Kategori: Böcker

Publicerat

Tysk föreningsverksamhet

Vilken flagga används i församlingslokaler?
Jaa, om man alls funderar över en sådan fråga i dag, så skulle svaret förmodligen bli ”kyrkans”. Svenska kyrkans gul-röda flagga. Och om det jordiska ska poängteras jämte det himmelska, så blir svaret utan tvekan den blå-gula svenska flaggan.

Att det inte var så enkelt för tyska församlingar i Sverige under mellankrigstiden framgår av en bok med den osannolika titeln ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”, en omarbetad version av Annettes Forséns avhandling som lades fram för disputation vid Helsingfors universitet 2012. Avhandlingens titel inleds med ”Deutschland, Deutschland über alles … ”. Boken gavs ut av Gidlunds förlag 2015. Titeln talar om vad den faktiskt handlar om. För den som har intresse av tysk föreningsverksamhet i broderländerna är den sannolikt en guldgruva. För den mera måttligt intresserade finns där guldkorn.

Som detta med flaggor i församlingslokaler.
S:t Gertruds tyska församling med lokal i Gamla Stan i Stockholm använde sig nämligen under större delen av mellankrigstiden av den gamla kejsarflaggan. Weimarrepublik, nej tack.
Och det gick bra ända till 1935, då NSDAP kommit till stan och bildade en universalförening där samtliga tyska föreningar, skolan och församlingen förväntades inordna sig. NSDAP hade enligt en polisrapport 1935 klagat på att församlingen inte använde hakkorsflaggan.
Besvärligt på riktigt blev det när hakkorsflaggan hösten 1935 gjordes till den enda officiella tyska statsflaggan, och församlingen, som officiellt hörde till svenska kyrkan, valde att inte flagga alls.
Först 1937 föll församlingen till föga och införde hakkorsflaggan.
”Församlingens lokaler blev först efter kriget igen populärt” skriver Annette Forsén (sid 194).

Och som detta om filmvisningar och censur.
Den tyska universalföreningen, ledd alltså av NSDAP med stöd från tyska legationen, visade film för föreningsmedlemmar och inbjudna gäster – vanliga spelfilmer men också propagandafilmer, som ”Viljans triumf”, ”Der ewige Jude” från 1940, grovt antisemitisk, och ”Jüd Süss”, också 1940, med mera dold anitsemitism. ”Jüd Süss” förbjöds i Sverige 1941, i Finland visades den på vanliga biografer.
Det fanns skillnader i vad som visades och vad som förbjöds i Finland och Sverige. Forśen skriver:
”Skillnader mellan vad som visades i de tyska föreningarna i Finland och de i Sverige kan således delvis bero på hur filmcensuren i respektive land ställde sig till filmerna. Därtill torde det också ha spelat en viss roll att de tyska föreningarna i Finland visade mindre film, att den tyska propagandaapparaten var mycket starkare i Sverige samt att även om det också fanns antisemitism i Finland så var, som redan konstaterades i kapitel tre, rasfrågan mindre aktuell i de tyska föreningarna i Finland än i Sverige.” (sid 275).

Och så om antisemitism i Finland och Sverige.
Kapitel 3, ss 153-164 beskriver hur NSDAP lägger motioner om ”arierparagrafer” till olika föreningar. På olika sätt försöker styrelserna mota sådana försök, men framträdande medlemmar av judiskt ursprung manövrerades bort från ledande positioner. Hermann Friedmann i Helsingfors 1933, och Walter Singer i Stockholm samma år. Den senare återvaldes som ordförande i Deutsche Vereinigung von 1919 år 1935, men efter tydliga tecken på att organisationen negligerades och därefter ströks från tyska legationens lista över tyska föreningar 1936, försvann den enligt Forsén ur de skrivna källorna. Först 1945 återuppstår en Deutsche Vereinigung, då med tillägget ”von 1945”.
Annette Forsén konstaterar att det förekom diskriminering mot judar i de tyska föreningarna, och skriver att antisemitismen var mera utbredd bland befolkningen i Sverige än den var i Finland. Men också att det fanns en opposition mot antisemitism bland tyskar i Sverige, en opposition som bland annat manifesterades i brev till tyska legationen med protester efter kristallnatten i november 1938.

