Utbildning, romer och skillnaden mellan ”flytta” och ”flyttas”

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.