Stalin och det som kom efter

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.