Den osannolika titeln då?
Tja, vilken reklamare, eller för den delen tidningsredigerare, som helst skulle ha dött av skam över att sätta en titel/rubrik som ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”.
”Föreningar vek sig för nazisterna – judar utmanövrerades” kanske skulle gått an.
Men innehållet hade varit detsamma, dödtrist tycker kanske de flesta, bitvis intressant tycker andra medan några specialintresserade slukar alla åtta kapitel, med fotnoter, bilagor och allt.
Oavsett titel/rubrik skulle läsarna ha fördelats på samma sätt: dödtrist, bitvis intressant och slukare.
Fördelen med en titel/rubrik som säger vad det handlar om är att ingen behöver känna sig lurad och att slukarna inte riskerar att missa något. Den måttligt intresserade blir glad över att få kunskap om skeenden en inte hade föreställt sig, som  det passiva motståndet i en församling, tysk propaganda i Sverige respektive Finland och viljan att motverka ”arierparagrafer”.

Publicerat

”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
’Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.

Publicerat

Tullstationen i Taganka

”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.

Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.

Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:

”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.

Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.

Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.

Publicerat

Kapetan Aris, Grekland och skuldkrisen

”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.

Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven

Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”

Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan:
Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.

Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.

I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.

”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”

Läs hela artikeln! http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat

Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.

Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!

Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.

Publicerat

Rinnanbanden, ”sølvrevane” och ”stay behind”

Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.

Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.

”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.

I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.

När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).

”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.

Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.

Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011

Publicerat

Problemet med e-böcker

Det stora problemet med e-böcker är inte att de inte tar plats i bokhyllan.
Problemet är att om man lånar dem på bibliotek så registreras lånet, inte bara för att biblioteket ska veta att man lånat den och ska kunna kräva tillbaka den, som med en fysisk bok.

Lånet registreras verkligen, och registreringen blir kvar, sökbar av alltid illegitima skäl. Det blir däremot inte registreringen av den lånade fysiska boken. Den försvinner när lånetiden gått ut – poff!

I Sverige är det förbjudet att föra register över låntagares boklån, utöver det som visar att man lånat, och eventuellt inte lämnat tillbaka boken. Det gäller inte e-böcker.

Köper man e-böcker så inte bara registreras och bevaras köpet i register – boken kan försvinna också – poff! – om försäljaren (Amazon till exempel) för för sig att man gjort något ”olagligt” med boken. Kopierat den, vilket är enda möjligheten om man vill låna ut boken, men inte läsplattan.

Det är kort sagt så att Amazon säljer boken, och behåller den.

Och det är klart, vill man inte ha fysiska böcker i en bokhylla, böcker att gå tillbaka till ett år, fem år, trettio år, efter att man läst den, då är väl läsplattan bra. Så länge dagens teknik är morgondagens, så att böckerna fortfarande är tillgängliga på läsplattan om ett år, fem år, trettio år, eller ännu längre fram.

Det finns nästan bara fördelar med fysiska böcker. En nackdel är att de är tunga att flytta. En annan att de är besvärliga att damma.
Men att drygt trettio år efter första läsningen gå till bokhyllan och hitta Kapetan Aris, Kostis Papakongos bok från 1975, därför att några rader i en artikel om Grekland 2015 väcker minnen. Det är något speciellt. Den står där, visserligen i urblekt orange rygg, men den går att hitta, och förläggaren har inte kunnat ändra ett ord i den, och ingen annan heller.
Den har varit utlånad flera gånger, och ingen har kunnat hindra det. Copyswede har inte kunnat ta ut extra avgifter, och Amazon har inte kunnat blockera varken mina vänners eller min läsning under utlåningstiden.

Att det med fysiska böcker och bokhyllor också är möjligt att botanisera och upptäcka böcker, i bibliotek, bokhandlar och vänners bokhyllor, som man annars inte skulle ha fått veta fanns, det är bara ytterligare en fördel med de fysiska böckerma. En fördel som Sam Sundberg beskrev i en kommentar i SvD Kultur 25 juni -15 ”Det verkliga hotet från e-böckerna”.

