man kunna säga att mottot var för det nya försvaret.
Om hur det gick till när invasions- blev till insats- skrev Mikael Nyberg en lång och intressant artikel i Göteborgs Fria i april 2014. Pentagonkonsulter ledde svenska försvaret till skroten, lyder rubriken. http://www.fria.nu/artikel/114105
En omarbetad version publicerades med annan rubrik i Aftonbladets nätupplaga i maj -14: http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/140514ab.html
När insatsförsvaret skulle verkställas tornade problemen upp sig: för lite pengar, svårt att få personal, stora materiella behov …
Om det var meningen att utarmningen av försvaret skulle driva på en debatt om anslutning till Nato är kanske onödigt konspiratoriskt att tro. Men i kombination med ryska upprustningar, ökad rysk närvaro över Östersjön och händelserna i Ukarina, har det blivit resultatet.
NBG sattes upp första gången 2008, och plancykeln för NBG sattes till 2018. Men nu är slutpunkten satt till 2016, och den rörliga operativa ledning, ROL, som byggts upp vid Ledningsregementet i Enköping, NBG:s hemmabas, avvecklas. ROL:ens uppgifter samlas till högkvarteret i stället. http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/09/24/upp-som-en-rol-och-ned-som-en-rap/
Och i september -14 kom beskedet att Nato sätter upp en snabbinsatsstyrka i Europa, Natos Rapid Forces. Beslut om detta togs under de sista skälvande veckorna av Anders Fogh Rasmussens period som generalsekreterare i Nato. En kommandocentral med specialstyrkor och extra resurser kommer att förläggas till östra Europa meddelade Fogh Rasmussen.
Så har då det svenska försvaret gått genom ekluten och motorn NBG går snart i graven (inte bokstavligt med man och allt, får jag innerligt hoppas). Värnplikten har i begränsad omfattning återupptagits genom beslut i riksdagen i början av december, och Jens Stoltenberg är ny Natochef.
Och Fogh Rasmussen, som före Natoutnämningen varit finans- och premiärminister i Danmark, har blivit konsult. Han marknadsför sig som föreläsare via konsultbyrån för ”celebrity speakers”, CSA, som den som utvecklat ett nytt strategiskt koncept för Nato.
Bo Andersson är svensk och vd för Avtovaz, Togliatti, Ryssland.
Innan han kom dit var han vd för Gaz Group, hög internationell chef för Saab, och svensk officer.
Historien om Bo Andersson är oerhört intressant. Lika intressant är historien om hans ryska vd-karriär.
Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.
I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481
Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor: ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.
LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14: http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd
Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.
Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.
En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.
En sak jag undrat länge över är varför svenskt flyg inte gick upp och ”markerade närvaro” natten mot långfredagen 2013. Den där gången när ryskt flyg inte kränkte svenskt luftrum men flög nära gränsen.
Nato-plan gick upp från Baltikum för att markera närvaro när nu svenskarna inte gjorde det. Det blev ett väldigt rabalder i Sverige.
Förklaringen som gavs var personalbrist. Det är naturligtvis allvarligt om det är så. Men visst låter det … underligt?
Men om det inte var personalbrist, utan något annat, vad var det då?
Och om det var något annat, som ryssarna visste om, hur kunde de veta det?
Det etablerades i varje fall som ett faktum att Nato kunde när Sverige fallerade.
I oktober samma år övade fem ryska plan i internationellt luftrum, de beskrevs ha flugit som om de skulle anfalla Stockholm och en viktig försvarsanläggning i Mälardalen. Då gick två svenska Gripen upp och markerade närvaro.
Försvarsdebatten i Sverige vände efter påsk- och oktoberincidenterna.
Svaret för svensk del har för allt fler blivit Nato.
Jag undrar över det där. Jag undrar över den fortsatta rapporteringen om flygincidenter också.
Så vitt jag kunnat läsa mig till har ryska flygplan inte kränkt svenskt luftrum, det har däremot ett franskt (15 nov-14), ett amerikanskt (18 juli -14) och två polska (20 juni-14), (enligt SvD, 14 december-14.)
Ryska plan har också flugit utan transponder på, vilket innebär att de inte ses av civil flygledning.
Det är naturligtvis ytterst olämpligt i områden där civil flygtrafik är vanligt förekommande, och kan leda till inte bara tillbud utan katastrofer.
Men jag undrar över hur svenska signalspaningsplan beter sig nära ryskt luftrum. Och Natoplan också för den delen. Har de transpondrar på, och genomför svenska och/eller Natoplan anfallsövningar på internationellt luftrum mot ryska mål?
Jag är en varm anhängare av svenskt försvar, men jag undrar över mediarapportering och hur debatten och politiken styrs genom den.
