Marknadsföring av våldtäkt ”fylld av värme”

Hur kunde en bok om en självisk, elak, och tillika våldtäktsman om än ung, beskrivas som ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”?
Ur boken om 50-talets Sovjetunionen:

Simon är deporterad från Moskva till Kazakstan med sin mor, bror och en faster. Fadern har arresterats som samhällsfiende och är sedan dess försvunnen. På förvisningsorten möter Simon Viola, vacker dotter i en deporterad grekisk familj.
”- Hur gammal är du, frågar Simon Viola.
– Sexton.
-Jag är äldre än du, ljög Simon. Så du måste göra som jag säger. Hela du – han gjorde en obestämd gest – ska göra som vi säger. Så är det med det.

Så tas hon med till Venja, en gammal man som är Simons vän. Denne bjuder på mat och alkohol, konverserar Viola som berättar att ”på Krim var alla hus av sten”, och Simon tänker ursinnigt ”Varför pratar hon sån där smörja … nu fick det vara nog. Det var dags att göra slut på samtalet och komma till saken”. Venja lämnar de två, väl vetande vad Simon planerat.

Viola flyttar till en stol, Simon ställer sig bakom, vänder henne och kysser henne.
– Låt bli, säger Viola.
Han trycker henne mot stolsryggen, klämmer på brösten och hon pressar sina läppar hårt mot hans. Hans händer glider innanför klänningen, och sliter sönder den.
– Låt bli, säger Viola.
Han drar upp henne på fötter, sparkar undan stolen, rycker henne till sig.
– Låt bli, säger Viola och sliter sig loss.
– Snälla du, låt bli!
Simon släcker ljuset, drar ned hennes klänning.
– Låt bli, säger Viola.
– Låt bli snälla du. Hon trycker sig mot Simon för att skyla sin nakna kropp.
Simon låter inte bli, han föser henne mot sängen där han trycker ned henne. Lägger sig ovanpå henne, tränger sig in, blir ”het och andfådd”.
– Låt bli, vad gör du? Du gör mig illa! säger Viola.
Simon ”sveptes långsamt in i en varm lätt rock, och han var ensam i den, där fanns ingen Viola och han omfamnade bara sig själv.”

Venja som varit med och iscensatt våldtäkten kommer tillbaka och tar med sig klänningen ut på trappen där han börjar laga den. Simon följer efter och vill inte gå in till Viola trots flera tillsägelser från Venja.
– Trösta henne! uppmanade Venja. Hon behöver det just nu.
Efter tre tillsägelser går Simon.
– Ja, jag går väl in då … Kan hon inte sy ihop klänningen själv?

Det blir inte bättre. Stalin dör och inte långt efteråt får Simon och hans familj besked om att de ska få återvända till Moskva. Han går för att ta adjö av Venja.
– … Vet förresten Viola att du ska fara?
– Nej, sade Simon. Vad skulle det tjäna till att berätta det för henne? Jag ansvarar inte för henne. Jag vill hellre skriva.
– Du kommer inte att skriva till henne, sade Venja. Du behandlar henne illa.
– Det var hon som ville det, invände Simon med den skyldiges hela iver.
– Bara hon? sade Venja. Och du själv då?
– Nåja, det är klart att jag också ville det, sade Simon. Men jag fick med detsamma – hon gjorde inget motstånd alls förstår du!
– Akta dig så du inte blir som en tatar, säger Venja.

Det är inte ”tjusande, fyllt av värme, ömhet humor och dramatik.” Det är tölpigt, otäckt och glädjelöst. Det är också en roman fylld av fördomar och våld. Det är brutalt och hänsynslöst, och att ”hans gradvisa mognad skildras med utsökt känsla och ömhet.” som det står på en omslagsflik är omöjligt att se.

Bara skildringen av fastern kan med god vilja beskrivas som humoristisk, en gammal kvinna som frågar och svarar själv, lite grann som en professor Kalkyl.

Simon kommer till Moskva, vill till Israel och tjatar sig i den följande boken till ett skenäktenskap med polska Danka, för att kunna söka sig vidare från Polen till Israel.
”Och varför skulle man inte sova tillsammans? Det hade inte med saken att göra. När allt kom omkring så skulle Simon även utan att vara gift med Danka ha krupit på henne i sängen.”
Efter det misslyckade besöket på ambassaden: ”Danka var förstås redan införstådd, det var ju omöjligt att hålla henne utanför saker och ting – men fan ta henne, Danka. Hon var nog en bra jänta . Men Simon skulle då inte gå till henne och beklaga sig över livet …”

Han går vidare, alltid lika överlägset arrogant, lika nedvärderande mot kvinnor, och ibland skrivande poesi på papperslappar: ”Vem tvinnar det rep/i vilket jag ska hänga?/Stilla blåa kvällen ser/ut i duvblå tomhet.” Och tycker själv att ”Det är hyfsat. Inte så illa.”

Han träffar den äldre mannen Monja som han reser tillsammans med i Ryssland och Ukraina. I Odessa säger Simon att ”jag struntar i allt – ingenting är mitt, jag har det bara till låns”. Monja frågar ”Har du mig också – till låns?”.
Och Simon svarar att ”Dig också. Det fanns en gammal man (Venja, min anm.) som betydde något för mig (…) Han hängde sig i Kazakstan.”
De skiljs åt och i slutet av boken hittar Simon Monja svårt sjuk i tbc, inhyst i ett hönshus.
– Tänker du ta mig härifrån?” frågade Monja och lyfte på huvudet. I hans tunna röst var det som en förhoppning som ekade, en blind fågels förhoppning.
– Ja, sade Simon. (…) det var nu äntligen något gott som han kunde göra (…) så kände han äntligen en ren och klar lycka, ty nu hade han ansvar för en annan människa.”

Efter 600 sidor visar Simon ett tecken på värme och mognad. Det kunde vara på tiden .
Böckerna är Den första och sista dagen och fortsättningen Ödefältet av David Markish, utgiven av Forum 1977. Det är snart fyrtio år sedan, och det handlar om Stalintidens terror och förföljelser.
Författarens far avrättades 1952 under ännu en period av svåra judeförföljelser och terror under Stalintiden. Först 1973 kunde David Markish emigrera till Israel. De yttre händelserna tycks följa Markish och hans familjs upplevelser under 1950- och 60-talen.
I ett cyniskt, kvinnoföraktande samhälle blir kanhända människor cyniska och kvinnorföraktande. Om Markish tyckt att det räckt med cynism och främlingsskap i förhållande till antisemitism, byråkrati och övermakt, skulle intrycket av den unge huvudpersonen kanske inte blivit så negativt.

Men Simons cynism och självupptagenhet drabbar alla, även hans familj och i synnerhet den unga flicka han träffar på förvisningsorten. – ett ruttet samhälle ger ruttna människor . Om avsikten var att visa det är romanerna bra. Var det också avsikten att visa poetens/författarens mediokra talang, är romanerna också bra. Men var avsikten att skapa ett verk ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”, då är det faktiskt riktigt dåligt. Å andra sidan bär inte författaren ansvar för förlagets falska marknadsföring.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.