Bokhyllor är alltså inte ”ackumulerat kulturkapital och prestigejakt”, som Andres Lokko skrev i en krönika i samma tidning 26 juni. Att Lokko är välformulerad och fyndig innebär inte att han har rätt. Och hans ironiska ”Bifoga en länk till de digitala omslagen i sitt personliga bibliotek så kan den uråldriga leken ”Herre på täppan” obehindrat fortgå precis som vanligt”.

Nej, Andres Lokko.
Det är inte ”Herre på täppan” det handlar om. Det handlar om kontroll. Ska jag ha kontroll över mina böcker som jag ärligen betalat för, och mina boklån, eller ska någon annan ha det?

Publicerat

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

Publicerat

Marknadsföring av våldtäkt ”fylld av värme”

Hur kunde en bok om en självisk, elak, och tillika våldtäktsman om än ung, beskrivas som ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”?
Ur boken om 50-talets Sovjetunionen:

Simon är deporterad från Moskva till Kazakstan med sin mor, bror och en faster. Fadern har arresterats som samhällsfiende och är sedan dess försvunnen. På förvisningsorten möter Simon Viola, vacker dotter i en deporterad grekisk familj.
”- Hur gammal är du, frågar Simon Viola.
– Sexton.
-Jag är äldre än du, ljög Simon. Så du måste göra som jag säger. Hela du – han gjorde en obestämd gest – ska göra som vi säger. Så är det med det.

Så tas hon med till Venja, en gammal man som är Simons vän. Denne bjuder på mat och alkohol, konverserar Viola som berättar att ”på Krim var alla hus av sten”, och Simon tänker ursinnigt ”Varför pratar hon sån där smörja … nu fick det vara nog. Det var dags att göra slut på samtalet och komma till saken”. Venja lämnar de två, väl vetande vad Simon planerat.

Viola flyttar till en stol, Simon ställer sig bakom, vänder henne och kysser henne.
– Låt bli, säger Viola.
Han trycker henne mot stolsryggen, klämmer på brösten och hon pressar sina läppar hårt mot hans. Hans händer glider innanför klänningen, och sliter sönder den.
– Låt bli, säger Viola.
Han drar upp henne på fötter, sparkar undan stolen, rycker henne till sig.
– Låt bli, säger Viola och sliter sig loss.
– Snälla du, låt bli!
Simon släcker ljuset, drar ned hennes klänning.
– Låt bli, säger Viola.
– Låt bli snälla du. Hon trycker sig mot Simon för att skyla sin nakna kropp.
Simon låter inte bli, han föser henne mot sängen där han trycker ned henne. Lägger sig ovanpå henne, tränger sig in, blir ”het och andfådd”.
– Låt bli, vad gör du? Du gör mig illa! säger Viola.
Simon ”sveptes långsamt in i en varm lätt rock, och han var ensam i den, där fanns ingen Viola och han omfamnade bara sig själv.”

Venja som varit med och iscensatt våldtäkten kommer tillbaka och tar med sig klänningen ut på trappen där han börjar laga den. Simon följer efter och vill inte gå in till Viola trots flera tillsägelser från Venja.
– Trösta henne! uppmanade Venja. Hon behöver det just nu.
Efter tre tillsägelser går Simon.
– Ja, jag går väl in då … Kan hon inte sy ihop klänningen själv?

Det blir inte bättre. Stalin dör och inte långt efteråt får Simon och hans familj besked om att de ska få återvända till Moskva. Han går för att ta adjö av Venja.
– … Vet förresten Viola att du ska fara?
– Nej, sade Simon. Vad skulle det tjäna till att berätta det för henne? Jag ansvarar inte för henne. Jag vill hellre skriva.
– Du kommer inte att skriva till henne, sade Venja. Du behandlar henne illa.
– Det var hon som ville det, invände Simon med den skyldiges hela iver.
– Bara hon? sade Venja. Och du själv då?
– Nåja, det är klart att jag också ville det, sade Simon. Men jag fick med detsamma – hon gjorde inget motstånd alls förstår du!
– Akta dig så du inte blir som en tatar, säger Venja.

Det är inte ”tjusande, fyllt av värme, ömhet humor och dramatik.” Det är tölpigt, otäckt och glädjelöst. Det är också en roman fylld av fördomar och våld. Det är brutalt och hänsynslöst, och att ”hans gradvisa mognad skildras med utsökt känsla och ömhet.” som det står på en omslagsflik är omöjligt att se.