Jag undrar också över om det verkligen är av godo att i allt högre tonläge utmåla Ryssland som en allt farligare fiende?
Jag är som sagt en varm anhängare av svenskt försvar, och må närvaro markeras inte bara av flygvapnet, utan också av andra vapengrenar.
Men nog ska man vara försiktig när man väljer sina vänner, och i synnerhet då om vännerna har egna intressen när det gäller fiender.
Lika bra att jag säger det en gång till. Jag är en varm anhängare av svenskt försvar. Av Sverige.
Slutligen undrar jag när ”försvar” går över i ”hot”, vem som avgör när övergången sker, vem som värderar riskerna med en sådan övergång, och vilka som får ta konsekvenserna om diplomatin inte längre förslår?
”Generals die in bed” var titeln på en bok som skymtade förbi tidigare i år. Det är väl bra om det är så. Men alla vi andra då, hur blir det med oss. När jag skriver är det nyårsnatt och Esaias Tegnérs Det eviga lästes vid tolvslaget:
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.
”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”
Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.
Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?
Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.
Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.
Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.
Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.
För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.
I september skärpte EU sanktionerna mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Sanktionerna riktas mot tillgång till försvarsmateriel, utrustning för både militär och civil användning, känslig teknologi och EU:s kapitalmarknader.
Samtidigt bidrar EU till Kinas militära upprustning. Kinas ubåtsflotta drivs med tyska dieselmotorer, kinesiska bomb- och attackflygplan utrustas med brittiska motorer. 150 franska småflygplan och 1000 franska helikoptrar ska levereras-. Elektronisk utrustning, ingredienser till biologiska och kemiska vapen säljs och alldeles nyligen togs steg på vägen för att minska tullarna för handel med IT-teknik mellan Kina, USA och andra länder.
Det kan vara värt att nämna att EU införde vapenembargo mot Kina 1989, efter massakern på Himmelska Fridens torg.
Embargot gäller inte utrustning med dubbla användningsområden, och var motorer och kemikalier till slut hamnar är ju inte alldeles lätt att kontrollera.
Redan i maj i år citerades president Putin i Hufvudstadsbladet sägandes att ”Vi måste göra vårt yttersta för att allt som används inom vår försvarssektor tillverkas på vårt territorium”. Väst hade då redan infört sanktioner mot Ryssland på grund av Krim och Ukraina.
Den som läst Axel Kronholms artikel i Fokus nr 15 i april i år, förstår varför Ukraina är så viktigt för Ryssland. http://fokus.se/2014/04/farval-till-vapnen/
Ryssland är beroende av ukrainsk industri och leverantörer av materiel till inte bara flottan utan också till de ryska kärnvapnen.
Att Ukraina vänt sig västvart, till EU och USA är därför ett direkt hot mot det ryska försvaret och den upprustning som Putin inte bara talat om, utan också inlett.
Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att Georgien, efter landets transformation till västvänlig nation under Saakasjvili, anföll Sydossetien, enligt media efter ryska provokationer och i tron att väst skulle ingripa på Georgiens sida.
Den strategiska analysen av Ukrainas förhållande till Ryssland torde inte vara svår att göra, och inte heller särskilt svårt att förstå att Ryssland inte är bekvämt med utvecklingen efter Majdan.
Att ukrainare, liksom ryssar och människor i många andra länder, med eller utan nära band till väst eller med en historia som f d allierad med Sovjet, vill bli kvitt korrupta makthavare, vinna inflytande över sina egna liv och de samhällen de lever i är inte svårt att förstå. Det var vad som kom till uttryck på Majdan, på Tahrir och på Taksim. Och på Himmelska Fridens torg.
Det är inte människornas önskan om frihet som skiljer i hur väst agerar. Det är strategiska analyser.
Analyser av vad som är bra och nödvändigt för ett lands försvar och försvarsindustri görs inte heller bara i Kreml.
Så sent som i våras stod det klart att Sverige och svenska regeringen slog vakt om svensk ubåtstillverkning, och Saab köpte Kockums från tyske ägaren Thyssen Krupp.
I mars skrev Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström i en debattartikel i Dagens Industri att:
”Alliansregeringen värnar Sveriges försvar och försvarsförmåga…Som försvarsminister vill jag vara tydlig med att ambitionen måste vara att säkerställa en långsiktig stabil grund för vårt svenska ubåtsvapen. Det innebär att det bland annat måste finnas en industriell lösning där fokus är på att utveckla den svenska tekniken och designen. Där den svenska statens kontroll över immateriella rättigheter är en självklarhet och där strategiska internationella samarbeten mellan Sverige och andra nationer inom detta område bejakas.” (Dagens Industri 26 mars 2014)
Jojomen. Jag håller alldeles med.
