Den fragmentariska stilen har fått sin förklaring. Bodil Malmsten skriver. Skriver episoder, kapitel, och sen sätter hon ihop dem. Flödet är inte jämnt, det är inte så att historierna, böckerna, flyter fram i en inspirerad sammanhängande våg.
Inspirationen är fragmentarisk. Varje del är sär, men varje särskildhet är en del av helheten. Bodil Malmsten formar helheten.
När hon skriver i första kapitlet av del III i Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån att ”… lägg dig med städhjälpen om du vill komma nära det arbetande folket, akta dig för arbetets söner, underklassen har inget till övers för oss och vore det något med den så vore den överklass och vi underklass.” s 102
Då är den skrivningen, och kanske hela kapitlet, en del av ett flöde av tankar som inte nödvändigtvis följde av kapitlet före, det om Pauline och Hopper och annat.
Och var det en del, så var det kanske inte alls något som först hörde samman med Thelonius Monk.
Men i boken hör de samman – delarna blir del av helheten.
Så är det också med det som huvudpersonen Maurice, den försupne äktenskapsbrytaren och lögnaren Maurice tänker om flickan som förmätet tagit livet av sig på ”hans” plats.
”Att tro att man är den minst älskade, hur kunde du vara så förbannat förmäten. Någon har alla – en pappa, en mamma, en syster, en bror, någon skullde du ha fått – en väninna, en man, ett barn, någon hade du.”
Säger svikaren som super skallen och livet av sig då han lämnats av dem han ständigt svikit.
Ständigt beredd att klandra, ständigt beredd.
Jag har läst Malmsten och förtjusts, och också skrivit om hur jag förtjusts av henne böcker från Finistère, och av andra mera rapsodiska böcker. Jag har trott att stilen var anpassad till den formen.
Det är den i och för sig också, men sättet att skriva är uppenbarligen det samma. Men när en roman är målet har berättelserna, ofta korta, haft ett mål: romanen.
Det kräver en speciell begåvning att i de korta formaten hålla fast vid romanens mål, dess huvudpersoner och miljöer. En roman är trots allt fiktiv och skulle kunna löpa iväg vart som helst om tankeflödet fick fritt spelrum.
Jag vet inte hur många episoder skrivna om Maurice och hans värld som aldrig kom med i romanen, men det färdiga resultater som en bedrift. Jag beundrar Bodil Malmstens teknik som jag, arma brödskrivare i dagspresstjänst är så fjärran, och jag beundrar hennes sätt att göra en genuint osympatisk person som Maurice, ändå begriplig.
Men, ska sägas, jag föredrar hennes korta, ofta bitska, berättelser och kommentarer till liv och samhälle i Frankrike och i Sverige.
Jag har skrattat gott åt Det franska paketet och Det franska paketets färdväg i Och en månad går fortare än ett hjärtslag. Det är igenkänningsfaktorn förstås. Att skicka rekommenderade brev till Belgien har satt sina spår. Men så underbart att någon, Bodil Malmsten, har satt ord på min frustration över postliga irrvägar och fullkomligt irrationella postregler och -entreprenörer.
Bodil Malmsten går också till rätta med det franska telekombolaget Orange också. ”Den ende som någonsin lyckats säga upp ett abonnemang hos Orange är min franske granne, vilket säger allt om min grannes exceptionalitet.”
Bara en sån sak! Men mindre roligt blir det när Bodil Malmsten skriver ”Sedan februrai 2008 har 25 personer anställda vid Orange France télécom tagit livet av sig. De många självmorden beror, enligt den av Le Monde vidtalade experten på de, efter privatiseringen, orimliga arbetsförhållandena.”
Se där. Le management par la terreur.
Ni måste läsa själva för att fullt ut förstå Malmstens förmåga att med få ord teckna en bild av samhällsförhållanden som vi känner igen, eller kanske inte känner igen men då får se en skymt av.
Det finns för övrigt en rolig film om Belgacom på Youtube, apropå bolag med makt över mäniskors vardag. Det behövs faktiskt en ”dra-åt-helvete-garanti”, i form av konkurrens.
Som förut kan jag inte annat än rekommendera Bodil Malmsten.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Modernista 2012
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, Bonniers 1994