Bara skildringen av fastern kan med god vilja beskrivas som humoristisk, en gammal kvinna som frågar och svarar själv, lite grann som en professor Kalkyl.

Simon kommer till Moskva, vill till Israel och tjatar sig i den följande boken till ett skenäktenskap med polska Danka, för att kunna söka sig vidare från Polen till Israel.
”Och varför skulle man inte sova tillsammans? Det hade inte med saken att göra. När allt kom omkring så skulle Simon även utan att vara gift med Danka ha krupit på henne i sängen.”
Efter det misslyckade besöket på ambassaden: ”Danka var förstås redan införstådd, det var ju omöjligt att hålla henne utanför saker och ting – men fan ta henne, Danka. Hon var nog en bra jänta . Men Simon skulle då inte gå till henne och beklaga sig över livet …”

Han går vidare, alltid lika överlägset arrogant, lika nedvärderande mot kvinnor, och ibland skrivande poesi på papperslappar: ”Vem tvinnar det rep/i vilket jag ska hänga?/Stilla blåa kvällen ser/ut i duvblå tomhet.” Och tycker själv att ”Det är hyfsat. Inte så illa.”

Han träffar den äldre mannen Monja som han reser tillsammans med i Ryssland och Ukraina. I Odessa säger Simon att ”jag struntar i allt – ingenting är mitt, jag har det bara till låns”. Monja frågar ”Har du mig också – till låns?”.
Och Simon svarar att ”Dig också. Det fanns en gammal man (Venja, min anm.) som betydde något för mig (…) Han hängde sig i Kazakstan.”
De skiljs åt och i slutet av boken hittar Simon Monja svårt sjuk i tbc, inhyst i ett hönshus.
– Tänker du ta mig härifrån?” frågade Monja och lyfte på huvudet. I hans tunna röst var det som en förhoppning som ekade, en blind fågels förhoppning.
– Ja, sade Simon. (…) det var nu äntligen något gott som han kunde göra (…) så kände han äntligen en ren och klar lycka, ty nu hade han ansvar för en annan människa.”

Efter 600 sidor visar Simon ett tecken på värme och mognad. Det kunde vara på tiden .
Böckerna är Den första och sista dagen och fortsättningen Ödefältet av David Markish, utgiven av Forum 1977. Det är snart fyrtio år sedan, och det handlar om Stalintidens terror och förföljelser.
Författarens far avrättades 1952 under ännu en period av svåra judeförföljelser och terror under Stalintiden. Först 1973 kunde David Markish emigrera till Israel. De yttre händelserna tycks följa Markish och hans familjs upplevelser under 1950- och 60-talen.
I ett cyniskt, kvinnoföraktande samhälle blir kanhända människor cyniska och kvinnorföraktande. Om Markish tyckt att det räckt med cynism och främlingsskap i förhållande till antisemitism, byråkrati och övermakt, skulle intrycket av den unge huvudpersonen kanske inte blivit så negativt.

Men Simons cynism och självupptagenhet drabbar alla, även hans familj och i synnerhet den unga flicka han träffar på förvisningsorten. – ett ruttet samhälle ger ruttna människor . Om avsikten var att visa det är romanerna bra. Var det också avsikten att visa poetens/författarens mediokra talang, är romanerna också bra. Men var avsikten att skapa ett verk ”tjusande, fyllt av värme, ömhet, humor och dramatik”, då är det faktiskt riktigt dåligt. Å andra sidan bär inte författaren ansvar för förlagets falska marknadsföring.

Publicerat

Stalin och det som kom efter

Den första kretsen, Alexander Solsjenitsyns bok om ett specialfängelse där teletekniker med specialkompetenser och en lingvist samlats på en avdelning för att ta fram en röstigenkänningsmetod fick stor uppmärksamhet när den kom ut 1969.

Ett fängelsehelvete med vissa fördelar jämfört med straffarbetslägren i Sibirien.
Högt begåvade, tekniskt skickliga människor vilkas kunskaper togs i bruk av diktator i ett perverterat system.