Det är därför jag inte kan förstå hur det kan vara så svårt att förstå att Ryssland vaktar sina försvarsintressen, att de inte ”vill ha EU och NATO på sin bakgård” som någon uttryckt det apropå Ukraina.
Inte heller är det särskilt svårt att förstå om ryssar, även de som inte lätt sväljer regeringens propaganda, anser att väst har en väl utvecklad dubbelmoral – dock inte kopplat till Saab och ubåtar, utan till Krim och Kosovo.
I den bästa av världar skulle Krim fortsatt vara en del av Ukraina, fred råda i östra Ukraina och såväl Ryssland som Ukraina utvecklas till okorrumperade rättsstater, med fortsatt handel staterna emellan, och utvecklad handel med andra länder.
Nu är i stället Ukraina katalysatorn i en utveckling där motstående makt- och ekonomiska intressen bekämpar varandra. Och de som drabbas värst är som i alla krig, civilbefolkningen.
Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.
Sanktionerna mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, och Rysslands svar att stoppa importen från USA och EU av vissa varor, har skapat såväl problem som möjligheter på oväntade sätt.
För Färöarna har den stoppade handeln med lax till Ryssland, inneburit en boom i laxexport till Ryssland. Och Färöarna förhandlar dessutom om ett handelsavtal med Ryssland. Det är inte populärt i Danmark som ansvarar för utrikes- och försvarspolitiken i hela kungariket, där Färöarna ingår. Men Färöarna har stor självständighet när det gäller handelspolitik.
Färöarna är inte medlem av EU, det är däremot Danmark.
Och Färöarna har drabbats hårt av EU:s sanktioner mot färöisk sill och makrill som sedan augusti 2013 inte får landas i EU-hamnar, och inte heller i danska hamnar.
Jacob Bøtter: Sill. (CC)
Färöarnas premiärminister har citerats i Bloomberg News sägande (om Danmark) att ”Ska samma stat som nyss har implementerat sanktioner mot oss nu begära av oss att vi ska bojkotta Ryssland? Det vore galenskap.” Om Färöarnas sill-, makrill- och laxhandeln går det att läsa i en artikel rubricerad ”Let my people trade” i Arctic Journal. http://arcticjournal.com/business/1078/let-my-people-trade
Att silltvisten ännu inte är löst framgår av ett pressmeddelande från NEAFC från november -14, också det publicerat på Arctic Journals webbsida. ”… Management measures for the large pelagic fish stocks (blue whiting, herring and mackerel) will be set through a postal procedure as soon as the coastal States have reached a conclusion in their consultations which will continue later this month…”. http://arcticjournal.com/press-releases/1146/press-release-2014-annual-meeting-north-east-atlantic-fisheries-commission
Sillen skapar problem också inrikes på Färöarna. Två oppositionspartier, Tjóðveldi, ett självständighetsparti, och Framsókn, ett centerparti (vad det innebär på Färöarna är jag osäker på), har båda lagt förslag i Løgting, Färöarnas lagstiftande församling, som innebär att Föröarna också ska få självständighet i utrikes- och försvarspolitik.
Den största kontroversen mellan Danmark och Färöarna gäller just fiskepolitiken, och EU:s landningsförbud av färöisk makrill och sill.
Edmud Joensen, den ene av Färöarnas två representanter i danska folketinget och medlem i det färöiska regeringspartiet Sambandsflokkurin, som är för fortsatt union med Danmark, är irriterad över oppositionsförslagen och refereras i en annan artikel i Arctic Journal: ”Tórshavn, he admitted, has its disagreements with Copenhagen, but the Faroe Islands he said is generally permitted to pursue its own interests. Such was the case in the herring dispute, which saw the Faroe Islands bring the EU before the WTO, a move the was only possible because Denmark, not the Faroe Islands, is a member.”
Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)
Det kan noteras att sanktionerna mot Ryssland, om än så förståeliga, också skapar problem på andra håll. Väderstad till exempel, som exporterat jordbruksmaskiner, har sagt upp 100 personer på grund av minskad försäljning till Ryssland och Ukraina. Och Finland kommer att söka ekonomisk kompensation från EU om sanktionerna blir långvariga. Livsmedelsindustrin, skogs- och energiindustrin förmodades komma att drabbas värst.
Alexander Stubb, Finlands statminister citerades av TT redan i augusti ”Vi måste hålla oss till principerna om ekonomisk solidaritet. I praktiken betyder det att de medlemsstater som drabbas mest av sanktionerna också måste få någon form av kompensation” .
… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Att han inte kommer själv är förståeligt. Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte
När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.
Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.
Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”
Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:
”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”
Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.
Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.
I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den: http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/
