Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).
En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.
För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:
”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”
Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).
Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).
De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).
Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.
Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)
Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.
Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.
Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)
Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.