”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen
skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *