Perm-36 och kultur

Är museer kultur? Som poesi, som böcker?
Javisst.

Hur förödande då att museer i form av bevarade miljöer, inte hopsamlade och uppbyggda som vårt Skansen, utan där de en gång var delar av ett samhälle eller en samhällsordning utesluter delar av den verklighet som var orsak till att miljön alls skapades.

Som Perm-36 nordöst om Perm, det mest välbevarade av Gulagarkipelagens arbetsläger där historiker och frivilligarbetare byggde upp utställningar om lägerlivets fasor och dissidenterna som hölls fångna där.
Anna-Lena Laurén har beskrivit Perm-36 i en artikel i SvD 22 mars 2015.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/gulagmuseet-ska-inte-langre-tala-om-fangarna_4418411.svd

Ryska staten har hela tiden ägt mark och byggnader, drift och verksamhet har de frivilliga ansvarat för.
Förra året tog staten över verksamheten, ändrade inriktning och fotoutställningen med dissidentfångar togs bort. ”Arbetskoloni” ska det nu heta, inte ”läger”. ”I praktiken försöker de göra om det till ett museum för fångvaktare” citeras en historiker som leder organisationen Memorial i Perm.

Irina Ratunsjinskaja, urkainsk poet, arresterades 1982 och dömdes till sju års fångläger och fem års förvisning på grund av sina dikter, de ansågs vara ”anitsovjetisk verksamhet”.
Hon tackar Solzjenitsyn i andra kapitlet: ”Skulle jag själv ha kommit på internens stora princip: Tro inte, frukta inte, tigg inte?”
Hon frigavs hösten 1986.

Efter frigivningen skrev hon boken ”Grå är hoppets färg” (Forum 1986) om tiden efter arresteringen och i läger. Om Lefortovofängelset, om transitfängelset i Potma och om lägret med STRISO, straffisoleringscellen, aldrig varm, alltid fuktig och med strikt begränsad tillgång på kläder, och om BCT, ”byggnad av cell-typ”, det lägerinterna fängelset, med mat ”enligt begränsad norm”, dvs undernäring, vilket för övrigt gällde redan för ordinarie norm i ’zonen’, som avdelningen för politiska fångar kallades, och i avdelningen för kriminella fångar.

Det är en ohygglig historia som Irina Ratunsjinskaja skriver om. Många drabbades likt henne, inte alla överlevde för att berätta.
Historien om ett omänskligt rätts- och straffsystem borde berättas också i fängelsemuseet Perm-36.

Kultur är odling, odling ger växt, växt innebär sannolikt kunskap, kunskap leder förhoppningsvis till att misstag inte upprepas.
Det rätts- och straffsystem som Ryssland i dag har och tillämpar är tyvärr i behov av inte bara ett, utan flera museer som Perm-36 där dissidenterna finns med som en väsentlig del.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.