Att förargas över samt glädjas åt
Bilder försvinner ibland i mängden. Men så en dag dyker de upp. Det var vad som hände med nedanstående foto taget i salluhallen i Åbo, april 2022.
Det var inte bara kunder och affärsinnehavare som använde munskydd och höll avstånd minsann. Även hajen ovanför delikatessdisken hade vidtagit skyddsåtgärder.
Det är sånt som får mungiporna att dras uppåt, även efter att munskydden lagts undan.
Inte hade hade jag kunnat tro att jag skulle hamna i Jyväskylä. Och inte hade det hänt om inte för min dotter, och för Alvar Aalto. Aalto har en separat text. Här kommer den andra.
En skulptur, visst är det lite Milles över den? Men det här är inte Milles, det är Heikki Häiväoja (1929-2019). Läs mer om honom:
https://www.blf.fi/artikel.php?id=1280
Skulpturen på bilden är från 1979, och är enligt plaketten benämnd ”Elinehto (levnadsvillkor) – ajatus (idé, aning) – liiletoiminta (företagande). Jag har inte lyckats åstadkomma en vettig översättning.
Den står vid det som fram till 2023 hette Jaroslavtorget, Jyväskyläs vänort i Ryssland. Hur det är med vänortskapet är oklart, men torget heter nu Viitaniemi torg efter stadsdelen där det ligger. Kanske också för att det ligger alldeles intill ett av de flerfamiljshus som ritades av Alvar Aalto, Viitatorni. Läs om Viitaniemi och se bild på Viitatorni:
https://en.wikipedia.org/wiki/Viitaniemi
En vägvisare i en av de centrala parkerna i Jyväskylä:
Man kan ju undra vad Eskilstuna har med Jyväskylä att göra, och Esbjerg, Potsdam och … men så, aha! Det är vänorter! Och där finns inte längre ovannämnda, onämnbara, med. Tur ändå att Eskilstuna är kvar. Och Debrecen, Poznan, Fjardabyggd, Stavanger och några till.
Varför är svenska cykelställ så trista att se på, och ibland också att parkera i. Av en klarröd, utdragen spiral blir man ändå glad!
Och sist men inte minst:
Det är inte det röda ovanpå bron som är grejen, det är det som är under…
Man blir så häpen. Och så glad.