Tysk föreningsverksamhet

Vilken flagga används i församlingslokaler?
Jaa, om man alls funderar över en sådan fråga i dag, så skulle svaret förmodligen bli ”kyrkans”. Svenska kyrkans gul-röda flagga. Och om det jordiska ska poängteras jämte det himmelska, så blir svaret utan tvekan den blå-gula svenska flaggan.

Att det inte var så enkelt för tyska församlingar i Sverige under mellankrigstiden framgår av en bok med den osannolika titeln ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”, en omarbetad version av Annettes Forséns avhandling som lades fram för disputation vid Helsingfors universitet 2012. Avhandlingens titel inleds med ”Deutschland, Deutschland über alles … ”. Boken gavs ut av Gidlunds förlag 2015. Titeln talar om vad den faktiskt handlar om. För den som har intresse av tysk föreningsverksamhet i broderländerna är den sannolikt en guldgruva. För den mera måttligt intresserade finns där guldkorn.

Som detta med flaggor i församlingslokaler.
S:t Gertruds tyska församling med lokal i Gamla Stan i Stockholm använde sig nämligen under större delen av mellankrigstiden av den gamla kejsarflaggan. Weimarrepublik, nej tack.
Och det gick bra ända till 1935, då NSDAP kommit till stan och bildade en universalförening där samtliga tyska föreningar, skolan och församlingen förväntades inordna sig. NSDAP hade enligt en polisrapport 1935 klagat på att församlingen inte använde hakkorsflaggan.
Besvärligt på riktigt blev det när hakkorsflaggan hösten 1935 gjordes till den enda officiella tyska statsflaggan, och församlingen, som officiellt hörde till svenska kyrkan, valde att inte flagga alls.
Först 1937 föll församlingen till föga och införde hakkorsflaggan.
”Församlingens lokaler blev först efter kriget igen populärt” skriver Annette Forsén (sid 194).

Och som detta om filmvisningar och censur.
Den tyska universalföreningen, ledd alltså av NSDAP med stöd från tyska legationen, visade film för föreningsmedlemmar och inbjudna gäster – vanliga spelfilmer men också propagandafilmer, som ”Viljans triumf”, ”Der ewige Jude” från 1940, grovt antisemitisk, och ”Jüd Süss”, också 1940, med mera dold anitsemitism. ”Jüd Süss” förbjöds i Sverige 1941, i Finland visades den på vanliga biografer.
Det fanns skillnader i vad som visades och vad som förbjöds i Finland och Sverige. Forśen skriver:
”Skillnader mellan vad som visades i de tyska föreningarna i Finland och de i Sverige kan således delvis bero på hur filmcensuren i respektive land ställde sig till filmerna. Därtill torde det också ha spelat en viss roll att de tyska föreningarna i Finland visade mindre film, att den tyska propagandaapparaten var mycket starkare i Sverige samt att även om det också fanns antisemitism i Finland så var, som redan konstaterades i kapitel tre, rasfrågan mindre aktuell i de tyska föreningarna i Finland än i Sverige.” (sid 275).

Och så om antisemitism i Finland och Sverige.
Kapitel 3, ss 153-164 beskriver hur NSDAP lägger motioner om ”arierparagrafer” till olika föreningar. På olika sätt försöker styrelserna mota sådana försök, men framträdande medlemmar av judiskt ursprung manövrerades bort från ledande positioner. Hermann Friedmann i Helsingfors 1933, och Walter Singer i Stockholm samma år. Den senare återvaldes som ordförande i Deutsche Vereinigung von 1919 år 1935, men efter tydliga tecken på att organisationen negligerades och därefter ströks från tyska legationens lista över tyska föreningar 1936, försvann den enligt Forsén ur de skrivna källorna. Först 1945 återuppstår en Deutsche Vereinigung, då med tillägget ”von 1945”.
Annette Forsén konstaterar att det förekom diskriminering mot judar i de tyska föreningarna, och skriver att antisemitismen var mera utbredd bland befolkningen i Sverige än den var i Finland. Men också att det fanns en opposition mot antisemitism bland tyskar i Sverige, en opposition som bland annat manifesterades i brev till tyska legationen med protester efter kristallnatten i november 1938.

Den osannolika titeln då?
Tja, vilken reklamare, eller för den delen tidningsredigerare, som helst skulle ha dött av skam över att sätta en titel/rubrik som ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”.
”Föreningar vek sig för nazisterna – judar utmanövrerades” kanske skulle gått an.
Men innehållet hade varit detsamma, dödtrist tycker kanske de flesta, bitvis intressant tycker andra medan några specialintresserade slukar alla åtta kapitel, med fotnoter, bilagor och allt.
Oavsett titel/rubrik skulle läsarna ha fördelats på samma sätt: dödtrist, bitvis intressant och slukare.
Fördelen med en titel/rubrik som säger vad det handlar om är att ingen behöver känna sig lurad och att slukarna inte riskerar att missa något. Den måttligt intresserade blir glad över att få kunskap om skeenden en inte hade föreställt sig, som  det passiva motståndet i en församling, tysk propaganda i Sverige respektive Finland och viljan att motverka ”arierparagrafer”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.