Röstigenkänningen var en nödvändighet för att spåra landsförrädare. Vem ringde samtalet till den misstänkte forskaren? Vem av fem möjliga personer på utrikesdepartementet var det som varnade honom?
”Inte gick det väl att identifiera någon som talat från en telefonkiosk? Bara man inte sölade utan snabbt gick därifrån. Inte gick det väl att känna igen en förställd röst? Någon sådan appratur kunde det väl inte finnas?” … tänker utrikesrådet Volodin på sidan 6 i Den första kretsen, Wahlström&Widstrand 1974.

I den första kretsen arbetar fångarna, några med entusiasm, de fick trots allt hålla på med det de var utbildade till, med det de tyckte var intressant, utvecklande, spännande.
Andra mera behärskade, och några bara med målet att klara sig undan så lindrigt som möjligt, också genom att tjalla på och ange medfångar om det gavs möjlighet.
Forskaren och fången på specialavdelningen Rubin om uppdraget han fått:
”… Uppgiften skulle bli mycket svår. Arbetet med röster hade ju bara börjat hos dem. Den första klassificeringen. De första termerna. Den vetenskapliga forskningen hetsade honom. Detta var ju en helt ny vetenskap: att finna en brottsling med hjälp av röstavtryck.” (sid 209).

Rubin och medfångarna lyckades, röstigenkänningsappraten fungerar till slut, om än inte perfekt. De misstänkta reducerades till två. Båda männen arresterades.
”Vänta, invände Rubin. Ge oss åtminstone ett dygn till! Ge oss en möjlighet att skaffa fullständig bevisning!
(…)
”En av dem är oskyldig! utropade Rubin.
– Vad menas med oskyldig? sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”(s 531)

Då, 1969, trodde säkert många att röstigenkänningsapparater var ett särskilt illvilligt påfund som Stalin tvingade fram för att ytterligare kunna förfölja och förtrycka sovjetmedborgare – ett verktyg för en förtryckarstat.
Så var det inte, och framför allt så är det inte.
Sedan länge finns röstigenkänningsverktyg som används av säkerhetstjänster och polis över hela världen.

I Uppsala används de nu för att försöka identifiera den person som ringde in ett bombhot mot polishuset häromveckan.
Röst- och tonigenkänningsverktyg används också för att spåra upphovsrättsintrång i olika fora på nätet. Vad spelas i bakgrunden i den här scenen/filmen/podden? Nåt som nån ska betala för?

Och skaparna av dessa system är hängivna sina uppdrag eller bara sitt skapande, sin förmåga att utveckla allt bättre verktyg, program, appar …
”Med skapande triumf lutade sig Rubin och Roitman tillbaka mot stolsryggarna. För deras inre ögon framträdde ett system, som i likhet med daktyloskopien en gång skulle bli acepterad: ett enhetligt fonotek, där man hade röstprover av alla, som någon gång varit misstänkta. Varje brottsligt samtal samlades in och jämfördes, och så kunde missdådaren utan minsta tvekan fångas som en tjuv, som lämnat efter sig fingeravtryck på kassaskåpsdörren.” (sid 528)

För specialenheten fanns flera uppgifter:
”Det ena är en nattkamera med sådana där … vad heter det … ultraröda strålar. Alltså så att man kan fotografera en karl på gatan mitt på natten och se vem han går med utan att han någonsin får reda på det. I utlandet finns redan ett utkast till en sådan kamera, så det enda som behövs är — att utveckla den. … Och det andra är kanske skräp för er, men vi har ett jäkla behov av det, – en vanlig enkel kamera som är så liten, att man kan bygga in den i dörrposten. Och den måste vara automatisk så att den fotograferar när dörren öppnas. Både på dagen och i elektrisk belysning.” (sid 522-523)

Övervakning. Underrättelser. Information. Big data.

”- Vad menas med oskyldig? Sade Oskolupov häpet och spärrade upp sina gröna ögon. Oskyldig i allting? … Säkerhetsorganen kommer nog att finna någonting.”

Publicerat

Korruption och sjukvård

I Cancerkliniken skriver Alexander Solsjenitsyn om Pavel Nikolajevitj som fått en böld på halsen och en remiss till cancerkliniken.
Hans hustru Kapitolina Matvejevna, ”med sin jättelika silverrävsboa över axlarna (följer med honom) in i korridoren, förbi anslaget med ’Förbjudet att gå in med ytterkläder’” när han ska skrivas in. Hon säger:­
– Hör på syster Mita, det är något ni bör veta. Min man är en högt meriterad man, en ytterst värdefull arbetare. Han heter Pavel Nikolajevitj (…) han är även i vanliga fall van vid att bli ompysslad, och nu har han en sådan allvarlig sjukdom. Går det inte att ordna en ständig joursyster hos honom?
(Mita skakar på huvudet)

Det är gräsligt med denna opersonliga behandling! (…) Syster jag vill i alla fall be er, ni känner ert folk, och det är lättare för er att organisera det hela. Ta och tala med en sköterska eller ett biträde så att Pavel Nikolajevitj får lite särskild vård under hand … Hon knäppte upp låset till sin stora svarta handväska och drog upp tre femtirubelsedlar ur den.
(…)
”Mita lade båda händerna på ryggen:
– Nej, nej, sådana uppdrag …
– Men jag ger er dem ju inte! Kapitolina Matvejevna stack de spretande sedlarna i bröstet på henne.
– När det nu en gång inte går för sig i laglig ordning så … Jag betalar för arbetet! Och ber er bara att vara så älskvärd att lämna det vidare!
– Nej, nej! Sköterskan hade blivit kyligare i rösten.
– Så gör man inte hos oss.”
(ss 9-11, Cancerkliniken, Wahlström&Widstand, 1973)

Att vilja (och kunna) betala sig före i köer och för extra service är inte något som försvunnit med Sovjetunionens upplösning. Anna-Lena Laurén som oförtröttligt skriver intressanta reportage och nyhetsartiklar från Ryssland, Ukraina och Krim i Svenska Dagbladet, skrev härförleden om hur Krimbor ser på annekteringen till Ryssland. En av de intervjuade är i stort sett positiv, en annan klart negativ. En av många saker som blivit sämre tycker den senare är att det inte nu inte går att betala sig före i kön till röntgenundersökning på sjukhuset. (tyvärr har jag inte hittat länken till artikeln, den verkar inte ha publicerats på nätet.)
Vilken förälder som helst skulle bli förtvivlad om ungen man misstänker ha lunginflammation inte får den vård man anser behövs.
Men att det inte längre går att betala sig fram anges som skäl för att det var ”bättre förr”, är ändå värt att fundera över.
Nu kan det finnas andra skäl till att mutförsöket inte gjorde avsedd verkan denna gång – diskriminering p g a språk till exempel. Men föräldern i detta fall var ryskspråkig Krimbo, så det verkar inte sannolikt. Personliga skäl? Andra hade redan betalat mera för förturer? Vad vet man?
Det kan ju också ha varit som hos Solsjenitsyns syster Mita:
”- Så gör man inte hos oss.”

Att mutor och korruption inte försvinner med byte av makthavare från rysk till ukrainsk tror jag ändå man kan ta för givet. Det märkliga i det här fallet var att omutbarheten togs som exempel på att det blivit sämre på Krim efter annekteringen.
Kanske i synnerhet som den utbredda korruptionen brukar vara förklaringen till de folkliga protesterna i Ukraina och de långvariga demonstrationerna på Majdan som ledde till att Janukovitj avsattes.

Om korruption i Ryssland och Ukraina finns en vetenskaplig undersökning som jag har refererat till tidigare:
Colin C Williams, John Round and Peter Rodgers har tillsammans givit ur boken The Role of Informal Economies in the Post-Soviet World, Routledge, Taylor &Francis Group, 2013.
Det är vetenskapliga undersökningar av svartjobb och korruption i främst Ryssland och Ukraina.
https://wordpress.com/post/43932790/951

Korruption är ett smörjmedel i ett dysfunktionellt samhälle. Säväl ukrainare som ryssar, och jag, skulle hellre se korruptionsfria samhällen. Men frustrationen över att inte kunna betala sig före i sjukvårdsköer när ens barn är sjukt är förståelig, och dessutom potentiellt livshotande för den sjuke.
I Sverige har det lösts på andra sätt än med korruption, men fortfarande är pekuniära tillgångar det som kan ge företräde.